Imbolc 2011

(Har det redan gått en vecka?! Dagarna rinner iväg, inte för att jag har mycket att göra utan för lite att göra...)

Imbolc är en av mina favorithögtider, i all sin stillsamhet och huslighet. Det är en högtid som utgör ett praktexempel på vad det är att helga vardagsgöromålen. Så som jag egentligen kan göra annars också: att låta varje handling vara helig, om jag är fullt närvarande i handlingen, om jag har en helgad intention.

Byta lakan, gå ut med soporna, damma och feja, tänka särskilt på djuren, laga mat med omsorg, tända levande ljus. Det var min Imbolc i år. Särskilt som jag nu ser över hur och varför jag 'gör' ritual, kändes det särskilt viktigt, och meningsfullt, att kunna fira Imbolc på detta självklara vis. Dessa handlingar kändes värdiga.

Jag hade också ett långt samtal med Brigid under natten. Vi pratade om kommande utmaningar, vad jag kan behöva lära mig; vi pratade om 'meningen med allt' - vilket vi ju vet är att få se lammen skutta om våren...

Floreat!
neina

Etiketter i bloggen - funderar!

Går igenom bloggen och sätter etiketter på allt i efterhand. Det blev intressant läsning! Så här ser fördelningen ut än så länge bland de "etiketter" som använts mest:

Böcker (7), ceremonier (5), druidism (11), filosofi (8), funderingar (29), grupp (7), här och nu (9), livet (11), livshändelse (19), musik (7), natur (8), paganism (8), studier (10), vänner (17).

Rätt så mycket funderande har det blivit. Och livshändelser. Men varför så mycket funderande? Är jag så lost? Ibland säger jag ju, att Sanningen är min ledstjärna och när jag är Sann mot mig själv, då finns inga skuggor, inga frågetecken, ingen tvekan. Är jag då så fel ute eftersom jag fortfarande har så mycket frågande?

Eller är det något sunt, inte ett tecken på rastlöshet eller att jag inte är sann mot mig själv, utan en sorts mental hygien. Som att borsta tänderna: det måste göras varje dag. De viktiga frågorna måste redas ut gång på gång, för en djupare förståelse. Eller för att vara "still confused, but on a higher level". 

Som citatet jag har som överskrift på bloggen säger, är det viktigt för mig att inte sitta ner och tro att jag har sanningen. Det är en stig, en vandring - jag följer alltid doften mot det som är Sant för mig. Men i vissa fall har jag haft förmånen att få uppleva total inre frid, visshet, en slags Sannings-upplevelse, frånvaro av alla frågetecken... Den upplevelsen väger jag andra erfarenheter mot (är detta Sant?).

Nej, den dag jag står still, då är jag död. Liksom allt liv, är vi väl alltid i förändring. Därför måste jag fundera, och fundera om, och de Stora Frågorna måste dryftas gång på gång...

Vad håller jag på med - DEL II

För att spinna vidare på tankarna från förra posten: Efter att ha sett OBOD:s nya film fortsatte mina funderingar om vad jag håller på med - eller vill hålla på med.

Filmen är förhållandevis välgjord, särskilt jämfört med andra som skildrar ceremonier och firanden, och den  låter på ett fint och varierat sätt människor komma till tals. Men återigen, för mig, den naggande frågan: vad håller vi på med?? Lockelsen med låtsasmantlar och ceremoniella svärd har för länge sedan lämnat mig. Att läsa innantill rituellt har jag alltid skämts för. Och varför säger vi det vi säger i ritualer?

Å ena sidan har jag saknat att fira i grupp. Å andra sidan har det varit naturligt för mig att den biten glidit bort, då jag haft tillräckligt med mig själv. Att fira i grupp var ett bra sätt att känna gemenskap och någon sorts konstruerad meningsfullhet. Meningsfullheten kommer liksom inte naturligt för mig just nu. Vad håller jag på med? 

Liksom jag nämnde i förra posten är det så att mina skäl till att utöva paganism har ändrats under åren. Det kan vara så att även för andra, är utövande i grupp ett sätt att maskera det personliga reflekterandet? Visst lär vi oss otroligt mycket i samspel med, i spegling med, varandra! Men det kan bli så att hela idealet att "vi är faktiskt en riktigt pagansk grupp!" blir målet, och att det som borde vara det egentliga innehållet, faller ifrån. Så har det varit för mig ska jag erkänna. (Även om jag är stolt över mycket som vi i Hyllebär gjorde!)

Nå, från det personliga till det allmänpaganska: I filmen jag nämnde, och i den paganska debatten (vad jag sett i alla fall!) finns det inte tillräckligt med djup och grundlig diskussion om varför vi gör det vi gör. Kanske för att det är väldigt olika från person till person. Men det naggar mig ändå. Jag liksom måste ställa mig den frågan, när jag ser personer, druider, officiera vid ett druidiskt bröllop med en stor träplatta på magen med awen-symbolen ristad på. 20 cm diameter. Varför är det en bra idé? Varför är svärd en bra idé? Varför är mantlar en bra idé? Varför är invokationer på rim en bra idé? Varför...

Detta är inte kritik. Det är självgranskning. Jag vill inte hålla på med tomheter. Just nu måste jag uppdatera min religiösa praktik, förtydliga för mig själv varför det är paganism som bäst uttrycker min själs sång. För att det skulle vara "ancient wisdom" är absolut inte en bra anledning i sig. För att det "ser magiskt ut" är inte heller en bra anledning. Okej, nu har jag erkänt hur oreflekterat jag praktiserat alldeles för länge!

All hjälp, tankar, är uppskattade i dessa funderingar.
Floreat!
neina

Vari består utövandet? Eller: Vad håller jag på med - DEL I

Började läsa William Irvines bok A Guide to the Good Life: the Ancient Art of Stoic Joy. Än så länge har jag inte kommit långt nog i boken för att uttala mig om den, men en mening precis i början väckte tankar hos mig:

"The practise of Stoicism ... doesn't require us to set aside blocks of time in which to "do Stoicism.""

Det fick mig att tänka på att min religion kräver inte heller av mig avsatt tid för att "do Paganism", utan är snarare integrerat i hur jag ser på världen och relaterar till den. Men vari består då utövandet?

Jag uppskattar att fira, helga, högtidlighålla de åtta högtiderna, tillsammans med de olika månfaserna, och en och annan dag här och där (dagen då jag känner doften av vår i luften är ett bra exempel!). Och jag skulle vilja avsätta tid fokuserad på reflektion, devotion. Även om det väsentliga för mig är att vara Fullt-Här-och-Nu.

Så vad håller jag på med och varför? Mina skäl för att fira de paganska högtiderna, naturens cykler, har ändrats under åren, utan att jag har modifierat själva firandena. Mina skäl hade från början (som 'dabbler' vid fjorton...) mer att göra med en önskan att närma mig det mystiska, magiska, ancient; om det såg gammalt och mystiskt ut måste det vara lite mer Sant än sånt vi höll på med i den moderna världen... Mina skäl nu till att jag firar (och anledningen till att jag börjar fundera på att uppdatera strukturen i mitt utövande) är tvärt om mera inriktade på nuet, rent av framtiden!

Men - vari består utövandet, idag? Vad är min grundläggande filosofi, anledningen till att jag ändå tycker det är viktigt att fira? Det är ju det som måste komma till uttryck på bästa, mest ändamålsenliga sätt, i mitt utövande.

Floreat!
neina

EXAMEN

WIIIH!!!

Okej, jag brukar inte skriva med versaler... Men nu... Idag tog jag min examen -  på riktigt! SÅ länge som jag väntat på detta och kämpat! Efter många år av studier - inklusive uppehåll av olika nödgade anledningar - är jag nu äntligen KLAR och är helnöjd och kan börja jobba på riktigt!

Vi hade en fin och pampig examenshögtid också idag i Universitetsaulan och hela familjen kom, jag och Han spelade och sjöng tillsammans, vi gick och åt lunch på legendariska Govindas efteråt, imorgon blir det examensfika här med i stort sett ALLA... Jag nyper mig själv...

Jag tackar gudarna för att jag kommit till denna lyckliga, lyckliga dag. DE VET hur det gick till att jag orkade genomföra detta. Världen, här kommer jag!!!

Floreat!
neina

2010 - och ser framåt!

Utan att bli sentimental sitter jag och funderar över 2010 som nu håller på att ta slut. Sentimental blir jag inte, av två anledningar: nyår var det ju redan vid Samhain, på ett sätt, och vid Vintersolståndet, på ett annat sätt! Nyår är det väl varje dag egentligen? Den andra anledningen är, att jag hinner inte! Det är så mycket som händer nu ändå!

Men i alla fall - 2010 har verkligen varit ett dunderår. Dunder och brak, menar jag. Aldrig trodde jag att jag skulle hinna med att bestiga så många berg och frusta mig igenom så stora träsk på ett enda år! Hela sista året på utbildningen har varit fullt av utmaningar jag fasat för under alla år fram till nu - och det har gått! Dessutom har året inneburit några lugna fickor av lugn och reflektion, vilket jag är så tacksam för.

Hur nöjd som helst - och inte så lite förvånad - över allt detta. Men, vad ser jag fram emot? Vilka berg ska bestigas härnäst? Vad vill jag ta mig an nu? Förhoppningsvis ska jag ha tid att fördjupa mig mer i mitt religiösa utövande och reflekterande - med kropp och själ. Sjunga mera! Komma till ro i min nya situation: ny identitet som yrkesutövare, nytt land. Få en relation med Platsen här.

Vad ser du fram emot under det kommande året?
Floreat!
neina

Helig mark, helig närvaro

"Any place is sacred ground, for it can become a place of encounter with the divine Presence." -David Steindl-Rast, A Listening Heart

Detta stod att läsa på Gratefulness' Word for the Day nyligen. Det fick igång tankarna hos mig: är inte ALL places helig mark! För mig som person, och i den druidiska traditionen som jag förstår den, är det en självklarhet. Alla platser är heliga och har ett egenvärde. Att en plats är helig fråntar inte en annan plats dess helighet, lika lite som en människas värde fråntar en annan människa hennes. Varje "här" kan vi relatera till och respektera.

Ett möte med det heliga ("the divine Presence") ser jag som ett möte mellan mitt sanna jag och Platsen själv; att jag helt och fullt är Här och Nu med mitt sanna jag. Inte som att något yttre för en stund kliver ner bland oss dödliga och förlänar oss en stund av gudomlig insikt. Nej, om något finns, så finns det Här och Nu. Ett möte med "divine Presence" är för mig att jag landar och blir medveten om det gudomliga som finns i denna stund. To be fully present.

Det är att Leva, och det är mitt sätt att hedra Livet.
Floreat!
neina

Vintersolståndet 2010

Vår brasa vid firandet av Vintersolståndet. (Jag skattar mig lycklig som har tillgång till eldstad mitt inne i staden.)

Solen har vänt! Vi har varit i det djupaste mörkret, och nu är vi på väg ut på andra sidan. Det är något speciellt med att veta att vi upplever den allra mörkaste tiden. Det väcker vissa tankar och känslor, som vi kanske inte möter under andra omständigheter. Att umgås med mörkret. Att umgås med det frusna - inte dött, men stelnat. Vilande. Stillhet.

Kristallklara himlar. Trädens konturer framträder så talande tydligt.

Upplevelsen av mig själv är också speciell: i kylan är tendensen inte att "flyta ut", utan jag känner mig mer koncentrerad (bokstavligt talat!), sammanhållen, hel. Förtydligad i konturerna. Skönt!

Hoppas att ni hade det bra under Vintersolståndet! Och så fortsätter festligheterna med jul :) Så God Jul!

Floreat!
neina

...att snart är det Yule...

Så sitter jag då här, i Skottland. Att det är Midvintersolstånd om bara ett par dagar kom plötsligt för mig i år, mitt i flytt och ny praktikplats. Men åh, vad jag älskar denna tiden på året! Och att solen vänder känns särskilt värt att fira just nu: jag tillbringar dagarna nere på sjukgymnastiken i källaren på sjukhuset, så jag ser inte solen varken på väg dit tidigt på morgonen, eller på väg hem fram på kvällen. Här i huset är det enkelglasfönster (!) och ska vi säga, hm, ekonomiska värmeelement. Mitt kontor nu är under dubbla täcken, fullt med värmeljus på nattduksbordet.

Imorgon tänkte vi fira Vintersolståndet med en brasa, massor av ljus, en saftig saffranskaka. På tisdag på själva dagen för solståndet ska vi till vänner på fest, dagen till ära! Det ska bli så roligt!

Det jag funderar på i samband med denna högtid är värdet av att faktiskt ta ut svängarna. Vad jag menar är, att finna sig i - nej, mer än så, att dyka rakt in i - tillvarons ytterligheter. Att inte väja för kyla, mörker, utan leva i det, uppleva det fullt ut. Lagom är bra men vi mår också bra av att besöka gränserna för vår bekvämlighet - rent av utmana dem lite. Att ge sig hän elementen, inte bara titta på gnistrande kyla på gulliga julkort.

Ja, mina fötter gör ont, så de fryser. Ja, jag har svårt att koncentrera mig i kylan och den råa fukten som tränger in överallt (utom under täcket!). Men jag blir faktiskt klarare i mitt tänkande till slut, märker jag. Är det för bekvämt alltid har jag en tendens att dega ihop i sinne och kropp. Så denna vinter reflekterar jag över att utmana min bekvämlighets-zon (översatt från engelska). Återigen kommer jag tillbaka till att Leva Här och Nu, att uppleva och inneha mitt liv fullt ut! Med allt vad det innebär...

Om jag inte hinner skriva mer innan dess, vill jag passa på att önska alla läsare en härlig Midvinterhögtid, hur ni än väljer att tillbringa den! Skriv gärna en rad och berätta om hur ni gör.

Floreat!
neina

Cherry on Top Award!

Min blogg har tilldelats Cherry on Top vandringspris! Vad roligt! Jag fick det av Ceriadwen, och så här lyder motiveringen:

"Neina
Ännu en kvinna jag beundrar. Med sitt flödande, poetiska språk målar hon upp både sitt liv med glädjeämnen och sorger, och funderingar kring paganism och andlighet. Mellan raderna framträder en livfull och klok kvinna som jag gärna skulle lära känna."

Jag kan bara säga ett stort och lyckligt TACK för detta och för de fina orden! Det uppmuntrar mig verkligen, att få veta att alla tankar, funderingar, känslor som jag målar upp när andan faller på, uppskattas av andra. Det hör till saken, att precis dagen innan detta damp ner, funderade jag på att ta en paus i bloggandet. Jag kände att jag kanske inte hade så mycket av värde att dela med mig av just nu - inte så att andligheten stannat av, inte heller funderingar, men jag kände att kanske det inte berikade bloggosfären just nu. Och så detta! Jag kavlar upp ärmarna och gör mig redo för mera bloggande! :)

I priset ingår att berätta om tre författare som jag uppskattar och ta upp en skönlitterär bok vardera som de skrivit. Det blir inte helt lätt för mig, då det mesta jag läst de senaste tio åren är facklitteratur, men några pärlor finns ändå:

Ursula K. Le Guin - Sagan om Övärlden
Hon har skrivit många omtalade böcker för både vuxna och ungdomar; hon har även fått viss uppmärksamhet för sitt intresse för Taoism. Den bok jag vill nämna är hennes Sagan om Övärlden, oftast sedd som litteratur för ungdomar. Men boken (första boken i en serie av fyra) ser jag inte alls som för ungdomar enbart. I berättelsen om en egensinnig pojke som utbildar sig till trollkarl (detta är långt före HP:s tid!), vävs okonstlat några av livets största teman in: frågan om vår sanna natur, om makt och ansvar för våra handlingar, om den yttersta utmaningen - att möta sig själv. Gripande är när en av de stora trollkarlarna berättar att de trollkarlar med de största magiska förmågorna, också är de som använder magi allra minst. Just för att de också är medvetna om den ofattbara vidden av konsekvenserna för varje handling. "To light a flame is to cast a shadow."

Agatha Christie - Tio små negerpojkar
Inte alls en pagansk bok på något sätt. Men denna förbluffande och förstummande bok, samt alla andra Christies böcker, har gjort starkt intryck på mig genom hennes människokännedom och inkännande karaktärsbeskrivningar. Ibland empatisk och öm, ibland rak och osmickrande, men alltid med en underton av acceptans av människosläktet med dess vackra och råa sidor. Vi får en förståelse för vad som kan driva en människa, under vissa omständigheter. Vi får höra förtroenden från människor i deras mest sårbara stunder. Vi får känna på viljor av stål. Livet, för vissa en färgstark kladdig modern tavla, för andra en dassig akvarell, framstår ändå som värdefullt med döden inpå knuten. Och när döden väl kommer - vilket den oundvikligen gör i Christies böcker - påminns vi om att det är något vi alla måste ta ställning till.


Marion Zimmer Bradley - Facklan
(Nej, inte Mists...) Jag erkänner att det är över tio år sedan jag läste denna. Jag erkänner också att det var svårt för mig att lista tre skönlitterära böcker som jag uppskattar; de böcker som gjort störst intryck på mig här i livet är ändå andra böcker än skönlitterära. Men Facklan berörde mig på det sättet att den handlar om en kvinna, Kassandra, och hennes innerliga relation med sin gud, Appolo. Hennes hängivenhet och hennes integritet lyser klara för mig. Även hennes ensamhet är viktig att nämna. Ändå är det skönt att få läsa om en värld där det är normalt och brukligt att gudarna och människorna interagerar!
____________________________

Så till det roliga att få ge priset vidare...

Ceriadwen: Jag kan bara inte tänka mig någon annan mottagare av priset! Nu har du fått det flera gånger om, men det är du värd! Generöst och underfundigt delar du med dig av din entusiasm för ditt religiösa utövande, kreativa skapande, naturupplevelser, drömmar, personliga erfarenheter. Alltid med någon klok tanke eller 'twist'. Du hittar, och länkar till, väldigt bra annat material. En så välgjord blogg ska du vara stolt över, och jag är stolt å dina vägnar att wicca har en sådan fin sida på svenska! (Och jag nappar, jag vill gärna lära känna dig närmre också ;) )

Månsystrars Klan: Mycket glädjande, och inspirerande att besöka den här bloggen, som drivs av kunniga och visa kvinnor i södra Sverige. Bilderna vi får ta del av är underbara. Firanden som beskrivs väcker längtan. Reflektioner kring livet, naturen och gudinnor visar på stort djup. Hoppas att ni fortsätter länge, länge!

Vargadotter: Hon har en blogg där luften är klar att andas. Här får vi ta del av väl valda citat men framför allt av kristallklart tänkande och skarp självinsikt. Vargadotter går verkligen till botten med våra mänskliga tendenser och vi läsare kan få göra detsamma och bli lite friare! Här finns även vackra påminnelser om årshjulet och olika gudar. Tack för inspiration!

Jordens Röst: En relativt ny bekantskap för mig som läsare, men det lättflytande språket och innerliga, personliga innehållet drog mig genast in! Blandningen av korta, kraftfulla inlägg och längre djupdykningar är lyckad. Det märks att en stark person står bakom!

CarolineCreations: Stickning med pagansk twist! Här finns "Morgaine Shawl" och "Pentagram Tam", bland andra smaskiga kreationer! Fantastisk konstnär (och person :) ) vars stickning finns utställd ("Tidlösa Trådar") på Tändsticksmuséet i Jönköping (tom 9 jan 2011) och efterfrågas på fler ställen. Förutom ljuvliga bilder, en del gratismönster, finns även en del funderingar då och då, t. ex. om Green Knitting.

På återseende!
Floreat!
neina

På Väg?

Så har tiden konstigt nog hunnit ikapp mig. Tiden som kändes så oändligt långt bort... Nu börjar det dra ihop sig för flytt till annat land. Min närvaro på internet påverkas inte (tacka gudarna för internet!) men det blir annorlunda. Jag kommer inte att vara i Skåne på heltid.

Om tio dagar börjar flytten. Det kom så fort! Och ändå har jag väntat på detta i två år, kämpat hårt för detta, under stunder så svåra att bara Hel vet hur.

Vart fortsätter vägen? Några saker är klara: mera musik blir det (fortsättning följer). Mera Basal Kroppskännedom blir det. Druidismen och paganismen kommer jag att fortsätta skriva om, med nya perspektiv!

 Nu börjar en stor resa, hoppas ni vill följa utvecklingen :)
Floreat!
neina

Brorsdotter

Vi (jag och mamma) åkte och träffade min alldeles nya - och första! - brorsdotter idag. Jag kommer minnas denna dag för alltid.

Ett helt nytt litet liv. På riktigt! En ny sorts kärlek har öppnat sig och växer i mitt hjärta.

Så dagen har blivit full av reflektion också: hur livet går, hur jag aldrig kunnat förutse att jag skulle vara här idag. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig vilka vändningar stigen skulle ta, när jag tänker tillbaka på mig som t. ex. trettonåring. Det känns lätt triumferande.

Då, dålig självkänsla, helt 'lost' bland andra ungdomar, obekväm i min kropp, framtiden var ett svart hål. Och hur vägen har gått från förtvivlan till seger efter seger, från desperation till harmoni och fröjd. Då satt jag på mammas sängkant varje kväll och beklagade mig över livet, en period var jag beredd att säga upp bekantskapen med henne, nu har vi jättemysiga kvällar ihop och har diskuterat allt mellan liv och död. Då på väg in i självdestruktivitet och inskriven på psyk, nu sitter jag i de vita arbetskläderna tillsammans med läkarna på psyk, kolleger till den som var min doktor. Då, övertygad om att ingen man skulle titta åt mitt håll, nu har jag en saga om kärlek som är sällsynt vacker.

Mamma och jag skämtar om att vi måste skriva en bok. En ny Kristin Lavransdotter, släktsaga om starka kvinnor, livsöden, kärlek. Exempel på kapitel: Driving in Ireland with Denis and Dermot, Philosophy in a Potato Field, The Joy of Lambs, Secret Escape to Italy, The Divorced Dames' Flat, Out of Africa... Jag måste säga att om mormor berättar om oss för sköterskorna på hemmet tror de nog bara att hon glömt ta sin medicin.

Tips: lyssna på Spelar för livet! (vilken version som helst). Livet blir aldrig som vi tänkt oss!!! Det blir bättre! Och just nu är det krönt av en liten flicka, Livet går vidare, så vackert!

Floreat!
neina

Wild Hunt

Vad vill vi engagera oss i? Vad kan vi tänka oss att donera en summa pengar till?

Jag har precis donerat en (smärre) summa pengar till bloggen som jag faktiskt läser dagligen med stor behållning: The Wild Hunt. Den kvalitet på nyheter och rapportering/tips som vi ofta förväntar oss, kommer inte helt gratis  - anser jag. Jag anser att vi bör stödja dem som tillhandahåller god information.

En annan källa som jag personligen stödjer är Gratefulness. Här finns resurser, historier, m. m.
Floreat!
neina

Träffar?

Det har kommit upp nu. I samtal med två olika personer som kontaktat fd gruppen Hyllebär.

Den ena kontaktade oss för flera år sedan, och hon och jag har haft en djup brevväxling sedan dess (och ett par träffar!). Hon tog upp frågan om den ovalda ensamheten som pagan. En fråga som är väldigt viktig! Den andra tog kontakt med Hyllebär just som vi höll på att avveckla, och jag kände att det var läge att träffa henne en ytterligare gång efter det. Då pratade vi också om paganism i Skåne, och vart man kan vända sig om man vill 'mera'.

Hur gör vi nu då, paganer i Skåne? Vad vill vi? Eller inte?

Jag känner två trender: den ena är en stor vilja att träffas, nätverka, umgås, eventuellt samarbeta rituellt. Den andra är, att man inte är i ett kontaktsökande stadium/är nöjd med de kontakter man har(t. ex. har man sitt coven). En 'bubblare', kanske en tredje trend, är viljan att träffa fler likasinnade, men att initiativ saknas eller att man har väldigt specifika krav på exakt hur dessa eventuella andra skulle vara.

Så länge vi drev gruppen (och även efter!) upplevde vi att det visst det finns en efterfrågan att träffa andra, under enkla former. En nyfikenhet att lära mer, en vilja att diskutera, en önskan att fira högtider tillsammans med andra. Hur kan dessa behov tillgodoses? Det är mycket upp till egna initiativ - men hur? Vem ska våga/orka? Vi höll på i fyra år, innan vi fick avsluta verksamheten - av "personliga skäl".
"Personliga skäl" ja. Finns det inte lite mycket "personliga skäl" inom paganismen?

För dem som vill träffas (några andra kan jag inte tala för) - vad fungerar? Vad strävar vi efter? vad är jag själv beredd att ge (fråga dig själv)?

Här vill jag föreslå PubMoots - informella träffar på någon pub på en regelbundet återkommande tid. Det kräver minimalt med organisation (perfekt för oss paganer!), minimalt engagemang förutom att dyka upp en gång i månaden på en trevlig pub (helt OK). En annan fördel är att inget särskilt förväntas av träffen, utan om man träffar andra som har liknande strävanden eller diskussionspunkter - man väljer själv vartåt man tar kontakten.  Nackdelen är samtidigt att faktiskt dyka upp - något som verkar underligt svårt. En annan nackdel är att vem som helst kan komma - och har så gjort i historien. Besvärliga människor har (i sällsynta fall) dykt upp, men har också tagits om hand på ett bra sätt, så det är ingen större sak.

Men vad vill vi då? PubMoots i Göteborg fungerar, vad jag hört, väldigt bra. Men i resten av Sverige? I Skåne, som ändå haft en stark tradition av paganer? Vart tog det vägen? Varför kommer vi inte till det moot som finns (Lupas)? Kanske man inte är i en uppsökande fas i livet? Så kan det vara. Kanske det är så lätt att låta bli ("det kommer ju nästa månad"). Då blir det aldrig. Är det lönt att gå på ett moot? Det vet man inte de första gångerna, och kanske man inte har ork att komma så ofta som krävs för att bygga upp en stabil, konstruktiv dynamik?

Har vi somnat? Jag upplever det som att vi är en hel del som vill att paganismen ska vara livaktig, men ingen av oss är i en särskilt social, uppsökande, nätverkande fas i livet. Vi liksom vill att det där ska sköta sig ändå, för vi har ju observerat paganism i sydsverige så länge... Förutsättningar finns visst det för intresserade personer att bli 'spindlar i nätet', bli nyckelpersoner, för ingen självklar person fyller rollen. Vem tänker ta stafettpinnen?

Snart flyttar jag till Storbrittannien. Jag sitter och söker efter paganska grupper där, på nätet. Särskilt moots. Och så undrar jag helt ärligt om det är lönt att gå dit, eller om jag ska söka likasinnade på andra sätt. Synd att jag behöver undra.

Slutligen: Vad säger ni läsare? Behövs träffar, och i så fall hurdana? Motivera! Vill vi verka för mer nätverkande i Sverige?

Floreat!
neina

Samhain 2010 och därefter

Det blev ett tredagars-maraton med djupa samtal och utredande filosoferande (förutom härligt roligt!) hos tre olika instanser i år. Först hos en väninna, erfaren prästinna och vis som få, sedan hos Wynja, pagansk väninna sedan urminnes tider samt knivskarp filosof (och vilken mat...), och slutligen en helkväll (till ljusan dag!) med H och E - vi tre är ett Fenomen av klokskap varvat med skratt! En flock av unga tjejer med självförtroende :D

Som efterrätt på det kom i onsdags en kväll med C, där vi för tusende gången konstaterade att "livet är bra konstigt" med ett stort leende... Mitt knappt påbörjade paket Lucky Strike, inköpt förra sommaren och aldrig avslutat, rök fort. Intensiva diskussioner.

Igår fikade jag med en tjej som kontaktat Hyllebär medan vi fortfarande var aktiva med utåtriktad verksamhet. Hon är engagerad, och vill komma i kontakt med likasinnade. Det måste ju finnas personer inom Skåne som är verksamma - varför är det så svårt att hitta likasinnade? Det var ju det vi ville bistå med i Hyllebär - när vi var verksamma - att verka för en pagansk närvaro och vid tillfälle bidra med en plats att fira tillsammans med andra.

Lupas, som träffas första fredagen i månaden på Gräddhyllan i Lund, har (vad jag minns) som syfte att hjälpa till att nätverka bland hedningar och ockultister. Alltså inte vara en enhetlig grupp, utan vara en plattform för att knyta kontakter. Hoppas att det fungerar. De gånger jag gått dit har jag varit med om allt från: så mycket folk att vi fått möblera om hela rummet för att få plats, till att ingen kom utom jag och en till stackars förvirrad - ingen representant från Lupas, till att den befintliga 'kärntruppen' av Lupas är med, samt två nya intresserade gäster - som känner sig förbisedda och lämnar, då de inte välkomnas i samtalet. Tioårsjubileet firades inte då vi inte lyckades ordna lämplig lokal i tid. Just den praktiska biten låg lite på mig, men är också lite talande för hur det nu ligger till: Det är svårt att få det att HÄNDA.

Vad händer i det paganska Skåne? Sydsverige? Sverige? Norden? Världen? Säkert händer det mycket och det skulle vi bli bättre på att upplysa varandra om! Även om vi, inom paganismen (och dess olika grenar) är ganska individuella, finns det ändå vissa saker som skulle vara av intresse för oss alla. Jason på The Wild Hunt har startat ett initiativ, the Pagan Newswire Collective, som en amerikansk variant av detta. Kanske något för Skandinavien eller Europa?

Eller är vi nöjda med att "syssla med lite eget" och kanske "diskutera lite på internet". Hm.
Floreat!
neina
- och gott nytt år!

De Stora Hjulen Snurrar

Sitter och lyssnar på en otroligt häftig polska, spelas live på harpa här intill, poleras à la jazz. Prrr...

Det är de stora hjulen som snurrar nu. Det är de Stora Sakerna som Händer... Mitt livs flod flyter fram, det går fortare, jag hör dånet av forsen som väntar, dånet blir högre, strömmen fortare.

Utbildningen är slut om tre månader och mina åtta år på universitet likaså. Lika mycket som jag älskar att studera och älskar hela miljön (eller hur är UB i Lund fantastiskt!), måste jag erkänna att studier också varit ett sätt att gömma mig från vissa ansvar. Som student är man ändå utsatt och kan förvänta sig lite "special treatment" från omgivningen (läs: generösa föräldrar). Och man förväntas inte kunna allt - man håller ju på att lära sig!

Jag kommer att sakna den här tiden i livet. Men jag känner mig också väldigt, väldigt klar med den nu.

De Stora Hjulen som snurrar innebär flera saker: jag kommer bli en av många arbetssökande. Jag kommer att flytta till ett nytt land, behöva ansöka om att få min svenska legitimation godkänd där. För närvarande försöker jag hitta praktikplats här, för att om möjligt få en inblick i arbetet som sjukgymnast här, redan innan jag kommer.

Musikaliskt fortsätter vi bygga repertoar, har fått minst en stor spelning och fler väntar. Detta innebär att jag måste höja min nivå och professionalitet några snäpp - bara sådär. Jag är full av frågor: sången är min passion och jag gör det bra, men hur kan jag på ett trovärdigt sätt musicera tillsammans med en som varit professionell musiker på heltid, utbildad och allt, i många år?

Även andligen flyter floden fortare: jag övar Basal Kroppskännedom dagligen, skriver självreflektion. Jag läser intressanta böcker: The Art of Conversation with the Genius Loci av Barry Patterson, och dessa står på tur: Kissing the Hag av Emma Restall Orr, The Hero With a Thousand Faces av Joseph Campbell. Dagligen läser jag bloggar/artiklar/konversationer om ateism, religion och vetenskap. Försöker navigera min egen väg bland detta, och kommer att skriva tankar här.

Och så funderar jag på schampo - onödigt ont eller finns det något bra sådant?

Om någon läsare har särskilda önskemål om teman som skulle kunna behandlas här, så kommentera och säg till, så ska vi se vad jag kan göra, jag är nämligen full av tankar om det mesta just nu! De Stora Hjulen snurrar...

Floreat!
neina

Klappat och Klart: Det Här är Moral

Från en intervju med A C Grayling i The Freethinker. 

"PB: Without an objective moral arbiter, how can we make meaningful moral judgements, and furthermore, how can we justify them?

ACG: It is actually very easy to identify and to act upon the moral baselines. Moral baselines derive from our understanding of what it is to be human and what human beings need to flourish. For example, at a minimum people need food, they need somewhere comfortable, dry and warm to be, they need friendship, they need opportunities to use their intelligence, because we’re a highly intelligent species. People need opportunities to develop, they need time to rest and benefit from the creativity of leisure, they need safety, and they need social bonds.

We know all these things, and if you look at human rights instruments like the Universal Declaration of Human Rights, what they say is what the minimum requirements are for opening a space around individuals, so that they can use their abilities to do things that are good and satisfying for them.

So this very basic understanding of what it is to be human, along with what we dislike, what we want to avoid, what we need, what we benefit from, tells us something about what our obligations are to other people. It tells us how we should respond to them, and on the basis of that, how to deal with more complicated and sophisticated matters, including recognising that other people have interests and needs that we may not share, understand or even like – while recognising that they have a right to them.

That’s where the hard work of being tolerant towards other people comes in. We all think we’re tolerant, but that’s because we usually don’t really mind what others are doing. It’s when we do mind and yet we’ve got to let other people have their margin to be their own way, that we know what’s needed to be tolerant. So we have to start with our most sympathetic understanding of human nature and the human condition, and work from that to a livable system."

Floreat!
neina

Speaking of Virtue

In Brendan Myer's book The Other Side of Virtue, there is a passage right at the beginning of the book that caught me. Speking of virtue, he brings up the nowadays 'traditional' views on virtue. He brings up niceness, charity, chastity, et c. - passive virtues. He continues, with what I could consider the most moving and powerful passage of the book:

"But there are problems here. You could be successfully Virtuous this way without exploring much of the world, without discovering your full potential, without accomplishing anything of significance (even to yourself), and without even being happy."

And soon after, the reasoning continues, regarding the Christian 'law' as recieved by Moses:

"But we should be very cautious about taking up such a gift and accepting it without question. Such pre-packaged gifts are sometimes like the Trojan Horse. They often conceal all sorts of other problems and complications. In the case of the Ten Commandments, the problem is this: if you accept it, you effectively hand over to God the responsibility for determining what is right and wrong. Your only choice in life is whether to obey or to rebel - precisely the choice made by Eve, in the garden of Eden. It might be explained that human beings are not qualified, not intelligent or knowledgeable enough, or simply not entitled to make such determinations on their own. In that presupposition one can see a very un-flattering picture of what it is to be human. I find that lack of confidence in humanity disturbing."

Say. No. More.

Floreat!
neina

Så även jag...

När det blir jobbigt. När verkligheten blir påträngande. När mina dåliga vanor inte går att gömma utan uppenbarligen fått planeringen att spåra ur. När samhällets stora frågor kräver ett svar av mig.

Då rymmer jag. Jag är inte stolt över det, men det hände idag igen. Med alla mina ideal om att möta verkligheten där den är, att vara Här och Nu, att inte döva känslolivet med distraktioner... även jag rymmer ibland.

Jag får komma igen imorgon.

Inför Valet 2010

Sitter och försöker bestämma mig för hur jag ska rösta i valet snart. Börjar på valkompassen men inser att jag kan hopplöst lite om dessa frågor. Även efter det att jag läst för- och emotrutorna... Snarare mer förvirrad. Och så har jag på känn att valet inte bara handlar om dessa tjugo frågor och om man sympatiserar eller är emot.

Det här är jätteviktigt. Och jag är jätteborta. Jag kan omöjligtvis sätta mig in i allt detta tillräckligt för att få en så god grund som jag brukar vilja ha för att kunna ha en åsikt i frågan! Samtidigt vill jag, mer än någonsin, bidra med min röst, för att åtminstone förhindra de värsta intoleranta från att ta plats i riksdagen.

Hur jag än röstar blir det nog en röst för att slippa det värsta, inte en röst för det jag hoppas på. Kanske är jag desillusionerad (som alla 80-talister). Ärligt talat tror jag inte riktigt att de idéer jag brinner för skulle ha politisk genomslagskraft. De idéerna måste få utlopp, och eventuellt inflytande, på andra sätt och genom andra kanaler.

Men - det är i alla fall viktigt att rösta på söndag! Visa att du engagerar dig! Varje röst är viktig - det måste vi alla tro annars kan det kvitta.

Floreat!
neina