Höst och vinter 2014

En uppdatering i korta drag om hösten och vintern.

Under hösten har jag gått med i en samtalsgrupp inför att gå med i ett coven. Detta känns stort! Under våra träffar har vi lärt känna varandra, väldigt olika men kompletterande personligheter, och samtidigt i samtalen kunnat reda ut allt mellan himmel och jord! I en otroligt tillåtande och uppbyggande miljö.

Högtiderna har firats i det privata, rent av tysta. Vintersolståndet är ett undantag, då det egentligen var planerat en utflykt till naturen med ett grannskap av villiga deltagare, men för min del fick detta firande tyvärr utebli - jag var helt enkelt för långt borta och dränkt av andra åtaganden, den här gången. Det gladde mig att se deras bilder i efterhand, av elden mot den mörka himlen.

Vintersolståndet firades alltså improviserat hemma hos mig i stället, och mitt hem doftar nu tungt av Sol-rökelsen. Jag är fylld av den tacksamhet som jag i ceremonin uttalade: tacksamhet för den resa jag fått genomgå detta året!

Kommande är en träff med mina kära kusiner: vi som växt upp ihop som barnen i Bullerbyn, och nu lever spridda över hela landet, kommer äntligen tillsammans _bara_ för att umgås, utan bröllop, begravning eller examen. Det kommer att bli så fint! Plus bonus-kusin från NY, och några nya repsektivar som får träffas.

Jag kommer att byta jobb. Och nu när jag utvärderar vad jag lärt det här året i yrkeslivet, inser jag att jag faktiskt känner mig trygg i min yrkesroll - det är stort. Fick feedback att jag uppfattas ha "pondus" gentemot kollegor och personal, och skinn på näsan. Det här är absurt! För mig känns det helt främmande - men visst är det ett område jag har ansträngt mig för att utveckla och det verkar ha gett resultat.

Det ser också ut om att jag flyttar, byter stad till den stad där jag nu har mitt viktigaste umgänge. Spännande, jag ser så fram emot att vara på plats! Dessutom kommer jag närmre gruppen i Göteborg.

Med önskan om allt gott för det kommande året,
neina

Lughnassadh 2014

Skördetid... Åh vad jag har skördat i år: denna senvår, sommar, snart sensommar. Vänner, musik, upplevelser, kärlek, erfarenhet, arbete, livslust, omställning, stöd, skratt, självständighet.

Tiden nu handlar om att jag växt och växer: i min yrkesroll och i erfarenhet och trygghet där, njuter av god gemenskap och stöd från kollegor - och ger tillbaka! Och personligen lär jag mig mer om mig själv, vad som är viktigt och vad jag själv fyller min tid med. Förvånande nog saker som motion (känner mig stark och pigg) och meditation! Och 200% mera sociala aktiviteter! Måste ju balansera nu när det är dubbelt upp på jobbet också.

Till min stora besvikelse har vår självplocksgård bara bondbönor och hallon just nu så skördefesten rann ut lite i sanden (plus att jag är överallt och ingenstans så jag gjorde det svårt för Wynja att planera). Misstänker starkt att det blir en skördefest längre in i augusti!

Floreat!
neina

Hur man går och lägger sig

Mjaha, som återkommande tema finns att jag _inte_ går och lägger mig. Jag sover, men går alltså inte och lägger mig. Sitter uppe tills kroppen slocknar och jag vaknar kl 5 på morgonen, sittande och har ont i nacken, välter mig på sidan och sover en timme till horisontellt.

Ibland betyder det "om jag inte går och lägger mig blir det inte imorgon"... Eller ibland helt enkelt känns det så onödigt att dra igång hela gå-och-lägga-sig-rutinen, som bara gör mig mer vaken och är kontraproduktiv: efter allt ståhej med kvällsrutinen ligger jag under täcket klarvaken och inte det minsta sömnig.

Så till dagens lärdom: Träffade en new-ish vän idag som älskar att gå och lägga sig. Hon sa, att hon vid läggdags:

-Tackar för dagen, och
-raderar allt föregående

Det kan låta hårt. Men så här: om man raderar allt som varit, blir man dels av med sina egna 'attachments' och dels blir varje ny dag ju NY! Man möter varje människa, hur länge man än känt den, med nytt ljus, ny uppskattning, ny upptäckarglädje! Vägen till jobbet är inte tråkig, man upptäcker den på nytt. Varje dag är helt ny, fri från det förflutnas förhoppningar eller besvikelser, ny och där för din upptäckarlusta.

Tacksamhet är också ett så viktig element i ett liv som är lyckligt. Att tacka för dagen blir ett sätt att acceptera denna dags fullkomlighet och slut. Detta kan jag nog prova. 

Floreat!
neina

Musik!

Sommarsolståndet 2014

Vid havet under ett träd.

Årets sommarsolståndsfirande blev ganska speciellt. För det första var jag på ett traditionellt "svenskt" midsommarfirande i en by vid kusten, något för mig nytt och okänt om än vagt bekant. Sällskapet var så trevligt och enkelt, lekfullt, så jag bara följde med.

Själva sommarsolståndets klockslag passerade lite lömskt (som vanligt) mitt på dagen men jag hade ändå förberett en liten ceremoni och en "solkaka" till eftermiddagen. Wynja hade tankar på att komma och vara med men det blev inte. Och det regnade så resten av sällskapet höll sig inne i granngården.

Till slut var vi alltså två personer som begav oss ut för en liten ceremoni. Vi stannade till på en plats nära havet, vi hörde det brusa och kunde se det. Under ett träd, som skydd mot regnet, placerade vi oss. Jag gick cirkeln, öppnade, vi sjöng Frid, sedan mediterade vi en stund till havets ljud. Sedan gjorde vi Lilla Tao och cirkeln löstes. Enkelt och vackert.

Sen - spel, kuddkrig, jordgubbstårta, film, tacos, prat till sent i granngården. Regnet smattrade mot fönsterrutorna, eld i öppna spisen vid matbordet. En perfekt dag.

Idag mera meditation i solen en glänta, senare skogspromenad med Wynja, det var uppehåll precis de minuter vi valde att vara ute! Såklart.

Floreat,
neina

Hejdlös

Det fanns inget jag kunde gjort som chockat dem mer. Omvärlden, familjen, vännerna.

Så nu är jag fri som fågeln, inget jag gör kan förvåna längre. Och inte hör de av sig heller så jag kan leka ostört, bygga mitt nya liv med nya byggstenar.

Några har varit lugna, någon har vetat hela tiden, några förstår. Men de flesta tror att jag blivit skvatt galen och är oroliga. Och inte så lite besvikna, tror jag. Besvikna för att jag ändrade på alla förväntningar om hur saker låg till. Det är ju jobbigt att omvärdera.

Och det är ju inte som att det är första gången. Kanske tröttnar de. Skönt i alla fall att jag verkligen bara spelar på min egen planhalva - det har jag gjort hela tiden.

Kryptiskt skriver jag, det är jag medveten om. Vad handlar detta om? Det handlar om mina val i livet och familjens förväntningar (som jag tydligen fortfarande tänker mycket på, om inte bryr mig).

Nu är det bara jag som bestämmer vägen.
Floreat,
neina

Blåkulla och vidare: gamla och nya vänner

Imorgon ska jag tillbaka till mitt "vanliga jobb" och vila. Den här helgen har varit en halsbrytande färd mot Blåkulla och ännu längre i sällskap av härliga människor, gamla och nya vänner!

Blåkullafesten anordnades traditionsenligt av min "fairy godmother", mentor och kära vän, hemma hos henne. Vi var ett 15-tal personer som åkallade, trummade, sjöng, dansade, hoppade, och slutligen gick lös på knytkalaset, satte oss i ring på soffor och golv och hade härligt umgänge. Världsfrågor löstes, hår borstades, sniglars och ankors fortplantning dryftades... allt till ljusan dag, då jag och värdinnan pigga och vakna fortfarande, plockade undan disken och tog det där sista klockan 6-på-morgonen-glaset.

De dagar och kvällar som följde lärde jag känna en ytterst intressant person som också stannade över: jag kunde blivit som henne här i livet, men tog en helt annan väg. Så olika vi skorpioner kan bli! Upptäckte även botaniska trädgården i Göteborg, kände mig som om jag stod på världens topp i solgasset däruppe.

På vägen hem söderut: nästa fest, barfotafest hos en väninna som går mycket långt tillbaka i tiden. Hon har en fenomenal förmåga att samla på sig otroligt intressanta människor! Så det blev en uppiggande upptäcktsfärd med många nya dörrar som öppnades. Jag ramlade in hos min värdinna efter åtta på morgonen, fullkomligt surrande av energi. Slutligen kom mamma på besök här hemma ikväll och stannar över.

Som sagt, tillbaka till jobbet och vila!
Floreat,
neina

Våren 2014

Nya kapitel. Har tänkt på om jag kanske skulle släppa bloggen och låta den bli ett dokument från det förflutna - men tänker nu så att jag fortfarande har mycket att säga.

Tiden som varit, dessa senaste månader, kanske mer än ett år egentligen, där jag varit bortkopplad och utan driv, saknat det "kall" som jag länge levde på och som faktiskt fick självdö. Nu, tydligare riktning och konkreta steg dit!

Jag har saknat Skottland och det har förlamat mig lite. Saknaden finns fortfarande men på något sätt driver självaste tiden mig obevekligen vidare: andra relationer, andra projekt. Andra vänner, andra hedningar, annan musik, annan dans. Annat arbete som till slut väckte den nya lilla låga inom mig som jag tror kan ta mig vidare: ergonomi för musiker. Så, då kan jag ha båda fötter i musikvärlden, både sjukgymnasten och sångerskan!

Sjunger regelbundet med vänner, äntligen, och övar nya sånger själv. Jag trodde jag hade tappat all lust att sjunga för jag hade inga sånger. Nu har jag hittat fyra nya sånger, och det räcker långt! Min själ öppnar sig igen!

Är också så tacksam för att ha trevande börjat hitta tillbaka till hedniska sammanhang i Sverige. Vem vet var det leder och hur mycket som bli av det, men jag har saknt det. Jag går in med fullt öppna ögon att vi är otroligt olika, men hur det än är med det så finns en värme, acceptans gränsande till stolthet över våra olikheter, och ett välkomnande, som jag aldrig mött någon annan stans. Bra jobbat! :)

På det världsliga planet finns många fina nyheter också... Mer om det i nästa post... Och mer om de kommande högtiderna!

Floreat!
neina

Kära Vänner

Äntligen, äntligen lite livslust!

En helg iväg, och första gästen i nya stället, så var jag igång igen efter snart ett år ur gängorna. Jag har varit håglös på riktigt. Enklast då är ju att fortsätta "som vanligt" och jag har väntat på att något skulle få mig att bry mig. Så efter denna helg, med djupa samtal på soffan hos min kära väninna och mentor, samtal med ny uppfriskande vän, fullmåneritual, och temys med Tsibele här, kände jag att jag fått nycklarna...

För det första, är det inte så att jag inte brytt mig. Jag har väl snarare varit bitter eller uttråkad. För det andra - om man ser till hur mitt liv artat sig hittills är det verkligen ingen risk att jag möglar här under någon lång tid! Något knasigt och oväntat händer alltid. Så, om det nu är lite stiltje så är det inför nästa stora språng som tveklöst kommer!

Och så kunde vi konstatera varför jag haft en sådan tråkig vår. Och att jag inte alls varit "lat" utan faktiskt gjort väldigt mycket (skrivit en bok, skriver artiklar om sjukgymnastik för musiker, hållt en workshop, spelar in sånger, granskar texter, upprätthåller viktiga relationer). Och jag har fått ett par verkligt konkreta idéer som jag enkelt kan gå vidare med - och där jag faktiskt känner lite driv igen!!! Att söka upp nya musiker här i nya staden! Att fortsätta utveckla förebyggande sjukgymnastisk kunskap för musiker; på så sätt har jag inte bara en utan två fötter i musikvärlden.

Och så vet jag redan vad bok två och tre ska handla om. Tack, vänner!

Floreat!
neina

Bästa Platsen?

"So, what's your favourite place?"

Frågan kom spontant från en väninna medan vi körde ner från en musikhelg i Järna. Munlädrena hade gått varma hela vägen men plötsligt tog det stopp för mig. Tvärstopp. Först kände jag mig fundersam, lugn, inför frågan och bara väntade på att det självklara svaret  skulle dyka upp. Sen kom det ju inget,  och jag började bläddra igenom alla mina "bra-a" platser i tankarna, utan att någon grep mig.

Jag - som predikat om och talat mig varm för det här med relationen med platsen, att vi mår bra av att vara porösa för vår omgivning och medvetet vara närvarande. Att det är hela grundvalen för min livsåskådning, för min druidism.

Inte en enda plats är min favoritplats.

Insikten sjönk djupt ner i magen och jag blev jätteledsen. Sorgen har jag fortfarande, den bränner i bröstet. Så besviken. Jag har verkligen klippt så många band, släppt så många förväntningar, att jag nu är helt orörd. Snart kanske jag inte tycker om människor heller längre? Vad kan väcka mig? Vad kan tända en eld inom mig?

Jag är nöjd, förnöjd, för nöjd, och baksidan av myntet är likgiltighet, att vara orörd. Att vara orörd är ju det sista jag ville vara! Men i min iver att göra mig fri så har jag blivit just det: fri och oberörd. Inte fäst vid någon plats.

Hm.

Stormen

För vissa var det ingen grej. Men jag var faktiskt ute i stormen. Och kan säga att det var en storm.

Vi har besök från Skottland, en vän. Och maken skulle ett ärende till Göteborg. Det föll sig att de åkte dit idag, men på tåget på morgonen informerades om en "storm" som skulle komma på eftermiddagen. Jaja. De åkte i alla fall, och planerade åka tillbaka söderut på eftermiddagen.

Sen, klockan ett, fick jag informationen att alla tåg skulle ställas in kl 16. Så jag for ut från jobbet två timmar tidigare, för att ha en chans att komma hem - och eventuellt köra och hämta strandade resenärer, de två pojkarna. Men efter ett stort problem på linjen - som inte ens var väderrelaterat! - var stormen faktiskt i full gång.

Men jag ville inte veta av det. Inte skulle väl lite "väder" hindra mig?! Hur illa kan det va? En klass 3-varning, hur farligt kan det vara?

Halvvägs fram till halvvägs ner från Göteborg, får jag vända. Då har jag kört förbi och igenom ett antal nerfallna träd, kört över ett antal grenar på vägen, och till slut en kompakt pelare med lastbilar blockerade vägen, fick jag vända. Och då blev jag rädd på riktigt. Hur gör man - ska man fräsa förbi oroväckande lutande träd, i hopp om att hinna förbi, eller ska man vänta? Ska man köra långsamt så man kan väja för grenar på vägen, eller snabbt så man kommer hem innan stormens raseri slukar en?

Det kunde gått hur som helst.

Nu är jag hemma och hel och varm och mätt. Pojkarna fick rum på ett vandrarhem och till och med lite mat. Saknar dem och hoppas morgondagens resande går bättre.

Floreat!
neian

Födelsedagen

Så fyllde jag år igår. Det kändes så bra! Det spratt i hela kroppen! Jag trodde faktiskt inte att jag skulle känna någon skillnad, nu när jag "nollar". Men jag kände mig faktiskt helt lugn inombords, och solid på ett sätt jag aldrig gjort förut. Nu är jag solid.

Galna vänner. Jag hade ju tänkt ordna en större fest senare på året, inte nu när allt händer. Men så blev det en överraskningsfest igår, och jag hade inte misstänkt något alls! Alla såg rädda ut när jag kom in och de kastade serpentiner över mig och skrek "Surprise!", för de visste att jag hatar överraskningar. Men jag tycker ju om dem! Så många som var där!!! Jag blev helt svimfärdig. Där var alla, som jag aldrig sett i samma rum, i samma värld. Krock. Men så bra det blev!

Jo, nu har jag till slut fyllt jämnt! Och fått visa leg in i det sista - senast sa tjejen på systemet, "är du över 25?" av någon anledning, och jag svarade att "imorgon fyller jag 30!" varpå mannen före mig i kön gratulerade i förskott! Så glad jag blev!

Floreat!
neina

Med Extra Styrka

På väg till tåget i morse stannade jag och köpte kaffe (sällsynt men just idag gjorde jag det). I min därtill avsedda återanvändbara mugg. Det var tidigt på morgonen och jag bad bara om en cappuccino, men den pigga flickan frågade om jag ville ha "med extra kaffe i"? Eh, va? Jo, det innebar en cappuccino med lite mera kaffe och mindre mjölk i proportion. Ja, jo, ja tack.

Jag stod och var allmänt dåsig medan jag väntade på kaffet.

Så räckte hon över min mugg, höll den elegant med två händer, och sa med ett leende: "En cappuccino, med extra styrka."

Fast jag hörde "En cappuccino, med Extra Styrka."

Det kändes som om jag fått ta emot den heliga graal, eller i alla fall fått nattvard eller en välsignelse eller något. En dos Extra Styrka.

Floreat!
neina

Tid att ge

"Men vad mer kan jag vilja i livet? Jag har ju redan fått uppleva så mycket, jag har fått allt. Det skulle kunna räcka nu. Jag vet inte vad jag vill."
"Hördu, om du känner så, så är det kanske din tid att ge," sa han med ett leende.

Vi pratade om framtiden. Jag har känt att jag är rätt nöjd och har ingen riktig framtidsplan för stordåd eller något jag måste uppnå - jag är så tacksam för allt jag redan fått vara med om. Jag har redan fått nästan allt.

Och så sade han orden som öppnade mina ögon.
Så klart. Jag har fått så mycket.
Nu är det tid att ge.

Floreat!
neina

Lughnassadh 2013

En av våra bästa traditioner, för att den vuxit fram som en sådan helt av sig själv! Naturligtvis talar jag om Wynjas och mitt skördefest-firande!

I butikerna märktes det att nu var det verkligen dags; till och med de ekologiska hyllorna dignade av färska grönsaker och frukt. Vi lagade en smarrig gratäng på butternut squash, hade därtill ölbröd och sedan citronpaj som efterrätt. Och många, långa kloka och livsviktiga samtal. Just den här gången handlade det om en ung kvinna och hennes dotter som behöver all utomstående hjälp de kan få (alltså inte navelskådande den här gången).

Sedan, dagen efter, när dagen började svalna av något, bar det av till en stor house-festival i Malmö! DANSA! Vilken livsglädje! Och alla som var där kändes lika vänligt inställda, alla var där för att ha roligt och dansa till djupa bastoner/rytmer. Det är något särskilt när 11000 personer är närvarande i samma rytm... Vi dansade till soluppgången.

Detta måste också bli en del av vår årliga tradition!

Floreat!
neina

Sommarsolståndet 2013

Vallmo, foto taget från en trädgård i Quimper tidigare samma dag. 

Som att sluta en cirkel, firade vi sommarsolståndet på samma plats, och med samma druider, där vi förra året hade vår druidiska vigsel. I deras egna stencirkel i ungskogen vid tomten.

Vilket år det har varit. Jag kände mig i alla fall mer än ett år äldre, visare, djupare förvirrad, tryggare och gladare i att acceptera det oväntade. Kände så mycket mer kärlek till min man. (hur nu det går att känna mera när det redan var så mycket!) Året har inneburit flera stora flyttar, uppbrott från arbete och land, vänner och musik. Saknad. Glada återföreningar. Stress, tomhet i det okända, famlandet efter den där fantastiska framtiden i det förlovade landet, platt fall, mera kärlek och mera förståelse, till slut ny inspiration.

Där stod vi, och jag sade mina ord av tacksamhet i cirkeln. Jag nämnde också min farmor, som jag växt upp hos som hos en dagmamma, som gick bort morgonen innan medan vi var iväg. Druiden bjöd in henne och jag såg henne, lycklig och hon hade bråttom iväg. Det kändes som ett fint avslut för min del.

Mer firanden i cirkeln! Jag har bestämt att nu ska det bli cirklar av!

Tack till alla som funnits runtomkring oss under detta sega år, när vi nu äntligen börjar få luft under vingarna!

Floreat,
neina

sanningen

Efter samtal idag - långa, tunga, livsviktiga - med mamma, utkristalliserades detta:

Någon sa "Sanningen ska göra er fria."

Såhär tänker då jag: om en tanke, en inre berättelse, återkommer hela tiden men inte hjälper dig framåt - inte gör dig fri - då kan den inte vara sann. Man kan hålla fast vid tankar och berättelser hur länge som helst och av någon anledning ger de oss något (se nedan) men till slut kommer frågan, vad ger detta mig? Varför återkommer denna bittra historia hela tiden? Vill jag ha bekräftelse av lyssnaren eller?

Och: John O'Donohue skrev att vi ofta sammanblandar identitet med historia dvs vi kan få för oss att vad vi är handlar om vad vi gjort eller varit med om. Men vad vi är, vår essens, vår själ, är något helt annat. Vi är inte enbart våra erfarenheter så därför får vi fundera extra noga på våra motiv om vi märker att vissa historier kommer upp hela tiden och inte direkt lyfter oss.

Floreat
neina

...

"Sometimes the one who is running from the Life/Death/Life nature insists on thinking of love as a boon only. Yet love in its fullest form is a series of deaths and rebirths. We let go of one phase, one aspect of love, and enter another. Passion dies and is brought back. Pain is chased away and surfaces another time. To love means to embrace and at the same time to withstand many endings, and many, many beginnings- all in the same relationship."

Clarissa Pinkola Estés

(hämtat härifrån)

Valborg 2013

Vilket Valborgs-firande vi hade i år! Det bästa som hänt på flera veckor var att vi hade vänner på besök från Skottland, och sen också från Bretagne (huset fullt! Hur kom det sig att alla kom samtidigt?!). Valborgsmässoafton begav vi oss, nyfikna och ovetande men på rekommendation av min coola och all-visa kusin, till Malmö Folks firande på Ribersborg. Cirkustält, livemusik, dans, falafel, dans, elduppvisning på stranden, brasa, spontan körsång, mer dans, nattlig kebab och/eller pommes på väg hem... Kan det bli bättre? Jag är SÅ stolt över våra traditioner att verkligen fira Valborg. Och rörd att få dela med mig av upplevelsen till vänner från Frankrike, Skottland och Bretagne. (Stämsången. Det kommer jag leva länge på. Mums.)


 Dagen därpå kom ytterligare en besökare och nu var vi en glad och galen skara som intog gården där vi bor. Wynja med dotter kom också - traditionsenligt! Egen brasa, god mat, sedan fyra harpspelare, en trummis och en sångare som jammade loss tills sent. Och en maffig chokladask från Stockholm.

Hur bra får man ha det?!

Som om inte detta redan var nog, satt vi uppe till halv fyra nästa kväll (efter fantastiskt god mat, needless to say, igen) och diskuterade religion, stigen, sanning, druidism och liknande. Faktiskt fanns nya väldigt utmanande åsikter med i diskussionen så det bliv lite nytt blod i en diskussion som jag annars bara fört med personer som redan tycker som jag... Detta blev betydligt mer utvecklande! Och fyra harpister som spelade igen, tre samma som kvällen innan och en ny, och så en irländsk träflöjt och sång.

Våra besökare fick ju inte komma till Skåne utan att ha upplevt Ales Stenar. Vi packade in oss alla fem (varav tre bredaxlade karlar) i vår lilla Toyota Corolla, körde i hettan genom vackra, vackra Österlen. Stora delar av resan sjöng vi bretonska sånger i dundrande stämmor; jag lärde även ut en svensk sång som kallar hem sjömännen - med både bordun och överstämma.

Ales Stenar är alltid så storslaget, vare sig i stormby, vid isande vintersolstånd eller som då, gassande, bländande solsken.

Efter en lång vinter och långa veckor då jag varit helt bortkopplad, håglös, är jag nog lite påfylld och redo att kavla upp ärmarna igen; bokskriveri, cirkelstart kanske, nya utvecklande diskussioner - here I come!


 Floreat!
neina

Äventyr

Så klok min väninna Skogsflicka är!

Vi pratade på telefon igår och hade inte hörts på ett tag. Jag nämnde väl något om att jag just nu känner mig lite pressad från alla håll och kanter att "bli vuxen och lugna ner mig" (så säger folk omkring mig som om att bli vuxen måste innebära att bestämma var man tänker bo för all framtid eller skaffa barn eller nåt). Stabilisera mig. Bli vuxen. Är det inte dags nu?

Men jag vill ju absolut inte sluta ha äventyr! Jag vill att hela livet (nja, nästan kanske) ska vara ett äventyr! Jag vill inte lugna ner mig.

Då sa hon, men det är ju när man är vuxen som man har bäst chans att klara sig ur äventyr på ett bra sätt och dessutom lära sig något värdefullt av dem, så det behöver ju inte vara någon motsats att bli vuxen och dessutom leva äventyr.

Det låter som en plan! ;)

Floreat
neina