I

I

lördag, mars 16, 2013

Citat

"I asked myself how the opinions of men could ever have so spun themselves away from life so far as to deem the earth only a dry clod, and to seek for angels above it or about it in the emptiness of the sky." Gustav Fechner

fredag, mars 15, 2013

Nationalmuseum i Köpenhamn

Vi företog oss en liten utflykt till vår närmsta huvudstad: Köpenhamn en lördag härförleden. Ett av mina favoritställen där är så klart Nationalmuseum, så vi travade dit (från tågstationen går det ju på fem minuter) i blåsten.

Väl där insåg jag att jag faktiskt aldrig gått rundan med utställningen om Danmarks historia. Jag sögs in i montrarna med konsthantverk från svunna tider, bärnstenssniderier, silversmide... När vi snirklade oss runt, runt, kände jag på mig något. Där stod hästen med Solen i sin vagn, den som är med på bild i alla arkeologi-böcker. Sedan... runt ett hörn, inne i ett mörkare rum: pang.

Där stod den. Gundestrup-kitteln. Som svävandes (så minns jag det nu) i luften. Ansiktena, som jag så många gånger sett i böckerna, tittade stint på mig med sina vidöppna utmanande ögon. Djuren dansade över plattorna, ormar och flätor och hår vajade. Så mäktig. Så fin. Så viktig?

Andäktigt gick jag runt den. En gång till. En gång till. Jag fick viska ett litet "tack" innan jag gick vidare. Det tände en eld inom mig, att stå ansikte mot ansikte med dessa Figurer (jag måste skriva Dem med stor bokstav nu) som med största sannolikhet var de Gudar som även är mina Gudar... Även om De rest långt.

De Lever.

I rummet intill fanns några moss-lik, människooffer troligtvis. Just detta är en tradition jag gärna lämnar i det långt förgångna. Men det slog mig då, en scen kom i mitt huvud som en blixt, hur kraftfullt det ändå måste varit, vid en sådan ceremoni: en människa med blodet pulserande varmt i sig, plötsligt - har livet gått ur henne. Jag vill inte tänka på det mer. På väggen i utställningen rum fanns en dikt, stor på väggen: Jag är gåva. Det var en vacker dikt om än obehaglig; det var som om någon av de offrade liksom förklarade sig, sjöng sig själva in i döden-gåvan. Kan inte fatta att jag skriver om detta.

De var människor som vi. Vad tänkte de på? Vad var viktigt för dem? Det är ju genom dem som vi är här idag.

Floreat!
neina