hemma/borta (?) igen

Vi har varit borta - hemma? - några dagar, i skogen... Har pratat så mycket med Skogsflicka den senaste dagarna, att det nästan känns som om jag drömmer.

Hela tiden har jag denna malande längtan inom mig att få Leva i Skogen, att få bara Vara, inte "bli nåt" utan vara, Leva. Det känns extra starkt de gånger vi hälsar på ute i skogen, kör förbi mystiska eller urgulliga hus som kunde bli vårt hem... Om det bara var läge för det. Så många praktiska ursäkter: jag måste bara plugga färdigt först... jobba lite först... Vänta nu, ligger inte det lite väl nära ambitionen att "bli nåt"?!

Samtidigt har jag en stark känsla av att jag har många viktiga saker att lära mig just nu, av att bo i en lägenhet. Jag drömmer om en stor köksträdgård, men har precis lärt mig fördjupa relationen med krukväxterna (jag, som minst av alla har gröna tummar!). I och med att vi bor där vi bor måste jag desto mera inse att ALLT är Naturen. Det är lättare för mig att känna kopplingen till Moder Jord i skogen, lättare att se träden och djuren i skogen som mina syskon, än här i stan. Där har jag något viktigt att lära mig under tiden: känna Hennes puls under betongen, se in i ögonen på park-ankan och känna syskonskap (vi vill ju bara leva), bekanta mig med träden (de är allt lite sofistikerade, tycker de, lite fina i kanten).

Sommaren har hittills varit mycket givande och lärorik. Och njutbar! Inte så mycket pluggande som jag tänkte... Och tyvärr har jag inte hunnit umgås med goda vänner så mycket som jag önskat, men jag har å andra sidan njutit varje liten sekund jag fått med mina vänner!

Ser fram emot fullmånen och Luanys (som det heter på Manx, dvs Lughnassadh)
Floreat
neina

Om normalitet

På mitt sommarjobb finns personer som är förståndshandikappade. Det lustiga är att vi alla kanske är lite förståndshandikappade, när det kommer till kritan.

Med tanke på vad som händer i världen och familjen, ligger det inte långt ifrån. Och det är väl inte så farligt? Vi är alla unika. Alla har sina starka sidor, liksom sina svaga, dock verkar de, som jag jobbar med, ha färre 'svaga sidor' än gemene man... Inte för att jag ska döma andra.

Vad jag vill ha sagt är att jag fått mig en tankeställare angående vad som är "normalt" och funktionellt. Gränsen är inte så klar; vi är alla lite unika... Det innebär att vi alla har lite förmåga till klarsynthet också, att vara klarsynt där andra går bet. Tack för det! I slutändan - ja vem vet vad det innebär till slut. Lite ödmjukhet i lalla fall. Och det skadar ju inte. ;-)

Floreat
neina

P. S. Ser fram emot Lughnassadh m. m. ...

Finding My Feet

Vad SPÄNNANDE det är, att få lite att bita i, saker att fundera över, inspireras av, stötas och blötas med! Emma Restall Orrs bok Living Druidry är en stötesten och inspiration för mig. Jag börjar inse att jag lär mig mer av böcker där jag INTE bara håller med författarens fantastiska insikter som råkar vara mina också... Genom att hon säger saker som jag absolut inte håller med om, måste jag komma på hur jag inte håller med och varför, hur jag tänker och känner istället.

Men, nu handlar det om en sak där jag håller med henne. Ett uttryckssätt hon använde i sin bok var, i förbigående, att hitta sina fötter innan man springer iväg. Och springa iväg är kanske vad jag mest av allt velat: jag ville göra så mycket (du vet, få en fullspäckad 'pagansk cv'), läsa så mycket olika, så mycket utåtagerande. Men andra gången jag läser hennes bok ser jag mer struktur, inte bara poetisk prosa. Hon börjar med att hitta sina fötter, hitta sina rötter, känna - Vara. Hon börjar med att grundligt rota sig, bara vara och framför allt utveckla sin känsel.

Gudarna ska veta att jag är den första som vill, bokstavligt talat, krypa ur skinnet när meditationen gäller att bara känna sin egen kropp, här och nu... Jag vill ju fortsätta med hjärnans ekorrhjul! Men här gäller det att först och främst jorda sig, vara, känna. Såklart. Så fort det började sjunka in, började det hamras in från flera håll! Snubblade över en artikel av Starhawk som talade om 'grounding', som det mest grundläggande och dagliga utövandet. Såklart. Pratade med Skogsflicka, hon nämnde 'sense of wonder', att vara här och nu och ta in hur förundransvärt det är! Likaså samma budskap från min favvo-sida gratefulness.org, att grunden i att kunna vara tacksam genom livet är konsten att vara i nuet och förundras över det.

Nå, summan av kard... av ingefäran, är att jag får börja med att hitta mina fötter. Inga böcker, inga hemsidor, inga diskussioner gör det åt mig. De kan ge inspiration, men grunden (bokstavligt talat!) står jag för själv. Så enkelt - skulle det ta nästan nio år att komma på?!

Floreat
neina

En ny människa!

Jag är nu en helt ny människa räknat från för sju år sedan! Det är en av tankarna i Emma Restall Orrs kurs. Hon sa, att vid blåmånen kan det vara tid att reflektera över de gångna sju åren, eftersom jag, cellmässigt, är en ny människa nu. Vad har jag kvar som är äldre än de där sju åren? Vad av det behöver jag släppa?

Jag kom till slut, efter mycket självrannsakan, på ett par saker. Det satt långt inne... T. ex. att släppa min förmåga att vara rädd för att bli bedömd. Ett exempel av flera. Men, gemensamt för alla är, att jag kommer behöva lite tid för att släppa helt. Först träna lite, sen kunna helt vara utan.

Wynja och jag pratade om många viktiga saker. En sak som gnager är den om vad mitt kall i livet är. Så kom vi på att det är nog inte just att ha en särskild sysselsättning, utan snarare vad man ÄR. Mitt kall i livet är i så fall att vara TACKSAM och sprida Glädje. (Låter enkelt men är stort.)

På tal om Emma Restall Orr, jag läser om hennes bok nu, Living Druidry. Jag lovade återkomma till den, det tror jag att jag gör snart.

FLOREAT
neina