Nya kapitel. Har tänkt på om jag kanske skulle släppa bloggen och låta den bli ett dokument från det förflutna - men tänker nu så att jag fortfarande har mycket att säga.
Tiden som varit, dessa senaste månader, kanske mer än ett år egentligen, där jag varit bortkopplad och utan driv, saknat det "kall" som jag länge levde på och som faktiskt fick självdö. Nu, tydligare riktning och konkreta steg dit!
Jag har saknat Skottland och det har förlamat mig lite. Saknaden finns fortfarande men på något sätt driver självaste tiden mig obevekligen vidare: andra relationer, andra projekt. Andra vänner, andra hedningar, annan musik, annan dans. Annat arbete som till slut väckte den nya lilla låga inom mig som jag tror kan ta mig vidare: ergonomi för musiker. Så, då kan jag ha båda fötter i musikvärlden, både sjukgymnasten och sångerskan!
Sjunger regelbundet med vänner, äntligen, och övar nya sånger själv. Jag trodde jag hade tappat all lust att sjunga för jag hade inga sånger. Nu har jag hittat fyra nya sånger, och det räcker långt! Min själ öppnar sig igen!
Är också så tacksam för att ha trevande börjat hitta tillbaka till hedniska sammanhang i Sverige. Vem vet var det leder och hur mycket som bli av det, men jag har saknt det. Jag går in med fullt öppna ögon att vi är otroligt olika, men hur det än är med det så finns en värme, acceptans gränsande till stolthet över våra olikheter, och ett välkomnande, som jag aldrig mött någon annan stans. Bra jobbat! :)
På det världsliga planet finns många fina nyheter också... Mer om det i nästa post... Och mer om de kommande högtiderna!
Floreat!
neina
I
tisdag, april 08, 2014
tisdag, november 19, 2013
Kära Vänner
Äntligen, äntligen lite livslust!
En helg iväg, och första gästen i nya stället, så var jag igång igen efter snart ett år ur gängorna. Jag har varit håglös på riktigt. Enklast då är ju att fortsätta "som vanligt" och jag har väntat på att något skulle få mig att bry mig. Så efter denna helg, med djupa samtal på soffan hos min kära väninna och mentor, samtal med ny uppfriskande vän, fullmåneritual, och temys med Tsibele här, kände jag att jag fått nycklarna...
För det första, är det inte så att jag inte brytt mig. Jag har väl snarare varit bitter eller uttråkad. För det andra - om man ser till hur mitt liv artat sig hittills är det verkligen ingen risk att jag möglar här under någon lång tid! Något knasigt och oväntat händer alltid. Så, om det nu är lite stiltje så är det inför nästa stora språng som tveklöst kommer!
Och så kunde vi konstatera varför jag haft en sådan tråkig vår. Och att jag inte alls varit "lat" utan faktiskt gjort väldigt mycket (skrivit en bok, skriver artiklar om sjukgymnastik för musiker, hållt en workshop, spelar in sånger, granskar texter, upprätthåller viktiga relationer). Och jag har fått ett par verkligt konkreta idéer som jag enkelt kan gå vidare med - och där jag faktiskt känner lite driv igen!!! Att söka upp nya musiker här i nya staden! Att fortsätta utveckla förebyggande sjukgymnastisk kunskap för musiker; på så sätt har jag inte bara en utan två fötter i musikvärlden.
Och så vet jag redan vad bok två och tre ska handla om. Tack, vänner!
Floreat!
neina
En helg iväg, och första gästen i nya stället, så var jag igång igen efter snart ett år ur gängorna. Jag har varit håglös på riktigt. Enklast då är ju att fortsätta "som vanligt" och jag har väntat på att något skulle få mig att bry mig. Så efter denna helg, med djupa samtal på soffan hos min kära väninna och mentor, samtal med ny uppfriskande vän, fullmåneritual, och temys med Tsibele här, kände jag att jag fått nycklarna...
För det första, är det inte så att jag inte brytt mig. Jag har väl snarare varit bitter eller uttråkad. För det andra - om man ser till hur mitt liv artat sig hittills är det verkligen ingen risk att jag möglar här under någon lång tid! Något knasigt och oväntat händer alltid. Så, om det nu är lite stiltje så är det inför nästa stora språng som tveklöst kommer!
Och så kunde vi konstatera varför jag haft en sådan tråkig vår. Och att jag inte alls varit "lat" utan faktiskt gjort väldigt mycket (skrivit en bok, skriver artiklar om sjukgymnastik för musiker, hållt en workshop, spelar in sånger, granskar texter, upprätthåller viktiga relationer). Och jag har fått ett par verkligt konkreta idéer som jag enkelt kan gå vidare med - och där jag faktiskt känner lite driv igen!!! Att söka upp nya musiker här i nya staden! Att fortsätta utveckla förebyggande sjukgymnastisk kunskap för musiker; på så sätt har jag inte bara en utan två fötter i musikvärlden.
Och så vet jag redan vad bok två och tre ska handla om. Tack, vänner!
Floreat!
neina
onsdag, november 06, 2013
Bästa Platsen?
"So, what's your favourite place?"
Frågan kom spontant från en väninna medan vi körde ner från en musikhelg i Järna. Munlädrena hade gått varma hela vägen men plötsligt tog det stopp för mig. Tvärstopp. Först kände jag mig fundersam, lugn, inför frågan och bara väntade på att det självklara svaret skulle dyka upp. Sen kom det ju inget, och jag började bläddra igenom alla mina "bra-a" platser i tankarna, utan att någon grep mig.
Jag - som predikat om och talat mig varm för det här med relationen med platsen, att vi mår bra av att vara porösa för vår omgivning och medvetet vara närvarande. Att det är hela grundvalen för min livsåskådning, för min druidism.
Inte en enda plats är min favoritplats.
Insikten sjönk djupt ner i magen och jag blev jätteledsen. Sorgen har jag fortfarande, den bränner i bröstet. Så besviken. Jag har verkligen klippt så många band, släppt så många förväntningar, att jag nu är helt orörd. Snart kanske jag inte tycker om människor heller längre? Vad kan väcka mig? Vad kan tända en eld inom mig?
Jag är nöjd, förnöjd, för nöjd, och baksidan av myntet är likgiltighet, att vara orörd. Att vara orörd är ju det sista jag ville vara! Men i min iver att göra mig fri så har jag blivit just det: fri och oberörd. Inte fäst vid någon plats.
Hm.
Frågan kom spontant från en väninna medan vi körde ner från en musikhelg i Järna. Munlädrena hade gått varma hela vägen men plötsligt tog det stopp för mig. Tvärstopp. Först kände jag mig fundersam, lugn, inför frågan och bara väntade på att det självklara svaret skulle dyka upp. Sen kom det ju inget, och jag började bläddra igenom alla mina "bra-a" platser i tankarna, utan att någon grep mig.
Jag - som predikat om och talat mig varm för det här med relationen med platsen, att vi mår bra av att vara porösa för vår omgivning och medvetet vara närvarande. Att det är hela grundvalen för min livsåskådning, för min druidism.
Inte en enda plats är min favoritplats.
Insikten sjönk djupt ner i magen och jag blev jätteledsen. Sorgen har jag fortfarande, den bränner i bröstet. Så besviken. Jag har verkligen klippt så många band, släppt så många förväntningar, att jag nu är helt orörd. Snart kanske jag inte tycker om människor heller längre? Vad kan väcka mig? Vad kan tända en eld inom mig?
Jag är nöjd, förnöjd, för nöjd, och baksidan av myntet är likgiltighet, att vara orörd. Att vara orörd är ju det sista jag ville vara! Men i min iver att göra mig fri så har jag blivit just det: fri och oberörd. Inte fäst vid någon plats.
Hm.
tisdag, oktober 29, 2013
Stormen
För vissa var det ingen grej. Men jag var faktiskt ute i stormen. Och kan säga att det var en storm.
Vi har besök från Skottland, en vän. Och maken skulle ett ärende till Göteborg. Det föll sig att de åkte dit idag, men på tåget på morgonen informerades om en "storm" som skulle komma på eftermiddagen. Jaja. De åkte i alla fall, och planerade åka tillbaka söderut på eftermiddagen.
Sen, klockan ett, fick jag informationen att alla tåg skulle ställas in kl 16. Så jag for ut från jobbet två timmar tidigare, för att ha en chans att komma hem - och eventuellt köra och hämta strandade resenärer, de två pojkarna. Men efter ett stort problem på linjen - som inte ens var väderrelaterat! - var stormen faktiskt i full gång.
Men jag ville inte veta av det. Inte skulle väl lite "väder" hindra mig?! Hur illa kan det va? En klass 3-varning, hur farligt kan det vara?
Halvvägs fram till halvvägs ner från Göteborg, får jag vända. Då har jag kört förbi och igenom ett antal nerfallna träd, kört över ett antal grenar på vägen, och till slut en kompakt pelare med lastbilar blockerade vägen, fick jag vända. Och då blev jag rädd på riktigt. Hur gör man - ska man fräsa förbi oroväckande lutande träd, i hopp om att hinna förbi, eller ska man vänta? Ska man köra långsamt så man kan väja för grenar på vägen, eller snabbt så man kommer hem innan stormens raseri slukar en?
Det kunde gått hur som helst.
Nu är jag hemma och hel och varm och mätt. Pojkarna fick rum på ett vandrarhem och till och med lite mat. Saknar dem och hoppas morgondagens resande går bättre.
Floreat!
neian
Vi har besök från Skottland, en vän. Och maken skulle ett ärende till Göteborg. Det föll sig att de åkte dit idag, men på tåget på morgonen informerades om en "storm" som skulle komma på eftermiddagen. Jaja. De åkte i alla fall, och planerade åka tillbaka söderut på eftermiddagen.
Sen, klockan ett, fick jag informationen att alla tåg skulle ställas in kl 16. Så jag for ut från jobbet två timmar tidigare, för att ha en chans att komma hem - och eventuellt köra och hämta strandade resenärer, de två pojkarna. Men efter ett stort problem på linjen - som inte ens var väderrelaterat! - var stormen faktiskt i full gång.
Men jag ville inte veta av det. Inte skulle väl lite "väder" hindra mig?! Hur illa kan det va? En klass 3-varning, hur farligt kan det vara?
Halvvägs fram till halvvägs ner från Göteborg, får jag vända. Då har jag kört förbi och igenom ett antal nerfallna träd, kört över ett antal grenar på vägen, och till slut en kompakt pelare med lastbilar blockerade vägen, fick jag vända. Och då blev jag rädd på riktigt. Hur gör man - ska man fräsa förbi oroväckande lutande träd, i hopp om att hinna förbi, eller ska man vänta? Ska man köra långsamt så man kan väja för grenar på vägen, eller snabbt så man kommer hem innan stormens raseri slukar en?
Det kunde gått hur som helst.
Nu är jag hemma och hel och varm och mätt. Pojkarna fick rum på ett vandrarhem och till och med lite mat. Saknar dem och hoppas morgondagens resande går bättre.
Floreat!
neian
söndag, oktober 27, 2013
Födelsedagen
Så fyllde jag år igår. Det kändes så bra! Det spratt i hela kroppen! Jag trodde faktiskt inte att jag skulle känna någon skillnad, nu när jag "nollar". Men jag kände mig faktiskt helt lugn inombords, och solid på ett sätt jag aldrig gjort förut. Nu är jag solid.
Galna vänner. Jag hade ju tänkt ordna en större fest senare på året, inte nu när allt händer. Men så blev det en överraskningsfest igår, och jag hade inte misstänkt något alls! Alla såg rädda ut när jag kom in och de kastade serpentiner över mig och skrek "Surprise!", för de visste att jag hatar överraskningar. Men jag tycker ju om dem! Så många som var där!!! Jag blev helt svimfärdig. Där var alla, som jag aldrig sett i samma rum, i samma värld. Krock. Men så bra det blev!
Jo, nu har jag till slut fyllt jämnt! Och fått visa leg in i det sista - senast sa tjejen på systemet, "är du över 25?" av någon anledning, och jag svarade att "imorgon fyller jag 30!" varpå mannen före mig i kön gratulerade i förskott! Så glad jag blev!
Floreat!
neina
Galna vänner. Jag hade ju tänkt ordna en större fest senare på året, inte nu när allt händer. Men så blev det en överraskningsfest igår, och jag hade inte misstänkt något alls! Alla såg rädda ut när jag kom in och de kastade serpentiner över mig och skrek "Surprise!", för de visste att jag hatar överraskningar. Men jag tycker ju om dem! Så många som var där!!! Jag blev helt svimfärdig. Där var alla, som jag aldrig sett i samma rum, i samma värld. Krock. Men så bra det blev!
Jo, nu har jag till slut fyllt jämnt! Och fått visa leg in i det sista - senast sa tjejen på systemet, "är du över 25?" av någon anledning, och jag svarade att "imorgon fyller jag 30!" varpå mannen före mig i kön gratulerade i förskott! Så glad jag blev!
Floreat!
neina
fredag, oktober 25, 2013
Med Extra Styrka
På väg till tåget i morse stannade jag och köpte kaffe (sällsynt men just idag gjorde jag det). I min därtill avsedda återanvändbara mugg. Det var tidigt på morgonen och jag bad bara om en cappuccino, men den pigga flickan frågade om jag ville ha "med extra kaffe i"? Eh, va? Jo, det innebar en cappuccino med lite mera kaffe och mindre mjölk i proportion. Ja, jo, ja tack.
Jag stod och var allmänt dåsig medan jag väntade på kaffet.
Så räckte hon över min mugg, höll den elegant med två händer, och sa med ett leende: "En cappuccino, med extra styrka."
Fast jag hörde "En cappuccino, med Extra Styrka."
Det kändes som om jag fått ta emot den heliga graal, eller i alla fall fått nattvard eller en välsignelse eller något. En dos Extra Styrka.
Floreat!
neina
Jag stod och var allmänt dåsig medan jag väntade på kaffet.
Så räckte hon över min mugg, höll den elegant med två händer, och sa med ett leende: "En cappuccino, med extra styrka."
Fast jag hörde "En cappuccino, med Extra Styrka."
Det kändes som om jag fått ta emot den heliga graal, eller i alla fall fått nattvard eller en välsignelse eller något. En dos Extra Styrka.
Floreat!
neina
måndag, oktober 21, 2013
Tid att ge
"Men vad mer kan jag vilja i livet? Jag har ju redan fått uppleva så mycket, jag har fått allt. Det skulle kunna räcka nu. Jag vet inte vad jag vill."
"Hördu, om du känner så, så är det kanske din tid att ge," sa han med ett leende.
Vi pratade om framtiden. Jag har känt att jag är rätt nöjd och har ingen riktig framtidsplan för stordåd eller något jag måste uppnå - jag är så tacksam för allt jag redan fått vara med om. Jag har redan fått nästan allt.
Och så sade han orden som öppnade mina ögon.
Så klart. Jag har fått så mycket.
Nu är det tid att ge.
Floreat!
neina
"Hördu, om du känner så, så är det kanske din tid att ge," sa han med ett leende.
Vi pratade om framtiden. Jag har känt att jag är rätt nöjd och har ingen riktig framtidsplan för stordåd eller något jag måste uppnå - jag är så tacksam för allt jag redan fått vara med om. Jag har redan fått nästan allt.
Och så sade han orden som öppnade mina ögon.
Så klart. Jag har fått så mycket.
Nu är det tid att ge.
Floreat!
neina
söndag, augusti 04, 2013
Lughnassadh 2013
En av våra bästa traditioner, för att den vuxit fram som en sådan helt av sig själv! Naturligtvis talar jag om Wynjas och mitt skördefest-firande!
I butikerna märktes det att nu var det verkligen dags; till och med de ekologiska hyllorna dignade av färska grönsaker och frukt. Vi lagade en smarrig gratäng på butternut squash, hade därtill ölbröd och sedan citronpaj som efterrätt. Och många, långa kloka och livsviktiga samtal. Just den här gången handlade det om en ung kvinna och hennes dotter som behöver all utomstående hjälp de kan få (alltså inte navelskådande den här gången).
Sedan, dagen efter, när dagen började svalna av något, bar det av till en stor house-festival i Malmö! DANSA! Vilken livsglädje! Och alla som var där kändes lika vänligt inställda, alla var där för att ha roligt och dansa till djupa bastoner/rytmer. Det är något särskilt när 11000 personer är närvarande i samma rytm... Vi dansade till soluppgången.
Detta måste också bli en del av vår årliga tradition!
Floreat!
neina
Sommarsolståndet 2013
Vallmo, foto taget från en trädgård i Quimper tidigare samma dag.
Som att sluta en cirkel, firade vi sommarsolståndet på samma plats, och med samma druider, där vi förra året hade vår druidiska vigsel. I deras egna stencirkel i ungskogen vid tomten.
Vilket år det har varit. Jag kände mig i alla fall mer än ett år äldre, visare, djupare förvirrad, tryggare och gladare i att acceptera det oväntade. Kände så mycket mer kärlek till min man. (hur nu det går att känna mera när det redan var så mycket!) Året har inneburit flera stora flyttar, uppbrott från arbete och land, vänner och musik. Saknad. Glada återföreningar. Stress, tomhet i det okända, famlandet efter den där fantastiska framtiden i det förlovade landet, platt fall, mera kärlek och mera förståelse, till slut ny inspiration.
Där stod vi, och jag sade mina ord av tacksamhet i cirkeln. Jag nämnde också min farmor, som jag växt upp hos som hos en dagmamma, som gick bort morgonen innan medan vi var iväg. Druiden bjöd in henne och jag såg henne, lycklig och hon hade bråttom iväg. Det kändes som ett fint avslut för min del.
Mer firanden i cirkeln! Jag har bestämt att nu ska det bli cirklar av!
Tack till alla som funnits runtomkring oss under detta sega år, när vi nu äntligen börjar få luft under vingarna!
Floreat,
neina
söndag, maj 12, 2013
sanningen
Efter samtal idag - långa, tunga, livsviktiga - med mamma, utkristalliserades detta:
Någon sa "Sanningen ska göra er fria."
Såhär tänker då jag: om en tanke, en inre berättelse, återkommer hela tiden men inte hjälper dig framåt - inte gör dig fri - då kan den inte vara sann. Man kan hålla fast vid tankar och berättelser hur länge som helst och av någon anledning ger de oss något (se nedan) men till slut kommer frågan, vad ger detta mig? Varför återkommer denna bittra historia hela tiden? Vill jag ha bekräftelse av lyssnaren eller?
Och: John O'Donohue skrev att vi ofta sammanblandar identitet med historia dvs vi kan få för oss att vad vi är handlar om vad vi gjort eller varit med om. Men vad vi är, vår essens, vår själ, är något helt annat. Vi är inte enbart våra erfarenheter så därför får vi fundera extra noga på våra motiv om vi märker att vissa historier kommer upp hela tiden och inte direkt lyfter oss.
Floreat
neina
Någon sa "Sanningen ska göra er fria."
Såhär tänker då jag: om en tanke, en inre berättelse, återkommer hela tiden men inte hjälper dig framåt - inte gör dig fri - då kan den inte vara sann. Man kan hålla fast vid tankar och berättelser hur länge som helst och av någon anledning ger de oss något (se nedan) men till slut kommer frågan, vad ger detta mig? Varför återkommer denna bittra historia hela tiden? Vill jag ha bekräftelse av lyssnaren eller?
Och: John O'Donohue skrev att vi ofta sammanblandar identitet med historia dvs vi kan få för oss att vad vi är handlar om vad vi gjort eller varit med om. Men vad vi är, vår essens, vår själ, är något helt annat. Vi är inte enbart våra erfarenheter så därför får vi fundera extra noga på våra motiv om vi märker att vissa historier kommer upp hela tiden och inte direkt lyfter oss.
Floreat
neina
...
"Sometimes the one who is running from the Life/Death/Life nature
insists on thinking of love as a boon only. Yet love in its fullest form
is a series of deaths and rebirths. We let go of one phase, one aspect
of love, and enter another. Passion dies and is brought back. Pain is
chased away and surfaces another time. To love means to embrace and at
the same time to withstand many endings, and many, many beginnings- all
in the same relationship."
Clarissa Pinkola Estés
(hämtat härifrån)
Clarissa Pinkola Estés
(hämtat härifrån)
Valborg 2013
Vilket Valborgs-firande vi hade i år! Det bästa som hänt på flera veckor var att vi hade vänner på besök från Skottland, och sen också från Bretagne (huset fullt! Hur kom det sig att alla kom samtidigt?!). Valborgsmässoafton begav vi oss, nyfikna och ovetande men på rekommendation av min coola och all-visa kusin, till Malmö Folks firande på Ribersborg. Cirkustält, livemusik, dans, falafel, dans, elduppvisning på stranden, brasa, spontan körsång, mer dans, nattlig kebab och/eller pommes på väg hem... Kan det bli bättre? Jag är SÅ stolt över våra traditioner att verkligen fira Valborg. Och rörd att få dela med mig av upplevelsen till vänner från Frankrike, Skottland och Bretagne. (Stämsången. Det kommer jag leva länge på. Mums.)
Dagen därpå kom ytterligare en besökare och nu var vi en glad och galen skara som intog gården där vi bor. Wynja med dotter kom också - traditionsenligt! Egen brasa, god mat, sedan fyra harpspelare, en trummis och en sångare som jammade loss tills sent. Och en maffig chokladask från Stockholm.
Hur bra får man ha det?!
Som om inte detta redan var nog, satt vi uppe till halv fyra nästa kväll (efter fantastiskt god mat, needless to say, igen) och diskuterade religion, stigen, sanning, druidism och liknande. Faktiskt fanns nya väldigt utmanande åsikter med i diskussionen så det bliv lite nytt blod i en diskussion som jag annars bara fört med personer som redan tycker som jag... Detta blev betydligt mer utvecklande! Och fyra harpister som spelade igen, tre samma som kvällen innan och en ny, och så en irländsk träflöjt och sång.
Våra besökare fick ju inte komma till Skåne utan att ha upplevt Ales Stenar. Vi packade in oss alla fem (varav tre bredaxlade karlar) i vår lilla Toyota Corolla, körde i hettan genom vackra, vackra Österlen. Stora delar av resan sjöng vi bretonska sånger i dundrande stämmor; jag lärde även ut en svensk sång som kallar hem sjömännen - med både bordun och överstämma.
Ales Stenar är alltid så storslaget, vare sig i stormby, vid isande vintersolstånd eller som då, gassande, bländande solsken.
Floreat!
neina
lördag, april 27, 2013
Äventyr
Så klok min väninna Skogsflicka är!
Vi pratade på telefon igår och hade inte hörts på ett tag. Jag nämnde väl något om att jag just nu känner mig lite pressad från alla håll och kanter att "bli vuxen och lugna ner mig" (så säger folk omkring mig som om att bli vuxen måste innebära att bestämma var man tänker bo för all framtid eller skaffa barn eller nåt). Stabilisera mig. Bli vuxen. Är det inte dags nu?
Men jag vill ju absolut inte sluta ha äventyr! Jag vill att hela livet (nja, nästan kanske) ska vara ett äventyr! Jag vill inte lugna ner mig.
Då sa hon, men det är ju när man är vuxen som man har bäst chans att klara sig ur äventyr på ett bra sätt och dessutom lära sig något värdefullt av dem, så det behöver ju inte vara någon motsats att bli vuxen och dessutom leva äventyr.
Det låter som en plan! ;)
Floreat
neina
Vi pratade på telefon igår och hade inte hörts på ett tag. Jag nämnde väl något om att jag just nu känner mig lite pressad från alla håll och kanter att "bli vuxen och lugna ner mig" (så säger folk omkring mig som om att bli vuxen måste innebära att bestämma var man tänker bo för all framtid eller skaffa barn eller nåt). Stabilisera mig. Bli vuxen. Är det inte dags nu?
Men jag vill ju absolut inte sluta ha äventyr! Jag vill att hela livet (nja, nästan kanske) ska vara ett äventyr! Jag vill inte lugna ner mig.
Då sa hon, men det är ju när man är vuxen som man har bäst chans att klara sig ur äventyr på ett bra sätt och dessutom lära sig något värdefullt av dem, så det behöver ju inte vara någon motsats att bli vuxen och dessutom leva äventyr.
Det låter som en plan! ;)
Floreat
neina
lördag, april 06, 2013
Oj vårdagjämning
Vårdagjämningen kom och gick och jag var en ihärdig ambassadör i samhället den dagen för det faktum att från och med nu så är dagsljuset mer än nattmörkret. Men jag skrev ju inget här om det.
Har varit i Skottland en vända på semester och det var också höjdpunkten efter flera månaders saknad. Funderar allvarligt på var min plats i livet är: om jag passar bättre där eller här som ska föreställa 'hemma'.
Floreat!
neina
Har varit i Skottland en vända på semester och det var också höjdpunkten efter flera månaders saknad. Funderar allvarligt på var min plats i livet är: om jag passar bättre där eller här som ska föreställa 'hemma'.
Floreat!
neina
lördag, mars 16, 2013
fredag, mars 15, 2013
Nationalmuseum i Köpenhamn
Vi företog oss en liten utflykt till vår närmsta huvudstad: Köpenhamn en lördag härförleden. Ett av mina favoritställen där är så klart Nationalmuseum, så vi travade dit (från tågstationen går det ju på fem minuter) i blåsten.
Väl där insåg jag att jag faktiskt aldrig gått rundan med utställningen om Danmarks historia. Jag sögs in i montrarna med konsthantverk från svunna tider, bärnstenssniderier, silversmide... När vi snirklade oss runt, runt, kände jag på mig något. Där stod hästen med Solen i sin vagn, den som är med på bild i alla arkeologi-böcker. Sedan... runt ett hörn, inne i ett mörkare rum: pang.
Där stod den. Gundestrup-kitteln. Som svävandes (så minns jag det nu) i luften. Ansiktena, som jag så många gånger sett i böckerna, tittade stint på mig med sina vidöppna utmanande ögon. Djuren dansade över plattorna, ormar och flätor och hår vajade. Så mäktig. Så fin. Så viktig?
Andäktigt gick jag runt den. En gång till. En gång till. Jag fick viska ett litet "tack" innan jag gick vidare. Det tände en eld inom mig, att stå ansikte mot ansikte med dessa Figurer (jag måste skriva Dem med stor bokstav nu) som med största sannolikhet var de Gudar som även är mina Gudar... Även om De rest långt.
De Lever.
I rummet intill fanns några moss-lik, människooffer troligtvis. Just detta är en tradition jag gärna lämnar i det långt förgångna. Men det slog mig då, en scen kom i mitt huvud som en blixt, hur kraftfullt det ändå måste varit, vid en sådan ceremoni: en människa med blodet pulserande varmt i sig, plötsligt - har livet gått ur henne. Jag vill inte tänka på det mer. På väggen i utställningen rum fanns en dikt, stor på väggen: Jag är gåva. Det var en vacker dikt om än obehaglig; det var som om någon av de offrade liksom förklarade sig, sjöng sig själva in i döden-gåvan. Kan inte fatta att jag skriver om detta.
De var människor som vi. Vad tänkte de på? Vad var viktigt för dem? Det är ju genom dem som vi är här idag.
Floreat!
neina
Väl där insåg jag att jag faktiskt aldrig gått rundan med utställningen om Danmarks historia. Jag sögs in i montrarna med konsthantverk från svunna tider, bärnstenssniderier, silversmide... När vi snirklade oss runt, runt, kände jag på mig något. Där stod hästen med Solen i sin vagn, den som är med på bild i alla arkeologi-böcker. Sedan... runt ett hörn, inne i ett mörkare rum: pang.
Där stod den. Gundestrup-kitteln. Som svävandes (så minns jag det nu) i luften. Ansiktena, som jag så många gånger sett i böckerna, tittade stint på mig med sina vidöppna utmanande ögon. Djuren dansade över plattorna, ormar och flätor och hår vajade. Så mäktig. Så fin. Så viktig?
Andäktigt gick jag runt den. En gång till. En gång till. Jag fick viska ett litet "tack" innan jag gick vidare. Det tände en eld inom mig, att stå ansikte mot ansikte med dessa Figurer (jag måste skriva Dem med stor bokstav nu) som med största sannolikhet var de Gudar som även är mina Gudar... Även om De rest långt.
De Lever.
I rummet intill fanns några moss-lik, människooffer troligtvis. Just detta är en tradition jag gärna lämnar i det långt förgångna. Men det slog mig då, en scen kom i mitt huvud som en blixt, hur kraftfullt det ändå måste varit, vid en sådan ceremoni: en människa med blodet pulserande varmt i sig, plötsligt - har livet gått ur henne. Jag vill inte tänka på det mer. På väggen i utställningen rum fanns en dikt, stor på väggen: Jag är gåva. Det var en vacker dikt om än obehaglig; det var som om någon av de offrade liksom förklarade sig, sjöng sig själva in i döden-gåvan. Kan inte fatta att jag skriver om detta.
De var människor som vi. Vad tänkte de på? Vad var viktigt för dem? Det är ju genom dem som vi är här idag.
Floreat!
neina
tisdag, december 04, 2012
kommentarer!
Hej!
Jag har sett ett antal kommentarer travas upp medan jag inte är OL, medan jag inte lägger upp så ofta - och helt enkelt inte har internet! Jag brukade få mail om nya kommentarer men detta har också slutat. Alltså - jag ser era kommentarer, äntligen, och vill försöka svara lite kvickare än hittills! Fortsätt gärna kommentera :)
Jag har sett ett antal kommentarer travas upp medan jag inte är OL, medan jag inte lägger upp så ofta - och helt enkelt inte har internet! Jag brukade få mail om nya kommentarer men detta har också slutat. Alltså - jag ser era kommentarer, äntligen, och vill försöka svara lite kvickare än hittills! Fortsätt gärna kommentera :)
Pilgrimsresan
Under våra 3,5 år tillsammans har maken och jag varit på semester 3 (TRE) dagar. Vi bestämde att det kanske var dags att försöka ta några dagar ledigt tillsammans och resa iväg helt och hållet för nöjes skull. Så efter att jag rest till Sverige på en jobbintervju, och vi båda körde ner till Bretagne med ett flyttlass, skulle vi försöka ha lite "semester" på vägen tillbaka till Skottland.
Det blev en kort resa, men en resa i legenders fotspår och sista etappen kändes som en pilgrimsfärd.
Först körde vi till Cornwall, följde kusten på omöjliga små, smala, branta vägar; passerade Land's End (så kallat), listade ut platsers namn på Cornish som ju är likt bretonska - Landewednack har Landevennec som vänort, tänka sig. Kustlandskapet var storslaget. Det var skönt att äntligen sträcka på benen vid Tintagels slott, gå de många, långa, branta, hala trapporna mellan ruinerna högt över havet. Slottet har ju historiskt sett ingenting alls med de arthurianska legenderna att göra, men platsen var intressant i sig själv. En fästning där, med en egen vattenkälla och utsikt åt alla håll, praktiskt sett ointaglig, måste varit mycket strategisk.
Som om vi var på jakt efter den heliga Graal, tyckte jag att det vore dumt att passera så nära förbi Glasgonbury utan att titta inom... (Dessutom låg Clark's Village frestande nära, men jag hittade inga skor.) Glastonbury Abbey kändes som en väldigt engelsk turistattraktion. De konstaterade glatt att just här låg kung Arthurs grav! Helt utan historisk diskussion, motivering eller ens omnämnande av de många andra teorierna om kung Arthur. Bättre motiveringar fick vi till varför Chalice Well var en särskild plats, om än inlindat i lite spirituella termer: enligt vissa legender var det här som Josef av Arimatea begravde eller tvättade kalken, och även om nu det inte är helt säkert så är det i alla fall säkert att helande/heliga källor spelat en viktig roll för människor i långa tider. Det var en fin liten trädgård de ordnat runt källan, och ornamentet på "locket" talade starkt till mig i sin estetik. Det är i princip två lätt överlappande cirklar, och en lans som löper igenom dem på längden. Ni kan se hur detta skapar och kombinerar flera viktiga symboler. ... Vi körde förbi Glastonbury Tor men gick inte upp.
Trafiken i södra England var inte direkt något som gjorde resan mer njutbar. Trafiken, eller vägarna. Antingen var det stora motorvägar (trefiliga, men alla inklusive lastbilarna körde ändå i de två snabbare filerna) eller små slingriga landsortsvägar, knappt breda nog för mötande bilar och med otroligt tjockvuxna häckar som klämde åt på var sida om den trånga vägen. Uppifrån kullar kunde vi se landskapet med fält, kossor och lte buskar (inga träd), ganska öppet och nästan fint - men nerifrån vägarna kunde inget av detta anas, bara dessa ovälkomnande ogenomträngliga häckar. De trafikstockningar vi fick vara med om var tydligen vardagsmat - kilometervis med stillastående bilar och inte minst lastbilar på de små landsvägarna. Det var nästan mardrömslikt oifrånkomligt, för även om vi försökte köra runt trafikstockningen, så var alla vägar runtom hela området lika stillastående.
Nåväl, trafiken frånräknat, var det en mycket stor känsla att äntligen få se Stonehenge. Jag tittade långt och länge runtom för att få se en skymt i förväg, men såg inte stenarna förrän vi precis kom fram till parkeringen. Så litet det hela såg ut plötsligt! Men när vi sedan gick i cirkel runt stenarna, växte de i majestät igen för mig. Så laddade de är - från sin förhistoriska tid, men också laddade med alla känslor vi i senare århundraden har förmedlat till dem. Och så stilla de bär upp detta. Men jag fick en lite ledsam känsla också - som om stenarna visste att de var dinosaurier, att de ofrånkomligt kommer att bli utrotade en dag. För - hur många tusen år till kommer vi att låta dem stå? Det är bara en tidsfråga innan deras betydelse faller i glömska igen, för att kanske aldrig återuppstå.
Ingenting är evigt. Möjligen är soldyrkan evigt i människans natur.
Samma kväll anlände vi i Cardiff - efter fyra timmars stillastående i Engelsk trafik och sedan knappa två timmar susandes mot Wales; vi körde över bron precis i den strålande solnedgången. I Wales kunde vi återigen försöka lista ut vad som stod på skyltarna då Walesiska är det språk som är närmast besläktat med bretonska. Efter ett antal dagar i bilen var det en ren njutning att få duscha av sig vägdammet på det trevliga vandrarhemmet, piffa till sig och gå på restaurang i huvudstaden. (Jag vill påstå att receptionisten inte kände igen oss när vi kom ner efter duschen!)
Vi blev båda genast kära i staden Cardiff. (En gång i tiden stod jag beredd att flytta dit, hade erbjudande om jobb och allt, men det blev inte av.) Det är en vacker, överkomlig och mänsklig stad. Människor vi mötte var vänliga. Arkitekturen var väldigt behaglig, särskilt byggnaden för RWCMD. Cardiff är den stad näst London i Storbritannien som också har mest grönområden. Vi njöt i stora drag av den stora centrala parken - med en stencirkel i! Och som sjukgymnast gladde det mig enormt att se så många personer ute med sin rullstol - mycket riktigt är tillgänglighet en stor prioritering i Cardiff och hela Wales (något jag tyvärr inte kan säga om Glasgow).
Slutmålet för resan var Anglesey - ön Mona. Vi körde längsmed kusten och sedan igenom Snowdonia. Dessa berg var helt magiska. Någon liten by låg inklämd mellan två berg, men detta försök till glam, färg, lampor och civilisation såg så ynkligt ut dominerat totalt av de mäktiga bergen.
Äntligen kom vi fram till ön. Det var redan sent men vi körde hela vägen till Holyhead och försökte hitta någonstans att äta innan vi parkerade för natten. På en liten väldigt lokal pub lyckades de skrapa fram två vege-burgare ur frysen; chipsen (på engelska) och ölen var goda. Sedan körde vi på måfå tills vi hittade en avsides plats att ställa bilen på och sova. På morgonen såg vi på kartan var vi sovit: Holy Mountain.
Idag finns inte mycket att se på Anglesey om man inte är geolog eller fågelskådare. Men bara vetskapen om att detta en gång var druidernas högsäte, centrum, att romarna avbröt sina andra företaganden i syfte att krossa druiderna eftersom romarna förstod att detta var strategiskt viktigt, att romarna red eller simmade i land och massakrerade dem, högg ner de heliga lunderna - att det tog romarna 17 år från det att de landsteg på brittiska öarna tills de till slut hittade druiderna - allt detta vibrerade i luften för mig och skar i själen. Romarna kom över the Menai Strait, där där bron idag går och jag ryste när jag såg stränderna. Så här skrev Tacitus, Annals, Book XIV, Chapters 29-37:
"Chapter 30. [The Druids at Mona Island]
On the opposite shore stood the Britons, close embodied, and prepared for action. Women were seen running through the ranks in wild disorder; their apparel funeral; their hair loose to the wind, in their hands flaming torches, and their whole appearance resembling the frantic rage of the Furies. The Druids were ranged in order, with hands uplifted, invoking the gods, and pouring forth horrible imprecations. The novelty of the fight struck the Romans with awe and terror. They stood in stupid amazement, as if their limbs were benumbed, riveted to one spot, a mark for the enemy. The exhortations of the general diffused new vigour through the ranks, and the men, by mutual reproaches, inflamed each other to deeds of valour. They felt the disgrace of yielding to a troop of women, and a band of fanatic priests; they advanced their standards, and rushed on to the attack with impetuous fury.
The Britons perished in the flames, which they themselves had kindled. The island fell, and a garrison was established to retain it in subjection. The religious groves, dedicated to superstition and barbarous rites, were levelled to the ground. In those recesses, the natives [stained] their altars with the blood of their prisoners, and in the entrails of men explored the will of the gods. While Suetonius was employed in making his arrangements to secure the island, he received intelligence that Britain had revolted, and that the whole province was up in arms."
Vad gjorde överlevande druider på andra orter? Gömde sig? Skolade om sig? Flydde österut till germanska länder för beskydd? Enligt Tacitus var det en del av dem som gjorde det, vilket ju är intressant och antyder att uppdelningen "kelter" och "germaner" är ett påhitt i nyare tider, inte en verklighet under den tiden.
Varför reste de sig inte igen? Eller gjorde de det och krossades igen? Hur kunde en institution så inflytelserik som druiderna krossas, gå om intet, försvinna så nästintill spårlöst?
Det sista vi såg innan vi definitivt körde hem till Skottland var Oriel Ynys Môn, konstgalleri och museum mitt på Anglesey. Det var en vacker, luftig byggnad med en välsorterad 'gift shop', inklusive flera intressanta böcker, och själva muséet var berömvärt i sin pedagogiska presentation av Angleseys historia. Det var stort att få stå ansikte mot ansikte med detta ansikte utsnidat i sten, som antas vara en keltisk gudom. Som tillfällig utställning presenterades några föremål från skatten från Llyn Cerrig Bach, även de med informativ presentation om vad bakgrunden tros vara till att dessa föremål hamnade i en sjön just där, och varför.
Under vörnadsfull tystnad lämnade vi ön Mona, Anglesey, huvud och hjärta fulla av intryck. Sedan började vi trevande prata om druidism idag. Hur kom vi hit där vi är idag inom druidismen? Är det bara nostalgi, ett romantiserande av det förflutna och sökande efter trygghet i vår uppmålade bild av en gyllene tidsålder då människor var så mycket visare?
För - många människor idag söker verkligen efter något, en trygghet eller jag vet inte vad, i fjärran land (Middle Earth till exempel, dit vill många) eller i fjärran tid (historiska lajv, någon?) och nyhedendomen har definitivt kopplingar till denna idéströmning. Ju äldre en text är, desto mer "sann", eller hur, så till den grad att vi måste skrynkla in en massa mening i de gamla sagorna, psykologiserad mening som kanske inte alls var syftet med berättelsen när den tillkom. En bön från "länge sen" är ju mer "hednisk" och "på riktigt" än en bön skriven av en nyhedning idag, eller hur? Så har mina tankar brukat gå, även om jag överdriver beskrivningen något.
Men jag ser också en uppmuntrande trend, nämligen att vi tar oss själva mer och mer på allvar och värderar våra nyhedniska religioner i dag i sin egen rätt.
När vi började närma oss skotska gränsen var det dags att ta av sig solglasögonen och slå på vindrutetorkarna. Nu smälter vi alla intryck från vår lilla pilgrimsresa.
Det blev en kort resa, men en resa i legenders fotspår och sista etappen kändes som en pilgrimsfärd.
Först körde vi till Cornwall, följde kusten på omöjliga små, smala, branta vägar; passerade Land's End (så kallat), listade ut platsers namn på Cornish som ju är likt bretonska - Landewednack har Landevennec som vänort, tänka sig. Kustlandskapet var storslaget. Det var skönt att äntligen sträcka på benen vid Tintagels slott, gå de många, långa, branta, hala trapporna mellan ruinerna högt över havet. Slottet har ju historiskt sett ingenting alls med de arthurianska legenderna att göra, men platsen var intressant i sig själv. En fästning där, med en egen vattenkälla och utsikt åt alla håll, praktiskt sett ointaglig, måste varit mycket strategisk.
Som om vi var på jakt efter den heliga Graal, tyckte jag att det vore dumt att passera så nära förbi Glasgonbury utan att titta inom... (Dessutom låg Clark's Village frestande nära, men jag hittade inga skor.) Glastonbury Abbey kändes som en väldigt engelsk turistattraktion. De konstaterade glatt att just här låg kung Arthurs grav! Helt utan historisk diskussion, motivering eller ens omnämnande av de många andra teorierna om kung Arthur. Bättre motiveringar fick vi till varför Chalice Well var en särskild plats, om än inlindat i lite spirituella termer: enligt vissa legender var det här som Josef av Arimatea begravde eller tvättade kalken, och även om nu det inte är helt säkert så är det i alla fall säkert att helande/heliga källor spelat en viktig roll för människor i långa tider. Det var en fin liten trädgård de ordnat runt källan, och ornamentet på "locket" talade starkt till mig i sin estetik. Det är i princip två lätt överlappande cirklar, och en lans som löper igenom dem på längden. Ni kan se hur detta skapar och kombinerar flera viktiga symboler. ... Vi körde förbi Glastonbury Tor men gick inte upp.
Trafiken i södra England var inte direkt något som gjorde resan mer njutbar. Trafiken, eller vägarna. Antingen var det stora motorvägar (trefiliga, men alla inklusive lastbilarna körde ändå i de två snabbare filerna) eller små slingriga landsortsvägar, knappt breda nog för mötande bilar och med otroligt tjockvuxna häckar som klämde åt på var sida om den trånga vägen. Uppifrån kullar kunde vi se landskapet med fält, kossor och lte buskar (inga träd), ganska öppet och nästan fint - men nerifrån vägarna kunde inget av detta anas, bara dessa ovälkomnande ogenomträngliga häckar. De trafikstockningar vi fick vara med om var tydligen vardagsmat - kilometervis med stillastående bilar och inte minst lastbilar på de små landsvägarna. Det var nästan mardrömslikt oifrånkomligt, för även om vi försökte köra runt trafikstockningen, så var alla vägar runtom hela området lika stillastående.
Nåväl, trafiken frånräknat, var det en mycket stor känsla att äntligen få se Stonehenge. Jag tittade långt och länge runtom för att få se en skymt i förväg, men såg inte stenarna förrän vi precis kom fram till parkeringen. Så litet det hela såg ut plötsligt! Men när vi sedan gick i cirkel runt stenarna, växte de i majestät igen för mig. Så laddade de är - från sin förhistoriska tid, men också laddade med alla känslor vi i senare århundraden har förmedlat till dem. Och så stilla de bär upp detta. Men jag fick en lite ledsam känsla också - som om stenarna visste att de var dinosaurier, att de ofrånkomligt kommer att bli utrotade en dag. För - hur många tusen år till kommer vi att låta dem stå? Det är bara en tidsfråga innan deras betydelse faller i glömska igen, för att kanske aldrig återuppstå.
Ingenting är evigt. Möjligen är soldyrkan evigt i människans natur.
Samma kväll anlände vi i Cardiff - efter fyra timmars stillastående i Engelsk trafik och sedan knappa två timmar susandes mot Wales; vi körde över bron precis i den strålande solnedgången. I Wales kunde vi återigen försöka lista ut vad som stod på skyltarna då Walesiska är det språk som är närmast besläktat med bretonska. Efter ett antal dagar i bilen var det en ren njutning att få duscha av sig vägdammet på det trevliga vandrarhemmet, piffa till sig och gå på restaurang i huvudstaden. (Jag vill påstå att receptionisten inte kände igen oss när vi kom ner efter duschen!)
Vi blev båda genast kära i staden Cardiff. (En gång i tiden stod jag beredd att flytta dit, hade erbjudande om jobb och allt, men det blev inte av.) Det är en vacker, överkomlig och mänsklig stad. Människor vi mötte var vänliga. Arkitekturen var väldigt behaglig, särskilt byggnaden för RWCMD. Cardiff är den stad näst London i Storbritannien som också har mest grönområden. Vi njöt i stora drag av den stora centrala parken - med en stencirkel i! Och som sjukgymnast gladde det mig enormt att se så många personer ute med sin rullstol - mycket riktigt är tillgänglighet en stor prioritering i Cardiff och hela Wales (något jag tyvärr inte kan säga om Glasgow).
Slutmålet för resan var Anglesey - ön Mona. Vi körde längsmed kusten och sedan igenom Snowdonia. Dessa berg var helt magiska. Någon liten by låg inklämd mellan två berg, men detta försök till glam, färg, lampor och civilisation såg så ynkligt ut dominerat totalt av de mäktiga bergen.
Äntligen kom vi fram till ön. Det var redan sent men vi körde hela vägen till Holyhead och försökte hitta någonstans att äta innan vi parkerade för natten. På en liten väldigt lokal pub lyckades de skrapa fram två vege-burgare ur frysen; chipsen (på engelska) och ölen var goda. Sedan körde vi på måfå tills vi hittade en avsides plats att ställa bilen på och sova. På morgonen såg vi på kartan var vi sovit: Holy Mountain.
Idag finns inte mycket att se på Anglesey om man inte är geolog eller fågelskådare. Men bara vetskapen om att detta en gång var druidernas högsäte, centrum, att romarna avbröt sina andra företaganden i syfte att krossa druiderna eftersom romarna förstod att detta var strategiskt viktigt, att romarna red eller simmade i land och massakrerade dem, högg ner de heliga lunderna - att det tog romarna 17 år från det att de landsteg på brittiska öarna tills de till slut hittade druiderna - allt detta vibrerade i luften för mig och skar i själen. Romarna kom över the Menai Strait, där där bron idag går och jag ryste när jag såg stränderna. Så här skrev Tacitus, Annals, Book XIV, Chapters 29-37:
"Chapter 30. [The Druids at Mona Island]
On the opposite shore stood the Britons, close embodied, and prepared for action. Women were seen running through the ranks in wild disorder; their apparel funeral; their hair loose to the wind, in their hands flaming torches, and their whole appearance resembling the frantic rage of the Furies. The Druids were ranged in order, with hands uplifted, invoking the gods, and pouring forth horrible imprecations. The novelty of the fight struck the Romans with awe and terror. They stood in stupid amazement, as if their limbs were benumbed, riveted to one spot, a mark for the enemy. The exhortations of the general diffused new vigour through the ranks, and the men, by mutual reproaches, inflamed each other to deeds of valour. They felt the disgrace of yielding to a troop of women, and a band of fanatic priests; they advanced their standards, and rushed on to the attack with impetuous fury.
The Britons perished in the flames, which they themselves had kindled. The island fell, and a garrison was established to retain it in subjection. The religious groves, dedicated to superstition and barbarous rites, were levelled to the ground. In those recesses, the natives [stained] their altars with the blood of their prisoners, and in the entrails of men explored the will of the gods. While Suetonius was employed in making his arrangements to secure the island, he received intelligence that Britain had revolted, and that the whole province was up in arms."
Vad gjorde överlevande druider på andra orter? Gömde sig? Skolade om sig? Flydde österut till germanska länder för beskydd? Enligt Tacitus var det en del av dem som gjorde det, vilket ju är intressant och antyder att uppdelningen "kelter" och "germaner" är ett påhitt i nyare tider, inte en verklighet under den tiden.
Varför reste de sig inte igen? Eller gjorde de det och krossades igen? Hur kunde en institution så inflytelserik som druiderna krossas, gå om intet, försvinna så nästintill spårlöst?
Det sista vi såg innan vi definitivt körde hem till Skottland var Oriel Ynys Môn, konstgalleri och museum mitt på Anglesey. Det var en vacker, luftig byggnad med en välsorterad 'gift shop', inklusive flera intressanta böcker, och själva muséet var berömvärt i sin pedagogiska presentation av Angleseys historia. Det var stort att få stå ansikte mot ansikte med detta ansikte utsnidat i sten, som antas vara en keltisk gudom. Som tillfällig utställning presenterades några föremål från skatten från Llyn Cerrig Bach, även de med informativ presentation om vad bakgrunden tros vara till att dessa föremål hamnade i en sjön just där, och varför.
Under vörnadsfull tystnad lämnade vi ön Mona, Anglesey, huvud och hjärta fulla av intryck. Sedan började vi trevande prata om druidism idag. Hur kom vi hit där vi är idag inom druidismen? Är det bara nostalgi, ett romantiserande av det förflutna och sökande efter trygghet i vår uppmålade bild av en gyllene tidsålder då människor var så mycket visare?
För - många människor idag söker verkligen efter något, en trygghet eller jag vet inte vad, i fjärran land (Middle Earth till exempel, dit vill många) eller i fjärran tid (historiska lajv, någon?) och nyhedendomen har definitivt kopplingar till denna idéströmning. Ju äldre en text är, desto mer "sann", eller hur, så till den grad att vi måste skrynkla in en massa mening i de gamla sagorna, psykologiserad mening som kanske inte alls var syftet med berättelsen när den tillkom. En bön från "länge sen" är ju mer "hednisk" och "på riktigt" än en bön skriven av en nyhedning idag, eller hur? Så har mina tankar brukat gå, även om jag överdriver beskrivningen något.
Men jag ser också en uppmuntrande trend, nämligen att vi tar oss själva mer och mer på allvar och värderar våra nyhedniska religioner i dag i sin egen rätt.
När vi började närma oss skotska gränsen var det dags att ta av sig solglasögonen och slå på vindrutetorkarna. Nu smälter vi alla intryck från vår lilla pilgrimsresa.
tisdag, augusti 07, 2012
Gud är tid
Pratade med mamma häromkvällen. Hon hade kört hem ensam en fullmånenatt och berättade för mig att där, då - stannade hon upp. Hon tänkte "Gud är Tid".
Det talas så mycket om att "Gud är kärlek". Det är kanske viktigt att tänka sig ibland, ofta.
Men tanken att "Gud" är tid... Gud, detta omtvistade att definiera. Min förståelse och instinktiva känslomässiga reaktion på ordet är helt min egen liksom alla har sin egen. Men jag kan försöka förmedla innebörden av vad min mamma sa den kvällen. Gud är tid.
Tid - tid är endast din närvaro i nuet. En närvarande stund staplad på nästa. Den enda tid som finns är nuet. Så tid är närvaro, medvetenhet, verklighet, nuet. Alltet som är. Nu.
Tid är också vad naturens nödvändiga processer är - livscykler i stort och smått.
Så, ja, jo, Gud är tid. Det var stort och det var befriande att bejaka insikten. Gud är din närvaro i nuet, Gud är livets gång.
Vad tror ni?
Floreat!
neina
P. S. Nästa kapitel i diskussionen handlar så klart om alla som säger att de "inte har tid" att göra det ena och det andra. Det vi faktiskt ägnar vår tid åt, vår innerliga närvaro, det är vår tillgivenhet till vår "gud". Tänk de olympiska mästarna, de har ägnat otroligt mycket tid åt sin sport innan de blivit så skickliga som de nu är. Är inte det en slags hängivenhet till en "gud"? Jag vet i alla fall hur det står till med att be till, ge sin hän till, musikens gudar. Att ägna detta hela sitt fokus, sin närvaro, sin tid.
Det talas så mycket om att "Gud är kärlek". Det är kanske viktigt att tänka sig ibland, ofta.
Men tanken att "Gud" är tid... Gud, detta omtvistade att definiera. Min förståelse och instinktiva känslomässiga reaktion på ordet är helt min egen liksom alla har sin egen. Men jag kan försöka förmedla innebörden av vad min mamma sa den kvällen. Gud är tid.
Tid - tid är endast din närvaro i nuet. En närvarande stund staplad på nästa. Den enda tid som finns är nuet. Så tid är närvaro, medvetenhet, verklighet, nuet. Alltet som är. Nu.
Tid är också vad naturens nödvändiga processer är - livscykler i stort och smått.
Så, ja, jo, Gud är tid. Det var stort och det var befriande att bejaka insikten. Gud är din närvaro i nuet, Gud är livets gång.
Vad tror ni?
Floreat!
neina
P. S. Nästa kapitel i diskussionen handlar så klart om alla som säger att de "inte har tid" att göra det ena och det andra. Det vi faktiskt ägnar vår tid åt, vår innerliga närvaro, det är vår tillgivenhet till vår "gud". Tänk de olympiska mästarna, de har ägnat otroligt mycket tid åt sin sport innan de blivit så skickliga som de nu är. Är inte det en slags hängivenhet till en "gud"? Jag vet i alla fall hur det står till med att be till, ge sin hän till, musikens gudar. Att ägna detta hela sitt fokus, sin närvaro, sin tid.
torsdag, augusti 02, 2012
Lughnasadh 2012
En märklig men viktig högtid i mitt liv. Märklig då jag är helt ensam - varken man eller vänner omkring mig idag. Viktig då jag inser hur jag saknar gemenskap i högtiderna.
Jag gjorde ekologiska grönsaker i ugn men det är såklart ingen ersättning för en skördefest med vänner och familj.
För övrigt så ska vi flytta - till en ännu mindre by! Men till ett större ställe så vi får ordentligt med plats. Fick reda på det idag att vi fick stället!
Floreat
neina
Jag gjorde ekologiska grönsaker i ugn men det är såklart ingen ersättning för en skördefest med vänner och familj.
För övrigt så ska vi flytta - till en ännu mindre by! Men till ett större ställe så vi får ordentligt med plats. Fick reda på det idag att vi fick stället!
Floreat
neina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)