neina

Imbolc 2012

2012-02-02T23:40:00.001+01:00

Så har det blivit Imbolc 2012. Passande nog har vi precis flyttat in i ett nytt hem och det var extra meningsfullt att städa, tända ljus, be för hemmet. Jag hade en lång pratstund med Brigid, ensam hemma med bara levande ljus, såg soluppgången.

Från vårt nya fönster ser vi å ena sidan ett slott (inte så märkvärdigt som slott, men ändå ;) ) och rakt fram ser vi de sammetsklädda bergen. Ljuvligt. Vi trivs i den mycket mindre staden.

På en promenad för ett par dagar sedan såg vi massor av snödroppar (se bild)! I Sverige tyckte jag det var lite väl tidigt för en högtid med snödroppar redan i början av februari, men här stämmer det så klart (precis som att lammen faktiskt kommer nu också, vad jag såg på Irland i alla fall).

Det tog oss två dagar i vårt nya hem för att känna nya vindar blåsa. Innan vi flyttade hade nästa steg bara varit att komma vidare, nu har vi mer konkreta planer kring hur och var och när. Allting lossnade!

Hoppas att ni alla har och haft en ljuvlig Imbolc. Brigid bless!
Floreat!
neina

nyheter :)

2012-01-15T23:18:00.000+01:00

Vill skriva mycket om jul, nyår, allt som är på gång - men en av sakerna som är på gång är att vi flyttar, vilket gör att allt skriveri får vänta lite. Vi hade underbara veckor i Bretagne igen över jul och nyår, och är verkligen på ett nytt kapitel nu.

Floreat!
neina

December

2011-12-10T18:12:00.000+01:00

Det har varit tyst härifrån. Jag har varit inne i mitt skal, legat lågt och inte kunnat vara riktigt närvarande. Ändå har veckorna susat förbi!

Vi har -
*varit i Sverige en snabb helg. Min pappa gifte om sig, med sin A, och det var en fantastiskt glädjefylld tillställning! Jag är så glad för deras skull och det lyste om dem! Vi spelade och sjöng, både jag tillsammans med fästmannen, och alla tre syskon lyckades få ihop en låt tillsammans också.

*varit i Milano helgen efter. Fästmannen hade en workshop och sen hade vi båda konsert med bretonska danser efteråt. Vi var i danstruppen Gens d'Ys lokaler, verkligen fint! Vackert trägolv, ljust, öppet. Jag hade det skönt och satt och läste "The Hero with a Thousand Faces" av Joseph Campbell, alltmedan harpmusik fyllde lokalen hela dagen. Ovanpå det var kaffet otroligt gott så jag känner mig som en prinsessa som får åka med på sådant här!

*varit i Pitlochry hos vänner och myst framför den öppna spisen, spelat spel, och vi hade sådan fantastisk tur med vädret: det snöade under natten, sedan var det strålande vackert dagen efter. Vi gick ut och promenerade uppe i kullarna:

*Pascal Lamours skiva "Le Chant de la Mandragore" kom ut 18 november. Spännande! Undertecknad är nämligen med på ett hörn!! Det är otroligt roligt att ha fått bidra (på skånska till och med ;) ) till det här verket. Utan att säga för mycket, handlar det om Arthmaëllas sökande efter alrunan, de lärdomar hon får med sig på vägen och de personer hon möter - bland andra Morgane...

*jag fick delta i en intervjustudie som en psykologistuderande gjorde, som handlade om fysisk aktivitet i samband med psykisk ohälsa. Vi pratade tillsammans i över en timme om mina upplevelser kring fysisk aktivitet (sjukgymnastik i form av Basal Kroppskännedom) i samband med psykisk sjukdom. Det var spännande - hennes speglingar av vad jag sa och hennes följdfrågor var så klockrena! Till exempel kunde vi utkristallisera känslan av att vara som en marionett-docka - ett stort huvud som flyter omkring men ingen riktig kropp. Tänk då skillnaden när man till slut kan bebo hela kropp sin, skjuta rötter och veckla ut vingar...

*fortsatt träna basal kroppskännedom. Jag återkommer till detta övande sporadiskt, i ett försök att göra det regelbundet. Skillnaden är att det är en aktivitet som jag VILL göra, till skillnad från alla aktiviteter som man "borde" göra! Det har varit min meditation och min "devotion" också.

Vi ska -
*spela in vår skiva och försöka få den klar till sommaren. Vi spelar in själva vilket tar bort en hel del av stressen som finns med att spela in i studio - men det innebär andra stressmoment har jag upptäckt. Man måste förstå sig på utrustningen och placeringen av mikrofoner så klart, man måste dessutom lära sig att nöja sig någon gång (viktigt om man spelar in hemma där man annars kan ta om i oändlighet). Mest av allt är det roligt för det är verkligen bra låtar och det kommer att bli en solid skiva!

*jag ska börja jobba på måndag! Äntligen, äntligen har jag fått jobb och all byråkrati är utredd. Det verkar vara en professionell och entusiastisk arbetsplats, och min chef är verkligen trevlig. Jag ser fram emot detta!

*flytta. Mitt nya jobb ligger i grannstaden så det blir till att leta lägenhet, något jag inte gjort i detta landet förut. Iiih.

*vi åker till hans familj i Bretagne över jul, vilket vi båda ser fram emot. Dessutom ska vi spela in några andra gästmusiker medan vi är där, samt förbereda för händelser den kommande sommaren...

*vi gifter oss till sommaren! Så nu är det full fart att planera all logistik, byråkrati, boende för alla gäster o s v. Inte minst ska vi sätta ihop vår ceremoni och vi måste prata med förrättaren, en druid som mycket generöst erbjöd sig att hålla i ceremonin. Virvelvinden har dragit igång!

Den senaset tiden har jag känt att jag inte riktigt vet vad jag identifierar mig som. Känner mig inte så jättemycket som "sjukgymnast" just nu. Är inte hundra procent sångerska. Som person känner jag mig också lite borta, saknar mina vänner och mitt invanda sammanhang. Har inte heller något tydligt religiöst sammanhang att ingå i. Det är nyttigt - jag måste lära mig att Vara, utan en massa yttre identitetsmarkörer, Vara utan att identifiera mig med mina relationer.

Floreat!
neina

Livet på landet

2011-11-05T19:01:00.001+01:00

En helg för ett par veckor sedan var vi på besök hos vänner som bor precis vid en privat ö (inte på den). Det var härligt: avslappnade samtal om allt mellan himmel och jord, ingen press att göra någonting, ingen mobiltäckning i tre dagar. Bara andas.

Vy från vardagsrummet: hela kortändan var ett stort fönster ut mot ön och bergen

Vi gick och hälsade på på grisfarmen i närheten. Just när vi kom så höll suggan på att föda! Hon hade fått tolv kultingar dittills, och det kom fyra till medan vi var där (två klarade sig inte). Så härligt att få vara med! De gnylade och bråkade om spenarna nästan direkt. Bonden höll fram en och lät oss klappa den (en av dem som torkat lite). Han ursäktade ju också tidpunkten lite men "Det är så här det kan gå till på landet."

Han kunde ju inte veta att jag haft får i flera år, att jag tog hand om en griskulting från födseln när jag var liten, att min katt ville föda sina kellingar i mitt knä, han visste bara att vi var på besök från "stora staden". Så kom jag att tänka på hur speciellt och välsignat det är att ha fått vara med om allt detta; det är inte självklart för alla att växa upp med flasklamm, haft koja i skogen, åka hölass, klättra i träd, leta kattungar om sommaren... Är så tacksam att ha fått växa upp så nära Livet.

Vi måste flytta ut på landet snart.
Floreat!
neina

life is...

2011-11-05T18:45:00.000+01:00

Life is NOT a box of chocolates, life is like going to the dentist EVERY DAY. "You didn't floss? Well, then this is going to hurt." Life is a constant flossing or constant suffering of not-flossing.

Blir så trött på mig själv. Varje dag en uppförsbacke därför att jag inte gjort saker ordentligt INNAN och nu hjälper det ju inte att försöka ställa allt tillrätta i ett svep; det som fått förfalla i flera månader byggs inte upp igen under en eftermiddag av smärtande samvete. Särskilt när man redan tappat allt förtroende för sig själv att få något gjort alls.

Hur ta sig upp? Vet inte. Kanske göra det man kan, en sak i taget, från och med NU.

Floreat,
neina

Samhain 2011

2011-10-31T19:30:00.000+01:00

Det har hänt mycket som är värt att dela med sig av; jag ska skriva när cirkusen lugnat ner sig.

Just nu vill jag önska alla en välsignad Samhain.

Floreat,
neina

"...scared to recognise this moment"

2011-10-02T16:50:00.000+02:00

"Every single moment in life is a pivotal moment. Every day has a moment where you can change everything–the problem is that we are scared to recognise this moment."
Paulo Coelho

Är vi? Ja, jag är i alla fall: om jag erkänner det ofantliga värdet av varje ögonblick, då kommer också ett otroligt ansvar för vad jag gör med den stunden...

Å andra sidan kan det vara just i ett sådant ögonblick som jag till slut vaknar ur dimman och börjar Leva.

Floreat!
neina

A la Recherche de la Mandragore

2011-10-01T01:12:00.000+02:00

Medan jag ändå är i farten, kan jag nämna en helt otrolig bok av druiden/musikern/musikproducenten/farmaceuten Pascal Lamour:

A la Recherche de la Mandragore

Jag håller fortfarande på att läsa boken, men det är en saftig, vacker och innehållsrik bok. Inte som någon annan, ett väldigt druidiskt koncept: Den redogör för druidiska riter, högtider, förhållandet till den naturliga världen, växter och deras användning, och är samtidigt en berättelse om en druid och hans lärling. Det är inte en ren berättelse, inte en ren kokbok, inte en uppställning druidisk visdom: den är allt detta inom samma pärmar, med häpnadsväckande vackra illustrationer av tecknaren Brucero.

Det håller på att göras en CD med musik till boken, något som vi verkligen ser fram emot!
Floreat!
neina

P. S. Film med lite mer info (franska).

Night of Hunters

2011-10-01T00:55:00.000+02:00

Tori Amos nya skiva, Night of Hunters från Deutsche Grammophon. Mästerligt!

Detta är ett så otroligt tight koncept, så fantastiskt väl genomfört. Det är så här det ska gå till!

Läs gärna denna intervju med Tori, det finns gott om referenser till paganskt intressanta myter och begrepp.

Här kan man lyssna på hela skivan. Men köp den!

Floreat!
neina

Höstdagjämning 2011

2011-09-28T12:20:00.000+02:00

Åh... Som ni förstår så är höstdagjämningen en av mina favoritdagar på året! Och i år blev det något särskilt. Tanken var ju att på något sätt återknyta till min särskilda gudinna, och knyta an till platsen där jag nu bor. Det blev över förväntan - trots att det inte alls blev som jag planerat!

Hastigt och lustigt (last-minute is my middle name...) blev det bestämt att jag skulle åka norrut och hälsa på en väninna. Det är en spirande, lovande vänskap som jag är mycket glad över i detta nya land! Hon bor på en gård ute på vischan. Perfekt! På tåget dit ville jag bara lyssna på musik och titta ut genom fönstret. Så meditativt. På en ingivelse satte jag igång en slumpmässig spellista, och första låten som kom upp var "Mabon" av Omnia...

I nästan två timmar for tåget förbi rullande kullar, får, dignande äppelträd. Till slut framme.

Under vår promenad genom okänd otroligt tät och mörk granskog och ut längs skogsbrynet med björk och hassel, kom vi till en gammal väg med några otroligt majestätiska bokträd. Jag har aldrig sett så massiva bokar. På stengärdet precis vid dessa mastodont-pelare låg ett stort, skimrande/gnistrande helvitt stenblock. Då visste jag, att detta var platsen där jag skulle ha en liten helig stund. Jag hälsade på träden. Tog fram mitt äpple, skar det i två halvor så stjärnan/kärnhuset syntes, och lämnade som offer. Jag sjöng en kort sång, en hälsningssång som önskar frid.

Jag känner mig så tacksam. Det var så fridfullt, så mättat av känslor: vördnad, glädje, den bubblande känslan som sådan naturskönhet ger, och så kände jag mig på något sätt rotad. Känner faktiskt lite mera lugn inför livets utmaningar nu.

Min väninna är inte själv pagan men sympatiskt lagd, och var förvånansvärt "med på noterna", jag behövde inte ursäkta eller förklara vad jag ville göra. Resten av dagen ägnades åt äppelkaka, mera prat :) och så åkte vi tillbaka till stora staden, gjorde oss fina och gick ut!

Floreat!
neina

Bilder:

For the Autumnal Equinox

2011-09-23T10:05:00.000+02:00

Be still. Listen. Listen to each leaf falling. Listen to the torrential rain. Listen to your breath. Listen to your impatience. Listen to your frustration. Listen. Be witness.

Sometimes it's so hard to try and be wise. That's why I love the Equinox and its invitation to just. Stop.

Nothing to grow. Nothing to say. Nowhere to go. Be still.

filar på höstdagjämning

2011-09-11T20:45:00.000+02:00

Så här när det blåser och stormar lever jag upp! När det är mjukt ljus ute (läs: mulet) för mina ögon och skön luft (läs: halvfuktig), och behaglig temperatur (läs: 10-15 grader) känner jag mig så levande som aldrig annars! Och längtar, längtar till en av mina favorithögtider: Höstdagjämning / Mabon.

Ser verkligen fram emot att fira denna högtid, för jag är mer inspirerad än någonsin att "reconnect" på något särskilt vis med min gudinna, och på något fint sätt försöka etablera en relation med platsen där jag är.

Idéer inför firande? Hur ska ni fira?

Floreat!
neina

altare?

2011-09-11T20:39:00.000+02:00

Jag tror jag vill skapa ett altare.

Förut har jag liksom antagit att jag skulle ha det, 'vetat' att 'man borde' ha det. Pratat om att jag ska skapa ett. Nån gång... Men nu känner jag att det faktiskt vore meningsfullt, inifrån mig, inte utifrån vad vi 'borde' ha. Någonstans djupt inom mig var jag alltid lite skeptisk mot att jag skulle skapa ett altare - för jag känner mig själv. Det skulle bara bli ytterligare ett hitte-på i min hitte-på-religion.

Lite som att fira jul har varit ett problem för mig. Man borde fira jul. Det är självklart att vi firar jul. Det är självklart att DET ÄR BRA OCH TREVLIGT att VI FIRAR JUL. Känner hur julen körs ner i halsen på mig innan jag ens hinner känna efter varför julen borde vara meningsfull för mig? Vid närmare eftertanke känner jag att jag visst det tycker om att fira en högtid vid den tiden på året och att det finns massor med mening och värde och gemyt. Men det var först efter några års jul-bojkott som jag kunde få den distansen! I alla fall, lite så känns det med altare för mig: som en julgran. Säkert meningsfull, jättefin, jätteviktig (tydligen) i att befästa religionen (altare) eller högtiden (julen). Men julgranen blir så lätt full med krafs. Med tingeltangel, bara-för-att. Och så står den där stor, barrande, bökig och förmörkar rummet, och blir en symbol för att jag inte alls gillar det här egentligen och känner ingen mening med det.

Men nu känns det som att jag skulle vilja skapa ett altare! :) Hur vill jag utforma det? Varför? Nu känns detta som spännande och meningsfulla frågor! Fortsättning följer...

Floreat!
neina

Oj... Så vackert, så viktigt...

2011-09-01T17:10:00.002+02:00

Läs detta.

Floreat!
neina

tillbaka i sadeln...

2011-08-30T17:41:00.000+02:00

Tjo, nu börjar jag landa igen här efter en otroligt intensiv sommar i Skåne med många härliga möten, rik på erfarenheter, redo att dyka in i hösten!

Tillbaka i sadeln, vad innebär det nu då? Jo, det innebär att jag tänker fortsätta skriva på min bok (flämt!), fortsätta söka jobb (har redan fått ett nej men för varje nej ökar chansen att få ett ja?), jobba på inför våra kommande spelningar och skivinspelning, förbereda och genomföra en kurs i svenska på kvällstid... Och inte minst, försöka hitta ett meningsfullt utlopp för min religion här. Moots är kul men är ju mest för den sociala aspekten. Fler böcker behöver jag inte läsa just nu. Att leta upp en grupp är inte aktuellt. Nej, jag vill hitta en konkret form för mitt utövande, en ny form (har ju redan skrivit om att mina gamla former är inte meningsfulla längre - de var mest baserade på Paganism 101 Cook-Book-style).

Och lyckligtvis har jag hittat lite livs-filosofisk inspiration, just när jag tyckte jag hade fastnat! Återkommer med lite sammandrag och länkar till rolig läsning!

Hur ser ni på hösten?
Floreat!
neina

P. S. Nya bilden är från St Andrews. Ser lagom mystiskt ut :)

halvt vemodigt

2011-08-20T01:49:00.000+02:00

Lite tråkigt faktiskt att ha sista dagen på det här jobbet. Jag har trivts utomordentligt bra! Visst har där funnits många utmaningar, men det tycker jag ju om! Jag tror nog att jag har vuxit litegrann på den här tiden.

Dessutom har jag fått vara med om en väldigt vacker plats, halvt hemlig, men jag delar gärna med mig av en bild:

Det syns hur knorvliga bokstammarna är?
Floreat!
neina

Vid alla gudar, vilken fullmåne!

2011-08-15T00:12:00.000+02:00

Den här augustifullmånen har varit mycket speciell. Och det var inte ens tänkt så!

Först och främst: i lördags fick jag äntligen, äntligen träffa Ceriadwen, vars blogg jag följt (kollar dagligen), uppskattat och inspirerats av i flera år! Det kändes stort att hon ville träffas, för jag tycker att hennes skrivande är något av det bästa som finns i Sverige, både vad gäller innehåll, variation, djup, bilder/video, intressanta kommentatorer, ämnesval, blandning av vardag och fest... En annan kan ju bara försöka komma upp i den nivån av kvalitet! ;)

Vi hade en härlig eftermiddag med promenad, kaffe (viktigt) och goda bakelser :D Och framför allt stannade samtalet aldrig av, det fanns SÅ mycket spännande att bolla! Det är roligt när internet-världen får förankras i verkligheten också, då blir det mera verkligt, viktigt. Ser fram emot mera!

Annat som hänt i helgen var att jag följde med mamma på en kräftskiva som hennes väninna med man ordnar. Jag har hört talas om tillställningen i åravis: det ska vara en riktig brakfest med kräftor, hattar, haklappar, sång, och sent in på natten vild dans. Hm... Men jag hade riktigt trevligt, där var så spännande människor: alla väldigt mångkulturella! Värden höll till och med tal och hyllade mångkulturaliteten, med tanke på händelserna i Norge. Mina sällskap vid bordet och jag pratade mycket om sång och uttryck; jag fick mig viktiga saker till livs. Naturligtvis blev det dans, och OJ vad roligt det var! "Good, clean fun!" Så härligt att se vuxna/"halvgamla" som de själva sa, kunna roa sig och bara ha kul, släppa loss och dansa! Sådan vill jag också bli när jag blir stor.

Idag var det inspelning av filmmusik. Vi gjorde det hos farmor, för hos henne är där garanterat tyst (ingen trafik!). Dessutom är det helt otrolig utsikt från fönstret, så det smittade av sig i musiken! Jag hade lite roligt åt att det var riktig LOTR-stil på musiken, och enya-lik kör. Men, det passar säkert filmen :) Det är en fantasy-film som det ska vara till. Jag ska erkänna att jag sjöng inspelningen "cold" dvs jag hade inte övat alls utan bara läste noterna rakt av... Men det gick!

Ännu mera: fästmannen hade en fantasktiskt bra spelning tydligen i lördags, på Lorient-festivalen, där t. o. m. landets kulturminister var med (och envisades med säkerhetspersonalen att han ville vara med under hela konserten) samt på efterföljande middag :) Vi bara skrattade åt det!

Ojojoj, nu tillbaka till jobbet sista veckan...
Floreat!
neina

Bilder Korrö 2011

2011-08-08T22:27:00.000+02:00

Festivalområdet är i en hantverksby, med en flod och kvarn mitt i. Det ligger verkligen mitt i skogen! :)

Kaffetältet by night...

Festivalbron - här samlades insekter till lamporna och fladdermöss i mängder såklart!

Floreat!
neina

Korrö 2011!

2011-08-08T21:44:00.000+02:00

ÄNTLIGEN har jag varit på Korröfestivalen (mjo, för ett tag sedan, 29-31/7, men jag fick ju hämta mig lite innan jag kunde skriva om det ;) )!! Första gången men absolut inte sista!

Jag och väninnan H körde upp, fulltankade med kaffe och godsaker. Första konserten vi gick på var med The Moon and the Nightspirit - ett band som jag ofta hört på A Darker Shade of Pagan podcast och som verkligen gör "dark ambient" bra! För en gångs skull är det här det händer och inte i UK eller USA ;) Det är ett ungerskt band med lite "mantelvarning" men musiken mullrade skönt. Synd bara att artisterna inte hade så mycket scennärvaro.

Sent på kvällen var det dans, Ung Scen och massor av annat. Med gruppen Frigg stod hela främre delen av tältet och hoppade, där var till och med stage diving - fniss! på en folkmusikkonsert! Det var så roligt att se en "ny generation", att se de unga verkligen leva sig in i musiken och göra den till deras egen med deras eget sound. (Sen att jag inte kände mig hälften cool tillräckligt för att vara där är en annan sak... Hihi, har ju varken dreads eller henna i håret, och inte heller stora svarta glasögon.)

H och jag tillbringade natten i kära bilens baklucka, filosoferandes, drickandes vin, lyssnade på musik som kom från buskspel på campingen. Dagen därpå var det dags för Fribo, skandinavisk-skotsk musik -yeah!- med ös! Jag är numera beroende av deras skiva, som jag lyssnar på oavbrutet, helst i en bil så att det riktigt kan dåna på.

Efter goda, mättande chapatis (!), mys med min kära kusin och hennes pojkvän som också var där, visstuga (hurra) var det dags för sista konserten. Vi lyckades med nöd och näppe komma in i Kvarnen, där de har de intimaste konserterna. Eftersom vi kom in nästan sist, fick vi sitta längst fram närmast musikerna. Det var Nicor som spelade, en magisk stund på gitarr och fiol med temat Näcken... Det var helt förtrollat. På riktigt. Jag vet inte var tiden tog vägen, vet inte var ena stycket slutade och andra började...

Längtar efter mera! Längtar till nästa år! Hoppas vi ses där? ;)
Floreat!
neina

Glad Lughnassadh!

2011-08-01T16:07:00.000+02:00

Glad Lughnassadh på er allihopa! Så här såg det ut i Denningarum igår när vi var där och plockade grönsaker, en mångårig tradition för oss och som känns väldigt fin. Sen åkte vi hem till mig och lagade grönsakssoppa med gott bröd och goda ostar till!

Hoppas att ni alla har/får fina firanden och en god skörd...
Floreat!
neina

Pilträd

2011-07-24T02:10:00.000+02:00

Från den 23/8.
Floreat!
neina

Ofattbart

2011-07-24T02:07:00.000+02:00

Det som hänt i Norge igår är ofattbart. Det finns inte ord.

Vi satt hela dagen vid norska TV:s direktsändningar. Tills vi inte klarade av att se det.

Det är en attack på, en kränkning av oss alla, ALLA, som bryr oss om vårt samhälle. Det är en mardröm. Det är en tid nu då vi alla måste komma tillsammans kring den demokrati som vi vill stå för.

Jag skulle köra ut till pappa, och kom förbi kyrkogården. Jag tvärnitade och gjorde en u-sväng, för jag kände att här måste jag stanna till. Idag. Farfar fick en liten stund. Där var två pilträd som var kala och gav en dramatisk effekt mot den tunga kvällshimlen. Dagen till ära.

Kände mig helt tom.

Floreat... en annan dag.
neina

Nu fick jag vingar!

2011-07-20T19:46:00.000+02:00

"Once you start to awaken, no one can ever claim you again for the old patterns. Now you realise how precious your time here is. You are no longer willing to squander your essence on undertakings that do not nourish your true self; your patience grows thin with tired talk and dead language. You see through the rosters of expectation which promise you safety and the confirmation of your outer identity. Now you are impatient for growth, willing to put yourself in the way of change. You want your work to become an expression of your gift. You want your relationship to voyage beyond the pallid frontiers to where the danger of transformation dwells. You want your God to be wild and to call you to where your destiny awaits."

-John O'Donohue
källa

Detta tog andan ur mig. Så sant. (Läs hela, läs på hemsidan, läs hans böcker!)
Floreat!

Relativism?

2011-07-19T00:16:00.001+02:00

En del av er har kanske läst om rättegången för New Age-ledaren James Arthur Ray och hans sweatlodge-dödsfall. Jag har följt det mest på The Wild Hunt. Det har med oss paganer att göra på vissa sätt, återigen hänvisar jag till The Wild Hunt för detta - det är inte det jag vill belysa här. Utan det är detta, som jag nyss hittade på Brendan Myers blogg, ett par meningar som faktiskt är värda att tänka på:

"Many pagans like to believe that there is no such thing as a universal moral truth, and many recoil at the use of the word ‘should’. James Ray’s sweatlodge puts that kind of relativism to a life-and-death test. As a final remark, my friends, may I say that you do not need to undergo a heat endurance test to the death in order to know that you are strong in spirit" källa

Total relativism funkar kanske inte heller. Vilka riktlinjer har vi, personligen?
Floreat!
neina

Verkligheten kalla vindpust

2011-07-10T23:48:00.000+02:00

Ibland får jag en kall vindpust. Det är när jag känner Verkligheten nära, nära inpå. Som om jag tillbringat min tid i min varma, bekväma bubbla - och så händer något och jag känner Livet stryka förbi som en kall vind mot min kind. Som om någon öppnat ett fönster i min varma bubbla och jag inser att därute blåser kallt, det stormar kanske. Jag vaknar till.

Detta kan hända när jag får besked om någon närståendes hälsotillstånd, vid dödsbud, när jag fattat livsavgörande beslut och levererar dem, när jag träffar ett nyfött barn för första gången...

Jag värderar inte. Detta är Verkligheten, Livet i alla dess former. Jag Lever.
Floreat!
neina

"Not greener than thou"

2011-07-05T00:18:00.000+02:00

Äntligen. Cat Chapin-Bishop säger det många längtat efter.

"Like, biking to work is cool, right? But it has not escaped my attention that there are those for whom only biking to work on a fair-trade bamboo bicycle with ergonomic handlebars is really cool. And those of us trundling along on second-hand Schwinns don’t cut it in some circles–especially if we can’t repair our own bikes, or have to walk them up steep hills."

"I don’t even own a pair of yoga pants."

Floreat! :)
neina

Svartmåneträff

2011-07-03T23:59:00.000+02:00

Denna svartmåne var jag inbjuden att fira med Vanadis Södra på deras svartmåneträff. Innan dess hade jag träffat en av arrangörerna på en solig innergård i Malmö och ätit sushi och druckit rosé och haft väldigt trevliga samtal!

Själva träffen var vid Onsvalakällan utanför Höör. Vi var en grupp om sex kvinnor, i olika åldrar och med olika bakgrund. En del av dem hade träffats förut men inte alla i denna konstellationen. Vi vandrade in i bokskogen, till källan. Sedan kände vi in platsen lite. Vi satte oss i en ring i en öppning en bit bort och vi pratade lite om vad denna träff innebar: Temat var gudinnan Jord, och gåvor. Efter att vi 'öppnat oss' (för att se och höra t ex småfolket, eller Jords budskap) och en kort meditation, sändes vi ut på våra egna vandringar.

Jag tyckte nog att jag hörde och såg världen lite annorlunda just då - som om skogen skimrade lite extra och alla ljud blev lite extra tydliga. Jag fann en plats där jag kände att jag ville stanna och lämna min gåva, och prata lite. Plötsligt kom tårarna. Jag fick ingen lösning på situationen som jag just nu känner är jobbig, men jag fick en meningsfull stund av närvaro. Att bara Vara, där, och då. Där låg också en pinne som fångade min uppmärksamhet, en fin pinne som jag i vanliga fall nog hade tagit med mig. Men just då kände jag: Jag behöver inte äga allting. Den kan ligga här och vara fin.

Vi samlades alla igen i vår cirkel av plädar (fast jag ville sitta i gräset :) ) och samtalade lite om vad vi upplevt och vad det kunde ha för betydelse. Det var så skön stämning, ett så skönt format! Just nu är jag ju lite nollställd vad gäller firanden: har slängt ut mina gamla vanor som inte ger mig något längre, men inte hittat mitt nästa uttryck. Detta kändes enkelt, meningsfullt, Riktigt.

Stort tack till alla ni som var där, och särskilt till arrangörerna, som bidrog så till den varma atmosfären, och som var så bra bollplank för dessa tankar och känslor. Härligt, positivt! Jag ser fram emot nästa träff!

Floreat!
neina

J. R. Ligget's

2011-06-30T22:10:00.001+02:00

...schampokakor. Lyrisk.

Ett tips till alla hedningar som gärna provar något annat, något naturligt, ekonomiskt och miljövänligt.

Bakgrund: mitt hår är långt och fint (tunt dvs), och kinkigt. Har provat det mesta, t. o. m. medicinska psoriasis-schampon, med fortsatt irriterad hårbotten och tunt, flottigt, fnasigt hår. Så fick jag rekommenderat en schampokaka, av goda och kloka människor. Trots min skepsis (lushs schampokakor är tydligen bra, men har inte fungerat för mig) provade jag.

Vid första tvätten kändes håret konstigt: det löddrade annorlunda och kändes jättekonstigt när jag sköljde ur. Var inte säker på att jag fått ur allt. Men direkt efteråt kände jag skillnaden, och detta har hållit i sig sedan jag började använda schampot, i november! Mitt hår håller sig snyggt längre (=behöver inte tvätta lika ofta), hårbotten är inte irriterad, håret har mer volym. Och en kaka räcker i mer än fyra månader. Förutom det - de fåfänga skälen! - är det bara naturliga ingredienser, dvs saker som känns ok att ha på huden och i håret. Och miljövänligt: de är dryga och transportvänliga!! (Transportvänligheten är så klart praktisk också, om man reser mycket.)

Ville bara upplysa :)
Har andra spännande saker att skriva om, men det kommer!
Floreat!
neina

(J. R. Ligget's schampokakor beställer jag från Simplynatural, en svensk distributör.)

Litha 2011

2011-06-22T01:30:00.000+02:00

Glad Litha, Glatt Sommarsolstånd, alla! Hoppas ni hade det underbart! (Det ser så ut, för en del av er :) )

Vi hade det så här härligt:

...jag och min väninna. Vi diskuterade värdet av ritual, och kom också fram till att även om bra ritualer behövs, var vi just nu inte i behov av ritualer utan av att bara landa. Att få lov att bara lyssna. Att inte 'ta med sig' mer än oss själva och vår tacksamhet ut till vår plats.

Senare på kvällen fortsatte diskussionerna så klart. Och jag fick en otroligt vacker gåva:

SÅ vacker, så harmonisk i linjerna! Detta är en replika av de figuriner som förekommer inom cykladisk konst (något senare sådan tydligen). Ja, inte vet jag. Men vacker är Hon. Talade till mig direkt! Vi delade erfarenheter av att se gudomliga statyetter på muséer, och känslan av en kall, verklig, vindpust som kommer av mötet... Mer om detta senare.

På återseende!
Floreat!
neina

konstigheter i bloggen

2011-06-20T22:59:00.000+02:00

Hm! Nu har det blivit något konstigt i bloggen: för ett tag sedan fick några 'tags' konstiga rutor bredvid sig. Nu när jag skulle ta bort dem (i "edit posts") ändrades även publiceringsdatum till dagens! Så mina nyaste inlägg kommer efter de här gamla...

Rätt ordning (nyaste först) är:
Att se fler valmöjligheter
Juni så här långt
Oändlighet
På gång

Än en gång, glad Litha imorgon!
neina

Recension: Kissing the Hag

2011-06-20T22:50:00.000+02:00

Här är lite tankar efter att ha läst Kissing the Hag av Emma Restall Orr:

Boken utforskar de "icke-acceptabla" aspekterna av det kvinnliga, t. ex. the bitch, the whore, the grumpy old bag men även aspekter från jungfrun och modern. I kronologisk ordning går vi in i olika åldrar eller stadier, av kvinnors liv: från flickan och jungfrun, till den gamla haggan.

Igenkänningsfaktorn är stor; det är en befrielse att få möta alla "skuggsidor" med ren acceptans, stundom logik (en bitch kanske har en anledning till att hon är som hon är, och i hennes värld är det fullt förståeligt att hon beter sig som hon gör). Ibland är det skuggsidan som ger styrkan som krävs i livet.

Med samma poetiska och realistiska språk som vi kan uppskatta från Restall Orrs andra böcker, reser vi med henne, igenom livet, igenom oss själva och allt kvinnfolk vi känner. Personligen tror jag att det ligger ett stort värde i att möta, acceptera, och integrera det som vi uppfattar som våra skuggsidor (och även acceptera vår fysiska varelse!): det trumpna, håriga, blodiga, luktande, catty, själviska...

Det finns något annorlunda i den här boken också, jämfört med hennes andra böcker: ett betydligt mer religionsneutralt språk; boken är nog tänkt att vända sig till en större läsekrets än bara paganer, häxor, druider. Till min förvåning uppskattade jag det - tänk så här: vi må älska doften av rökelse och alla dess associationer, men ibland behöver vi frisk luft också ;)

Men. Jag har ett väldigt stort "MEN" med den här boken: den stereotypiserar "det kvinnliga" något enormt. Så klart, det är ju hela temat för boken: att renodla och måla upp karaktärsdragen, det arketypiska, så att var och en kan spegla sig själv i det och ta med sig insikter om vad som stämmer in på en själv och inte. Jag kan läsa det mellan raderna, men det sägs inte rakt ut, utan boken känns rakt igenom som att vi slukat stereotyperna för "det kvinnliga" med hull och (ja) hår.

Så trots hög igenkänningsfaktor blir det samtidigt låg igenkänningsfaktor i stora delar. Det kanske är något personligt. Jag kanske inte identifierar mig tillräckligt som "kvinna". Eller inte som den kvinna som Restall Orr haft i åtanke i alla fall. Där fanns passager jag bara ville ögna förbi: "the moon... bla bla ... attuned... bla bla... intuition... bla bla." Det var mycket bröst, kroppsfett, humör och mens. Men vi kvinnor, som känner att vår kvinnlighet inte sitter i varken bröst, mens eller pms??

Detta, om något, är väl en av de mest oacceptabla aspekterna av kvinnlig natur, om vi nu ska tala om det (för det är det boken ska handla om!), nämligen, vår mångfald, variation i erfarenheter, beteende, fysik. Det mest oacceptabla med kvinnfolk är kanske att vi inte kan sättas i ett fack (lika lite som vi människor kan sättas i fack enligt astrologi, enneagram, blodtyp, et c.)!

Läs gärna boken, den innehåller mycket befriande beskrivningar, och uppmuntran att bli vän med sig själv, livsvisdom och några goda skratt!

Floreat!
neina

Mera (!) om beteckningar

2011-06-20T22:48:00.000+02:00

Efter att ha funderat medan jag skrev recensionen av boken Kissing the Hag, där min avslutande tanke var att det kanske mest oacceptabla med kvinnor (eftersom det är det obekväma i det kvinnliga, som boken handlar om) är att vi inte kan stereotypiseras.

Som vanligt börjar jag då fundera på, vad som är en kvinna i så fall. Om ord kan betyda allt vad vi vill, vad som helst, blir de väl meningslösa? Samma tankegångar har gått runt (i rundgång, fruktlöst tyvärr) kring andra beteckningar: vem 'får' kalla sig druid? är vi 'paganer' eller flera skilda rörelser? Och så vidare. Ni vet.

Nyligen läste jag på DruidJournal, vad Jeff Lilly (lingvist) hade att säga om beteckningar. Det var befriande läsning för mig och rätade ut många av mina frågetecken! (Fast jag tror att ofta när en fråga går rundgång och inte får något bra svar, är det nog för att frågan är fel ställd. Möjligen har jag ställt fel sorts frågor om detta.)

Oavsett om ni håller med honom om att vi (om vi är 'vi'!) ska kalla oss paganer, så läs hans beskrivning av hur vissa begrepp får mening: kort förklarat, finns det arketypiska begrepp, men även en stor bredd i dessa, så stor bredd att vissa fenomen under samma paraply-begrepp inte överlappar alls. Men på något sätt har de koppling till grund-ordet. Nej, läs hans beskrivning, han säger det bättre! :)

Att se fler valmöjligheter

2011-06-20T22:43:00.000+02:00

Hittade en intressant blogg-post, om att se fler valmöjligheter. Den baserade sig på en övning som författaren hade med sin sånglärare (en övning jag absolut behöver ta till mig!) och som öppnade hans ögon även på andra områden:

"Realizing the initial choices you made are just one of many..."

Tänkvärt, det öppnar upp världar av möjligheter!

För övrigt: det är Litha imorgon, vilket jag storligen ser fram emot! Hoppas ni har trevliga/mysiga/spännande planer också!

Floreat!
neina

Juni så här långt

2011-06-15T23:33:00.001+02:00

Vill dela med mig av lite fina bilden från sommaren så här långt :)

Först, en rolig mini-dolmen som satt på trottoaren i byn i Bretagne! Jag tror den hörde till trädgården.

En mystisk dörr; samma by.

Vy från Rennes, Bretagne.

Ty Anna Tavarn, en viktig bretonsk pub i Rennes (en stad som påminner väldigt mycket om Lund!).

Och så här mysigt är det hos min farmor i Skåne :) Lite skönt att vara här över sommaren ändå!

Nu planeras Litha, grönsaksplockning, bröllop nästa sommar och introduktion på nya jobbet! Livet leker! Floreat!
neina

Oändlighet...

2011-06-01T09:14:00.000+02:00

Kom att tänka på något jag läste för många år sedan (jag minns inte var): Att vi människor kan inte inte tänka i oändlighetstermer; Vilken mängd tid eller rymd vi än tänker oss, kan vi alltid föreställa oss "och vad sen?"

Fascinerande!
Floreat!
neina

På gång...

2011-05-31T18:24:00.001+02:00

Nu har jag inte skrivit på ett tag och det är mycket på gång! Vi hade en väldans trevlig konsert förr-förra helgen, har varit på ett par jätteroliga middagar, och nu förbereder vi oss för sommaren - vi ska båda iväg.

Jag har kommit en bra bit med att skriva en bok (!), så nu har jag sagt det. Det är inte något jag vill ge ut, mer bara för att sammanställa viktiga tankar jag haft, med utlösande händelser som bakgrund. Det är spännande och jag tror faktiskt att det kan bli något!

Snart bär det av till Bretagne, i en vecka för min del, lämnar fästmannen där (snyft) och ska jobba i Skåne under sommaren. Trots att det blir tråkigt att vara ifrån min fästman, ska det bli väldigt roligt att vara med min familj i Sverige. Och kanske vi ses? Hoppas det!

Floreat!
neina

Så vackert livet är

2011-05-18T21:25:00.001+02:00

Hittade dessa två sidor med fantastiska foton från naturen:

Bark

Microscopic Images from Nature

Tips om dessa sidor fick jag från högintressanta sidan Brainpickings - en sida som regelbundet fyller på med inspiration!

Floreat!
neina

Beltane 2011

2011-05-04T17:16:00.000+02:00

Sällan var våren så hett efterlängtad som i år... Nu äntligen börjar jag kunna pusta ut och tro att det verkligen blir en grön årstid!

I avsaknad av majbål (eld och sånt får man åka till Edinburgh Beltane Fire Festival för) tillbringades kvällen på ett socialt moot med paganer - inte helt fel det heller! Dagen därpå var jag och fästmannen ute i det gröna med picknick, och på kvällen hade vi vår traditionsenliga eld (inomhus). :)

Ja just det, på vägen hem från vår picknick såg vi detta - mystiska ristningar/skulpturer i stenmuren vid floden...

Hoppas att ni också hade det bra i helgen!
Floreat!
neina

"Andra"

2011-04-28T00:01:00.000+02:00

Nämnde i ett tidigare inlägg helt kort att andra bara är "andra" när man själv definierat dem som så, för sig. Kom på i efterhand att jag inte tagit upp det förut, utan bara menat att göra det! Så kan det gå när huvudet är fullt av tankar ;)

Det var en insikt som slog mig efter att ha läst Kissing the Hag (recension kommer!). Boken handlar om de milt sagt mindre snygga aspekterna av kvinnlighet (vad nu det är). Och som vanligt började mina ömma punkter svida: "Jag är inte riktigt kvinnlig, inte så där som de andra, riktiga kvinnorna..." Tills jag kom på att så är det med de flesta tankar där vi känner oss utanför: det är vi själva som definierat oss själva som "inte som de andra". Det är vi själva som skapar muren. Det är jag själv som ut-definierat mig.

För att knyta an till förra inlägget, om beteckningar, så kan det också hänga ihop med hur vi definierar oss själva och "de andra". Vi kan tycka att vi minsann inte är som vissa eller gärna vilja associera oss med vissa. Vi är noga med att välja våra beteckningar. En del väljer att inte ställa sig under paraplytermen "pagan". En del är mycket noga med vad som ingår - och minsann inte - under deras valda term.

Själv känner jag stor andlig, existensiell, religiös samhörighet med personer i min närhet som sinsemellan använder väldigt olika beteckningar. Ibland funderar jag på att "döpa om" min stig bara för att kanske bli lika cool som de andra på den stigen! (Se inlägg på Ceriadwens blogg om identifikation.) Tills jag kommer på att det är ju inte en bra anledning. Vi har ju så mycket gemensamt ändå (framför allt vårt engagemang i den andliga stigen). Så som en liten slutkommentar vill jag kort förklara varför jag beskriver min stig som den druidiska (och inte, t. ex. Seden eller Wicca) även om vi egentligen har otroligt mycket gemensamt också. Inte för att definiera mig ifrån andra stigar, bara för att uttrycka att för mig kommer de viktigaste elementen samman under den beteckningen. Helt personligt och kanske ologiskt:

För att de källor (skriftliga) jag till stor del inspireras av är druidiska.
För att jag älskar träd.
För att Brigid är en keltisk gudinna.
För att jag inte ägnar mig åt "traditionell häxkonst", "spells" eller liknande.
För att filosofi är viktigt för mig.

Som sagt, det här är inte alls menat som att bygga en mur, utan tvärt om en övning i att se hur lika vi egentligen är, att vi behöver inte ut-definiera varandra, men också för att hylla vår individualitet, utforska det som gör oss egna också :) (Nu var jag väl PK? Fast jag menar det.)

Floreat!
neina

Lästips angående beteckningar

2011-04-25T21:02:00.000+02:00

På T. Thorn Coyles blogg skrev hon nyligen om "Paganism", "paganisms" i två avsnitt. Verkligen läsvärt, tänkvärt på detta tema.

Termen "pagan" används antingen som paraplyterm för flera olika rörelser (t. ex. - men inte bara - Wicca, Seden), eller helt enkelt för sig själv om utövaren har en eklektisk bas.

Jag använder termen "pagan" och "pagansk" förmodligen därför att jag kommer lite från det religionsvetenskapliga hållet och så definieras det där (oavsett vad utövarna tycker, så att säga). Och det har sina fördelar, som Thorn säger: på det stora hela är det viktigt att "stand up and be counted" (källa), och vi har ändå vissa saker gemensamt som det är till hjälp för oss att komma samman kring.

Samtidigt är det en lite felvisande term, som påpekats många gånger: det är lite en icke-term, en kristen definition egentligen. Att redan i sin religiösa beteckning anta en kristen term är kanske missvisande och att ge 'dem' rätt (tycker inte om att prata i termer av 'vi' och 'dem' men det är precis det som termen pagan leder till...). Å andra sidan finns hos många som identifierar sig som paganer en vilja att återta termen och ge den en positiv innebörd. Lite som "queer"-rörelsen.

Vad säger ni läsare?
Floreat!
neina

Existensberättigande

2011-04-19T15:37:00.000+02:00

Känner du någonsin att du ifrågasätter ditt existensberättigande?

För det första är frågan lite fel, det krävs egentligen inte någon 'rätt' att existera - det gör man redan och det är inte mer med det! Men du förstår kanske vad jag menar, det här med att stundom kommer känslan av att fundera på vad man har här att göra.

Det kommer över mig ganska ofta just nu. Känner mig misstänkt, som en spion, när jag är i Sverige och hälsar på: "Vad gör du här, du som övergivit ditt land. Ska du inte stryka dig ur folkbokföringen också!" Känner mig som en inkräktare här: "Vad gör du här? Vi har inte ens jobb nog åt våra egna, än mindre åt utlänningar!" Har inte riktigt fått fotfäste i ett sammanhang - är inte 'riktigt' sjukgymnast, är inte 'riktig' professionell musiker, är inte 'riktig' pagan för jag ifrågasätter för mycket och luktar lite på sekulära frågor.

Det här är nog en nyttig situation. Om jag kan känna mig hemma här i världen även under dessa omständigheter, då har jag uppnått något :) För det är ju naturligtvis som jag sa i början, att det krävs ingen särskild rätt att existera, det gör man bara! Men ibland kan egot vilja ha lite bekräftelse, vilja ha en plats, vilja ha erkännande, vilja bli betryggad om att man är oersättlig...

Kanske är det nyttigare att fokusera på inte 'rätten' att existera men vad jag gör med min existens: att odla och vörda relationerna jag har på bästa sätt. Relationer med människor omkring mig (som jag skrivit förut, de är inte 'andra' människor om jag inte definierar dem som 'andra', de är människor jag kan känna samhörighet med). Relationer med platserna där jag befinner mig. Relationen med Jorden, med Himlen, Solen, Månen, Stjärnorna. Det sammanhanget faller jag aldrig ur.

Jorden bär. Alltid. Vi kan tappa fotfästet, men jorden är ändå under oss och tar emot och bär oss.
Det är mitt sammanhang.

Floreat!
neina

Pagan Federation Scotland - konferens

2011-04-18T17:51:00.000+02:00

Var på min första paganska konferens i lördags: Pagan Federation Scotland som hölls i Edinburgh. Mycket intressant: jag träffade trevliga, pratglada personer, såg mer krossad sammet (särskilt mörklila) på en och samma gång än någonsin i mitt liv, var med på en mindre imponerande öppen ritual, hörde ett mycket bra föredrag av Vivianne Crowley samt var på en guidad meditation med henne och hennes man Chris Crowley, tittade på de olika stånden och vad de sålde (allt från vackra smycken till... plastdrakar). Gick på Pizza Hut (!!) och förde livliga diskussioner, innan vi återvände för att lyssna på kvällens konsert med Damh the Bard.

Vivianne Crowleys föredrag handlade om "The Cauldron and the Grail", om kittelns symbolik (återfödelse, omvandlande, skötet) och dess relation till graalen (sökandet, det vi mest vill uppnå). Trevligt nog, och passande nog, snöade hon inte in bara på Glastonbury, utan tog upp graal-legender och graal-platser från hela Europa (även i USA finns det graaler tydligen!). Hon och hennes man delar numera sin tid mellan London och - Bretagne. Så det var roligt att hon vigde en del av föredraget till att berätta om graal-legenderna från Bretagne, visade bilder m.m.

I meditationen som Vivianne och Chris ledde, ingick att ta ett föremål, symboliserande något vi behövde göra oss av med, och lägga det i en kittel. I bubblorna sedan skulle vi kunna släppa detta och se framtiden ta form, få någon förståelse för vägen framåt. Därefter fick vi föreställa oss att vi drack ur ett föremål, en graal, och fick styrka och mod att gå den vägen framåt. När jag först såg föremålet som jag skulle göra mig av med - ett snäckskal - blev jag förvånad. Jag har inga särskilda anknytningar till snäckskal eller havet, de symboliserar inget särskilt för mig. När det slog mig vad det var, började tårarna rinna. Och i bubblorna i kitteln när jag släppt snäckan såg jag ingenting. Kände ingen lättnad, såg inte vägen framåt. Och jag vet, att det är precis så det är just nu.

Just nu i livet försöker jag anpassa mig till livet efter studierna, komma in på arbetsmarknaden, försöka reda upp mitt liv, ekonomin, bygga ett fundament för framtiden. Och det skrämmer mig, jag känner mig borttappad, har faktiskt ingen reda i dessa stora frågor. Det är dags att skapa min framtid, inte bara bli ledd (genom utbildningar, av föräldrar). Men har jag styrkan? Vet jag hur jag ska göra?? (Visserligen har jag fått jobb, men det är ett sommarvikariat i Sverige. Förhoppningsvis förbättrar det mina chanser att få ett jobb här.)

Hela konferensen förstärkte de frågor jag just nu jobbar med för mig själv: Vad håller jag på med och varför? Jag känner mig full av mjo och njä. Teorin håller jag med om - en pagansk/druidisk filosofi. Praktiken, så som jag sett den nu känns mera njä. Vad är meningsfulla uttryck för det som brinner i mitt hjärta? I nuläget känns extatiska bretonska danser mer religiöst för mig än en utomhusritual där vi trampar runt i otakt, hör inte vad talarna säger, har väldigt olika idéer om vad som är rituell klädsel. Jag söker inte efter svaren i det förflutna, vill inte klä ut mig i pseudomedeltida kläder. Jag söker efter vägen framåt och frågar efter vad som är meningsfullt idag.

Dagens avslut, konserten med Damh the Bard, imponerade stort! Hans sceniska närvaro och underhållande presentationer charmade mig totalt. För att inte tala om att han är en rackarns duktig musiker! Hans låt "Green and Grey" talade mest till mig, just för att den är lite mer poetisk och mindre 'förklarande' än hans andra texter kan vara. Och så var det roligt att vi uppmuntrades att sjunga med av hjärtans lust! :D

Nu är det vår, det rör på sig: det kommer fler skriverier, inspirerade av samtal under harpfestivalen (jo, vi kom in på filosofi), inspirerade av boken jag läser om (Divine Beauty av John O'Donohue), inspirerade av Livet.

Floreat!
neina

Harpfestival i Edinburgh

2011-04-18T15:19:00.002+02:00

*pust*

Så var den Stora Händelsen över. I månader hade jag sett fram emot, med skräckblandad förtjusning, harpfestivalen i Edinburgh i år. Den hade vuxit bortom alla proportioner i mitt huvud... ("Tänk om hon är där..." "Vad ska folk tycka om mig som svansar här jämt fastän jag inte spelar harpa..." "Nu ska jag minsann visa alla vad jag går för på konserten!", "Det här blir min chans att vinna existensberättigande", "Kommer alla tjejer jaga efter honom igen?") Som om mitt vara eller icke-vara hängde på den där konserten vi skulle spela.

För det första hade vi inte övat tillräckligt (bandet, då, inte harpisten och jag). Trots att jag fick missa min brorsdotters välkomstceremoni för att stanna här och öva. Men veckan innan festivalen fick harpisten svåra problem med höger axel, så till den grad att han inte förmådde lyfta armen alls. Det såg mörkt ut för den stora triumfkonserten. Jag fick därmed komma ner på jorden och acceptera att detta var varken början eller slutet på min musikaliska karriär, om det skulle bli så att vi fick ställa in. Faktiskt kände jag lättnad.

Efter en kortisonspruta i axeln började funktionen komma tillbaka något lite i armen, och han hade övat in sina två konserter med mestadels vänster hand ("Vaddå, det går väl bra att spela båda händerna med vänster?"), plus att vi nu hade ganska mycket skoj att säga på scen :) "Nu tror några kanske att ni ska få halva priset på konserten..." etc. Det blev hur bra som helst! Vi fick till och med en fyrstjärnig recension i en posh tidning, av en hård recensent!

Det bästa var att jag fick mig en knäpp på näsan, fick komma ner på jorden, fick helt enkelt slappna av och ta saker som de kommer. Och att jag jobbat mycket på sången och presentation inför detta, vilket gav resultat.

Det är alltid speciellt att vara tillbaka där, på festivalen där han och jag träffades för första gången... Mamma var också där med ett gäng av sina elever, massor av gamla och nya vänner, sena kvällar med sessions då alla bara sitter och spelar tillsammans, fantastiska konserter (det mäktiga ljudet av en elektroharpa vars bas vibrerar ända in i benmärgen...), till och med lite bretonsk dans! Mmm, jag är trött och nöjd! Nu full fart framåt mot kommande spelningar!

Floreat!
neina

Vad är ett dop?

2011-03-29T03:09:00.002+02:00

Lilla brorsdottern ska ha namngivningsceremoni i helgen. Det blev visst en tagg i tassen på mamma, att tösen inte ska ha ett kristet dop. Många tankar kring detta:

Vad är ett [kristet] dop? Det är väl att barnet välkomnas in i guds familj? Och är flickebarnet inte redan välkomnat hos en eventuell gudom?! I så fall är ceremonin bara till för oss andra; ett sätt att markera hur vi bryr oss, vilka som finns runtom henne, att hon är särskilt älskad och välkommen. Och om 'dop' enbart är en ritual för oss i omgivningen, ja då spelar det väl ingen roll om hon inte har ett kristet dop?

I diskussionen försökte jag trycka på att barnet REDAN ÄR välkomnat i [en eventuell] guds familj, samt att ritualer är mest till för oss vuxna - OCH att det ju inte vore helt ärligt av föräldrarna att ha ett kristet dop när de vet att de inte tänker följa en strikt kristen uppfostran.

Diskussionerna ledde vidare till frustration om varför hon (mamma) inte kunde uttrycka sin tro på ett sätt att någon höll med eller förstod... Vi kom också in på att sökandet efter Sanningen måste fortgå. Att det måste bli olika svar för olika personer: Vi kan inte ha samma livsfilosofi som våra föräldrar, för vi har inte haft samma erfarenheter...

Älskade mamma. Älskade syskonbarn.
Må ni hitta er egen stig i livet, må ni känna frid.
Floreat!
neina

Vårdagjämning i Paris

2011-03-29T00:37:00.001+02:00

Vårdagjämningen 2011 firades i Paris, då vi var där för en konsert på söndagkvällen.

Fullmånen, den största på två decennier, höll hov på lördagen; direkt när vi ankom kände jag migränen. Lördag kväll låg jag pall. Månen - jag älskar den, men den kan ibland orsaka systemfel hos mig.

Söndagen var strålande vacker! Vi välkomnades väl inför workshop (som han höll i) och konsert. Jag förvånades över att jag vågade tala franska :) och promenerade mig i kvarteren - hittade en brocante i närheten vars bästa sevärdhet var den pratsamme farbrorn som höll i butiken! Efter lunch och eftermiddagsworkshop kom konserten: det känns verkligen värdefullt och meningsfullt att få möjlighet att sjunga de skandinaviska folkmelodierna för en intresserad publik. Att få dela med sig av de samtidigt vemodiga och extatiska melodierna... känna hur personerna dricker varje ton. Då känner jag verkligen betydelsen av "det är inte bara upp till mig" - jag måste låta musiken tala. Det är inte jag som presterar.

Efter möten med deltagare på måndagen, och i korrespondens efteråt, har det framkommit att flera börjar hitta vägen att det handlar först om hur du är i dig själv och i din kropp, därefter om musik, eller uppträdande, eller något annat. Att hitta sitt centrum, harmonin mellan intellekt och fantasi, mellan hjärta och förnuft. Att det perfekterade utövandet av musik kan vara för musikens skull, men kanske också som uttryck för den druidiska stigen: att följa sin sanning.

Särskilt roligt var det att ha kommit igång med sången igen i alla fall!

Hoppas att ni hade det finfint på vårdagjämningen!
Floreat!
neina

Artikel på samma teman

2011-03-13T00:18:00.001+01:00

Så lustigt, bara ett par dagar efter att jag skrev inlägget där jag i korthet beskriver mina tankar i vissa stora frågor - hittade jag en artikel av Emma Restall Orr med samma teman! Inte helt oväntat är våra idéer liknande på många punkter (hon är en av mina favoritförfattare), även om vi kommit dithän på olika stigar. Jag rekommenderar varmt att gå till hennes hemsida, ladda ner artikeln, och njuta av lite stimulerande läsning!

Floreat!
neina

P. S. På sidan som länken tar dig till, scrolla ner till där du kan ladda ner "articles". Det är den som heter "AnimismAnarchy.pdf".

Dåligt Resonerat

2011-03-07T23:57:00.000+01:00

Läste en artikel på nätet av en rabbin som tyckte sig ha skrivit en ganska fiffig artikel som gav "A Reasonable Argument for God's Existence". Den var faktiskt riktigt dåligt skriven. Det skrämmande är att den luktade som en sådan artikel som de redan frälsta tycker är väldigt sofistikerad. Jag fräste och tänkte, hur kan sånt här få lov att publiceras? Finns det inte någon som har som jobb (t. ex. en redaktör) att kolla så det som kommer ut är vettigt?

Jag är inte emot att folk är religiösa - jag är själv djupt engagerad i min religion! Men jag motsätter mig å det starkaste dåliga resonemang och felaktigt representerade fakta (läs: påhitt). Och dåligt resonerat blir det så fort teisterna ger sig in på att "bevisa" deras Guds existens. (De paganska traditioner jag känner till har inte detta problem eftersom de/vi inte ger sig in i den leken.) Författaren tog t. ex. upp den lastgamla analogin om "Hur kan RNA ha uppkommit i så perfekta sekvenser genom slumpen? Det är som att kasta ut alfapet-brickor på gräsmattan och se bokstäverna forma en mening ur Shakespeare."

Det här är fel på så många punkter. Ingen hävdar väl att livet uppkom genom slump? De teorier vi har nu om livets uppkomst handlar ju om att beståndsdelarna betedde sig enligt fysikens och kemins regler? Slumpen kommer in i bilden först långt senare, när arter börjar uppvisa variation. Men de kristna jag talat med, och ledarna på mitt egen konfaläger också dessutom, tycker att det här är ett jättebra argument. *suck* Vi kan visst det diskutera deras Guds vara eller icke-vara, men då får de veta vad de talar om.

Men det bästa/värsta var ändå slutklämmen, det stycke där han skulle driva hem sin poäng:

"I posit to you that all the evidence points, in an obvious and inextricable way, to a supernatural explanation for the origin of life. If there are no known naturalistic explanations and the likelihood that "chance" played any role is wildly minute, then it is a perfectly reasonable position to take that a conscious super-intelligence (that some of us call God) was the architect of life on this planet. Everyone agrees to the appearance of design. It is illogical to assume its non-design in the absence of evidence to the contrary." [källa]

Nu ska jag peta i ord, därför ord betyder något. Supernatural kan genom sin blotta definition ('utanför det naturliga') inte pekas på av några evidence alls. De bevis han åberopar kommer från en vetenskap som har som grundregel att enbart befatta sig med det inom den observerbara verkligheten - inom naturen.

Christopher Hitchens har sagt att religion är farligt därför att de någonstans inbegriper "surrender of reason"*. Jag har som sagt inget emot religion, men dåligt resonerande är farligt, och det är därför jag blir så uppeldad över en sådan här artikel. Vad säger ni?

Floreat!
neina

*Sett i The Four Horsemen. Där finns mycket att fundera på!

Bokhyllan, Tillhörighet

2011-03-07T23:56:00.000+01:00

Två korta teman i denna post:

Bokhyllan: Pratade en lång härlig stund med Tsibele igår! Hon är så vis. Bland annat dryftade vi det här att jag just nu genomgår en inventering (long overdue) av min religion. Jag har sett att jag nu är ganska långt från där jag en gång var när jag började identifiera mig som pagan och aktivt praktisera. Om min religion är en bokhylla och innehållet är böckerna, så har jag gallrat ganska kraftigt bland innehållet - utan att fylla på. Här finns frihet, och potential.

Tillhörighet: På väg hem ikväll efter träningen kände jag mig ganska ensam på de tysta gatorna. Även på träningen är jag ensam (fast det är mest skönt) bland klungor av pratsamma tjejer och kvinnor. På gatan gick jag förbi en och annan, tittade in genom några upplysta fönster. Känner mig inte tillhörande här. Det finns faktiskt kulturskillnader även inom västvärlden. Försökte påminna mig om att jag visst det har halva min kulturella bakgrund från den engelskspråkiga världen. Men det hjälps inte: jag känner mig inte som fisken i vattnet i kulturen, estetiken, arkitekturen, här.

Tänkte då på min samhörighet med Livet, med naturen, med alla medvarelser. Då kändes det genast bättre, och jag kände mig inte ensam längre.

Floreat!
neina

Första Mootet

2011-03-06T00:42:00.000+01:00

Så har jag varit på första mootet här i min nya hemstad. Det var en positiv överraskning på många sätt: Det var på ett loft i en pub, så vi hade gott om egen plats och lagom ljudnivå, utan att det kändes instängt och för privat; Det var välorganiserat, där fanns en person som höll en presentation och lite frågestund efteråt, sedan presenterade sig alla kort, innan vi nya fick presentera oss; Vi blev väl bemötta och flera stycken kom för att prata med oss nya trots att de hade mycket att prata om sinsemellan; Vi fick gott om information om hur vi kunde kontakta organisatörerna, tips på kommande moots och events (PF-konferens i April, t. ex.). Upplyftande!

Efter kvällen fick jag också mycket att tänka på - så klart! - i frågor om paganism, vilka namn vi använder, hur vi framstår eller vill framstå. Vad enar oss, vilka skillnader finns - helt enkelt den eviga frågan om vad 'vi' är, hur mycket vi egentligen har gemensamt och inte. För mig personligen väckte det frågan om vilka diskussioner är jag uttråkad av, vilka diskussioner leder någonvart, vilka diskussioner är jag passionerad i?

Nu har jag lyxen av att redan umgås med roliga, intelligenta [för enkelhets skull låt oss säga] paganer som redan tycker likadant som jag i de flesta frågor. Så jag är inte lika driven nu, som förut när jag kände mig mer ensam och oerfaren, att söka upp en pagansk diskussion. Samtidigt vill jag inte stagnera utan lär mig mycket i samtal med andra. Det gäller nog att lära sig vilka diskussioner som är givande - att ställa rätt frågor helt enkelt! Att inte låta det stanna vid "vad/hur praktiserar du?".

Definitivt blir det fler besök! Om inte annat så för att röra om i grytan, det brukar jag kunna göra. ;)
Floreat!
neina

ROFL ROFL ROFL

2011-03-03T01:20:00.000+01:00

"IKEA Was Here Before Druids & Before Stonehenge"

...hittade på Philip Carr Gomms blogg. xD

I korthet - eller Diskussionsunderlag

2011-03-03T01:05:00.001+01:00

Jag lovade att inte gömma mig bakom frågor, utan att klargöra mina ståndpunkter i vissa frågor. De stora frågorna till och med. Vissa saker kan jag dock inte uttala mig om, vissa saker skulle kunna utbroderas länge, vissa uppfattningar jag beskriver kommer att ändras. Se det som ett diskussionsunderlag! (Det gör jag...)

Världen
Det finns inget utöver det naturliga. Det finns inget "övernaturligt". Världen är så enormt komplex och fascinerande ändå!

Gudarna
Som jag erfarit dem är de ansamlingar av energi, eller karaktärer - Förstärkningar av ett visst fenomen/energi/personlighet/naturformation. Till exempel Vind, Lust, Självständighet, Räv, Krig, Flod.
    Hur kan energi ansamlas eller fokuseras till att bli en gudom eller energi? (Och hur mycket energi är tillräckligt för att kvalificeras som gudom till skillnad från 'knytt' eller 'natur-ande'? Det är en annan fråga.) Tänk på en sådan sak som group mind, en energi som är enormt stark och inflytelserik; det är just en ansamling av all energi hos gruppen men som också blivit så stark att den börjar leva sitt eget liv och kan ha verkan på riktigt.

Evigt Liv
Vi 'lever' för evigt eftersom allt vi gör har konsekvenser i det oändliga. Men betänk också att du själv är kommen ur detta hav av det föregångna, du själv är en konsekvens av allt som varit...
    En enskild själ eller personlighet kan jag inte uttala mig om.

Verkligheten
Så kallat rationella, eller vetenskapliga, förklaringsmodeller tar inte förklaringen från början - de gör förutsättningar och sätter upp premisser innan innehållet kommer. T. ex. "Endast det vi kan mäta med vetenskapliga metoder existerar."
    För det första blir det ett cirkelresonemang, eftersom vetenskapen bara utformar mätinstrument för det den själv kan tänka sig existerar. För det andra är detta inte filosofiskt hållbart, då de inte tagit itu med frågorna "Finns något över huvud taget", "Vad kan vi uppfatta", "Uppfattar vi det korrekt - och hur vet vi i så fall det".
    Det finns hos vetenskapen en ganska pragmatisk inställning till åtminstone den tredje frågan, nämligen att vi kan inte veta men vår erfarenhet säger oss att det brukar vara så, och det är gott nog. Och visst är det praktiskt, jag älskar vetenskap - jag uppskattar alla framsteg inom medicin och teknologi!
    Min enda lilla poäng är att förklaringsmodellen om verkligheten -för mig- inte är filosofiskt hållbar.

Apropå vetenskap måste jag passa på att hylla verksamhetens metoder - trots allt! Även om jag inte håller med om förklaringsmodellens början, måste jag beundra metoden: att testa, att låta andra oberoende testa, att ständigt ifrågasätta, att sporras av själva ifrågasättandet, att bli glad över att motbevisas om det betyder att nästa teori är bättre!

Tro
Jag tror inte. Jag erfar - och försöker att inte övertolka vad jag erfar! (Obs! Jag är medveten om att detta är ett oerhört ohållbart påstående. Jobbar på det.)

Ritual och ceremonier
Vi behöver dessa, om de så är sekulära. De befäster händelser, de hjälper oss markera och bearbeta livshändelser och årets gång - de befäster vår relation med omgivningen (och med oss själva!) och med naturen.
    Religiösa ceremonier -rätt utförda (jag vet inte hur) - är viktiga uttrycksmedel, processer. De möjliggör bonding: med Naturen, med gudarna, med varandra, vilket är sak samma egentligen.

Druidism
För mig handlar det om den filosofiska aspekten av druidism. Med filosofisk menar jag mer i ordets mer akademiska bemärkelse: ett sätt att ställa relevanta frågor kring livet och dess förhållanden, vad vi upplever, vad vi menar med vissa utsagor, vad som är ett meningsfullt liv, et c. Men framför allt sökandet efter det som är Sant - utan undanflykter, utan luftslott, utan snuttefiltar.
    Ibland innebär detta att jag petar i ord - därför att orden betyder något!

Religion
Det religiösa - Numinösa! - för mig kommer ur livet självt, av att passionerat dyka in i och leva livet, inte titta på det som en film (eller berätta om sitt liv för sig själv som en film, vilket är skrämmande vanligt). Att ge tillbaka både substantiellt och symboliskt.

Paganism
Helt personligt: Paganism är det ramverk där dessa meningsfulla ceremonier utövas, inom vilket den filosofiska druidismen finns, och där det religiösa, Numinösa, får uttryck!
    Jag går absolut inte in på vad paganism skulle vara för alla andra, subgrupper eller associerade benämningar, eller vad paganism borde vara, eller några andra sådana diskussioner. Det vill vi ju hellre höra från de där 'alla andra'! ;)

Det är min innerliga förhoppning att dessa tankar utvecklas och förändras, inte för att jag är tveksam till dem, utan för att det är livets gång, att utvecklas. Jag vill inte råka ut för andligt nageltrång. Jag vill inte ha snuttefiltar - bekväma föreställningar som inte ifrågasätts.
Med varje ny erfarenhet får vi anledning att se över om vi fortfarande tycker som vi gjorde förut. Vad spännande!*

Här finns också många saker att återvända till. Kommentera gärna!
Floreat!
neina

*Detta kan jag säga trots jobbiga livshändelser där allt jag trodde var sant och säkert ställdes på ända.

Nu rör det på sig

2011-02-27T18:41:00.000+01:00

Det är väl på tiden att jag erkänner en sak: bakom allt frågande (om Gudarna, om varför vi gör ritual, om etik, om vad som är meningsfullt et c.) som kommer upp här, har jag ju faktiskt (oftast) en uppfattning. Det är inte det lättaste att formulera sina uppfattningar och ståndpunkter på ett sammanhängande och meningsfullt sätt. Men det är nog dags att jag försöker. Annars kan jag ju gömma mig bakom alla frågor hur länge som helst.

För det är det jag gjort med frågandet. Det är ju inte det att jag inte har någon som helst egen teori som svar på frågorna! Däremot är jag väldigt öppen för olika svar på frågorna. Och som vi sagt tidigare, att vända och vrida på de viktiga frågorna, kan vara en sorts andlig eller mental hygien. Att förhålla sig öppen inför möjligheten att det finns andra svar på livets stora frågor, än de svar jag just nu lever med.

Nu rör det på sig. Här är det varmt och soligt, snödroppar frodas, knökfullt med krokusar, till och med några påskliljor stoltserar i solskenet! Och det är dags för mig att försöka formulera (i korthet) var jag faktiskt står i frågor om livet och andlighet. Ännu viktigare, varför jag för närvarande har dessa uppfattningar. Ståndpunkter må ändras, men metoden för att söka sanningen är densamma.

I detta sökande har jag den senaste tiden kommit över väldigt intressant och inspirerande input, kittlande och utmanande. Så innan jag ger mig i kast med att förklara mig, vill jag introducera två artiklar som exempel på utmanande läsning:

Theory of Mind av Jesse Bering
Spirit and Character av Rhys Chisnall

Mycket nöje med läsningen!
Floreat
neina

Läsvärt, framåttänkande!

2011-02-11T21:50:00.002+01:00

Läs detta på Philip Carr Gomms blogg! Det är ett tal han höll, om en andlighet för framtiden. Verkligen inspirerande! Vad tycker du?

Floreat!
neina

Imbolc 2011

2011-02-08T12:38:00.001+01:00

(Har det redan gått en vecka?! Dagarna rinner iväg, inte för att jag har mycket att göra utan för lite att göra...)

Imbolc är en av mina favorithögtider, i all sin stillsamhet och huslighet. Det är en högtid som utgör ett praktexempel på vad det är att helga vardagsgöromålen. Så som jag egentligen kan göra annars också: att låta varje handling vara helig, om jag är fullt närvarande i handlingen, om jag har en helgad intention.

Byta lakan, gå ut med soporna, damma och feja, tänka särskilt på djuren, laga mat med omsorg, tända levande ljus. Det var min Imbolc i år. Särskilt som jag nu ser över hur och varför jag 'gör' ritual, kändes det särskilt viktigt, och meningsfullt, att kunna fira Imbolc på detta självklara vis. Dessa handlingar kändes värdiga.

Jag hade också ett långt samtal med Brigid under natten. Vi pratade om kommande utmaningar, vad jag kan behöva lära mig; vi pratade om 'meningen med allt' - vilket vi ju vet är att få se lammen skutta om våren...

Floreat!
neina

Etiketter i bloggen - funderar!

2011-01-26T17:25:00.000+01:00

Går igenom bloggen och sätter etiketter på allt i efterhand. Det blev intressant läsning! Så här ser fördelningen ut än så länge bland de "etiketter" som använts mest:

Böcker (7), ceremonier (5), druidism (11), filosofi (8), funderingar (29), grupp (7), här och nu (9), livet (11), livshändelse (19), musik (7), natur (8), paganism (8), studier (10), vänner (17).

Rätt så mycket funderande har det blivit. Och livshändelser. Men varför så mycket funderande? Är jag så lost? Ibland säger jag ju, att Sanningen är min ledstjärna och när jag är Sann mot mig själv, då finns inga skuggor, inga frågetecken, ingen tvekan. Är jag då så fel ute eftersom jag fortfarande har så mycket frågande?

Eller är det något sunt, inte ett tecken på rastlöshet eller att jag inte är sann mot mig själv, utan en sorts mental hygien. Som att borsta tänderna: det måste göras varje dag. De viktiga frågorna måste redas ut gång på gång, för en djupare förståelse. Eller för att vara "still confused, but on a higher level".

Som citatet jag har som överskrift på bloggen säger, är det viktigt för mig att inte sitta ner och tro att jag har sanningen. Det är en stig, en vandring - jag följer alltid doften mot det som är Sant för mig. Men i vissa fall har jag haft förmånen att få uppleva total inre frid, visshet, en slags Sannings-upplevelse, frånvaro av alla frågetecken... Den upplevelsen väger jag andra erfarenheter mot (är detta Sant?).

Nej, den dag jag står still, då är jag död. Liksom allt liv, är vi väl alltid i förändring. Därför måste jag fundera, och fundera om, och de Stora Frågorna måste dryftas gång på gång...

Vad håller jag på med - DEL II

2011-01-20T23:01:00.002+01:00

För att spinna vidare på tankarna från förra posten: Efter att ha sett OBOD:s nya film fortsatte mina funderingar om vad jag håller på med - eller vill hålla på med.

Filmen är förhållandevis välgjord, särskilt jämfört med andra som skildrar ceremonier och firanden, och den låter på ett fint och varierat sätt människor komma till tals. Men återigen, för mig, den naggande frågan: vad håller vi på med?? Lockelsen med låtsasmantlar och ceremoniella svärd har för länge sedan lämnat mig. Att läsa innantill rituellt har jag alltid skämts för. Och varför säger vi det vi säger i ritualer?

Å ena sidan har jag saknat att fira i grupp. Å andra sidan har det varit naturligt för mig att den biten glidit bort, då jag haft tillräckligt med mig själv. Att fira i grupp var ett bra sätt att känna gemenskap och någon sorts konstruerad meningsfullhet. Meningsfullheten kommer liksom inte naturligt för mig just nu. Vad håller jag på med?

Liksom jag nämnde i förra posten är det så att mina skäl till att utöva paganism har ändrats under åren. Det kan vara så att även för andra, är utövande i grupp ett sätt att maskera det personliga reflekterandet? Visst lär vi oss otroligt mycket i samspel med, i spegling med, varandra! Men det kan bli så att hela idealet att "vi är faktiskt en riktigt pagansk grupp!" blir målet, och att det som borde vara det egentliga innehållet, faller ifrån. Så har det varit för mig ska jag erkänna. (Även om jag är stolt över mycket som vi i Hyllebär gjorde!)

Nå, från det personliga till det allmänpaganska: I filmen jag nämnde, och i den paganska debatten (vad jag sett i alla fall!) finns det inte tillräckligt med djup och grundlig diskussion om varför vi gör det vi gör. Kanske för att det är väldigt olika från person till person. Men det naggar mig ändå. Jag liksom måste ställa mig den frågan, när jag ser personer, druider, officiera vid ett druidiskt bröllop med en stor träplatta på magen med awen-symbolen ristad på. 20 cm diameter. Varför är det en bra idé? Varför är svärd en bra idé? Varför är mantlar en bra idé? Varför är invokationer på rim en bra idé? Varför...

Detta är inte kritik. Det är självgranskning. Jag vill inte hålla på med tomheter. Just nu måste jag uppdatera min religiösa praktik, förtydliga för mig själv varför det är paganism som bäst uttrycker min själs sång. För att det skulle vara "ancient wisdom" är absolut inte en bra anledning i sig. För att det "ser magiskt ut" är inte heller en bra anledning. Okej, nu har jag erkänt hur oreflekterat jag praktiserat alldeles för länge!

All hjälp, tankar, är uppskattade i dessa funderingar.
Floreat!
neina

Vari består utövandet? Eller: Vad håller jag på med - DEL I

2011-01-20T22:37:00.004+01:00

Började läsa William Irvines bok A Guide to the Good Life: the Ancient Art of Stoic Joy. Än så länge har jag inte kommit långt nog i boken för att uttala mig om den, men en mening precis i början väckte tankar hos mig:

"The practise of Stoicism ... doesn't require us to set aside blocks of time in which to "do Stoicism.""

Det fick mig att tänka på att min religion kräver inte heller av mig avsatt tid för att "do Paganism", utan är snarare integrerat i hur jag ser på världen och relaterar till den. Men vari består då utövandet?

Jag uppskattar att fira, helga, högtidlighålla de åtta högtiderna, tillsammans med de olika månfaserna, och en och annan dag här och där (dagen då jag känner doften av vår i luften är ett bra exempel!). Och jag skulle vilja avsätta tid fokuserad på reflektion, devotion. Även om det väsentliga för mig är att vara Fullt-Här-och-Nu.

Så vad håller jag på med och varför? Mina skäl för att fira de paganska högtiderna, naturens cykler, har ändrats under åren, utan att jag har modifierat själva firandena. Mina skäl hade från början (som 'dabbler' vid fjorton...) mer att göra med en önskan att närma mig det mystiska, magiska, ancient; om det såg gammalt och mystiskt ut måste det vara lite mer Sant än sånt vi höll på med i den moderna världen... Mina skäl nu till att jag firar (och anledningen till att jag börjar fundera på att uppdatera strukturen i mitt utövande) är tvärt om mera inriktade på nuet, rent av framtiden!

Men - vari består utövandet, idag? Vad är min grundläggande filosofi, anledningen till att jag ändå tycker det är viktigt att fira? Det är ju det som måste komma till uttryck på bästa, mest ändamålsenliga sätt, i mitt utövande.

Floreat!
neina

EXAMEN

2011-01-14T23:32:00.001+01:00

WIIIH!!!

Okej, jag brukar inte skriva med versaler... Men nu... Idag tog jag min examen - på riktigt! SÅ länge som jag väntat på detta och kämpat! Efter många år av studier - inklusive uppehåll av olika nödgade anledningar - är jag nu äntligen KLAR och är helnöjd och kan börja jobba på riktigt!

Vi hade en fin och pampig examenshögtid också idag i Universitetsaulan och hela familjen kom, jag och Han spelade och sjöng tillsammans, vi gick och åt lunch på legendariska Govindas efteråt, imorgon blir det examensfika här med i stort sett ALLA... Jag nyper mig själv...

Jag tackar gudarna för att jag kommit till denna lyckliga, lyckliga dag. DE VET hur det gick till att jag orkade genomföra detta. Världen, här kommer jag!!!

Floreat!
neina

2010 - och ser framåt!

2010-12-30T22:45:00.002+01:00

Utan att bli sentimental sitter jag och funderar över 2010 som nu håller på att ta slut. Sentimental blir jag inte, av två anledningar: nyår var det ju redan vid Samhain, på ett sätt, och vid Vintersolståndet, på ett annat sätt! Nyår är det väl varje dag egentligen? Den andra anledningen är, att jag hinner inte! Det är så mycket som händer nu ändå!

Men i alla fall - 2010 har verkligen varit ett dunderår. Dunder och brak, menar jag. Aldrig trodde jag att jag skulle hinna med att bestiga så många berg och frusta mig igenom så stora träsk på ett enda år! Hela sista året på utbildningen har varit fullt av utmaningar jag fasat för under alla år fram till nu - och det har gått! Dessutom har året inneburit några lugna fickor av lugn och reflektion, vilket jag är så tacksam för.

Hur nöjd som helst - och inte så lite förvånad - över allt detta. Men, vad ser jag fram emot? Vilka berg ska bestigas härnäst? Vad vill jag ta mig an nu? Förhoppningsvis ska jag ha tid att fördjupa mig mer i mitt religiösa utövande och reflekterande - med kropp och själ. Sjunga mera! Komma till ro i min nya situation: ny identitet som yrkesutövare, nytt land. Få en relation med Platsen här.

Vad ser du fram emot under det kommande året?
Floreat!
neina

Helig mark, helig närvaro

2010-12-28T22:29:00.001+01:00

"Any place is sacred ground, for it can become a place of encounter with the divine Presence." -David Steindl-Rast, A Listening Heart

Detta stod att läsa på Gratefulness' Word for the Day nyligen. Det fick igång tankarna hos mig: är inte ALL places helig mark! För mig som person, och i den druidiska traditionen som jag förstår den, är det en självklarhet. Alla platser är heliga och har ett egenvärde. Att en plats är helig fråntar inte en annan plats dess helighet, lika lite som en människas värde fråntar en annan människa hennes. Varje "här" kan vi relatera till och respektera.

Ett möte med det heliga ("the divine Presence") ser jag som ett möte mellan mitt sanna jag och Platsen själv; att jag helt och fullt är Här och Nu med mitt sanna jag. Inte som att något yttre för en stund kliver ner bland oss dödliga och förlänar oss en stund av gudomlig insikt. Nej, om något finns, så finns det Här och Nu. Ett möte med "divine Presence" är för mig att jag landar och blir medveten om det gudomliga som finns i denna stund. To be fully present.

Det är att Leva, och det är mitt sätt att hedra Livet.
Floreat!
neina

Vintersolståndet 2010

2010-12-22T22:51:00.003+01:00

Vår brasa vid firandet av Vintersolståndet. (Jag skattar mig lycklig som har tillgång till eldstad mitt inne i staden.)

Solen har vänt! Vi har varit i det djupaste mörkret, och nu är vi på väg ut på andra sidan. Det är något speciellt med att veta att vi upplever den allra mörkaste tiden. Det väcker vissa tankar och känslor, som vi kanske inte möter under andra omständigheter. Att umgås med mörkret. Att umgås med det frusna - inte dött, men stelnat. Vilande. Stillhet.

Kristallklara himlar. Trädens konturer framträder så talande tydligt.

Upplevelsen av mig själv är också speciell: i kylan är tendensen inte att "flyta ut", utan jag känner mig mer koncentrerad (bokstavligt talat!), sammanhållen, hel. Förtydligad i konturerna. Skönt!

Hoppas att ni hade det bra under Vintersolståndet! Och så fortsätter festligheterna med jul :) Så God Jul!

Floreat!
neina

...att snart är det Yule...

2010-12-18T21:48:00.002+01:00

Så sitter jag då här, i Skottland. Att det är Midvintersolstånd om bara ett par dagar kom plötsligt för mig i år, mitt i flytt och ny praktikplats. Men åh, vad jag älskar denna tiden på året! Och att solen vänder känns särskilt värt att fira just nu: jag tillbringar dagarna nere på sjukgymnastiken i källaren på sjukhuset, så jag ser inte solen varken på väg dit tidigt på morgonen, eller på väg hem fram på kvällen. Här i huset är det enkelglasfönster (!) och ska vi säga, hm, ekonomiska värmeelement. Mitt kontor nu är under dubbla täcken, fullt med värmeljus på nattduksbordet.

Imorgon tänkte vi fira Vintersolståndet med en brasa, massor av ljus, en saftig saffranskaka. På tisdag på själva dagen för solståndet ska vi till vänner på fest, dagen till ära! Det ska bli så roligt!

Det jag funderar på i samband med denna högtid är värdet av att faktiskt ta ut svängarna. Vad jag menar är, att finna sig i - nej, mer än så, att dyka rakt in i - tillvarons ytterligheter. Att inte väja för kyla, mörker, utan leva i det, uppleva det fullt ut. Lagom är bra men vi mår också bra av att besöka gränserna för vår bekvämlighet - rent av utmana dem lite. Att ge sig hän elementen, inte bara titta på gnistrande kyla på gulliga julkort.

Ja, mina fötter gör ont, så de fryser. Ja, jag har svårt att koncentrera mig i kylan och den råa fukten som tränger in överallt (utom under täcket!). Men jag blir faktiskt klarare i mitt tänkande till slut, märker jag. Är det för bekvämt alltid har jag en tendens att dega ihop i sinne och kropp. Så denna vinter reflekterar jag över att utmana min bekvämlighets-zon (översatt från engelska). Återigen kommer jag tillbaka till att Leva Här och Nu, att uppleva och inneha mitt liv fullt ut! Med allt vad det innebär...

Om jag inte hinner skriva mer innan dess, vill jag passa på att önska alla läsare en härlig Midvinterhögtid, hur ni än väljer att tillbringa den! Skriv gärna en rad och berätta om hur ni gör.

Floreat!
neina

Cherry on Top Award!

2010-12-15T21:30:00.002+01:00

Min blogg har tilldelats Cherry on Top vandringspris! Vad roligt! Jag fick det av Ceriadwen, och så här lyder motiveringen:

"Neina
Ännu en kvinna jag beundrar. Med sitt flödande, poetiska språk målar hon upp både sitt liv med glädjeämnen och sorger, och funderingar kring paganism och andlighet. Mellan raderna framträder en livfull och klok kvinna som jag gärna skulle lära känna."

Jag kan bara säga ett stort och lyckligt TACK för detta och för de fina orden! Det uppmuntrar mig verkligen, att få veta att alla tankar, funderingar, känslor som jag målar upp när andan faller på, uppskattas av andra. Det hör till saken, att precis dagen innan detta damp ner, funderade jag på att ta en paus i bloggandet. Jag kände att jag kanske inte hade så mycket av värde att dela med mig av just nu - inte så att andligheten stannat av, inte heller funderingar, men jag kände att kanske det inte berikade bloggosfären just nu. Och så detta! Jag kavlar upp ärmarna och gör mig redo för mera bloggande! :)

I priset ingår att berätta om tre författare som jag uppskattar och ta upp en skönlitterär bok vardera som de skrivit. Det blir inte helt lätt för mig, då det mesta jag läst de senaste tio åren är facklitteratur, men några pärlor finns ändå:

Ursula K. Le Guin - Sagan om Övärlden
Hon har skrivit många omtalade böcker för både vuxna och ungdomar; hon har även fått viss uppmärksamhet för sitt intresse för Taoism. Den bok jag vill nämna är hennes Sagan om Övärlden, oftast sedd som litteratur för ungdomar. Men boken (första boken i en serie av fyra) ser jag inte alls som för ungdomar enbart. I berättelsen om en egensinnig pojke som utbildar sig till trollkarl (detta är långt före HP:s tid!), vävs okonstlat några av livets största teman in: frågan om vår sanna natur, om makt och ansvar för våra handlingar, om den yttersta utmaningen - att möta sig själv. Gripande är när en av de stora trollkarlarna berättar att de trollkarlar med de största magiska förmågorna, också är de som använder magi allra minst. Just för att de också är medvetna om den ofattbara vidden av konsekvenserna för varje handling. "To light a flame is to cast a shadow."

Agatha Christie - Tio små negerpojkar
Inte alls en pagansk bok på något sätt. Men denna förbluffande och förstummande bok, samt alla andra Christies böcker, har gjort starkt intryck på mig genom hennes människokännedom och inkännande karaktärsbeskrivningar. Ibland empatisk och öm, ibland rak och osmickrande, men alltid med en underton av acceptans av människosläktet med dess vackra och råa sidor. Vi får en förståelse för vad som kan driva en människa, under vissa omständigheter. Vi får höra förtroenden från människor i deras mest sårbara stunder. Vi får känna på viljor av stål. Livet, för vissa en färgstark kladdig modern tavla, för andra en dassig akvarell, framstår ändå som värdefullt med döden inpå knuten. Och när döden väl kommer - vilket den oundvikligen gör i Christies böcker - påminns vi om att det är något vi alla måste ta ställning till.

Marion Zimmer Bradley - Facklan
(Nej, inte Mists...) Jag erkänner att det är över tio år sedan jag läste denna. Jag erkänner också att det var svårt för mig att lista tre skönlitterära böcker som jag uppskattar; de böcker som gjort störst intryck på mig här i livet är ändå andra böcker än skönlitterära. Men Facklan berörde mig på det sättet att den handlar om en kvinna, Kassandra, och hennes innerliga relation med sin gud, Appolo. Hennes hängivenhet och hennes integritet lyser klara för mig. Även hennes ensamhet är viktig att nämna. Ändå är det skönt att få läsa om en värld där det är normalt och brukligt att gudarna och människorna interagerar!
____________________________

Så till det roliga att få ge priset vidare...

Ceriadwen: Jag kan bara inte tänka mig någon annan mottagare av priset! Nu har du fått det flera gånger om, men det är du värd! Generöst och underfundigt delar du med dig av din entusiasm för ditt religiösa utövande, kreativa skapande, naturupplevelser, drömmar, personliga erfarenheter. Alltid med någon klok tanke eller 'twist'. Du hittar, och länkar till, väldigt bra annat material. En så välgjord blogg ska du vara stolt över, och jag är stolt å dina vägnar att wicca har en sådan fin sida på svenska! (Och jag nappar, jag vill gärna lära känna dig närmre också ;) )

Månsystrars Klan: Mycket glädjande, och inspirerande att besöka den här bloggen, som drivs av kunniga och visa kvinnor i södra Sverige. Bilderna vi får ta del av är underbara. Firanden som beskrivs väcker längtan. Reflektioner kring livet, naturen och gudinnor visar på stort djup. Hoppas att ni fortsätter länge, länge!

Vargadotter: Hon har en blogg där luften är klar att andas. Här får vi ta del av väl valda citat men framför allt av kristallklart tänkande och skarp självinsikt. Vargadotter går verkligen till botten med våra mänskliga tendenser och vi läsare kan få göra detsamma och bli lite friare! Här finns även vackra påminnelser om årshjulet och olika gudar. Tack för inspiration!

Jordens Röst: En relativt ny bekantskap för mig som läsare, men det lättflytande språket och innerliga, personliga innehållet drog mig genast in! Blandningen av korta, kraftfulla inlägg och längre djupdykningar är lyckad. Det märks att en stark person står bakom!

CarolineCreations: Stickning med pagansk twist! Här finns "Morgaine Shawl" och "Pentagram Tam", bland andra smaskiga kreationer! Fantastisk konstnär (och person :) ) vars stickning finns utställd ("Tidlösa Trådar") på Tändsticksmuséet i Jönköping (tom 9 jan 2011) och efterfrågas på fler ställen. Förutom ljuvliga bilder, en del gratismönster, finns även en del funderingar då och då, t. ex. om Green Knitting.

På återseende!
Floreat!
neina

På Väg?

2010-11-30T22:58:00.002+01:00

Så har tiden konstigt nog hunnit ikapp mig. Tiden som kändes så oändligt långt bort... Nu börjar det dra ihop sig för flytt till annat land. Min närvaro på internet påverkas inte (tacka gudarna för internet!) men det blir annorlunda. Jag kommer inte att vara i Skåne på heltid.

Om tio dagar börjar flytten. Det kom så fort! Och ändå har jag väntat på detta i två år, kämpat hårt för detta, under stunder så svåra att bara Hel vet hur.

Vart fortsätter vägen? Några saker är klara: mera musik blir det (fortsättning följer). Mera Basal Kroppskännedom blir det. Druidismen och paganismen kommer jag att fortsätta skriva om, med nya perspektiv!

Nu börjar en stor resa, hoppas ni vill följa utvecklingen :)
Floreat!
neina

Brorsdotter

2010-11-20T22:49:00.003+01:00

Vi (jag och mamma) åkte och träffade min alldeles nya - och första! - brorsdotter idag. Jag kommer minnas denna dag för alltid.

Ett helt nytt litet liv. På riktigt! En ny sorts kärlek har öppnat sig och växer i mitt hjärta.

Så dagen har blivit full av reflektion också: hur livet går, hur jag aldrig kunnat förutse att jag skulle vara här idag. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig vilka vändningar stigen skulle ta, när jag tänker tillbaka på mig som t. ex. trettonåring. Det känns lätt triumferande.

Då, dålig självkänsla, helt 'lost' bland andra ungdomar, obekväm i min kropp, framtiden var ett svart hål. Och hur vägen har gått från förtvivlan till seger efter seger, från desperation till harmoni och fröjd. Då satt jag på mammas sängkant varje kväll och beklagade mig över livet, en period var jag beredd att säga upp bekantskapen med henne, nu har vi jättemysiga kvällar ihop och har diskuterat allt mellan liv och död. Då på väg in i självdestruktivitet och inskriven på psyk, nu sitter jag i de vita arbetskläderna tillsammans med läkarna på psyk, kolleger till den som var min doktor. Då, övertygad om att ingen man skulle titta åt mitt håll, nu har jag en saga om kärlek som är sällsynt vacker.

Mamma och jag skämtar om att vi måste skriva en bok. En ny Kristin Lavransdotter, släktsaga om starka kvinnor, livsöden, kärlek. Exempel på kapitel: Driving in Ireland with Denis and Dermot, Philosophy in a Potato Field, The Joy of Lambs, Secret Escape to Italy, The Divorced Dames' Flat, Out of Africa... Jag måste säga att om mormor berättar om oss för sköterskorna på hemmet tror de nog bara att hon glömt ta sin medicin.

Tips: lyssna på Spelar för livet! (vilken version som helst). Livet blir aldrig som vi tänkt oss!!! Det blir bättre! Och just nu är det krönt av en liten flicka, Livet går vidare, så vackert!

Floreat!
neina

Wild Hunt

2010-11-20T00:35:00.001+01:00

Vad vill vi engagera oss i? Vad kan vi tänka oss att donera en summa pengar till?

Jag har precis donerat en (smärre) summa pengar till bloggen som jag faktiskt läser dagligen med stor behållning: The Wild Hunt. Den kvalitet på nyheter och rapportering/tips som vi ofta förväntar oss, kommer inte helt gratis - anser jag. Jag anser att vi bör stödja dem som tillhandahåller god information.

En annan källa som jag personligen stödjer är Gratefulness. Här finns resurser, historier, m. m.
Floreat!
neina

Träffar?

2010-11-19T23:28:00.002+01:00

Det har kommit upp nu. I samtal med två olika personer som kontaktat fd gruppen Hyllebär.

Den ena kontaktade oss för flera år sedan, och hon och jag har haft en djup brevväxling sedan dess (och ett par träffar!). Hon tog upp frågan om den ovalda ensamheten som pagan. En fråga som är väldigt viktig! Den andra tog kontakt med Hyllebär just som vi höll på att avveckla, och jag kände att det var läge att träffa henne en ytterligare gång efter det. Då pratade vi också om paganism i Skåne, och vart man kan vända sig om man vill 'mera'.

Hur gör vi nu då, paganer i Skåne? Vad vill vi? Eller inte?

Jag känner två trender: den ena är en stor vilja att träffas, nätverka, umgås, eventuellt samarbeta rituellt. Den andra är, att man inte är i ett kontaktsökande stadium/är nöjd med de kontakter man har(t. ex. har man sitt coven). En 'bubblare', kanske en tredje trend, är viljan att träffa fler likasinnade, men att initiativ saknas eller att man har väldigt specifika krav på exakt hur dessa eventuella andra skulle vara.

Så länge vi drev gruppen (och även efter!) upplevde vi att det visst det finns en efterfrågan att träffa andra, under enkla former. En nyfikenhet att lära mer, en vilja att diskutera, en önskan att fira högtider tillsammans med andra. Hur kan dessa behov tillgodoses? Det är mycket upp till egna initiativ - men hur? Vem ska våga/orka? Vi höll på i fyra år, innan vi fick avsluta verksamheten - av "personliga skäl".
"Personliga skäl" ja. Finns det inte lite mycket "personliga skäl" inom paganismen?

För dem som vill träffas (några andra kan jag inte tala för) - vad fungerar? Vad strävar vi efter? vad är jag själv beredd att ge (fråga dig själv)?

Här vill jag föreslå PubMoots - informella träffar på någon pub på en regelbundet återkommande tid. Det kräver minimalt med organisation (perfekt för oss paganer!), minimalt engagemang förutom att dyka upp en gång i månaden på en trevlig pub (helt OK). En annan fördel är att inget särskilt förväntas av träffen, utan om man träffar andra som har liknande strävanden eller diskussionspunkter - man väljer själv vartåt man tar kontakten. Nackdelen är samtidigt att faktiskt dyka upp - något som verkar underligt svårt. En annan nackdel är att vem som helst kan komma - och har så gjort i historien. Besvärliga människor har (i sällsynta fall) dykt upp, men har också tagits om hand på ett bra sätt, så det är ingen större sak.

Men vad vill vi då? PubMoots i Göteborg fungerar, vad jag hört, väldigt bra. Men i resten av Sverige? I Skåne, som ändå haft en stark tradition av paganer? Vart tog det vägen? Varför kommer vi inte till det moot som finns (Lupas)? Kanske man inte är i en uppsökande fas i livet? Så kan det vara. Kanske det är så lätt att låta bli ("det kommer ju nästa månad"). Då blir det aldrig. Är det lönt att gå på ett moot? Det vet man inte de första gångerna, och kanske man inte har ork att komma så ofta som krävs för att bygga upp en stabil, konstruktiv dynamik?

Har vi somnat? Jag upplever det som att vi är en hel del som vill att paganismen ska vara livaktig, men ingen av oss är i en särskilt social, uppsökande, nätverkande fas i livet. Vi liksom vill att det där ska sköta sig ändå, för vi har ju observerat paganism i sydsverige så länge... Förutsättningar finns visst det för intresserade personer att bli 'spindlar i nätet', bli nyckelpersoner, för ingen självklar person fyller rollen. Vem tänker ta stafettpinnen?

Snart flyttar jag till Storbrittannien. Jag sitter och söker efter paganska grupper där, på nätet. Särskilt moots. Och så undrar jag helt ärligt om det är lönt att gå dit, eller om jag ska söka likasinnade på andra sätt. Synd att jag behöver undra.

Slutligen: Vad säger ni läsare? Behövs träffar, och i så fall hurdana? Motivera! Vill vi verka för mer nätverkande i Sverige?

Floreat!
neina

Samhain 2010 och därefter

2010-11-06T02:30:00.001+01:00

Det blev ett tredagars-maraton med djupa samtal och utredande filosoferande (förutom härligt roligt!) hos tre olika instanser i år. Först hos en väninna, erfaren prästinna och vis som få, sedan hos Wynja, pagansk väninna sedan urminnes tider samt knivskarp filosof (och vilken mat...), och slutligen en helkväll (till ljusan dag!) med H och E - vi tre är ett Fenomen av klokskap varvat med skratt! En flock av unga tjejer med självförtroende :D

Som efterrätt på det kom i onsdags en kväll med C, där vi för tusende gången konstaterade att "livet är bra konstigt" med ett stort leende... Mitt knappt påbörjade paket Lucky Strike, inköpt förra sommaren och aldrig avslutat, rök fort. Intensiva diskussioner.

Igår fikade jag med en tjej som kontaktat Hyllebär medan vi fortfarande var aktiva med utåtriktad verksamhet. Hon är engagerad, och vill komma i kontakt med likasinnade. Det måste ju finnas personer inom Skåne som är verksamma - varför är det så svårt att hitta likasinnade? Det var ju det vi ville bistå med i Hyllebär - när vi var verksamma - att verka för en pagansk närvaro och vid tillfälle bidra med en plats att fira tillsammans med andra.

Lupas, som träffas första fredagen i månaden på Gräddhyllan i Lund, har (vad jag minns) som syfte att hjälpa till att nätverka bland hedningar och ockultister. Alltså inte vara en enhetlig grupp, utan vara en plattform för att knyta kontakter. Hoppas att det fungerar. De gånger jag gått dit har jag varit med om allt från: så mycket folk att vi fått möblera om hela rummet för att få plats, till att ingen kom utom jag och en till stackars förvirrad - ingen representant från Lupas, till att den befintliga 'kärntruppen' av Lupas är med, samt två nya intresserade gäster - som känner sig förbisedda och lämnar, då de inte välkomnas i samtalet. Tioårsjubileet firades inte då vi inte lyckades ordna lämplig lokal i tid. Just den praktiska biten låg lite på mig, men är också lite talande för hur det nu ligger till: Det är svårt att få det att HÄNDA.

Vad händer i det paganska Skåne? Sydsverige? Sverige? Norden? Världen? Säkert händer det mycket och det skulle vi bli bättre på att upplysa varandra om! Även om vi, inom paganismen (och dess olika grenar) är ganska individuella, finns det ändå vissa saker som skulle vara av intresse för oss alla. Jason på The Wild Hunt har startat ett initiativ, the Pagan Newswire Collective, som en amerikansk variant av detta. Kanske något för Skandinavien eller Europa?

Eller är vi nöjda med att "syssla med lite eget" och kanske "diskutera lite på internet". Hm.
Floreat!
neina
- och gott nytt år!

De Stora Hjulen Snurrar

2010-10-12T16:15:00.002+02:00

Sitter och lyssnar på en otroligt häftig polska, spelas live på harpa här intill, poleras à la jazz. Prrr...

Det är de stora hjulen som snurrar nu. Det är de Stora Sakerna som Händer... Mitt livs flod flyter fram, det går fortare, jag hör dånet av forsen som väntar, dånet blir högre, strömmen fortare.

Utbildningen är slut om tre månader och mina åtta år på universitet likaså. Lika mycket som jag älskar att studera och älskar hela miljön (eller hur är UB i Lund fantastiskt!), måste jag erkänna att studier också varit ett sätt att gömma mig från vissa ansvar. Som student är man ändå utsatt och kan förvänta sig lite "special treatment" från omgivningen (läs: generösa föräldrar). Och man förväntas inte kunna allt - man håller ju på att lära sig!

Jag kommer att sakna den här tiden i livet. Men jag känner mig också väldigt, väldigt klar med den nu.

De Stora Hjulen som snurrar innebär flera saker: jag kommer bli en av många arbetssökande. Jag kommer att flytta till ett nytt land, behöva ansöka om att få min svenska legitimation godkänd där. För närvarande försöker jag hitta praktikplats här, för att om möjligt få en inblick i arbetet som sjukgymnast här, redan innan jag kommer.

Musikaliskt fortsätter vi bygga repertoar, har fått minst en stor spelning och fler väntar. Detta innebär att jag måste höja min nivå och professionalitet några snäpp - bara sådär. Jag är full av frågor: sången är min passion och jag gör det bra, men hur kan jag på ett trovärdigt sätt musicera tillsammans med en som varit professionell musiker på heltid, utbildad och allt, i många år?

Även andligen flyter floden fortare: jag övar Basal Kroppskännedom dagligen, skriver självreflektion. Jag läser intressanta böcker: The Art of Conversation with the Genius Loci av Barry Patterson, och dessa står på tur: Kissing the Hag av Emma Restall Orr, The Hero With a Thousand Faces av Joseph Campbell. Dagligen läser jag bloggar/artiklar/konversationer om ateism, religion och vetenskap. Försöker navigera min egen väg bland detta, och kommer att skriva tankar här.

Och så funderar jag på schampo - onödigt ont eller finns det något bra sådant?

Om någon läsare har särskilda önskemål om teman som skulle kunna behandlas här, så kommentera och säg till, så ska vi se vad jag kan göra, jag är nämligen full av tankar om det mesta just nu! De Stora Hjulen snurrar...

Floreat!
neina

Klappat och Klart: Det Här är Moral

2010-09-26T01:55:00.003+02:00

Från en intervju med A C Grayling i The Freethinker.

"PB: Without an objective moral arbiter, how can we make meaningful moral judgements, and furthermore, how can we justify them?

ACG: It is actually very easy to identify and to act upon the moral baselines. Moral baselines derive from our understanding of what it is to be human and what human beings need to flourish. For example, at a minimum people need food, they need somewhere comfortable, dry and warm to be, they need friendship, they need opportunities to use their intelligence, because we’re a highly intelligent species. People need opportunities to develop, they need time to rest and benefit from the creativity of leisure, they need safety, and they need social bonds.

We know all these things, and if you look at human rights instruments like the Universal Declaration of Human Rights, what they say is what the minimum requirements are for opening a space around individuals, so that they can use their abilities to do things that are good and satisfying for them.

So this very basic understanding of what it is to be human, along with what we dislike, what we want to avoid, what we need, what we benefit from, tells us something about what our obligations are to other people. It tells us how we should respond to them, and on the basis of that, how to deal with more complicated and sophisticated matters, including recognising that other people have interests and needs that we may not share, understand or even like – while recognising that they have a right to them.

That’s where the hard work of being tolerant towards other people comes in. We all think we’re tolerant, but that’s because we usually don’t really mind what others are doing. It’s when we do mind and yet we’ve got to let other people have their margin to be their own way, that we know what’s needed to be tolerant. So we have to start with our most sympathetic understanding of human nature and the human condition, and work from that to a livable system."

Floreat!
neina

Speaking of Virtue

2010-09-24T23:35:00.007+02:00

In Brendan Myer's book The Other Side of Virtue, there is a passage right at the beginning of the book that caught me. Speking of virtue, he brings up the nowadays 'traditional' views on virtue. He brings up niceness, charity, chastity, et c. - passive virtues. He continues, with what I could consider the most moving and powerful passage of the book:

"But there are problems here. You could be successfully Virtuous this way without exploring much of the world, without discovering your full potential, without accomplishing anything of significance (even to yourself), and without even being happy."

And soon after, the reasoning continues, regarding the Christian 'law' as recieved by Moses:

"But we should be very cautious about taking up such a gift and accepting it without question. Such pre-packaged gifts are sometimes like the Trojan Horse. They often conceal all sorts of other problems and complications. In the case of the Ten Commandments, the problem is this: if you accept it, you effectively hand over to God the responsibility for determining what is right and wrong. Your only choice in life is whether to obey or to rebel - precisely the choice made by Eve, in the garden of Eden. It might be explained that human beings are not qualified, not intelligent or knowledgeable enough, or simply not entitled to make such determinations on their own. In that presupposition one can see a very un-flattering picture of what it is to be human. I find that lack of confidence in humanity disturbing."

Say. No. More.

Floreat!
neina

Så även jag...

2010-09-19T01:42:00.005+02:00

När det blir jobbigt. När verkligheten blir påträngande. När mina dåliga vanor inte går att gömma utan uppenbarligen fått planeringen att spåra ur. När samhällets stora frågor kräver ett svar av mig.

Då rymmer jag. Jag är inte stolt över det, men det hände idag igen. Med alla mina ideal om att möta verkligheten där den är, att vara Här och Nu, att inte döva känslolivet med distraktioner... även jag rymmer ibland.

Jag får komma igen imorgon.

Inför Valet 2010

2010-09-18T02:04:00.003+02:00

Sitter och försöker bestämma mig för hur jag ska rösta i valet snart. Börjar på valkompassen men inser att jag kan hopplöst lite om dessa frågor. Även efter det att jag läst för- och emotrutorna... Snarare mer förvirrad. Och så har jag på känn att valet inte bara handlar om dessa tjugo frågor och om man sympatiserar eller är emot.

Det här är jätteviktigt. Och jag är jätteborta. Jag kan omöjligtvis sätta mig in i allt detta tillräckligt för att få en så god grund som jag brukar vilja ha för att kunna ha en åsikt i frågan! Samtidigt vill jag, mer än någonsin, bidra med min röst, för att åtminstone förhindra de värsta intoleranta från att ta plats i riksdagen.

Hur jag än röstar blir det nog en röst för att slippa det värsta, inte en röst för det jag hoppas på. Kanske är jag desillusionerad (som alla 80-talister). Ärligt talat tror jag inte riktigt att de idéer jag brinner för skulle ha politisk genomslagskraft. De idéerna måste få utlopp, och eventuellt inflytande, på andra sätt och genom andra kanaler.

Men - det är i alla fall viktigt att rösta på söndag! Visa att du engagerar dig! Varje röst är viktig - det måste vi alla tro annars kan det kvitta.

Floreat!
neina

Muntlig tradition, kulturell kontext och den filosofiska vinkeln

2010-08-24T00:03:00.003+02:00

Mina funderingar vindlar verkligen fram och tillbaka. Jag hoppas att ni läsare finner denna krokiga stig intressant att vandra. "A good traveller has no fixed plans, and is not intent on arriving." -Lao Tzu

Åter till ängen, till flodkanten, där jag suttit och läst i sommar. En annan av Mt Haemus Lectures, den av Caitlín Matthews, handlade om den muntliga traditionen inom druidismen och hennes tolkning av den. Detta med en muntlig tradition är verkligen intressant, av flera olika anledningar. Min erfarenhet av en muntlig tradition är ju den folkliga musiken från Sverige, Norge och lite från Danmark. Det är ett helt annat sätt att förmedla och ta till sig information, än det skrivna mediet.

Med den muntliga traditionen sker ett möte mellan två personer. Förmedlingen sker också i ett visst sammanhang, ett sammanhang som man omöjligen kan skapa i skriven form. Man har sett personen i ögonen, som berättar om sången, vad den handlar om, vem som lärde henne den, hur hans röst lät och hur han sjöng när han arbetade. Man tar till sig sången, kan bolla fram och tillbaka om man uppfattat rätt, om man kan göra sina egna utbroderingar på det och det viset. Detsamma tänker jag mig om andliga traditioner som förmedlas muntligen från lärare/mentor till elev: det sker ett möte, det sker i ett visst sammanhang, det finns möjlighet till samförstånd och dessutom dialog. Man har ett ansvar gentemot personen man träffat och haft utbytet med, för man har en gemensam erfarenhet.

(Just att föra in begreppet ansvar i det muntliga sammanhanget är inte min egen idé, det tackar jag en viss person för, som jag hade förmånen att ha ett par diskussioner med för en tid sedan. Han var en av två representanter för en organisation för "seden", som hade som medveten filosofi att använda sig av det personliga mötet, snarare än producera text med deras tankar och kunskap.)

Vi som har ett intresse för paganismen och dess olika grenar (och rötter) har nog alla läst väldigt mycket. Jag har i alla fall fått mig mycket till livs på det sättet. Och jag har inte tidigare haft tillfälle att ha en riktig mentor och muntlig 'utbildning' inom varken druidism eller något annat. Däremot har det som varit mest utvecklande, mest givande, varit att diskutera erfarenheter, tankar, idéer med andra intresserade och mer eller mindre kloka personer. Det muntliga utbytet, mötet mellan personer.

Några tankar kring tolkningar av "ancient texts", vare sig klassiska författares eller walesiska medeltida sagor: Ett potentiellt problem som jag kan tänka mig då är bland annat detta, att vi saknar kontexten och den kulturella koden, som krävs för att helt förstå. Texten är 'död', kan inte förklara sig (jfr ovan, om muntliga traditioner) Vi läser gärna de medeltida walesiska sagorna, där druider och magi figurerar, för att försöka förstå deras världsbild och andlighet. Men tyvärr tror jag inte vi kan förstå texterna rätt, eftersom vi inte har alla 'ledtrådar'. (Liksom t. ex. kenningar är svåra att förstå sig på, om man inte har kunskap om deras sammanhang.) Ett annat fenomen som gör mig fundersam är försöken att psykologisera dessa sagor. Det hör också ihop med detta, att jag inte tror att vi är (helt) införstådda med de kulturella koderna.

Men å andra sidan, om det går att bli inspirerad, och hitta något man tycker är vist, i texterna, så för all del. Så länge man medger att det är ens egen tolkning och inte 'den sanna tolkningen'. Och, som sagt, det är ju så en traditioner lever: genom nya, egna tolkningar, tolkningar i mötet med andra, inte en enda 'sann' tolkning.

En sista Mt Haemus Lecture för den här gången: Brendan Myers från 2008. Han påminner om, att man kan se på druidismen filosofiskt, inte bara se från historikerns eller litteraturhistorikerns vinkel. Från filosofens vinkel är det mer intressant att se om druidismen - som den rörelse den är idag - har meningsfulla och inbördes koherenta begrepp. Det tycker jag verkligen låter som en intressant diskussion!

Floreat!
neina

Det vackra och ägande

2010-08-14T21:58:00.003+02:00

Detta är så befriande: jag kommer mer och mer till ro i, att jag inte behöver äga allt som är vackert. Om jag ser ett vackert föremål, behöver jag inte känna begär efter det. Om jag ser en vacker plats, behöver jag inte fånga det på bild. Jag är lycklig bara av gåvan att ha fått vara med om Skönheten.

Sommarens Druidiska Läsning

2010-08-14T01:02:00.005+02:00

Sommarens druidiska läsning: Living Druidry, Blood and Mistletoe, och flera Mt Haemus Lectures. Samtliga rekommenderas varmt.

För tredje gången har jag nu läst Living Druidry av Emma Restall Orr. Jag har fått ut olika saker ur boken varje gång, och den är fortfarande en av mina största inspirationskällor. Det hon skriver bekräftar det jag upplevt, sätter ord på det på ett så perfekt sätt. Vad än druidism är (jag funderar fortfarande, vilket jag ska återkomma till), så ger denna bok uttryck för de viktigaste grunderna i vad min religion innebär för mig: att det handlar om här och nu, det handlar om relationerna jag upplever, skapar, hedrar med omgivning och medvarelser. Restall Orr förskönar inte heller 'naturen', förmänskligar inte gudarna.

Ytterligare druidisk läsning i sommar har varit Ronald Huttons Blood and Mistletoe. Det är en historik över den moderna druidismens framväxt i Storbritannien, idéhistoriskt och kulturhistoriskt. Som vanligt skriver han befriande läsligt trots bokens tegelstensformat, och med en viss humor då och då - kommentarer som är roliga just för att de är sanna. ("That the French and Scots were keen on something was in itself good reason for the English to have doubts about it. In this context the Druids could look as suspect as haggis or garlic." Citatet kommer faktiskt från Huttons Mount Haemus Lecture, det paper som senare utvecklades till att bli boken Blood and Mistletoe.)

Personlig reflektion: Man kan se den nutida druidismen som en väv, en gobeläng, med olika färger och motiv: mystiska, magiska, tilldragande motiv, som ger en känsla av urtida visdom och naturnära andlighet. Jag är mycket intresserad av textilhantverk, så jag synar gärna en sådan skapelse nära, vill se vad det är för material, hur de sammanfogats, var materialet kommer ifrån (detta är sant både bokstavligt och bildligt).

Vad jag fick ut av Blood and Mistletoe var - äntligen! - en större förståelse för var vissa av de olika trådarna i väven kommer ifrån (personer, idéströmningar), vad de är gjorda av (åter, idéer i tiden) och hur de sammanfogats. Bara första kapitlet ger den mest uppriktiga och koncisa presentation av det äldsta materialet vi faktiskt har som relaterar till 'druider', en presentation jag inte sett maken till någon annanstans, trots att flera författare (jag kommer främst att tänka på Miranda Green) kunnat göra det. Det är tydligen svårt att låta bli att fylla i med egna färgglada tolkningar, vilket är precis vad Blood and Misteltoe handlar om... Hur idéerna kring begreppet 'druid' förändrats.

Men vad har vi då kvar, bortom fantasifulla tolkningar? Finns det något som egentligen är 'druidiskt'? (Visserligen, det som talas om som druidiskt idag, det finns och är en rörelse i sin egen rätt.) För att ge en till bild: ett skepp som är ute på havet, repareras efter en tid, bit för bit, tills nästan alla delar är utbytta. Filosofen undrar, är det då samma skepp? Druidismen: själva ordet druid, och de ytterst få bitar som är det egentliga materialet, har vi, men i sig blir det ingen sjöduglig båt. Därför har man med tiden fyllt på med många olika andra aspekter och idéer, dessutom bytt ut vissa tolkningar som blivit omoderna och fyllt på med nya, tidsenliga tankar. Vad är då druidismen? Eller druidismerna? Jag funderar fortfarande. Det är jag inte ensam om; Andy Letcher, presentatör vid Mt Haemus Lecture år 2009, säger "[Druidry] has yet to adjust fully to life in a post-Hutton world. ... If we are drawn to call ourselves Druids or Bards, how do we answer the challenge thrown to us by the new historicity? Upon what principles can we base our practise?"

Vi kan göra en jämförelse med folkmusik: jag kom till folkmusiken i tron att här fanns något 'äkta' och 'uråldrigt'. Till min besvikelse upptäckte jag att folkmusiktraditionen inte kunde presentera något äkta uråldrigt. Men efterhand kom jag fram till att musiken lever, traditionen lever! Det är just på grund av att den förändras som den lever. Som Kalle Almlöf sa, "Det rätta finns inte! Det finns i graven där det är stilla." (på viskursen 2001-2001) Och omvänt, så länge vi utvecklas och står i förändring, lever vi. När vi inte längre förändras, är vi döda. Det gäller bokstavligt (cellförnyelse), personligen, för folkmusiktraditionen och för den druidiska traditionen. Det rätta finns inte. Är något fastslaget, står det stilla, då är det dött.

Jag lämnar det här så länge, men det kommer fler funderingar och fler hänvisningar till sommarens läsning.

Floreat!
neina

Sommar 2010

2010-08-13T01:20:00.003+02:00

Sommarens Intryck

(Skrivet en solig eftermiddag sittande på en äng vid flodkanten)

Här är jag igen efter två månader på annat håll; de trolska skogarna i Bretagnes inland kallade mig till sig igen (ok då, allra mest var det möjligheten att tillbringa tiden tillsammans med Honom där ;) ). Kort skiss innan jag går vidare med några tankar: De krokiga bokskogarna, småstigarna, murgröna som klär mark och träd, stenhusen och små kapell överallt, hyllebloms-dimman som i juni låg tät kring floden som går precis här förbi och berusade med sin doft, regn och eld i spisen, gassande sol och turkost hav vid stranden, slottet i kastanjeskogen...

Det är lätt hänt att läsa mycket om att uppleva och uppskatta naturen, hålla med, men sedan inte låta alla sinnen vara med. Jag är nog ganska visuell, och även när jag väl är ute i naturen händer det ofta att jag bara står och tittar på, som på ett vykort. Så, i sommar har jag tränat mig på att låta alla sinnen vara med: känna på det kalla vattnet med fingrarna, verkligen dofta på örterna vi går förbi, klappa barken på trädet (fast det brukar jag göra), lägga händerna på marken, lära mig urskilja olika fåglars sång, samt smaka på vissa väl valda delar (nässelsoppa, hylleblomssaft, körsbär).

Lokal flora består även i olika skapelser fulla av smör (vilket jag nämnt förut), bland annat en kaka, kouign amann som består av ömsom lager tunn deg, ömsom smör. Lokal fauna innefattar bönder och hantverkare; jag såg för första gången i mitt liv en man som på riktigt hade ett grässtrå ur ena mungipan; han och en traktorförare hade lugnt en konferens i korsningen mitt i byn, mitt på vägen. Det är för härligt! Alla, gammal som ung, går dessutom på Fest Noz (som jag nämnt förut): det är traditionella bretonska danser. Det som är fantastiskt är hur alla olika sorters människor kommer samman i danserna: långa led (över hundra personer) som dansar tillsammans. Det är magiskt, transartat - de enkla stegen, samgungningen, armarna tätt sammankopplade, ledet ringlar runt, runt på dansgolvet. Nu senast var det ute under bar himmel igen, på en innergård där musiken kunde omsluta oss än mer.

*En parentes, apropå traditionella danser: Här hemma har vi polskan. Denna utmaning att lära sig dansa, utmaning att lära sig spela, att förmedla rätt gung, rätt känsla (oval snarare än cirkulär) i musiken. Vi har tillbringat mycket tid i sommar att försöka hitta det tillsammans. Det gick till slut! Var och en får hitta det på det sätt som den förstår; för min del genom utomordentligt bra lärare och förebilder på Malungs folkhögskola, för den här mannens del som bara hade mig som försökte förklara, fick vi försöka på andra vis. Det som jag inte kunde förklara, kunde han utläsa genom att studera en ljudkurva, mot rutnätsbakgrund, av min inspelning! Till min stora lättnad kunde vi se att det finns 'method in my madness', en regelbundenhet i oregelbundenheten. Nu polskar vi så det står härliga till!*

Avrundning: Jag har fått många intryck från naturen och kulturen här. Även många tankar apropå sommarens läsning, vilket kommer i nästa bloggposter; jag har fyra sidor skrivna, som ska putsas inför publicering. Hoppas det ska bli till nöje!

Floreat!
neina

Dawkins: oväntad inspiratör

2010-05-24T02:23:00.003+02:00

För mig var det i alla fall oväntat att Richard Dawkins skulle komma att bli en inspirationskälla och förebild på sina vis. Från mina tidigare kretsar var han ju känd som den där 'farlige ateisten'. Från mer balanserat håll påpekas ändå att han möjligen är lika trångsynt i sin 'otro', som de troende han kritiserar.

Men det måste erkännas: ett och annat har han faktiskt att säga, och han uttrycker sig väl (innan han går till överdrift, vilket jag tycker är synd på annars intelligent konversation). Vissa företeelser och tankar bör, healthily, ifrågasättas, och det gör han. Klart tänkande och relevant ifrågasättande kan ju aldrig vara fel.

Min tro/andliga stig är knappast hotad av dessa frågor: dels därför att min tro inte gör anspråk som inkräktar på vetenskapens område (och därför kunde tillbakavisas av vetenskap), dels för att jag, personligen, ser vetenskap och religion som två olika spel med egna spelregler, och jag har ingen avsikt att blanda de två spelen. Hur vi än vrider och vänder på det, handlar det i slutändan om tro; till och med vetenskapen bygger på tro. Bara det att göra uttalanden om den materiella världen och dess beskaffenhet förutsätter många steg av tro/antaganden:

att tro att världen finns,

att tro att vi kan bilda oss en uppfattning om världen,

att vår uppfattning är korrekt,

att vår eventuellt korrekta uppfattning skulle kunna förutsäga att så

som vi uppfattar saker nu, så kommer de fortsätta att förhålla sig...

Men det var ett sidospår, jag skulle ju prata om Dawkins. Hans inställning är, trots att han ibland går överstyr, ändå klartänkt och det ser jag som en förebild. Jag vill inte ha snuttefiltar bara för att ha dem; jag vill kunna ställa alla frågor till mig själv och inte skämmas över några av mina svar. Jag vill våga gå till botten med alla svåra frågor, jag vill inte gömma mig bakom vidskepliga föreställningar som bara tröstar men inte har någon djupare sanning. På så vis är Dawkins en förebild för mig: att våga ställa alla frågor. Att våga titta på min religion lite på avstånd och se om den ändå håller.

Friheten i att våga ställa alla frågor. Modet att leva med alla eventuella svar, och med alla eventuella uteblivna svar...

Floreat!

neina

Helig Tid

2010-05-08T01:38:00.005+02:00

Vi gick en kurs i Basal Kroppskännedom nyligen.

Övningarna vi fick göra på kursen handlade mycket om förankring i kroppen, att hitta sin mittlinje (balanslinje), en god hållning. I övandet letade vi även efter frihet i andningen, efter centrering av rörelser (tänk dig en dansare: deras minsta rörelse kommer ju ifrån centrum av kroppen, effortlessly) samt flöde i rörelser. Vi fokuserade också vår uppmärksamhet, eftersträvade mental närvaro i övningen, men även att öva att 'bara vara'.

Övningarna är till synes enkla/små, i liggande, sittande, stående, gående.

Vi övade flera timmar om dagen. Det var tufft. Rent fysiskt: att hitta och träna helt bortglömda, inre stabiliserande hållningsmuskler. Men - när de aktiveras: vilken avspänning i resten av kroppen! Då kan resten av spänningarna (nacke, axlar, svank, skinkor - var vi nu har dem) släppa, för jag har inre stabilitet... Det var utmanande och välgörande på flera olika plan, inte bara fysiskt. Fysiologiskt har en lugn, fri andning välgörande effekt. Psykologiskt kunde det komma upp känslor genom övningarna. Existensiellt sett får man öva sig i att möta sig själv, när man är fullt närvarande i övningen (även om det för min del ibland innebär att jag vill krypa ur skinnet!).

Helig Tid: kursen kändes som det. Stämningen i vår annars ganska yviga och ivriga klass var lugn, öppen, respektfull; alla gav varandra personligt utrymme att landa i övandet. Det blir ju en särskild energi av en grupp, och energin genom hela kursens gång var för oss stillsam, helig, innerlig. Den fokuserade, positiva närvaron här kan faktiskt konkurrera med stämningen på vissa av de bästa paganska ritualer jag varit med om.

Detta var inspirerande; att sträva efter att skapa mer utrymme och tillfälle för stunder av Helig Tid på detta sättet. Det känns lite som ett kall.

Floreat!

neina

OT: Framtidens Vårdpersonal

2010-05-06T01:12:00.006+02:00

April var ju den månad då jag trodde jag skulle skriva alla bloggposter (alla åtta/tolv/whatever som ligger och väntar)! Men nu är det maj och "there's no time like the present" så jag tar det härifrån:

Det mest aktuella är dagens givande diskussioner. Vi hade s. k. "samverkansdag" idag, då alla olika yrkesgrupper inom vården (studenter i slutet av sin utbildning) möttes för att samtala om roller, beslutsprocessen, expertisområden. Vi delades in i smågrupper, med läkarstuderande, sjuksköterskestuderande, sjukgymnaststuderande, arbetsterapeutstuderande, psykologstuderande och socionomstuderande (undersköterskor var inte representerade för att de, som ledningen sa, "har annan huvudman för utbildningen" men vi hoppas att de kommer i framtiden!). Vi fick också ett patientfall att diskutera kring.

Mest pratade vi om vad vi, i våra olika områden, gör och har ansvar för. Utan att någon lärare lagt det på oss, slogs jag av hur fokuserade vi var på själva patienten och att den inte skulle "trilla mellan stolarna" i handhavandet utan hellre dubbelkollas. Det jag framför allt tar med mig är intrycket av att vi är framtiden. Och vi lyssnade på varandra, ställde genuint intresserade frågor, alla olika vårdyrkeskategorier! Det var tydligt att vi alla hade kunskap (mer än vi tror?) och fritt delade med oss av den, samtidigt som det fanns en nyfikenhet och öppenhet inför alla andra.

SÅ vill jag att det ska bli i framtiden. De här personerna skulle jag gärna jobba med. Personer som har sin expertis och samtidigt är intresserade av att lyssna och lära. Och har patienten som helhet, i fokus.

Floreat!

neina

Beltane 2010

2010-05-06T00:52:00.005+02:00

Årets Majbål 2010

I år hedrades jag med besök av en brevvän och väninna sedan ett par år (faktiskt var det två-årsjubileum på Beltane sedan vi sist sågs!). Våra skriverier fram och tillbaka, hennes djuplodande eller nytänkande frågor, flödet som blir i konversationen - detta är otroligt spännande och utvecklande.

Vi hade ett par dagar över en helg, då vi helt enkelt pratade till ljusan dag. Några dagar i sträck alltså.

Själva Valborgsmässoafton stod vi vid Bålet, värmen från elden svepte fram, det kändes uråldrigt och högtidligt och viktigt att Närvara vid en brasa denna kväll. Talarna [i hembygdsparken] talade om ditt och datt, men detta kunde ingen komma ifrån: det handlar om Årstiden och vårt beroende av den, vårt behov av händelser som markerar Årets gång, den lycka och gemenskap och meningsfullhet vi känner inför dessa stunder.

Jag är lycklig att vi firar detta. Så känner jag att jag Lever.

Utmattade, proppfulla med tankar, och inspirerade tog vi så farväl efter denna Beltane-helg... tills nästa gång. Tack, Du, och låt oss fortsätta utvecklas genom dialog med varandra! (Detta gäller även alla ;) )

Floreat

neina

April, april

2010-04-10T00:52:00.005+02:00

Det har redan hunnit bli april i år!

Jag är medveten om att jag inte skrivit så mycket om det andliga/religiösa den senaste tiden. Det finns flera skäl. Det har hänt så mycket på det planet! Och på alla andra plan.

Ett år har snart gått sedan jag bad om skilsmässa från min dåvarande. I efterdyningarna av det har jag legat lågt med mina skriverier, då mycket som försiggick i livet (även andligt) var av mer privat natur.

Även högtiderna, som jag annars så gärna skriver om, har varit av mer privat natur, och därför har jag inte skrivit så mycket om dem.

De funderingar som är på gång den senaste tiden, rör sig mycket i områdena "Vad kan vi tro på? Varför?" och jag är mer än någonsin intresserad av att ställa alla 'obekväma' frågor, ställa allt på ända, reda ut begreppen. Hur kan jag tro på något övernaturligt över huvud taget? (Vilket jag enligt vissa definitioner gör, och har goda skäl för, men det kommer lite skriverier om det sen :) ) Hur förenar jag min religion med mitt rationella tänkande? Kan jag spela båda spelen samtidigt? (Mjo, och som sagt kommer det mer om det sen!)

Mycket skrivande har det också blivit med en tjej som jag kom i kontakt med via Hyllebär för några år sedan (!). Vi mailar, hon har så intressanta och stimulerande frågor - det blir flera sidor, i omgångar, så vi hinner knappt svara på allt spännande. Det handlar om 'practise', magi, gudarna, meningsfull ritual, meningen med det hela, om det kan finnas gemenskap, m. m. Denna dialog är ju också en process jag befinner mig i just nu, och en del av resultaten av dialogen kommer säkerligen att bli till nya skriverier här.

I studierna läser vi för närvarande psykiatri. Jag har kommit hem!!! Detta är det som intresserar mig mest: kropp och själ, vad vi ser i kroppen av 'själen', hur vi påverkar det ena genom det andra, medveten närvaro (mindfulness), kroppskännedom, förståelse, allt detta tänder någon gnista inom mig.

Som sagt: det kommer fler skriverier, även om det andliga. Jag får medvetet portionera ut allt, eftersom det kommer så mycket på en gång nu. Så titta in då och då, och jag hoppas att det blir intressant läsning!

Floreat!

neina

Past Revisited

2010-03-30T22:39:00.006+02:00

På något mystiskt sätt kom olika saker samman just idag: jag fick verkligen göra ett besök i mitt förflutna. Dagens föreläsningar handlade om ätstörningar och sjukgymnastik i samband med dessa. Klassen har aldrig ställt så mycket frågor under föreläsningar som idag, vilket visar att det är ett område som verkligen berör och som många försöker få en förståelse för.

Vi kom inte in så mycket på orsaker, men det är ju den brännande frågan som alla ställer sig, som sett någon gå in i det träsket, eller som själv varit där. Varför? Hur kan någon välja ett sådant beteende?

Jag har mina teorier, men dem kan jag ventilera en annan gång. Eller inte alls.

På eftermiddagen skulle jag besöka en god vän som nyligen blivit inlagd på psykiatriska avdelningen (och inte trivs...). Det var första gången på sju år som jag varit där igen: såg rummen, köket, korridorerna... Personalen. Hennes berättelse om bemötandet hon fått väckte mina minnen igen (rys). Vi pratade om värdet av att vara där, hur man tar sig vidare, varifrån man får kraft.

Så här i efterhand är jag tacksam för vägen jag gått, det har varit lärorikt och jag har blivit starkare. Det jag kan se är att det som gav mig mycket kraft var, att jag fick sträva efter att själv vara den person jag önskar att jag hade haft som stöd och förebild. Jag hade inga bra förebilder för hur jag skulle hantera min nedstämdhet, frustration, kroppsbild, ångest, rädsla för vuxenlivet. Så på min väg tillbaka till ett normalt liv hämtade jag kraft ur min strävan att själv bli den person jag önskade hade funnits.

Det är fortfarande en viktig drivkraft i mitt liv. Som Gandhi sa, "Be the change you want to see in the world."

Det var nyttigt att göra dessa besök i mitt förflutna. Jag påminns om vägen jag gått och är tacksam för mina erfarenheter som gjort mig starkare och lyckligare. Jag påminns om var jag hämtar kraft och vad som driver mig att försöka låta mina erfarenheter komma till nytta.

Floreat!

Alice i Underlandet och Förslag på en Bättre Film

2010-03-28T22:28:00.004+02:00

Filmen jag skulle vilja gilla. Jag var besatt av Alice och hennes berättelse när jag var 4-5 år gammal. Därför var jag verkligen nyfiken på hur den nya filmen skulle ta sig an berättelsen - och dessutom med Tim Burton och Johnny Depp inblandade. Jag ville verkligen gilla filmen. Men tyvärr.

Vart tog Tim Burton vägen? Lite krokiga träd, wacky typsnitt till titeln, lite småknasiga karaktärer. Men ack så ytligt! Jag vet inte vad jag besvärades mest av: 3D-effekterna, eller filmens ytlighet - ytlig, glatt, ogreppbar. Inget att bita i. Det var väldigt obehagligt, att det inte fanns något enda att beröras av eller engagera sig i.

På sätt och vis är originalberättelsen om Alice i Underlandet en flickornas Peter Pan: flickan som inte vill växa upp, som tänker "omöjliga"tankar och ställer allt på ända, har en egen värld, där hon likväl måste konfronteras med vissa livets väsentligheter, och sig själv. Kanske är Carrolls egen berättelse (skäms på mig, jag har inte läst den i original!) djup och underfundig. jag har fått det intrycket. Men denna nytolkningen är tyvärr pinsam.

En otroligt mycket bättre version på detta temat, är i så fall Pan's Labyrinth. Ofelia, en ung flicka, flyttar med sin mor, en änka, ut till militärposteringen där mammans nye make bor. Flickan möter olika sagoväsen, och framförallt en faun, som ger henne olika uppdrag och berättar att hon egentligen är en prinsessa. Men detta är inte en vanlig sirapslimpa med aprikosmarmelad. Även om temat är samma: en ung flicka, hennes egen sagovärld, olika uppdrag - så är berättelsen i Pan's Labyrinth mycket, mycket mörkare.

Den utspelar sig i 40-talets Spanien, under pågående krig. Det är inte självklart att sagovärlden är mer verklig än vuxenvärlden, eller ens 'segrar', utan dessa två sätt att uppfatta verkligheten ställs mot varandra på ett gripande sätt. Ofelia måste vara modig, måste vara sann mot sig själv, mitt i allt som händer omkring henne: i sagovärlden och i krigets verklighet. På inget sätt lämnas man oberörd: visuellt, musikaliskt, filosofiskt, politiskt, etiskt; personernas karaktärer engagerar.

Flera av er har kanske redan sett filmen, den är ju från 2006. Filmrecensioner är inte heller min stora sak, men detta var ett tillfälle som kändes viktigt. Har du inte sett Pan's Labyrinth ännu - se den. Alice i Underlandet (Tim Burtons version) kan du slippa.

Floreat!

neina

Läsvärt inlägg av Maria Ede-Weaving

2010-03-16T13:23:00.003+01:00

Nyligen skrev Maria Ede-Weaving ett gäst-inlägg på Philip Carr-Gomms blogg. Det var så vackert, poetiskt och hoppingivande, att jag vill uppmana intresserade att gå dit och läsa det!

Floreat!

neina

En insats för världen

2010-03-13T23:49:00.004+01:00

Naturligtvis måste jag skriva på bloggen just nu; det är ju tentatider. Disken är redan diskad, tvätten tvättad, rummet städat. Kanske skulle frosta av kylen? Nej, en liten tanke här först ;)

Att göra en insats för världen. På gräsrotsnivå, person-till-person. Det låter väl bra. Så här tänker jag:

Jag anser att vi inte bör underskatta hur viktigt det är, att vi alla avstyr dumheter eller okunnighet i en diskussion. Här talar vi om att göra en insats för världen på gräsrotsnivå. Att inte sitta tyst när en ogenomtänkt kommentar slentrianmässigt kommer, ofta med en viss självsäkerhet. "Jamen det är ju faktiskt så att klimatkrisen är ju bara uppblåst, forskarna är fortfarande oeniga. Jag menar, kolla bara så kallt det varit i vinter!" och så skrattar alla och håller med. Eller "Jag har inga fördomar mot [någon folkgrupp] men dom får ju bete sig som svenskar." Eller "Jag är rätt så mycket vegetarian, äter mycket sallad och så, det mår jag så bra på. Sån MacDonalds kycklingsallad."

Å ena sidan skulle vi kunna lägga krutet på större frågor än att peta i människors formuleringar vid kafferasten. Men de 'stora dumheterna' kommer kanske ur de 'små dumheterna'? Att låta sådana kommentarer glida förbi kan leda till att det blir en attityd bland människor i det umgänget, att det är ok att uttala sig där man inte är påläst, att det är ok att ha fördomar, att det är ok att blanda ihop begreppen. Det är inte ok, det får konsekvenser för alla.

Därför tycker jag (ja, detta är ett av de få tillfällen där jag har en uttalad åsikt) att det är viktigt att alla tar ansvar och säger "Jaha, var har du läst det?", "Men nu pratar du ju som om de skulle bete sig annorlunda, det kanske är fördomsfullt?", "Du menar att du äter mycket grönsaker? Det finns mycket annat som också är vegetariskt. Men kyckling är kött."

Nu har jag gett tre små exempel. Förlängningen av det här tankesättet, är att i alla diskussioner hjälpa diskussionen framåt, genom att ställa nyckelfrågor, som lyfter fram kritiskt tänkande, klart tänkande, tydlighet i vad man menar. Det är inte alltid så populärt, kanske, men jag tror att det är viktigt. Kan vi uppmuntra till dessa saker, kanske folk tänker en gång till innan de köper rakt av vad Aftonbladet säger, röstar på SD, serverar fisk till en vegetarian. Kan vi avstyra de små dumheterna, kanske vi människor som helhet inte far på väg rakt in i de stora dumheterna.

Floreat!

neina

Wordle

2010-03-09T01:44:00.003+01:00

Tjejerna :D

2010-03-07T02:51:00.004+01:00

Har minst fyra andra skriverier på gång nu, men det ligger på hyllan under omständigheterna. Inom sexton dagar har jag tre stora examinationer, varav den ena avgör om jag måste gå om en halv termin eller inte. Det är en lång historia hur det kunde bli så.

I alla fall, så har detta verkligen satt sig i kroppen på mig den senaste veckan: äter inte, sover inte, de få timmar jag lyckas sova drömmer jag mardrömmar om allt som någonsin skrämt mig; orkar inget. Fick till och med en riktig ångestattack i kroppen, vilket inte hänt på flera år.

Till slut släppte det, ungefär i går, till stor del efter bra samtal med kärasten. Dessutom träffades jag och tjejerna, och vi skrattade så tillsammans, så förlösande! Underbart! Stressen bara rann av mig! Och i kväll var jag ute med Wynja: efter en maffig chokladtårta gav vi oss ut och drack lite vin, sedan dansade vi! Det var också så förlösande.

Nu är jag trött och mör och nöjd! Tack gudar för väninnor, tack tjejer!

Floreat!

Klockan på stranden - tror inte det

2010-02-23T01:30:00.004+01:00

Ni har hört argumentet förut, argumentet för intelligent design (d. v. s. kristendomens gud). Någon som hittar ett armbandsur på stranden. Så här beskriver Brendan Myers argumentet:

Here’s a better known version of the argument. Suppose you happen to be from a society in which people have very little technology. Then you are walking along the beach and you happen to find a wristwatch lying there. You’ve never seen a wristwatch before. You don’t know where it comes from, what it’s for, and you don’t even know what it’s called. This is an entirely new object to you. But if you are an intelligent person, you would certainly conclude that it is completely unlike all the other rocks and stones lying on the same beach. Its face is regularly divided into 12 regions, it has internal inter-related parts like cogs and wheels and springs to make it run, and so on. You would conclude that someone deliberately designed and built it. The argument supposes that Man, on finding himself in the world, would conclude the same thing about the world. It is so complex, yet so inter-connected and efficiently functioning, that it too must have been designed deliberately that way. The designer, so the argument concludes, is God. [källa]

I kommentarstråden på FB nämde en kvinna "Childbirth - a woman can create new humans inside her, she can feed them from her body - how does this compare to a watch?"

Det fick mig att verkligen tänka till. I mänsklighetens gryning, om någon 'religion' växte fram - vad skulle då troligast kunnat få oss människor att tänka i 'religiösa' banor? Det är bra mycket troligare att fenomenen sex, barnafödande, livgivande, blev grund för eventuella 'religiösa' tankar! Och det leder till en annan sorts religiositet än den som handlar om att världen "designats" av en ensam snubbe med en idé om en mekanisk konstruktion.

Ursäkta min ton (ovanligt för mig). Men det blev bara så uppenbart, bristerna i hur tankegången går hos många. Argumentet med klockan låter ju bra, om man inte tänker längre än så (vilket många uppenbarligen inte gör). Men kvinnan som tog upp barnafödande - det är ju verkligen en bättre utgångspunkt för tankar och diskussioner om Varat och Livet och Gud och Religion!

Klocka... pah. Livet är större än så. Tacka Gudarna att vi [åter] kommit på det :)

Floreat!

Dagen då det Sker - att leva i Livets Framkant

2010-02-20T01:46:00.004+01:00

Jag var med henne idag, när hon slutgiltigt gjorde upp med 28 år av sitt liv. När hon för sista gången kände på dörrkarmarna, gick i trapporna, hemtamt slank mellan rummen, tog sitt bland de föremål där hon försökt skapa sig ett hem.

(Kvinnosaker: dukar, en vacker gammal plåtburk, tyg som kanske ska sys till något.)

Noter. Fotoalbum. En bok med dikter hon skrivit. En tavla, för ramen kan ju användas till en snyggare bild. Brudklänningen hittade vi inte.

Hon hade planterat så många drömmar här. De vissnade och dog. Jordmånen var inte tillåtande, inte närande. Men väggarna, träden, rabatterna, har hört hennes suckar. Idag lämnade hon dem, för sista gången.

Hon blommar nu, där hon är. Men det gör ont att rota upp sig, det ger sår. Må blomman fortsätta blomstra, det är på tiden.

När detta händer, det är då vi är i livets framkant, där vi känner den mest akuta smärtan, eller glädjen, där vi lever till hundra procent. Där vill jag vara. Inte avtrubbad, inte leva ut mitt känsloliv genom att titta på TV - nej, leva och vara närvarande, där det händer. Bebo mitt liv, bebo min kropp. Uppleva varje känsla, varje stund.

Tack och lov har jag fått tillfälle att vakna upp ur dvalan, vakna med ett smärtsamt ryck, känna de kalla kårarna som talar om att livet är verkligt och värdefullt. Plötsligt upplever jag mitt liv, snarare än tittar på det som en dålig film. Och även om uppvaknandet var smärtsamt, har fortsättningen inneburit allt ifrån dödens verkliga isande grepp till en lyckans fullkomlighet till innerlig frid.

När allt var klart och snön fortsatte komma, mer och mer, skulle vi köra. Däcken slirade, surrade bara mot snötäcket. Återigen verklighetens närvaro: i verkligheten händer det, att man blir fast. Så kunde vara fallet nu. Systern och jag fick föra på bilen - tyngre än vi orkade egentligen men adrenalinet flödade - centimeter för centimeter, hela långa utfarten. Hon, föraren, hade panik, sådan man får när bilhelvetet inte kommer loss ur snön, och man inte kommer hem alls, och vi, där som hennes hjälpande händer, tålamod och stöd, kunde bara göra det som fanns framför oss: föra. Att tänka på vad som hade hänt om vi inte lyckades hade tagit för mycket kraft, så det gjorde vi inte.

Vi, tre kvinnor, gjorde det. Hon, avslutade ett 28 år långt kapitel i sitt liv. Systern höll humöret uppe och bidrog med en värme och en god förankring. Jag var påminnelsen om att livet går vidare, påminnelsen om vad hon har, att åren inte var förspillda. Vi sorterade, packade, lastade, körde - idag var en dag då vi särskilt kan känna att vi Lever, att Livet Sker, och att vi är starka och Gör det som måste göras.

Floreat!

P. S. När vi kom hem, gjorde vi oss fina och gick ut på restaurang.

Imbolc 2010

2010-02-18T00:41:00.004+01:00

Min vägghylla på Imbolc. T. v. Brigid's Cross, t. h. en målning med nio olika färgsättningar av ett stiliserat träd. Den tavlan är flankerad av två bretonska 'Livets träd'-motiv, för sommarhalvåret och vinterhalvåret.

En kväll ett par dagar senare, ute vid släktgården.

Många reflektioner är på gång nu. Många tankar, flera knutar som håller på att lösas upp, mycket växande. En del av det vill jag gärna dela med mig av här.

I den här ovanligt långa vintern hoppas jag att fler får tillfälle/tar tillfället att reflektera, tar tillfället till introspektion. Visserligen är Imbolc den första vårhögtiden, men här i Norden är det fortfarande tveklöst vinter, och vi har mycket att gå igenom, sortera ut, lösa upp - innan vi är redo för den nya våren. Den 'nådetid' som börjar i november sträcker sig ännu, och är tid för självreflektion, att avsluta vissa kapitel, ställa boken på hyllan... Slänga gamla lappar och bilder, och berättelser vi intalat oss om oss själva och vart livet var på väg.

Jag älskar det liv jag lever. Jag älskar var jag är i livet just nu. Apropå min tillfredsställelse, frågade någon "Men tänk om du ändrar dig?". Jag svarade, "Jag HOPPAS att jag ändrar mig! Den dag jag inte är i förändring är jag död."

Det kan verka som en paradox, att söka Sanningen och samtidigt önska förändring. Borde inte slutmålet, Sanningen, hotas av förändring? Om Sanningen är Sann, är den inte då oföränderlig? Det är (för närvarande!) min inställning, att i vandringen på stigen mot Sanningen, blir vi mer och mer oss Själva. Det kan verka som förändring, men det är i själva verket en utveckling mot det mest Sanna i oss. Sanningen själv ändrar skepnad allteftersom vi förstår fler aspekter av den.

Imbolc, ja... Husinventering, inre och yttre. Inventering av min fysiska omgivning, av mitt inre. Jag gör upp med mitt förflutna - både för ett år sedan och ända tillbaka till barndomen - i fysisk och emotionell mening. För sedan... kommer VÅREN!

Floreat!!!

Is this for real?!

2010-01-24T02:26:00.004+01:00

Hittade en sida full med artiklar om vetenskapliga aspekter på astrologi; en ganska sympatisk sida. Den var väl överskådlig och lättläst, saklig utan att bli tung. (Jag 'tror' inte själv på astrologi, bör tilläggas.) En av artiklarna fångade mig totalt: Astrologer Meets Client: Tricks of the Trade.

Under läsningen tänkte jag, haha, vilken bra beskrivning av hur astrologen vaggar in klienten i falsk säkerhet för att sedan ge ett lur-horoskop. Men... allteftersom jag läste vidare började det tätna: de psykologiskt välgörande effekterna, de terapeutiska effekterna av samtalet mellan 'astrologen' och klienten. I slutändan visste jag inte om artikeln var skriven för att avslöja eller uppmuntra att astrologer, utan att använda sig ett dugg av 'astrologi', får klienten att tro att han/hon fått ett meningsfullt samtal. Kanske det sistnämnda.*

Det väcker flera frågeställningar hos mig. Är det etiskt korrekt? Men det fungerar ju... Men är det etiskt korrekt? (I sjukgymnaststudierna har även vi fått lära oss om avlägset liknande fenomen: hur det är själva förtroendet som patienten har för terapeuten, som lägger grunden för hur väl behandlingen tas emot/följs, hur vi ibland gör observationer utan att tala om det för patienten (t. ex. att säga att vi mäter pulsen medan vi egentligen mäter andningsfrekvensen)).

Astrologiska (och liknande) konsultationer har en betryggande, stimulerande, uppmuntrande effekt på de personer jag känner som varit med om det. Även artikeln jag läste förmedlar de terapeutiskt läkande effekterna av samtalet. Ska jag tycka att det är OK då, trots att jag vet att det handlar mer om samtalet än om någon verklig effekt från planeterna och stjärnorna?

På ett annat område har jag lyckats förlika mig med frågan: Tarotkort. För mig är korten inget annat än ett verktyg för att belysa olika områden av livet, en konstnärlig ingångspunkt som inbjuder till tolkning - vilket ibland är precis vad som behövs för att få igång konstruktiv självreflektion. Lite som ett Rorschach-test eller som fenomenet att vi ser bilder i moln (Barnum-effekten) - vi ser det vi själva tänker på eller förväntar oss. Då kan korten vara en bakväg att kunna ta upp ämnen som annars förnekas eller personen inte vågar erkänna. Personen får tillfälle att reflektera över dessa områden.

I sådan fall kan det vara meningsfullt. Men jag förespråkar att gå in i det med öppna ögon: att inte förvänta sig 'svar' från 'andra sidan' eller från 'stjärnorna' utan att se konsultationen som ett tillfälle att genom kreativa medel öppna upp tankarna för det personen redan vet inom sig - nog så viktigt, och ibland knepigt att åstadkomma! (Likförbaskat spökar flera minnen för mig, när korten gett närmast fotografiska utsagor av en situation, eller kortets namn satt fingret på den brännande punkten, på ett sätt som inga andra kort just då kunnat - och jo, jag kollade de andra korten. Men det är ett område att återkomma till.)

För att knyta ihop säcken: Som vanligt har jag fler frågor än svar. Det verkar som om att det ibland är det terapeutiska mötet mer än förevändningen för själva mötet (astrologi, te, et c.) som har en positiv effekt på personen. Hur ställer jag mig till det? Jag förespråkar nog att båda parter bör vara medvetna om att det bara är verktyg för självreflektion och inte 'svar' någonannanstansifrån; även det kan vara hjälpsamt. Och så förespråkar jag god vetenskap och klart tänkande.

* "Astrology is mainly an imaginary science. It is a pseudo-competence resting on tricks of the trade. To us, many teachers seem dangerous, irresponsible, and unconscious of what they convey, because their personal relation with astrology is too strong. They are a fanatic of astrology. They see reality where there should be pretence, so they lack antidotes. They should revise their values and give up their naivety." [källa]

Yule 2009, Nyår 2010

2010-01-06T02:04:00.004+01:00

Vintersolståndet

Det händer mycket! Vintersolståndet i år firade jag för första gången (sedan jag började fira) utomlands, nämligen i Skottland. Men Solen hade ändå samma särskilda sken, det där ljuset som den bara har på vintersolståndet... Svagt men starkt...

Nyår

Det nya året (om vi räknar enligt den sekulära kalendern) bär mycket med sig. Förra året vid nyår utbrast jag till gudarna om att de utmaningar de kom med var för tunga för mig, jag orkade inte med mer på det viset. I år vid nyår kunde jag se tillbaka på ett år fullt av ännu värre/jobbigare omständigheter och val, men samtidigt också att jag blivit mer sann mot mig själv och därmed också funnit mer styrka. Utmaningarna har varit ännu svårare, men jag har också vuxit med dem (om än med lite växtvärk ibland). Och framför allt känns det som att jag fått Livet åter, i och med den man som nu finns i mitt liv; vi står sida vid sida och växer tillsammans.

Tankar som sträcker sig både bakåt och framåt

Förr har mamma och jag haft stora och smärtsamma diskussioner om mitt val av religion, hon har själv mått dåligt av olika anledningar - bland annat för att hon känt sig ensam med sin tro och hotad av att så många i omgivningen, som hon egentligen tycker om, inte delat hennes tro. För min egen del har det här ställningstagandet varit en viktig sak, så viktig att jag ibland gjort en lite större sak än nödvändigt av det, gjort det till en provokation, sett till att 'få rätt' i alla diskussioner om religionsfilosofi (vilket tyvärr var alldeles för lätt), undvikt släktträffar på grund av att jag inte delar deras tro, et c.

Två intressanta processer har börjat få det här att lossna, en hos mig, en hos mamma. För mammas del, kom hon till en punkt i livet där hon blev tvungen att göra ett livsval, för att rädda sitt liv och sin hälsa, även om det valet formellt strider mot det hon uppfattade som sin tro. På olika sätt har hon fått 'come to terms with' att detta val var hennes sanning, hennes räddning, och att delar av hennes tro kunde ifrågasättas, att vissa andra saker -liv och hälsa! - fick ta prioritet före tradition och dogm.

Denna upplevelse verkar ha fått henne att må bättre. Hon känner sig inte så hotad längre av att andra tror olika. Hon har nu egen erfarenhet av att våra olika omständigheter kan få oss att göra vissa val, val som är oförståeliga för omgivningen men som är det enda sanna för personen själv. Det innebär en ödmjukhet, tolerans och stor frihet i sinnet.

För min egen del har jag en process där jag inte heller känner mig hotad av hennes, eller familjens tro, och inte heller behöver bevisa mig eller tydligt protestera. Jag tänker inte heller säga "vad var det jag sa?" till mamma, nu när hon har en mer öppen inställning! Det känns fridfullt och skönt, att inte behöva så tvärt visa min ställning hela tiden, utan i stället att jag i mitt stilla sinne lever min tro, utan att behöva få uppmärksamhet för det eller tvinga andra att tänka om.

Slutligen: vi, och en person till, hade ett samtal häromkvällen. Tanken framfördes, att kanske alla andligt medvetna och kännande personer egentligen hittar till samma 'sallad', men att det är 'dressingen' som är annorlunda? Och för vissa är det viktigt att det är just DEN dressingen, för andra är det inte så noga... Hon var villig att fundera på det. Jag kommer inte försöka omvända henne eller säga "vad var det jag sa", som sagt, men jag kommer alltid att fråga henne hur hon mår, när hon tänker som hon gör. Och hon mår mycket bättre nu :)

Framöver

Som jag gjort klart i förra post:en, är Hyllebär inte längre aktivt som så. Vi medlemmar finns fortfarande och utövar på våra håll, ibland tillsammans vissa av oss, och det går bra att kontakta mig t. ex. om tips av olika slag (i den utsträckning jag kan!), hänvisning till rätt person/grupp/resurs.

Fortsätt titta in, det händer spännande saker och jag håller er uppdaterade!

Med önskan om allt gott för det nya året!

Floreat

-neina

Samhain 2009

2009-11-07T03:10:00.006+01:00

Det är mer och mer uppenbart att jag inte bara har avslutat ett kapitel, jag har påbörjat en ny bok.

Av olika anledningar är Hyllebärs aktiviteter inte regelbundna längre, och jag tänker inte låtsas som att de är det. Vi hade inget gemensamt Samhain-firande i år, jag vet tyvärr inte ens vad de andra gjorde. Jag hoppas innerligt att de hade ett bra firande, eller att de hade det bra, vad de än gjorde.

Jag hade en utomordentligt trevlig kväll, kvällen den 31 oktober. Det är talande för det nya liv som jag börjat på, det liv jag lever nu där jag är full av energi, på spåret, får saker gjort, mår bra. Jag var på en fest med intressanta människor, musiker, språkvetare, buddhister, och samtalen var verkligen innehållsrika, musikerna bjöd mycket på sig själva så det blev musik framför brasan till långt in på natten, och alla var glada, maten var god, kakorna var lyckade, allt var perfekt. Så här ska man ha det.

På så många sätt känner jag ny energi, nytt flöde. Men det innebär också att det är dags att lämna projekt som inte har del i samma energi. För mig är Hyllebär nu ett sådant projekt. Det känns tungt, och jag vet inte vad de andra medlemmarna tycker, men jag har personligen flera gånger gett uttryck åt en önskan att det skulle 'hända mer'. Nu gör det inte det, och nu känner jag att jag inte längre ska ge konstgjord andning åt projektet heller. Hyllebär var ett sätt att visa att det finns aktiva och utövande paganer i Skåne, och vår blogg skulle berätta om den verksamheten. Vi finns fortfarande, och är fortfarande utövande paganer! Men i praktiken inte vi fyra tillsammans.

Det går fortfarande bra att höra av sig till mig eller till Hyllebärs adress, med frågor eller funderingar kring paganism, särskilt i Skåne. Men som aktiv grupp måste jag ärligen erkänna att vi inte utövar tillsammans längre. Vi lärde oss mycket av varandra, har haft goda erfarenheter tillsammans, och vissa av oss kommer fortsätta att träffas.

För att återknyta till det nya liv jag lever, så är det inte bara frid och fröjd, Det finns många utmaningar framöver, och min situation är inte helt lätt. Men jag är ändå så lättad att ha börjat en ny bok, där det redan finns ett par härliga kapitel! I den här nya andan har jag ork även när det är jobbigt, jag får saker gjort, det rullar på i rätt riktning!

Paganismen lever och frodas i Skåne, vi är många som utövar, och Hyllebär har fyllt sin roll, nu är det dags för nya initiativ!

Floreat!

definitioner... beror på definitioner

2009-10-19T01:18:00.004+02:00

Läste nyligen lite intressanta saker på en bekants FB: jag såg att han var medlem i en grupp som såg intressant ut, så jag gick dit och läste. Där hittade jag följande, vilket fick mig att börja tänka...

Som en av flera möjliga definitioner på "agnostic" gavs, från www.thefreedictionary.com , "1. a. One who believes that it is impossible to know whether there is a God."

Men - vänta nu! Vad betyder "know" ?! Och vad betyder "God"?! Det går ju inte att förstå vad den definitionen innebär, utan en förståelse för vad de orden betyder! Och i min mening är de båda orden verkligen mångtydiga!

För att använda samma källa (www.thefreedictionary.com) - se vad vi finner under definitionen av "know": allt ifrån "to regard as true beyond doubt" till "to have a practical understanding of, as through experience" till "to percieve as familiar".

När jag från samma källa (www.thefreedictionary.com) sökte på "God" började det bli intressant: först kom ett hagel av gudanamn från alla världens hörn, därefter några citat om "God", därefter något de kallar "translation", som ger två möjliga betydelser av "God: den ena som den abrahamitiska guden, den andra som något övernaturligt högsta väsen. Därefter kommer några andra avdelningar från flera olika källor, om "god" - den första av alla definitioner är antingen uttalat kristen eller beskriver den kristna gudssynen, utan att ange att det är en kristen beskrivning.

Vad säger detta? Det började som en enkel, nyfiken fråga hos mig, när jag läste definitionen av "agnostic". För till viss del kan jag tycka att det stämmer på mig. Men... vad säger egentligen den definitionen? Den definitionen stämmer ju bara med mina egna definitioner av orden som ingår i den första definitionen!

(Just så kan diskussioner fortgå länge, länge, innan vi förstår att vi talar om olika saker fast med samma ord. Det kan vara lärorikt, därför då lär vi oss se världen med andra ögon. Det kan också vara slöseri med tid, om vi inte förstår att lära oss vad den andre egentligen menar med sina ordval och definitioner.)

Den rafflande upplösningen på detta är väl, min alldeles egna definition på vad "agnostic" är... Ärligt talat vet jag inte om jag skulle skriva under på att jag är agnostiker, jag kunde lika gärna vara polyteist eller ateist eller animist, beroende på definition!

Jag är väl agnostiker i den meningen att jag inte håller för sant bortom allt tvivel att det existerar ett högsta väsen. Jag är inte agnostiker i den meningen att jag faktiskt har personlig erfarenhet av något som jag upplever som gudomligt... Go figure.

Floreat!

P. S. Det mest intressanta med den FB-gruppen var den något humoristiska vinklingen att de skulle vara militanta agnostiker. Jag har ofta funderat på hur man kan vara militant tolerant? Skulle vilja...

På spåret igen

2009-09-24T01:06:00.003+02:00

Efter en tid då jag inte riktigt varit närvarande, inte riktigt inspirerad, inte så produktiv, inte social, inte något av allt det som jag egentligen värderar - efter allt det, vill jag nu tala om att jag känner att jag är på spåret igen!

Det händer saker, det känns spännande. Jag har kommit igång med studier igen och det går över förväntan, jag sjunger och håller igång musiken, socialt fungerar det mycket bättre (jag har tid/tar mig tid att träffa mina vänner), jag ser otroligt roliga saker i framtiden, ja, på alla sätt är jag på spåret igen.

Även andligen rör det på sig, även om jag inte skrivit så mycket har jag läst desto mer, fått intressanta erfarenheter från omgivningen, och funderat. Detta funderande fortsätter, och jag känner att snart blir det dags för en våg av skrivande om allt detta...

Floreat!

Milstolpe, augusti 2009

2009-08-25T02:32:00.003+02:00

"Minerva" - Brigid. En statyett på Le Musée de Bretagne. Hon var mäktig att möta.

Ljuset från fönstren i katedralen på Mont St Michel. Hela ön var som om Sagan om Ringen-filmerna spelats in där, med riddarsalar, pelare, valv, trappor, torn, mossbelupna murar, hänförande utsikt från höjderna...

Mont St Michel på avstånd. I strålande solsken. Vem har sagt att det brukar regna där?!

Ruinerna av en kvarn, inne i bokskogen. Bilden har på något sätt fångat ljuset och mystiken i skogen.

Vår resa till Bretagne den här gången blev avgörande för oss alla, på olika sätt. "Vi" är vi tre tjejer som företog oss denna road trip tillsammans. Vi har alla träningsvärk i magens skrattmuskler, kan jag säga, och vi har jobbat intensivt på våra kurvor, ty all förtäring i Bretagne är smör förklädd i olika skepnader.

Men åter till våra milstolpar. Under dessa nästan två veckor, fick vi alla hårdträna det här med att vara vuxen. Jag talar inte om ålder, det kan kvitta. Vi fick i olika situationer prova på att faktiskt fatta det vuxna beslutet; dels för att vi var helt på egen hand och allt var på vårt eget ansvar, dels för att vi ibland var trötta eller osäkra på planeringen, men ändå ville välja att hålla humöret uppe. Vi överträffade varandra i att uppmuntra varandra när vi var som tröttast, att hålla god min när blodsockret var som lägst, och att skratta när situationer var som märkligast.

Även i olika diskussioner kom det temat: Vad är det vuxna att göra, i den här situationen? Jag i alla fall har trott att jag var 'vuxen' på många sätt, men fick konfronteras med att många saker i mitt beteende är lite barnsligt. Och hur reagerar jag på den insikten? Som ett barn, protesterande, sårad, skamsen - eller väljer jag att resa mig upp, borsta bort dammet, och vara vuxen? Otroligt lärorikt.

Men det var inte bara detta som var milstolpar. För oss alla, på olika vis, blev det startskottet för ett nytt kapitel i livet och en nystart för kreativiteten. I framtiden kommer vi att se tillbaka på den här tiden i livet och kunna säga "Vi såg det inte helt just då, men det var från och med då, som..." ja, som något i identiteten befästes, kreativiteten förlöstes, förankring i en själv uppnåddes.

Förutom detta djupa filosofiska, vill jag nämna att vi hade förmånen att träffa två mycket intressanta druider (en av dem har sin hemsida här), många olika musiker som generöst delade med sig av sin spelglädje, och vi var på en Fest Noz med riktigt bra musik! Det är en danskväll med traditionella bretonska danser, och för ovanlighetens skull var det utomhus, eftersom vädret var så bra! Det var på ett fält utanför en by, vi var omgärdade av stora ekar, gräset var daggvått och doftade så vi kände det när vi dansade, lyktor hängde mellan ekarna, den levande musiken kom från de entusiastiska musikerna, och stjärnhimlen bredde ut sig ovanför oss, medan de några hundra människorna där dansade tillsammans i långa led, alla tillsammans, alla sammankopplade i dansen, i samförstånd och gemensam upplevelse.

Något som också var stort för mig, var att få dela med mig av vår svenska och skånska folkmusik. Vid några olika tillfällen sjöng jag lite, och även i en konsert, och musiken är verkligen ett universellt språk. Det kändes stort.

Vi kunde alla konstatera, både förvånade och inte, att det kändes väldigt lätt 'hemma' där. Varför vet vi inte. Kanske för att det är lite "Skåne deluxe" - mer bokskog, mer grönt, mer smör, mer kurviga vägar, mer olika landskapstyper, mer allt? Eller för att det är en region med en genuin kulturell identitet, liksom vi har?

Lärorikt på många plan.

Floreat!

Insikt som ett brev på posten

2009-08-04T00:15:00.005+02:00

Igår gick jag gatan fram, skulle hämta ett brev på posten. Då kom den: insikten. Jag är Fri.

Som bakgrund till detta får jag förklara, att under alla år har jag alltid haft dåligt samvete över nånting, ja vad som helst. Alltid nånting. Till och med i sällskap med mina bästa vänner, kan jag ha haft dåligt samvete för att de ska behöva lyssna på mig nu igen. Jag har också alltid, alltid känt mig 'efter' någon fiktiv tidtabell som jag satt upp omedvetet. Dessutom har jag känt det som att jag är 'skyldig' världen en massa saker: att ge obegränsat av min tid, att ordna upp saker och hjälpa till, att vara en viss sorts person.

Missförstå inte, naturligtvis bör jag vara en hjälpsam och trevlig person. Vad jag säger är, att min motivation till att vara det har varit skuld, snarare än vilja.

Så, igår, damp insikten ner: Jag är Fri. Jag är inte skyldig världen något. Jag går på min egen tidtabell, och är inte 'försenad'. Jag måste inte utföra en massa uppgifter här i världen för att berättiga mig. Jag lever mitt liv. Jag är ansvarig inför mig själv. Jag är Fri. Och jag kände det också.

Det kom som ett brev på posten.

Floreat!

Ales Stenar Juli 2009

2009-07-21T01:40:00.004+02:00

Vi var på Ales stenar med jobbet idag. Trots att jag var där som 'personal', kändes det stort, bara att vara där.

Kanske är det vandringen, brant och utan att man ser kronan på verket, förrän man är nästan framme. Kanske är det att platsen har olika humör för varje gång - men är ändå samma. Eller så är det den mäktiga vinden, som blåser rent i alla mina skrymslen och vrår, som blåser liv och hopp, som manar till total närvar just för att det är en så mäktig upplevelse att vara i kontakt med vindens väsen. Och så naturligtvis havet.

Även om stenarna flyttats mycket under historiens gång, och kanske inte alls står som de en gång gjorde, trots att vi fortfarande inte vet tillräckligt om vad det egentligen var för en plats, trots dessa saker som purister kan ha mycket rätt i, känner jag en stor vördnad för platsen. Jag lämnade tre små blommor i en skreva vid foten av en sten.

Sist jag var där, i januari, kände jag så stor förtvivlan. Jag stod där i vinden, med min förtvivlan, gav den till vinden. Idag stod jag där med lycka och tacksamhet, och gav även detta till vinden.

En sista tanke om Ales stenar: av någon fantastisk händelse, mötte jag där bekanta idag! De bor alla norrut, är sällan i Skåne. Hur kunde det komma sig att de var just där, just idag, just då?! Det var ett roligt sammanträffande. En av dem, som talade om just det att det är så förändrat, och att han tror att det var en mycket betydelsefull plats, kanske till och med en kultplats, en gång men också att det varit mycket större, att det var synd så som det var nu... Jag log med glimten i ögat och sa: Det kanske blir så igen?

Floreat!

tankar om ceremonier

2009-06-25T02:36:00.007+02:00

Nyligen var jag besökare på en druidisk handfasting i Skottland. Det var fantastiskt intressant.

Först av allt, måste jag säga att jag kände inte paret sedan tidigare, men de var vänliga och generösa nog att låta mig närvara under ceremonin och festen. De verkade onekligen lyckliga och nöjda med sin dag, och jag önskar dem verkligen allt gott. Men...

Så till själva ceremonin. Det var otroligt lärorikt att få vara med om denna ceremoni. Det fick mig att fundera på det här med våra ceremonier/ritualer, vad som är verkningsfullt, vad som är värdigt, verkligt, magiskt, meningsfullt.

Gästerna gick in i slottsträdgården, där ceremonin skulle hållas, efter en säckpipespelare och efter själva paret. Där inne, kring 'altaret' (se bild ovan) stod redan några druider redo. Jag kunde inte låta bli att fundera på om "den med störst halsband vinner". Naturligtvis klär vi upp oss inför våra ritualer, var och en på sitt eget vis. Men - kläder (robes) allena gör inte druiden, inte heller halsbandet. Inte ens om det är en Awen, i en cirkel, av trä med 12 cm i diameter.

Öppningar lästes, i de fyra väderstrecken, innantill och med upphakningar. Tyvärr läste till och med officianten innantill i programmet. Läste i programmet gjorde även alla gästerna, som stod i en yttre cirkel utanför druiderna och paret; de såg inte upp utan var helt försjunkna i texten. Det var synd på så vackra omgivningar.

Ceremonin var egentligen vacker, väldigt enkel och innerlig, bruden och brudgummen var innerligt glada, likaså gästerna. Men ceremonin var så 'relaxed' att gästerna inte verkade ta det på allvar! Folk skruvade på sig, skrattade nervöst, visste inte om de skulle våga instämma i de i programmet inskrivna " make noise"-instruktionerna...

När officianten kom på att hon glömt ringarna i paviljong-tältet en bit bort, sade hon "Oh!", släppte helt sonika sin stav på marken och skyndade skamset för att hämta dem. Jag förstår att saker kan bli glömda, att saker kan gå fel till och med på ett bröllop. Men - officianten är ju den som ansvarar för att allt går värdigt till. Under omständigheter då något går fel eller glöms, måste officianten improvisera så att alla tror att det var meningen, måste upprätthålla närvaron, magin! Hon kunde högtidligen bett någon annan att hämta ringarna, eller behållt sin stav och majestätiskt skridit och hämtat dem, men några ord om att "nu är tiden för ringarna att föras in i cirkeln..."

Även efter själva ceremonin, när allting var klart, och paret och officianten bara skulle gå till paviljong-tältet och skriva på de lagliga dokumenten, innan säckpipan började igen, kändes det märkligt. Några av druiderna stod kvar i cirkeln och försökte nog 'hålla närvaron' under tiden, trummade lite tyst, medan paret och officianten höll på med papprena. Men trummandet räckte inte för gästerna utan det tog så lång tid att de församlade började strosa iväg, röka, småprata, fundera på när maten skulle komma fram - eller åtminstone när musiken skulle börja, som stod utlovad i programmet.

Allt detta gav mig massor att fundera på vad gäller våra ceremonier. Våra ceremonier måste ju kännas verkliga och magiska. Präst/innan måste hålla närvaron och värdigheten i ceremonin. Värdighet gäller även kläder/robes och altare och även trummor, t. ex! (En av trummorna var misstänkt lik någon souvenir-mini-bodhrán.) Allt som sägs ska helst sägas innantill, eller åtminstone läsas övertygande. De som håller i det, eller har något att säga, måste gå in i rollen av präst/inna och låta sin aura växa ett par storlekar, måste vara övertygande och majestätiska. Ceremonin får absolut inte sluta på ett sådant sätt att deltagarna inte vet riktigt hur det ska sluta, utan släntrar iväg för att det 'verkar inte hända mer nu'.

Jag vill inte verka hård. Brudparet verkade onekligen lyckliga och nöjda, och gästerna faktiskt också. Det jag kommenterar är själva utförandet av ceremonin, vad det väckte för tankar hos mig om de ritualer vi utför. Jag hoppas att vi (Hyllebär och alla paganer!) ska hitta våra ceremoniella former, som är värdiga, verkliga, magiska och som berör.

Floreat!