Muntlig tradition, kulturell kontext och den filosofiska vinkeln

Mina funderingar vindlar verkligen fram och tillbaka. Jag hoppas att ni läsare finner denna krokiga stig intressant att vandra. "A good traveller has no fixed plans, and is not intent on arriving." -Lao Tzu

Åter till ängen, till flodkanten, där jag suttit och läst i sommar. En annan av Mt Haemus Lectures, den av Caitlín Matthews, handlade om den muntliga traditionen inom druidismen och hennes tolkning av den. Detta med en muntlig tradition är verkligen intressant, av flera olika anledningar. Min erfarenhet av en muntlig tradition är ju den folkliga musiken från Sverige, Norge och lite från Danmark. Det är ett helt annat sätt att förmedla och ta till sig information, än det skrivna mediet.

Med den muntliga traditionen sker ett möte mellan två personer. Förmedlingen sker också i ett visst sammanhang, ett sammanhang som man omöjligen kan skapa i skriven form. Man har sett personen i ögonen, som berättar om sången, vad den handlar om, vem som lärde henne den, hur hans röst lät och hur han sjöng när han arbetade. Man tar till sig sången, kan bolla fram och tillbaka om man uppfattat rätt, om man kan göra sina egna utbroderingar på det och det viset. Detsamma tänker jag mig om andliga traditioner som förmedlas muntligen från lärare/mentor till elev: det sker ett möte, det sker i ett visst sammanhang, det finns möjlighet till samförstånd och dessutom dialog. Man har ett ansvar gentemot personen man träffat och haft utbytet med, för man har en gemensam erfarenhet.

(Just att föra in begreppet ansvar i det muntliga sammanhanget är inte min egen idé, det tackar jag en viss person för, som jag hade förmånen att ha ett par diskussioner med för en tid sedan. Han var en av två representanter för en organisation för "seden", som hade som medveten filosofi att använda sig av det personliga mötet, snarare än producera text med deras tankar och kunskap.)

Vi som har ett intresse för paganismen och dess olika grenar (och rötter) har nog alla läst väldigt mycket. Jag har i alla fall fått mig mycket till livs på det sättet. Och jag har inte tidigare haft tillfälle att ha en riktig mentor och muntlig 'utbildning' inom varken druidism eller något annat. Däremot har det som varit mest utvecklande, mest givande, varit att diskutera erfarenheter, tankar, idéer med andra intresserade och mer eller mindre kloka personer. Det muntliga utbytet, mötet mellan personer.

Några tankar kring tolkningar av "ancient texts", vare sig klassiska författares eller walesiska medeltida sagor: Ett potentiellt problem som jag kan tänka mig då är bland annat detta, att vi saknar kontexten och den kulturella koden, som krävs för att helt förstå. Texten är 'död', kan inte förklara sig (jfr ovan, om muntliga traditioner) Vi läser gärna de medeltida walesiska sagorna, där druider och magi figurerar, för att försöka förstå deras världsbild och andlighet. Men tyvärr tror jag inte vi kan förstå texterna rätt, eftersom vi inte har alla 'ledtrådar'. (Liksom t. ex. kenningar är svåra att förstå sig på, om man inte har kunskap om deras sammanhang.) Ett annat fenomen som gör mig fundersam är försöken att psykologisera dessa sagor. Det hör också ihop med detta, att jag inte tror att vi är (helt) införstådda med de kulturella koderna.

Men å andra sidan, om det går att bli inspirerad, och hitta något man tycker är vist, i texterna, så för all del. Så länge man medger att det är ens egen tolkning och inte 'den sanna tolkningen'. Och, som sagt, det är ju så en traditioner lever: genom nya, egna tolkningar, tolkningar i mötet med andra, inte en enda 'sann' tolkning.

En sista Mt Haemus Lecture för den här gången: Brendan Myers från 2008. Han påminner om, att man kan se på druidismen filosofiskt, inte bara se från historikerns eller litteraturhistorikerns vinkel. Från filosofens vinkel är det mer intressant att se om druidismen - som den rörelse den är idag - har meningsfulla och inbördes koherenta begrepp. Det tycker jag verkligen låter som en intressant diskussion!

Floreat!
neina

Det vackra och ägande

Detta är så befriande: jag kommer mer och mer till ro i, att jag inte behöver äga allt som är vackert. Om jag ser ett vackert föremål, behöver jag inte känna begär efter det. Om jag ser en vacker plats, behöver jag inte fånga det på bild. Jag är lycklig bara av gåvan att ha fått vara med om Skönheten.

Sommarens Druidiska Läsning

Sommarens druidiska läsning: Living Druidry, Blood and Mistletoe, och flera Mt Haemus Lectures. Samtliga rekommenderas varmt.

För tredje gången har jag nu läst Living Druidry av Emma Restall Orr. Jag har fått ut olika saker ur boken varje gång, och den är fortfarande en av mina största inspirationskällor. Det hon skriver bekräftar det jag upplevt, sätter ord på det på ett så perfekt sätt. Vad än druidism är (jag funderar fortfarande, vilket jag ska återkomma till), så ger denna bok uttryck för de viktigaste grunderna i vad min religion innebär för mig: att det handlar om här och nu, det handlar om relationerna jag upplever, skapar, hedrar med omgivning och medvarelser. Restall Orr förskönar inte heller 'naturen', förmänskligar inte gudarna.

Ytterligare druidisk läsning i sommar har varit Ronald Huttons Blood and Mistletoe. Det är en historik över den moderna druidismens framväxt i Storbritannien, idéhistoriskt och kulturhistoriskt. Som vanligt skriver han befriande läsligt trots bokens tegelstensformat, och med en viss humor då och då - kommentarer som är roliga just för att de är sanna. ("That the French and Scots were keen on something was in itself good reason for the English to have doubts about it. In this context the Druids could look as suspect as haggis or garlic." Citatet kommer faktiskt från Huttons Mount Haemus Lecture, det paper som senare utvecklades till att bli boken Blood and Mistletoe.)

Personlig reflektion: Man kan se den nutida druidismen som en väv, en gobeläng, med olika färger och motiv: mystiska, magiska, tilldragande motiv, som ger en känsla av urtida visdom och naturnära andlighet. Jag är mycket intresserad av textilhantverk, så jag synar gärna en sådan skapelse nära, vill se vad det är för material, hur de sammanfogats, var materialet kommer ifrån (detta är sant både bokstavligt och bildligt).

Vad jag fick ut av Blood and Mistletoe var - äntligen! - en större förståelse för var vissa av de olika trådarna i väven kommer ifrån (personer, idéströmningar), vad de är gjorda av (åter, idéer i tiden) och hur de sammanfogats. Bara första kapitlet ger den mest uppriktiga och koncisa presentation av det äldsta materialet vi faktiskt har som relaterar till 'druider', en presentation jag inte sett maken till någon annanstans, trots att flera författare (jag kommer främst att tänka på Miranda Green) kunnat göra det. Det är tydligen svårt att låta bli att fylla i med egna färgglada tolkningar, vilket är precis vad Blood and Misteltoe handlar om... Hur idéerna kring begreppet 'druid' förändrats.

Men vad har vi då kvar, bortom fantasifulla tolkningar? Finns det något som egentligen är 'druidiskt'? (Visserligen, det som talas om som druidiskt idag, det finns och är en rörelse i sin egen rätt.) För att ge en till bild: ett skepp som är ute på havet, repareras efter en tid, bit för bit, tills nästan alla delar är utbytta. Filosofen undrar, är det då samma skepp? Druidismen: själva ordet druid, och de ytterst få bitar som är det egentliga materialet, har vi, men i sig blir det ingen sjöduglig båt. Därför har man med tiden fyllt på med många olika andra aspekter och idéer, dessutom bytt ut vissa tolkningar som blivit omoderna och fyllt på med nya, tidsenliga tankar. Vad är då druidismen? Eller druidismerna? Jag funderar fortfarande. Det är jag inte ensam om; Andy Letcher, presentatör vid Mt Haemus Lecture år 2009, säger "[Druidry] has yet to adjust fully to life in a post-Hutton world. ... If we are drawn to call ourselves Druids or Bards, how do we answer the challenge thrown to us by the new historicity? Upon what principles can we base our practise?"

Vi kan göra en jämförelse med folkmusik: jag kom till folkmusiken i tron att här fanns något 'äkta' och 'uråldrigt'. Till min besvikelse upptäckte jag att folkmusiktraditionen inte kunde presentera något äkta uråldrigt. Men efterhand kom jag fram till att musiken lever, traditionen lever! Det är just på grund av att den förändras som den lever. Som Kalle Almlöf sa, "Det rätta finns inte! Det finns i graven där det är stilla." (på viskursen 2001-2001) Och omvänt, så länge vi utvecklas och står i förändring, lever vi. När vi inte längre förändras, är vi döda. Det gäller bokstavligt (cellförnyelse), personligen, för folkmusiktraditionen och för den druidiska traditionen. Det rätta finns inte. Är något fastslaget, står det stilla, då är det dött.

Jag lämnar det här så länge, men det kommer fler funderingar och fler hänvisningar till sommarens läsning.

Floreat!
neina

Sommar 2010

Sommarens Intryck

(Skrivet en solig eftermiddag sittande på en äng vid flodkanten)

Här är jag igen efter två månader på annat håll; de trolska skogarna i Bretagnes inland kallade mig till sig igen (ok då, allra mest var det möjligheten att tillbringa tiden tillsammans med Honom där ;) ). Kort skiss innan jag går vidare med några tankar: De krokiga bokskogarna, småstigarna, murgröna som klär mark och träd, stenhusen och små kapell överallt, hyllebloms-dimman som i juni låg tät kring floden som går precis här förbi och berusade med sin doft, regn och eld i spisen, gassande sol och turkost hav vid stranden, slottet i kastanjeskogen...

Det är lätt hänt att läsa mycket om att uppleva och uppskatta naturen, hålla med, men sedan inte låta alla sinnen vara med. Jag är nog ganska visuell, och även när jag väl är ute i naturen händer det ofta att jag bara står och tittar på, som på ett vykort. Så, i sommar har jag tränat mig på att låta alla sinnen vara med: känna på det kalla vattnet med fingrarna, verkligen dofta på örterna vi går förbi, klappa barken på trädet (fast det brukar jag göra), lägga händerna på marken, lära mig urskilja olika fåglars sång, samt smaka på vissa väl valda delar (nässelsoppa, hylleblomssaft, körsbär).

Lokal flora består även i olika skapelser fulla av smör (vilket jag nämnt förut), bland annat en kaka, kouign amann som består av ömsom lager tunn deg, ömsom smör. Lokal fauna innefattar bönder och hantverkare; jag såg för första gången i mitt liv en man som på riktigt hade ett grässtrå ur ena mungipan; han och en traktorförare hade lugnt en konferens i korsningen mitt i byn, mitt på vägen. Det är för härligt! Alla, gammal som ung, går dessutom på Fest Noz (som jag nämnt förut): det är traditionella bretonska danser. Det som är fantastiskt är hur alla olika sorters människor kommer samman i danserna: långa led (över hundra personer) som dansar tillsammans. Det är magiskt, transartat - de enkla stegen, samgungningen, armarna tätt sammankopplade, ledet ringlar runt, runt på dansgolvet. Nu senast var det ute under bar himmel igen, på en innergård där musiken kunde omsluta oss än mer.

*En parentes, apropå traditionella danser: Här hemma har vi polskan. Denna utmaning att lära sig dansa, utmaning att lära sig spela, att förmedla rätt gung, rätt känsla (oval snarare än cirkulär) i musiken. Vi har tillbringat mycket tid i sommar att försöka hitta det tillsammans. Det gick till slut! Var och en får hitta det på det sätt som den förstår; för min del genom utomordentligt bra lärare och förebilder på Malungs folkhögskola, för den här mannens del som bara hade mig som försökte förklara, fick vi försöka på andra vis. Det som jag inte kunde förklara, kunde han utläsa genom att studera en ljudkurva, mot rutnätsbakgrund, av min inspelning! Till min stora lättnad kunde vi se att det finns 'method in my madness', en regelbundenhet i oregelbundenheten. Nu polskar vi så det står härliga till!*

Avrundning: Jag har fått många intryck från naturen och kulturen här. Även många tankar apropå sommarens läsning, vilket kommer i nästa bloggposter; jag har fyra sidor skrivna, som ska putsas inför publicering. Hoppas det ska bli till nöje!

Floreat!
neina

Dawkins: oväntad inspiratör

För mig var det i alla fall oväntat att Richard Dawkins skulle komma att bli en inspirationskälla och förebild på sina vis. Från mina tidigare kretsar var han ju känd som den där 'farlige ateisten'. Från mer balanserat håll påpekas ändå att han möjligen är lika trångsynt i sin 'otro', som de troende han kritiserar.

Men det måste erkännas: ett och annat har han faktiskt att säga, och han uttrycker sig väl (innan han går till överdrift, vilket jag tycker är synd på annars intelligent konversation). Vissa företeelser och tankar bör, healthily, ifrågasättas, och det gör han. Klart tänkande och relevant ifrågasättande kan ju aldrig vara fel.

Min tro/andliga stig är knappast hotad av dessa frågor: dels därför att min tro inte gör anspråk som inkräktar på vetenskapens område (och därför kunde tillbakavisas av vetenskap), dels för att jag, personligen, ser vetenskap och religion som två olika spel med egna spelregler, och jag har ingen avsikt att blanda de två spelen. Hur vi än vrider och vänder på det, handlar det i slutändan om tro; till och med vetenskapen bygger på tro. Bara det att göra uttalanden om den materiella världen och dess beskaffenhet förutsätter många steg av tro/antaganden:

att tro att världen finns,

att tro att vi kan bilda oss en uppfattning om världen,

att vår uppfattning är korrekt,

att vår eventuellt korrekta uppfattning skulle kunna förutsäga att så

som vi uppfattar saker nu, så kommer de fortsätta att förhålla sig...

Men det var ett sidospår, jag skulle ju prata om Dawkins. Hans inställning är, trots att han ibland går överstyr, ändå klartänkt och det ser jag som en förebild. Jag vill inte ha snuttefiltar bara för att ha dem; jag vill kunna ställa alla frågor till mig själv och inte skämmas över några av mina svar. Jag vill våga gå till botten med alla svåra frågor, jag vill inte gömma mig bakom vidskepliga föreställningar som bara tröstar men inte har någon djupare sanning. På så vis är Dawkins en förebild för mig: att våga ställa alla frågor. Att våga titta på min religion lite på avstånd och se om den ändå håller.

Friheten i att våga ställa alla frågor. Modet att leva med alla eventuella svar, och med alla eventuella uteblivna svar...

Floreat!

neina

Helig Tid

Vi gick en kurs i Basal Kroppskännedom nyligen.

Övningarna vi fick göra på kursen handlade mycket om förankring i kroppen, att hitta sin mittlinje (balanslinje), en god hållning. I övandet letade vi även efter frihet i andningen, efter centrering av rörelser (tänk dig en dansare: deras minsta rörelse kommer ju ifrån centrum av kroppen, effortlessly) samt flöde i rörelser. Vi fokuserade också vår uppmärksamhet, eftersträvade mental närvaro i övningen, men även att öva att 'bara vara'.

Övningarna är till synes enkla/små, i liggande, sittande, stående, gående.

Vi övade flera timmar om dagen. Det var tufft. Rent fysiskt: att hitta och träna helt bortglömda, inre stabiliserande hållningsmuskler. Men - när de aktiveras: vilken avspänning i resten av kroppen! Då kan resten av spänningarna (nacke, axlar, svank, skinkor - var vi nu har dem) släppa, för jag har inre stabilitet... Det var utmanande och välgörande på flera olika plan, inte bara fysiskt. Fysiologiskt har en lugn, fri andning välgörande effekt. Psykologiskt kunde det komma upp känslor genom övningarna. Existensiellt sett får man öva sig i att möta sig själv, när man är fullt närvarande i övningen (även om det för min del ibland innebär att jag vill krypa ur skinnet!).

Helig Tid: kursen kändes som det. Stämningen i vår annars ganska yviga och ivriga klass var lugn, öppen, respektfull; alla gav varandra personligt utrymme att landa i övandet. Det blir ju en särskild energi av en grupp, och energin genom hela kursens gång var för oss stillsam, helig, innerlig. Den fokuserade, positiva närvaron här kan faktiskt konkurrera med stämningen på vissa av de bästa paganska ritualer jag varit med om.

Detta var inspirerande; att sträva efter att skapa mer utrymme och tillfälle för stunder av Helig Tid på detta sättet. Det känns lite som ett kall.

Floreat!

neina

OT: Framtidens Vårdpersonal

April var ju den månad då jag trodde jag skulle skriva alla bloggposter (alla åtta/tolv/whatever som ligger och väntar)! Men nu är det maj och "there's no time like the present" så jag tar det härifrån:

Det mest aktuella är dagens givande diskussioner. Vi hade s. k. "samverkansdag" idag, då alla olika yrkesgrupper inom vården (studenter i slutet av sin utbildning) möttes för att samtala om roller, beslutsprocessen, expertisområden. Vi delades in i smågrupper, med läkarstuderande, sjuksköterskestuderande, sjukgymnaststuderande, arbetsterapeutstuderande, psykologstuderande och socionomstuderande (undersköterskor var inte representerade för att de, som ledningen sa, "har annan huvudman för utbildningen" men vi hoppas att de kommer i framtiden!). Vi fick också ett patientfall att diskutera kring.

Mest pratade vi om vad vi, i våra olika områden, gör och har ansvar för. Utan att någon lärare lagt det på oss, slogs jag av hur fokuserade vi var på själva patienten och att den inte skulle "trilla mellan stolarna" i handhavandet utan hellre dubbelkollas. Det jag framför allt tar med mig är intrycket av att vi är framtiden. Och vi lyssnade på varandra, ställde genuint intresserade frågor, alla olika vårdyrkeskategorier! Det var tydligt att vi alla hade kunskap (mer än vi tror?) och fritt delade med oss av den, samtidigt som det fanns en nyfikenhet och öppenhet inför alla andra.

SÅ vill jag att det ska bli i framtiden. De här personerna skulle jag gärna jobba med. Personer som har sin expertis och samtidigt är intresserade av att lyssna och lära. Och har patienten som helhet, i fokus.

Floreat!

neina

Beltane 2010

Årets Majbål 2010

I år hedrades jag med besök av en brevvän och väninna sedan ett par år (faktiskt var det två-årsjubileum på Beltane sedan vi sist sågs!). Våra skriverier fram och tillbaka, hennes djuplodande eller nytänkande frågor, flödet som blir i konversationen - detta är otroligt spännande och utvecklande.

Vi hade ett par dagar över en helg, då vi helt enkelt pratade till ljusan dag. Några dagar i sträck alltså.

Själva Valborgsmässoafton stod vi vid Bålet, värmen från elden svepte fram, det kändes uråldrigt och högtidligt och viktigt att Närvara vid en brasa denna kväll. Talarna [i hembygdsparken] talade om ditt och datt, men detta kunde ingen komma ifrån: det handlar om Årstiden och vårt beroende av den, vårt behov av händelser som markerar Årets gång, den lycka och gemenskap och meningsfullhet vi känner inför dessa stunder.

Jag är lycklig att vi firar detta. Så känner jag att jag Lever.

Utmattade, proppfulla med tankar, och inspirerade tog vi så farväl efter denna Beltane-helg... tills nästa gång. Tack, Du, och låt oss fortsätta utvecklas genom dialog med varandra! (Detta gäller även alla ;) )

Floreat

neina

April, april

Det har redan hunnit bli april i år!

Jag är medveten om att jag inte skrivit så mycket om det andliga/religiösa den senaste tiden. Det finns flera skäl. Det har hänt så mycket på det planet! Och på alla andra plan.

Ett år har snart gått sedan jag bad om skilsmässa från min dåvarande. I efterdyningarna av det har jag legat lågt med mina skriverier, då mycket som försiggick i livet (även andligt) var av mer privat natur.

Även högtiderna, som jag annars så gärna skriver om, har varit av mer privat natur, och därför har jag inte skrivit så mycket om dem.

De funderingar som är på gång den senaste tiden, rör sig mycket i områdena "Vad kan vi tro på? Varför?" och jag är mer än någonsin intresserad av att ställa alla 'obekväma' frågor, ställa allt på ända, reda ut begreppen. Hur kan jag tro på något övernaturligt över huvud taget? (Vilket jag enligt vissa definitioner gör, och har goda skäl för, men det kommer lite skriverier om det sen :) ) Hur förenar jag min religion med mitt rationella tänkande? Kan jag spela båda spelen samtidigt? (Mjo, och som sagt kommer det mer om det sen!)

Mycket skrivande har det också blivit med en tjej som jag kom i kontakt med via Hyllebär för några år sedan (!). Vi mailar, hon har så intressanta och stimulerande frågor - det blir flera sidor, i omgångar, så vi hinner knappt svara på allt spännande. Det handlar om 'practise', magi, gudarna, meningsfull ritual, meningen med det hela, om det kan finnas gemenskap, m. m. Denna dialog är ju också en process jag befinner mig i just nu, och en del av resultaten av dialogen kommer säkerligen att bli till nya skriverier här.

I studierna läser vi för närvarande psykiatri. Jag har kommit hem!!! Detta är det som intresserar mig mest: kropp och själ, vad vi ser i kroppen av 'själen', hur vi påverkar det ena genom det andra, medveten närvaro (mindfulness), kroppskännedom, förståelse, allt detta tänder någon gnista inom mig.

Som sagt: det kommer fler skriverier, även om det andliga. Jag får medvetet portionera ut allt, eftersom det kommer så mycket på en gång nu. Så titta in då och då, och jag hoppas att det blir intressant läsning!

Floreat!

neina

Past Revisited

På något mystiskt sätt kom olika saker samman just idag: jag fick verkligen göra ett besök i mitt förflutna. Dagens föreläsningar handlade om ätstörningar och sjukgymnastik i samband med dessa. Klassen har aldrig ställt så mycket frågor under föreläsningar som idag, vilket visar att det är ett område som verkligen berör och som många försöker få en förståelse för.

Vi kom inte in så mycket på orsaker, men det är ju den brännande frågan som alla ställer sig, som sett någon gå in i det träsket, eller som själv varit där. Varför? Hur kan någon välja ett sådant beteende?

Jag har mina teorier, men dem kan jag ventilera en annan gång. Eller inte alls.

På eftermiddagen skulle jag besöka en god vän som nyligen blivit inlagd på psykiatriska avdelningen (och inte trivs...). Det var första gången på sju år som jag varit där igen: såg rummen, köket, korridorerna... Personalen. Hennes berättelse om bemötandet hon fått väckte mina minnen igen (rys). Vi pratade om värdet av att vara där, hur man tar sig vidare, varifrån man får kraft.

Så här i efterhand är jag tacksam för vägen jag gått, det har varit lärorikt och jag har blivit starkare. Det jag kan se är att det som gav mig mycket kraft var, att jag fick sträva efter att själv vara den person jag önskar att jag hade haft som stöd och förebild. Jag hade inga bra förebilder för hur jag skulle hantera min nedstämdhet, frustration, kroppsbild, ångest, rädsla för vuxenlivet. Så på min väg tillbaka till ett normalt liv hämtade jag kraft ur min strävan att själv bli den person jag önskade hade funnits.

Det är fortfarande en viktig drivkraft i mitt liv. Som Gandhi sa, "Be the change you want to see in the world."

Det var nyttigt att göra dessa besök i mitt förflutna. Jag påminns om vägen jag gått och är tacksam för mina erfarenheter som gjort mig starkare och lyckligare. Jag påminns om var jag hämtar kraft och vad som driver mig att försöka låta mina erfarenheter komma till nytta.

Floreat!

Alice i Underlandet och Förslag på en Bättre Film

Filmen jag skulle vilja gilla. Jag var besatt av Alice och hennes berättelse när jag var 4-5 år gammal. Därför var jag verkligen nyfiken på hur den nya filmen skulle ta sig an berättelsen - och dessutom med Tim Burton och Johnny Depp inblandade. Jag ville verkligen gilla filmen. Men tyvärr.

Vart tog Tim Burton vägen? Lite krokiga träd, wacky typsnitt till titeln, lite småknasiga karaktärer. Men ack så ytligt! Jag vet inte vad jag besvärades mest av: 3D-effekterna, eller filmens ytlighet - ytlig, glatt, ogreppbar. Inget att bita i. Det var väldigt obehagligt, att det inte fanns något enda att beröras av eller engagera sig i.

På sätt och vis är originalberättelsen om Alice i Underlandet en flickornas Peter Pan: flickan som inte vill växa upp, som tänker "omöjliga"tankar och ställer allt på ända, har en egen värld, där hon likväl måste konfronteras med vissa livets väsentligheter, och sig själv. Kanske är Carrolls egen berättelse (skäms på mig, jag har inte läst den i original!) djup och underfundig. jag har fått det intrycket. Men denna nytolkningen är tyvärr pinsam.

En otroligt mycket bättre version på detta temat, är i så fall Pan's Labyrinth. Ofelia, en ung flicka, flyttar med sin mor, en änka, ut till militärposteringen där mammans nye make bor. Flickan möter olika sagoväsen, och framförallt en faun, som ger henne olika uppdrag och berättar att hon egentligen är en prinsessa. Men detta är inte en vanlig sirapslimpa med aprikosmarmelad. Även om temat är samma: en ung flicka, hennes egen sagovärld, olika uppdrag - så är berättelsen i Pan's Labyrinth mycket, mycket mörkare.

Den utspelar sig i 40-talets Spanien, under pågående krig. Det är inte självklart att sagovärlden är mer verklig än vuxenvärlden, eller ens 'segrar', utan dessa två sätt att uppfatta verkligheten ställs mot varandra på ett gripande sätt. Ofelia måste vara modig, måste vara sann mot sig själv, mitt i allt som händer omkring henne: i sagovärlden och i krigets verklighet. På inget sätt lämnas man oberörd: visuellt, musikaliskt, filosofiskt, politiskt, etiskt; personernas karaktärer engagerar.

Flera av er har kanske redan sett filmen, den är ju från 2006. Filmrecensioner är inte heller min stora sak, men detta var ett tillfälle som kändes viktigt. Har du inte sett Pan's Labyrinth ännu - se den. Alice i Underlandet (Tim Burtons version) kan du slippa.

Floreat!

neina

Läsvärt inlägg av Maria Ede-Weaving

Nyligen skrev Maria Ede-Weaving ett gäst-inlägg på Philip Carr-Gomms blogg. Det var så vackert, poetiskt och hoppingivande, att jag vill uppmana intresserade att gå dit och läsa det!

Floreat!

neina

En insats för världen

Naturligtvis måste jag skriva på bloggen just nu; det är ju tentatider. Disken är redan diskad, tvätten tvättad, rummet städat. Kanske skulle frosta av kylen? Nej, en liten tanke här först ;)

Att göra en insats för världen. På gräsrotsnivå, person-till-person. Det låter väl bra. Så här tänker jag:

Jag anser att vi inte bör underskatta hur viktigt det är, att vi alla avstyr dumheter eller okunnighet i en diskussion. Här talar vi om att göra en insats för världen på gräsrotsnivå. Att inte sitta tyst när en ogenomtänkt kommentar slentrianmässigt kommer, ofta med en viss självsäkerhet. "Jamen det är ju faktiskt så att klimatkrisen är ju bara uppblåst, forskarna är fortfarande oeniga. Jag menar, kolla bara så kallt det varit i vinter!" och så skrattar alla och håller med. Eller "Jag har inga fördomar mot [någon folkgrupp] men dom får ju bete sig som svenskar." Eller "Jag är rätt så mycket vegetarian, äter mycket sallad och så, det mår jag så bra på. Sån MacDonalds kycklingsallad."

Å ena sidan skulle vi kunna lägga krutet på större frågor än att peta i människors formuleringar vid kafferasten. Men de 'stora dumheterna' kommer kanske ur de 'små dumheterna'? Att låta sådana kommentarer glida förbi kan leda till att det blir en attityd bland människor i det umgänget, att det är ok att uttala sig där man inte är påläst, att det är ok att ha fördomar, att det är ok att blanda ihop begreppen. Det är inte ok, det får konsekvenser för alla.

Därför tycker jag (ja, detta är ett av de få tillfällen där jag har en uttalad åsikt) att det är viktigt att alla tar ansvar och säger "Jaha, var har du läst det?", "Men nu pratar du ju som om de skulle bete sig annorlunda, det kanske är fördomsfullt?", "Du menar att du äter mycket grönsaker? Det finns mycket annat som också är vegetariskt. Men kyckling är kött."

Nu har jag gett tre små exempel. Förlängningen av det här tankesättet, är att i alla diskussioner hjälpa diskussionen framåt, genom att ställa nyckelfrågor, som lyfter fram kritiskt tänkande, klart tänkande, tydlighet i vad man menar. Det är inte alltid så populärt, kanske, men jag tror att det är viktigt. Kan vi uppmuntra till dessa saker, kanske folk tänker en gång till innan de köper rakt av vad Aftonbladet säger, röstar på SD, serverar fisk till en vegetarian. Kan vi avstyra de små dumheterna, kanske vi människor som helhet inte far på väg rakt in i de stora dumheterna.

Floreat!

neina

Wordle

Tjejerna :D

Har minst fyra andra skriverier på gång nu, men det ligger på hyllan under omständigheterna. Inom sexton dagar har jag tre stora examinationer, varav den ena avgör om jag måste gå om en halv termin eller inte. Det är en lång historia hur det kunde bli så.

I alla fall, så har detta verkligen satt sig i kroppen på mig den senaste veckan: äter inte, sover inte, de få timmar jag lyckas sova drömmer jag mardrömmar om allt som någonsin skrämt mig; orkar inget. Fick till och med en riktig ångestattack i kroppen, vilket inte hänt på flera år.

Till slut släppte det, ungefär i går, till stor del efter bra samtal med kärasten. Dessutom träffades jag och tjejerna, och vi skrattade så tillsammans, så förlösande! Underbart! Stressen bara rann av mig! Och i kväll var jag ute med Wynja: efter en maffig chokladtårta gav vi oss ut och drack lite vin, sedan dansade vi! Det var också så förlösande.

Nu är jag trött och mör och nöjd! Tack gudar för väninnor, tack tjejer!

Floreat!

Klockan på stranden - tror inte det

Ni har hört argumentet förut, argumentet för intelligent design (d. v. s. kristendomens gud). Någon som hittar ett armbandsur på stranden. Så här beskriver Brendan Myers argumentet:

Here’s a better known version of the argument. Suppose you happen to be from a society in which people have very little technology. Then you are walking along the beach and you happen to find a wristwatch lying there. You’ve never seen a wristwatch before. You don’t know where it comes from, what it’s for, and you don’t even know what it’s called. This is an entirely new object to you. But if you are an intelligent person, you would certainly conclude that it is completely unlike all the other rocks and stones lying on the same beach. Its face is regularly divided into 12 regions, it has internal inter-related parts like cogs and wheels and springs to make it run, and so on. You would conclude that someone deliberately designed and built it. The argument supposes that Man, on finding himself in the world, would conclude the same thing about the world. It is so complex, yet so inter-connected and efficiently functioning, that it too must have been designed deliberately that way. The designer, so the argument concludes, is God. [källa]

I kommentarstråden på FB nämde en kvinna "Childbirth - a woman can create new humans inside her, she can feed them from her body - how does this compare to a watch?"

Det fick mig att verkligen tänka till. I mänsklighetens gryning, om någon 'religion' växte fram - vad skulle då troligast kunnat få oss människor att tänka i 'religiösa' banor? Det är bra mycket troligare att fenomenen sex, barnafödande, livgivande, blev grund för eventuella 'religiösa' tankar! Och det leder till en annan sorts religiositet än den som handlar om att världen "designats" av en ensam snubbe med en idé om en mekanisk konstruktion.

Ursäkta min ton (ovanligt för mig). Men det blev bara så uppenbart, bristerna i hur tankegången går hos många. Argumentet med klockan låter ju bra, om man inte tänker längre än så (vilket många uppenbarligen inte gör). Men kvinnan som tog upp barnafödande - det är ju verkligen en bättre utgångspunkt för tankar och diskussioner om Varat och Livet och Gud och Religion!

Klocka... pah. Livet är större än så. Tacka Gudarna att vi [åter] kommit på det :)

Floreat!

Dagen då det Sker - att leva i Livets Framkant

Jag var med henne idag, när hon slutgiltigt gjorde upp med 28 år av sitt liv. När hon för sista gången kände på dörrkarmarna, gick i trapporna, hemtamt slank mellan rummen, tog sitt bland de föremål där hon försökt skapa sig ett hem.

(Kvinnosaker: dukar, en vacker gammal plåtburk, tyg som kanske ska sys till något.)

Noter. Fotoalbum. En bok med dikter hon skrivit. En tavla, för ramen kan ju användas till en snyggare bild. Brudklänningen hittade vi inte.

Hon hade planterat så många drömmar här. De vissnade och dog. Jordmånen var inte tillåtande, inte närande. Men väggarna, träden, rabatterna, har hört hennes suckar. Idag lämnade hon dem, för sista gången.

Hon blommar nu, där hon är. Men det gör ont att rota upp sig, det ger sår. Må blomman fortsätta blomstra, det är på tiden.

*

När detta händer, det är då vi är i livets framkant, där vi känner den mest akuta smärtan, eller glädjen, där vi lever till hundra procent. Där vill jag vara. Inte avtrubbad, inte leva ut mitt känsloliv genom att titta på TV - nej, leva och vara närvarande, där det händer. Bebo mitt liv, bebo min kropp. Uppleva varje känsla, varje stund.

Tack och lov har jag fått tillfälle att vakna upp ur dvalan, vakna med ett smärtsamt ryck, känna de kalla kårarna som talar om att livet är verkligt och värdefullt. Plötsligt upplever jag mitt liv, snarare än tittar på det som en dålig film. Och även om uppvaknandet var smärtsamt, har fortsättningen inneburit allt ifrån dödens verkliga isande grepp till en lyckans fullkomlighet till innerlig frid.

*

När allt var klart och snön fortsatte komma, mer och mer, skulle vi köra. Däcken slirade, surrade bara mot snötäcket. Återigen verklighetens närvaro: i verkligheten händer det, att man blir fast. Så kunde vara fallet nu. Systern och jag fick föra på bilen - tyngre än vi orkade egentligen men adrenalinet flödade - centimeter för centimeter, hela långa utfarten. Hon, föraren, hade panik, sådan man får när bilhelvetet inte kommer loss ur snön, och man inte kommer hem alls, och vi, där som hennes hjälpande händer, tålamod och stöd, kunde bara göra det som fanns framför oss: föra. Att tänka på vad som hade hänt om vi inte lyckades hade tagit för mycket kraft, så det gjorde vi inte.

Vi, tre kvinnor, gjorde det. Hon, avslutade ett 28 år långt kapitel i sitt liv. Systern höll humöret uppe och bidrog med en värme och en god förankring. Jag var påminnelsen om att livet går vidare, påminnelsen om vad hon har, att åren inte var förspillda. Vi sorterade, packade, lastade, körde - idag var en dag då vi särskilt kan känna att vi Lever, att Livet Sker, och att vi är starka och Gör det som måste göras.

Floreat!

P. S. När vi kom hem, gjorde vi oss fina och gick ut på restaurang.

Imbolc 2010

Min vägghylla på Imbolc. T. v. Brigid's Cross, t. h. en målning med nio olika färgsättningar av ett stiliserat träd. Den tavlan är flankerad av två bretonska 'Livets träd'-motiv, för sommarhalvåret och vinterhalvåret.

En kväll ett par dagar senare, ute vid släktgården.

Många reflektioner är på gång nu. Många tankar, flera knutar som håller på att lösas upp, mycket växande. En del av det vill jag gärna dela med mig av här.

I den här ovanligt långa vintern hoppas jag att fler får tillfälle/tar tillfället att reflektera, tar tillfället till introspektion. Visserligen är Imbolc den första vårhögtiden, men här i Norden är det fortfarande tveklöst vinter, och vi har mycket att gå igenom, sortera ut, lösa upp - innan vi är redo för den nya våren. Den 'nådetid' som börjar i november sträcker sig ännu, och är tid för självreflektion, att avsluta vissa kapitel, ställa boken på hyllan... Slänga gamla lappar och bilder, och berättelser vi intalat oss om oss själva och vart livet var på väg.

Jag älskar det liv jag lever. Jag älskar var jag är i livet just nu. Apropå min tillfredsställelse, frågade någon "Men tänk om du ändrar dig?". Jag svarade, "Jag HOPPAS att jag ändrar mig! Den dag jag inte är i förändring är jag död."

Det kan verka som en paradox, att söka Sanningen och samtidigt önska förändring. Borde inte slutmålet, Sanningen, hotas av förändring? Om Sanningen är Sann, är den inte då oföränderlig? Det är (för närvarande!) min inställning, att i vandringen på stigen mot Sanningen, blir vi mer och mer oss Själva. Det kan verka som förändring, men det är i själva verket en utveckling mot det mest Sanna i oss. Sanningen själv ändrar skepnad allteftersom vi förstår fler aspekter av den.

Imbolc, ja... Husinventering, inre och yttre. Inventering av min fysiska omgivning, av mitt inre. Jag gör upp med mitt förflutna - både för ett år sedan och ända tillbaka till barndomen - i fysisk och emotionell mening. För sedan... kommer VÅREN!

Floreat!!!

Is this for real?!

Hittade en sida full med artiklar om vetenskapliga aspekter på astrologi; en ganska sympatisk sida. Den var väl överskådlig och lättläst, saklig utan att bli tung. (Jag 'tror' inte själv på astrologi, bör tilläggas.) En av artiklarna fångade mig totalt: Astrologer Meets Client: Tricks of the Trade.

Under läsningen tänkte jag, haha, vilken bra beskrivning av hur astrologen vaggar in klienten i falsk säkerhet för att sedan ge ett lur-horoskop. Men... allteftersom jag läste vidare började det tätna: de psykologiskt välgörande effekterna, de terapeutiska effekterna av samtalet mellan 'astrologen' och klienten. I slutändan visste jag inte om artikeln var skriven för att avslöja eller uppmuntra att astrologer, utan att använda sig ett dugg av 'astrologi', får klienten att tro att han/hon fått ett meningsfullt samtal. Kanske det sistnämnda.*

Det väcker flera frågeställningar hos mig. Är det etiskt korrekt? Men det fungerar ju... Men är det etiskt korrekt? (I sjukgymnaststudierna har även vi fått lära oss om avlägset liknande fenomen: hur det är själva förtroendet som patienten har för terapeuten, som lägger grunden för hur väl behandlingen tas emot/följs, hur vi ibland gör observationer utan att tala om det för patienten (t. ex. att säga att vi mäter pulsen medan vi egentligen mäter andningsfrekvensen)).

Astrologiska (och liknande) konsultationer har en betryggande, stimulerande, uppmuntrande effekt på de personer jag känner som varit med om det. Även artikeln jag läste förmedlar de terapeutiskt läkande effekterna av samtalet. Ska jag tycka att det är OK då, trots att jag vet att det handlar mer om samtalet än om någon verklig effekt från planeterna och stjärnorna?

På ett annat område har jag lyckats förlika mig med frågan: Tarotkort. För mig är korten inget annat än ett verktyg för att belysa olika områden av livet, en konstnärlig ingångspunkt som inbjuder till tolkning - vilket ibland är precis vad som behövs för att få igång konstruktiv självreflektion. Lite som ett Rorschach-test eller som fenomenet att vi ser bilder i moln (Barnum-effekten) - vi ser det vi själva tänker på eller förväntar oss. Då kan korten vara en bakväg att kunna ta upp ämnen som annars förnekas eller personen inte vågar erkänna. Personen får tillfälle att reflektera över dessa områden.

I sådan fall kan det vara meningsfullt. Men jag förespråkar att gå in i det med öppna ögon: att inte förvänta sig 'svar' från 'andra sidan' eller från 'stjärnorna' utan att se konsultationen som ett tillfälle att genom kreativa medel öppna upp tankarna för det personen redan vet inom sig - nog så viktigt, och ibland knepigt att åstadkomma! (Likförbaskat spökar flera minnen för mig, när korten gett närmast fotografiska utsagor av en situation, eller kortets namn satt fingret på den brännande punkten, på ett sätt som inga andra kort just då kunnat - och jo, jag kollade de andra korten. Men det är ett område att återkomma till.)

För att knyta ihop säcken: Som vanligt har jag fler frågor än svar. Det verkar som om att det ibland är det terapeutiska mötet mer än förevändningen för själva mötet (astrologi, te, et c.) som har en positiv effekt på personen. Hur ställer jag mig till det? Jag förespråkar nog att båda parter bör vara medvetna om att det bara är verktyg för självreflektion och inte 'svar' någonannanstansifrån; även det kan vara hjälpsamt. Och så förespråkar jag god vetenskap och klart tänkande.

* "Astrology is mainly an imaginary science. It is a pseudo-competence resting on tricks of the trade. To us, many teachers seem dangerous, irresponsible, and unconscious of what they convey, because their personal relation with astrology is too strong. They are a fanatic of astrology. They see reality where there should be pretence, so they lack antidotes. They should revise their values and give up their naivety." [källa]

Yule 2009, Nyår 2010

Vintersolståndet

Det händer mycket! Vintersolståndet i år firade jag för första gången (sedan jag började fira) utomlands, nämligen i Skottland. Men Solen hade ändå samma särskilda sken, det där ljuset som den bara har på vintersolståndet... Svagt men starkt...

Nyår

Det nya året (om vi räknar enligt den sekulära kalendern) bär mycket med sig. Förra året vid nyår utbrast jag till gudarna om att de utmaningar de kom med var för tunga för mig, jag orkade inte med mer på det viset. I år vid nyår kunde jag se tillbaka på ett år fullt av ännu värre/jobbigare omständigheter och val, men samtidigt också att jag blivit mer sann mot mig själv och därmed också funnit mer styrka. Utmaningarna har varit ännu svårare, men jag har också vuxit med dem (om än med lite växtvärk ibland). Och framför allt känns det som att jag fått Livet åter, i och med den man som nu finns i mitt liv; vi står sida vid sida och växer tillsammans.

Tankar som sträcker sig både bakåt och framåt

Förr har mamma och jag haft stora och smärtsamma diskussioner om mitt val av religion, hon har själv mått dåligt av olika anledningar - bland annat för att hon känt sig ensam med sin tro och hotad av att så många i omgivningen, som hon egentligen tycker om, inte delat hennes tro. För min egen del har det här ställningstagandet varit en viktig sak, så viktig att jag ibland gjort en lite större sak än nödvändigt av det, gjort det till en provokation, sett till att 'få rätt' i alla diskussioner om religionsfilosofi (vilket tyvärr var alldeles för lätt), undvikt släktträffar på grund av att jag inte delar deras tro, et c.

Två intressanta processer har börjat få det här att lossna, en hos mig, en hos mamma. För mammas del, kom hon till en punkt i livet där hon blev tvungen att göra ett livsval, för att rädda sitt liv och sin hälsa, även om det valet formellt strider mot det hon uppfattade som sin tro. På olika sätt har hon fått 'come to terms with' att detta val var hennes sanning, hennes räddning, och att delar av hennes tro kunde ifrågasättas, att vissa andra saker -liv och hälsa! - fick ta prioritet före tradition och dogm.

Denna upplevelse verkar ha fått henne att må bättre. Hon känner sig inte så hotad längre av att andra tror olika. Hon har nu egen erfarenhet av att våra olika omständigheter kan få oss att göra vissa val, val som är oförståeliga för omgivningen men som är det enda sanna för personen själv. Det innebär en ödmjukhet, tolerans och stor frihet i sinnet.

För min egen del har jag en process där jag inte heller känner mig hotad av hennes, eller familjens tro, och inte heller behöver bevisa mig eller tydligt protestera. Jag tänker inte heller säga "vad var det jag sa?" till mamma, nu när hon har en mer öppen inställning! Det känns fridfullt och skönt, att inte behöva så tvärt visa min ställning hela tiden, utan i stället att jag i mitt stilla sinne lever min tro, utan att behöva få uppmärksamhet för det eller tvinga andra att tänka om.

Slutligen: vi, och en person till, hade ett samtal häromkvällen. Tanken framfördes, att kanske alla andligt medvetna och kännande personer egentligen hittar till samma 'sallad', men att det är 'dressingen' som är annorlunda? Och för vissa är det viktigt att det är just DEN dressingen, för andra är det inte så noga... Hon var villig att fundera på det. Jag kommer inte försöka omvända henne eller säga "vad var det jag sa", som sagt, men jag kommer alltid att fråga henne hur hon mår, när hon tänker som hon gör. Och hon mår mycket bättre nu :)

Framöver

Som jag gjort klart i förra post:en, är Hyllebär inte längre aktivt som så. Vi medlemmar finns fortfarande och utövar på våra håll, ibland tillsammans vissa av oss, och det går bra att kontakta mig t. ex. om tips av olika slag (i den utsträckning jag kan!), hänvisning till rätt person/grupp/resurs.

Fortsätt titta in, det händer spännande saker och jag håller er uppdaterade!

Med önskan om allt gott för det nya året!

Floreat

-neina