I

I

tisdag, december 04, 2012

kommentarer!

Hej!

Jag har sett ett antal kommentarer travas upp medan jag inte är OL, medan jag inte lägger upp så ofta - och helt enkelt inte har internet! Jag brukade få mail om nya kommentarer men detta har också slutat. Alltså - jag ser era kommentarer, äntligen, och vill försöka svara lite kvickare än hittills! Fortsätt gärna kommentera :)

Pilgrimsresan

Under våra 3,5 år tillsammans har maken och jag varit på semester 3 (TRE) dagar. Vi bestämde att det kanske var dags att försöka ta några dagar ledigt tillsammans och resa iväg helt och hållet för nöjes skull. Så efter att jag rest till Sverige på en jobbintervju, och vi båda körde ner till Bretagne med ett flyttlass, skulle vi försöka ha lite "semester" på vägen tillbaka till Skottland.

Det blev en kort resa, men en resa i legenders fotspår och sista etappen kändes som en pilgrimsfärd.

Först körde vi till Cornwall, följde kusten på omöjliga små, smala, branta vägar; passerade Land's End (så kallat), listade ut platsers namn på Cornish som ju är likt bretonska - Landewednack har Landevennec som vänort, tänka sig. Kustlandskapet var storslaget. Det var skönt att äntligen sträcka på benen vid Tintagels slott, gå de många, långa, branta, hala trapporna mellan ruinerna högt över havet. Slottet har ju historiskt sett ingenting alls med de arthurianska legenderna att göra, men platsen var intressant i sig själv. En fästning där, med en egen vattenkälla och utsikt åt alla håll, praktiskt sett ointaglig, måste varit mycket strategisk.

Som om vi var på jakt efter den heliga Graal, tyckte jag att det vore dumt att passera så nära förbi Glasgonbury utan att titta inom... (Dessutom låg Clark's Village frestande nära, men jag hittade inga skor.) Glastonbury Abbey kändes som en väldigt engelsk turistattraktion. De konstaterade glatt att just här låg kung Arthurs grav! Helt utan historisk diskussion, motivering eller ens omnämnande av de många andra teorierna om kung Arthur. Bättre motiveringar fick vi till varför Chalice Well var en särskild plats, om än inlindat i lite spirituella termer: enligt vissa legender var det här som Josef av Arimatea begravde eller tvättade kalken, och även om nu det inte är helt säkert så är det i alla fall säkert att helande/heliga källor spelat en viktig roll för människor i långa tider. Det var en fin liten trädgård de ordnat runt källan, och ornamentet på "locket" talade starkt till mig i sin estetik. Det är i princip två lätt överlappande cirklar, och en lans som löper igenom dem på längden. Ni kan se hur detta skapar och kombinerar flera viktiga symboler. ... Vi körde förbi Glastonbury Tor men gick inte upp.

Trafiken i södra England var inte direkt något som gjorde resan mer njutbar. Trafiken, eller vägarna. Antingen var det stora motorvägar (trefiliga, men alla inklusive lastbilarna körde ändå i de två snabbare filerna) eller små slingriga landsortsvägar, knappt breda nog för mötande bilar och med otroligt tjockvuxna häckar som klämde åt på var sida om den trånga vägen. Uppifrån kullar kunde vi se landskapet med fält, kossor och lte buskar (inga träd), ganska öppet och nästan fint - men nerifrån vägarna kunde inget av detta anas, bara dessa ovälkomnande ogenomträngliga häckar. De trafikstockningar vi fick vara med om var tydligen vardagsmat - kilometervis med stillastående bilar och inte minst lastbilar på de små landsvägarna. Det var nästan mardrömslikt oifrånkomligt, för även om vi försökte köra runt trafikstockningen, så var alla vägar runtom hela området lika stillastående.

Nåväl, trafiken frånräknat, var det en mycket stor känsla att äntligen få se Stonehenge. Jag tittade långt och länge runtom för att få se en skymt i förväg, men såg inte stenarna förrän vi precis kom fram till parkeringen. Så litet det hela såg ut plötsligt! Men när vi sedan gick i cirkel runt stenarna, växte de i majestät igen för mig. Så laddade de är - från sin förhistoriska tid, men också laddade med alla känslor vi i senare århundraden har förmedlat till dem. Och så stilla de bär upp detta. Men jag fick en lite ledsam känsla också - som om stenarna visste att de var dinosaurier, att de ofrånkomligt kommer att bli utrotade en dag. För - hur många tusen år till kommer vi att låta dem stå? Det är bara en tidsfråga innan deras betydelse faller i glömska igen, för att kanske aldrig återuppstå.

Ingenting är evigt. Möjligen är soldyrkan evigt i människans natur.

Samma kväll anlände vi i Cardiff - efter fyra timmars stillastående i Engelsk trafik och sedan knappa två timmar susandes mot Wales; vi körde över bron precis i den strålande solnedgången. I Wales kunde vi återigen försöka lista ut vad som stod på skyltarna då Walesiska är det språk som är närmast besläktat med bretonska. Efter ett antal dagar i bilen var det en ren njutning att få duscha av sig vägdammet på det trevliga vandrarhemmet, piffa till sig och gå på restaurang i huvudstaden. (Jag vill påstå att receptionisten inte kände igen oss när vi kom ner efter duschen!)

Vi blev båda genast kära i staden Cardiff. (En gång i tiden stod jag beredd att flytta dit, hade erbjudande om jobb och allt, men det blev inte av.) Det är en vacker, överkomlig och mänsklig stad. Människor vi mötte var vänliga. Arkitekturen var väldigt behaglig, särskilt byggnaden för RWCMD. Cardiff är den stad näst London i Storbritannien som också har mest grönområden. Vi njöt i stora drag av den stora centrala parken - med en stencirkel i! Och som sjukgymnast gladde det mig enormt att se så många personer ute med sin rullstol - mycket riktigt är tillgänglighet en stor prioritering i Cardiff och hela Wales (något jag tyvärr inte kan säga om Glasgow).

Slutmålet för resan var Anglesey - ön Mona. Vi körde längsmed kusten och sedan igenom Snowdonia. Dessa berg var helt magiska. Någon liten by låg inklämd mellan två berg, men detta försök till glam, färg, lampor och civilisation såg så ynkligt ut dominerat totalt av de mäktiga bergen.

Äntligen kom vi fram till ön. Det var redan sent men vi körde hela vägen till Holyhead och försökte hitta någonstans att äta innan vi parkerade för natten. På en liten väldigt lokal pub lyckades de skrapa fram två vege-burgare ur frysen; chipsen (på engelska) och ölen var goda. Sedan körde vi på måfå tills vi hittade en avsides plats att ställa bilen på och sova. På morgonen såg vi på kartan var vi sovit: Holy Mountain.

Idag finns inte mycket att se på Anglesey om man inte är geolog eller fågelskådare. Men bara vetskapen om att detta en gång var druidernas högsäte, centrum, att romarna avbröt sina andra företaganden i syfte att krossa druiderna eftersom romarna förstod att detta var strategiskt viktigt, att romarna red eller simmade i land och massakrerade dem, högg ner de heliga lunderna - att det tog romarna 17 år från det att de landsteg på brittiska öarna tills de till slut hittade druiderna - allt detta vibrerade i luften för mig och skar i själen. Romarna kom över the Menai Strait, där där bron idag går och jag ryste när jag såg stränderna. Så här skrev Tacitus, Annals, Book XIV, Chapters 29-37:

"Chapter 30. [The Druids at Mona Island]

On the opposite shore stood the Britons, close embodied, and prepared for action. Women were seen running through the ranks in wild disorder; their apparel funeral; their hair loose to the wind, in their hands flaming torches, and their whole appearance resembling the frantic rage of the Furies. The Druids were ranged in order, with hands uplifted, invoking the gods, and pouring forth horrible imprecations. The novelty of the fight struck the Romans with awe and terror. They stood in stupid amazement, as if their limbs were benumbed, riveted to one spot, a mark for the enemy. The exhortations of the general diffused new vigour through the ranks, and the men, by mutual reproaches, inflamed each other to deeds of valour. They felt the disgrace of yielding to a troop of women, and a band of fanatic priests; they advanced their standards, and rushed on to the attack with impetuous fury.

The Britons perished in the flames, which they themselves had kindled. The island fell, and a garrison was established to retain it in subjection. The religious groves, dedicated to superstition and barbarous rites, were levelled to the ground. In those recesses, the natives [stained] their altars with the blood of their prisoners, and in the entrails of men explored the will of the gods. While Suetonius was employed in making his arrangements to secure the island, he received intelligence that Britain had revolted, and that the whole province was up in arms."


Vad gjorde överlevande druider på andra orter? Gömde sig? Skolade om sig? Flydde österut till germanska länder för beskydd? Enligt Tacitus var det en del av dem som gjorde det, vilket ju är intressant och antyder att uppdelningen "kelter" och "germaner" är ett påhitt i nyare tider, inte en verklighet under den tiden.

Varför reste de sig inte igen? Eller gjorde de det och krossades igen? Hur kunde en institution så inflytelserik som druiderna krossas, gå om intet, försvinna så nästintill spårlöst?

Det sista vi såg innan vi definitivt körde hem till Skottland var Oriel Ynys Môn, konstgalleri och museum mitt på Anglesey. Det var en vacker, luftig byggnad med en välsorterad 'gift shop', inklusive flera intressanta böcker, och själva muséet var berömvärt i sin pedagogiska presentation av Angleseys historia. Det var stort att få stå ansikte mot ansikte med detta ansikte utsnidat i sten, som antas vara en keltisk gudom. Som tillfällig utställning presenterades några föremål från skatten från Llyn Cerrig Bach, även de med informativ presentation om vad bakgrunden tros vara till att dessa föremål hamnade i en sjön just där, och varför.

Under vörnadsfull tystnad lämnade vi ön Mona, Anglesey, huvud och hjärta fulla av intryck. Sedan började vi trevande prata om druidism idag. Hur kom vi hit där vi är idag inom druidismen? Är det bara nostalgi, ett romantiserande av det förflutna och sökande efter trygghet i vår uppmålade bild av en gyllene tidsålder då människor var så mycket visare?

För - många människor idag söker verkligen efter något, en trygghet eller jag vet inte vad, i fjärran land (Middle Earth till exempel, dit vill många) eller i fjärran tid (historiska lajv, någon?) och nyhedendomen har definitivt kopplingar till denna idéströmning. Ju äldre en text är, desto mer "sann", eller hur, så till den grad att vi måste skrynkla in en massa mening i de gamla sagorna, psykologiserad mening som kanske inte alls var syftet med berättelsen när den tillkom. En bön från "länge sen" är ju mer "hednisk" och "på riktigt" än en bön skriven av en nyhedning idag, eller hur? Så har mina tankar brukat gå, även om jag överdriver beskrivningen något.

Men jag ser också en uppmuntrande trend, nämligen att vi tar oss själva mer och mer på allvar och värderar våra nyhedniska religioner i dag i sin egen rätt.

När vi började närma oss skotska gränsen var det dags att ta av sig solglasögonen och slå på vindrutetorkarna. Nu smälter vi alla intryck från vår lilla pilgrimsresa.