Milstolpe, augusti 2009

"Minerva" - Brigid. En statyett på Le Musée de Bretagne. Hon var mäktig att möta.

Ljuset från fönstren i katedralen på Mont St Michel. Hela ön var som om Sagan om Ringen-filmerna spelats in där, med riddarsalar, pelare, valv, trappor, torn, mossbelupna murar, hänförande utsikt från höjderna...

Mont St Michel på avstånd. I strålande solsken. Vem har sagt att det brukar regna där?! 

Ruinerna av en kvarn, inne i bokskogen. Bilden har på något sätt fångat ljuset och mystiken i skogen. 

Vår resa till Bretagne den här gången blev avgörande för oss alla, på olika sätt. "Vi" är vi tre tjejer som företog oss denna road trip tillsammans. Vi har alla träningsvärk i magens skrattmuskler, kan jag säga, och vi har jobbat intensivt på våra kurvor, ty all förtäring i Bretagne är smör förklädd i olika skepnader. 

Men åter till våra milstolpar. Under dessa nästan två veckor, fick vi alla hårdträna det här med att vara vuxen. Jag talar inte om ålder, det kan kvitta. Vi fick i olika situationer prova på att faktiskt fatta det vuxna beslutet; dels för att vi var helt på egen hand och allt var på vårt eget ansvar, dels för att vi ibland var trötta eller osäkra på planeringen, men ändå ville välja att hålla humöret uppe. Vi överträffade varandra i att uppmuntra varandra när vi var som tröttast, att hålla god min när blodsockret var som lägst, och att skratta när situationer var som märkligast. 

Även i olika diskussioner kom det temat: Vad är det vuxna att göra, i den här situationen? Jag i alla fall har trott att jag var 'vuxen' på många sätt, men fick konfronteras med att många saker i mitt beteende är lite barnsligt. Och hur reagerar jag på den insikten? Som ett barn, protesterande, sårad, skamsen - eller väljer jag att resa mig upp, borsta bort dammet, och vara vuxen? Otroligt lärorikt. 

Men det var inte bara detta som var milstolpar. För oss alla, på olika vis, blev det startskottet för ett nytt kapitel i livet och en nystart för kreativiteten. I framtiden kommer vi att se tillbaka på den här tiden i livet och kunna säga "Vi såg det inte helt just då, men det var från och med då, som..." ja, som något i identiteten befästes, kreativiteten förlöstes, förankring i en själv uppnåddes. 

Förutom detta djupa filosofiska, vill jag nämna att vi hade förmånen att träffa två mycket intressanta druider (en av dem har sin hemsida här), många olika musiker som generöst delade med sig av sin spelglädje, och vi var på en Fest Noz med riktigt bra musik! Det är en danskväll med traditionella bretonska danser, och för ovanlighetens skull var det utomhus, eftersom vädret var så bra! Det var på ett fält utanför en by, vi var omgärdade av stora ekar, gräset var daggvått och doftade så vi kände det när vi dansade, lyktor hängde mellan ekarna, den levande musiken kom från de entusiastiska musikerna, och stjärnhimlen bredde ut sig ovanför oss, medan de några hundra människorna där dansade tillsammans i långa led, alla tillsammans, alla sammankopplade i dansen, i samförstånd och gemensam upplevelse. 

Något som också var stort för mig, var att få dela med mig av vår svenska och skånska folkmusik. Vid några olika tillfällen sjöng jag lite, och även i en konsert, och musiken är verkligen ett universellt språk. Det kändes stort. 

Vi kunde alla konstatera, både förvånade och inte, att det kändes väldigt lätt 'hemma' där. Varför vet vi inte. Kanske för att det är lite "Skåne deluxe" - mer bokskog, mer grönt, mer smör, mer kurviga vägar, mer olika landskapstyper, mer allt? Eller för att det är en region med en genuin kulturell identitet, liksom vi har? 

Lärorikt på många plan. 

Floreat!