I

I

tisdag, november 19, 2013

Kära Vänner

Äntligen, äntligen lite livslust!

En helg iväg, och första gästen i nya stället, så var jag igång igen efter snart ett år ur gängorna. Jag har varit håglös på riktigt. Enklast då är ju att fortsätta "som vanligt" och jag har väntat på att något skulle få mig att bry mig. Så efter denna helg, med djupa samtal på soffan hos min kära väninna och mentor, samtal med ny uppfriskande vän, fullmåneritual, och temys med Tsibele här, kände jag att jag fått nycklarna...

För det första, är det inte så att jag inte brytt mig. Jag har väl snarare varit bitter eller uttråkad. För det andra - om man ser till hur mitt liv artat sig hittills är det verkligen ingen risk att jag möglar här under någon lång tid! Något knasigt och oväntat händer alltid. Så, om det nu är lite stiltje så är det inför nästa stora språng som tveklöst kommer!

Och så kunde vi konstatera varför jag haft en sådan tråkig vår. Och att jag inte alls varit "lat" utan faktiskt gjort väldigt mycket (skrivit en bok, skriver artiklar om sjukgymnastik för musiker, hållt en workshop, spelar in sånger, granskar texter, upprätthåller viktiga relationer). Och jag har fått ett par verkligt konkreta idéer som jag enkelt kan gå vidare med - och där jag faktiskt känner lite driv igen!!! Att söka upp nya musiker här i nya staden! Att fortsätta utveckla förebyggande sjukgymnastisk kunskap för musiker; på så sätt har jag inte bara en utan två fötter i musikvärlden.

Och så vet jag redan vad bok två och tre ska handla om. Tack, vänner!

Floreat!
neina

onsdag, november 06, 2013

Bästa Platsen?

"So, what's your favourite place?"

Frågan kom spontant från en väninna medan vi körde ner från en musikhelg i Järna. Munlädrena hade gått varma hela vägen men plötsligt tog det stopp för mig. Tvärstopp. Först kände jag mig fundersam, lugn, inför frågan och bara väntade på att det självklara svaret  skulle dyka upp. Sen kom det ju inget,  och jag började bläddra igenom alla mina "bra-a" platser i tankarna, utan att någon grep mig.

Jag - som predikat om och talat mig varm för det här med relationen med platsen, att vi mår bra av att vara porösa för vår omgivning och medvetet vara närvarande. Att det är hela grundvalen för min livsåskådning, för min druidism.

Inte en enda plats är min favoritplats.

Insikten sjönk djupt ner i magen och jag blev jätteledsen. Sorgen har jag fortfarande, den bränner i bröstet. Så besviken. Jag har verkligen klippt så många band, släppt så många förväntningar, att jag nu är helt orörd. Snart kanske jag inte tycker om människor heller längre? Vad kan väcka mig? Vad kan tända en eld inom mig?

Jag är nöjd, förnöjd, för nöjd, och baksidan av myntet är likgiltighet, att vara orörd. Att vara orörd är ju det sista jag ville vara! Men i min iver att göra mig fri så har jag blivit just det: fri och oberörd. Inte fäst vid någon plats.

Hm.

tisdag, oktober 29, 2013

Stormen

För vissa var det ingen grej. Men jag var faktiskt ute i stormen. Och kan säga att det var en storm.

Vi har besök från Skottland, en vän. Och maken skulle ett ärende till Göteborg. Det föll sig att de åkte dit idag, men på tåget på morgonen informerades om en "storm" som skulle komma på eftermiddagen. Jaja. De åkte i alla fall, och planerade åka tillbaka söderut på eftermiddagen.

Sen, klockan ett, fick jag informationen att alla tåg skulle ställas in kl 16. Så jag for ut från jobbet två timmar tidigare, för att ha en chans att komma hem - och eventuellt köra och hämta strandade resenärer, de två pojkarna. Men efter ett stort problem på linjen - som inte ens var väderrelaterat! - var stormen faktiskt i full gång.

Men jag ville inte veta av det. Inte skulle väl lite "väder" hindra mig?! Hur illa kan det va? En klass 3-varning, hur farligt kan det vara?

Halvvägs fram till halvvägs ner från Göteborg, får jag vända. Då har jag kört förbi och igenom ett antal nerfallna träd, kört över ett antal grenar på vägen, och till slut en kompakt pelare med lastbilar blockerade vägen, fick jag vända. Och blev jag rädd på riktigt. Hur gör man - ska man fräsa förbi oroväckande lutande träd, i hopp om att hinna förbi, eller ska man vänta? Ska man köra långsamt så man kan väja för grenar på vägen, eller snabbt så man kommer hem innan stormens raseri slukar en?

Det kunde gått hur som helst.

Nu är jag hemma och hel och varm och mätt. Pojkarna fick rum på ett vandrarhem och till och med lite mat. Saknar dem och hoppas morgondagens resande går bättre.

Floreat!
neian

söndag, oktober 27, 2013

Födelsedagen

Så fyllde jag år igår. Det kändes bra! Det spratt i hela kroppen! Jag trodde faktiskt inte att jag skulle känna någon skillnad, nu när jag "nollar". Men jag kände mig faktiskt helt lugn inombords, och solid på ett sätt jag aldrig gjort förut. Nu är jag solid.

Galna vänner. Jag hade ju tänkt ordna en större fest senare på året, inte nu när allt händer. Men så blev det en överraskningsfest igår, och jag hade inte misstänkt något alls! Alla såg rädda ut när jag kom in och de kastade serpentiner över mig och skrek "Surprise!", för de visste att jag hatar överraskningar. Men jag tycker ju om dem! Så många som var där!!! Jag blev helt svimfärdig. Där var alla, som jag aldrig sett i samma rum, i samma värld. Krock. Men så bra det blev!

Jo, nu har jag till slut fyllt jämnt! Och fått visa leg in i det sista - senast sa tjejen på systemet, "är du över 25?" av någon anledning, och jag svarade att "imorgon fyller jag 30!" varpå mannen före mig i kön gratulerade i förskott! Så glad jag blev!

Floreat!
neina

fredag, oktober 25, 2013

Med Extra Styrka

På väg till tåget i morse stannade jag och köpte kaffe (sällsynt men just idag gjorde jag det). I min därtill avsedda återanvändbara mugg. Det var tidigt på morgonen och jag bad bara om en cappuccino, men den pigga flickan frågade om jag ville ha "med extra kaffe i"? Eh, va? Jo, det innebar en cappuccino med lite mera kaffe och mindre mjölk i proportion. Ja, jo, ja tack.

Jag stod och var allmänt dåsig medan jag väntade på kaffet.

Så räckte hon över min mugg, höll den elegant med två händer, och sa med ett leende: "En cappuccino, med extra styrka."

Fast jag hörde "En cappuccino, med Extra Styrka."

Det kändes som om jag fått ta emot den heliga graal, eller i alla fall fått nattvard eller en välsignelse eller något. En dos Extra Styrka.

Floreat!
neina

måndag, oktober 21, 2013

Tid att ge

"Men vad mer kan jag vilja i livet? Jag har ju redan fått uppleva så mycket, jag har fått allt. Det skulle kunna räcka nu. Jag vet inte vad jag vill."
"Hördu, om du känner så, så är det kanske din tid att ge," sa han med ett leende.

Vi pratade om framtiden. Jag har känt att jag är rätt nöjd och har ingen riktig framtidsplan för stordåd eller något jag måste uppnå - jag är så tacksam för allt jag redan fått vara med om. Jag har redan fått nästan allt.

Och så sade han orden som öppnade mina ögon.
Så klart. Jag har fått så mycket.
Nu är det tid att ge.

Floreat!
neina

söndag, augusti 04, 2013

Lughnassadh 2013



En av våra bästa traditioner, för att den vuxit fram som en sådan helt av sig själv! Naturligtvis talar jag om Wynjas och mitt skördefest-firande!

I butikerna märktes det att nu var det verkligen dags; till och med de ekologiska hyllorna dignade av färska grönsaker och frukt. Vi lagade en smarrig gratäng på butternut squash, hade därtill ölbröd och sedan citronpaj som efterrätt. Och många, långa kloka och livsviktiga samtal. Just den här gången handlade det om en ung kvinna och hennes dotter som behöver all utomstående hjälp de kan få (alltså inte navelskådande den här gången).

Sedan, dagen efter, när dagen började svalna av något, bar det av till en stor house-festival i Malmö! DANSA! Vilken livsglädje! Och alla som var där kändes lika vänligt inställda, alla var där för att ha roligt och dansa till djupa bastoner/rytmer. Det är något särskilt när 11000 personer är närvarande i samma rytm... Vi dansade till soluppgången.

Detta måste också bli en del av vår årliga tradition!

Floreat!
neina

Sommarsolståndet 2013

Vallmo, foto taget från en trädgård i Quimper tidigare samma dag. 


Som att sluta en cirkel, firade vi sommarsolståndet på samma plats, och med samma druider, där vi förra året hade vår druidiska vigsel. I deras egna stencirkel i ungskogen vid tomten.

Vilket år det har varit. Jag kände mig i alla fall mer än ett år äldre, visare, djupare förvirrad, tryggare och gladare i att acceptera det oväntade. Kände så mycket mer kärlek till min man. (hur nu det går att känna mera när det redan var så mycket!) Året har inneburit flera stora flyttar, uppbrott från arbete och land, vänner och musik. Saknad. Glada återföreningar. Stress, tomhet i det okända, famlandet efter den där fantastiska framtiden i det förlovade landet, platt fall, mera kärlek och mera förståelse, till slut ny inspiration.

Där stod vi, och jag sade mina ord av tacksamhet i cirkeln. Jag nämnde också min farmor, som jag växt upp hos som hos en dagmamma, som gick bort morgonen innan medan vi var iväg. Druiden bjöd in henne och jag såg henne, lycklig och hon hade bråttom iväg. Det kändes som ett fint avslut för min del.

Mer firanden i cirkeln! Jag har bestämt att nu ska det bli cirklar av!

Tack till alla som funnits runtomkring oss under detta sega år, när vi nu äntligen börjar få luft under vingarna!

Floreat,
neina

söndag, maj 12, 2013

sanningen

Efter samtal idag - långa, tunga, livsviktiga - med mamma, utkristalliserades detta:

Någon sa "Sanningen ska göra er fria."

Såhär tänker då jag: om en tanke, en inre berättelse, återkommer hela tiden men inte hjälper dig framåt - inte gör dig fri - då kan den inte vara sann. Man kan hålla fast vid tankar och berättelser hur länge som helst och av någon anledning ger de oss något (se nedan) men till slut kommer frågan, vad ger detta mig? Varför återkommer denna bittra historia hela tiden? Vill jag ha bekräftelse av lyssnaren eller?

Och: John O'Donohue skrev att vi ofta sammanblandar identitet med historia dvs vi kan få för oss att vad vi är handlar om vad vi gjort eller varit med om. Men vad vi är, vår essens, vår själ, är något helt annat. Vi är inte enbart våra erfarenheter så därför får vi fundera extra noga på våra motiv om vi märker att vissa historier kommer upp hela tiden och inte direkt lyfter oss.

Floreat
neina

...

"Sometimes the one who is running from the Life/Death/Life nature insists on thinking of love as a boon only. Yet love in its fullest form is a series of deaths and rebirths. We let go of one phase, one aspect of love, and enter another. Passion dies and is brought back. Pain is chased away and surfaces another time. To love means to embrace and at the same time to withstand many endings, and many, many beginnings- all in the same relationship."

Clarissa Pinkola Estés

(hämtat härifrån)

Valborg 2013


Vilket Valborgs-firande vi hade i år! Det bästa som hänt på flera veckor var att vi hade vänner på besök från Skottland, och sen också från Bretagne (huset fullt! Hur kom det sig att alla kom samtidigt?!). Valborgsmässoafton begav vi oss, nyfikna och ovetande men på rekommendation av min coola och all-visa kusin, till Malmö Folks firande på Ribersborg. Cirkustält, livemusik, dans, falafel, dans, elduppvisning på stranden, brasa, spontan körsång, mer dans, nattlig kebab och/eller pommes på väg hem... Kan det bli bättre? Jag är SÅ stolt över våra traditioner att verkligen fira Valborg. Och rörd att få dela med mig av upplevelsen till vänner från Frankrike, Skottland och Bretagne. (Stämsången. Det kommer jag leva länge på. Mums.)


 Dagen därpå kom ytterligare en besökare och nu var vi en glad och galen skara som intog gården där vi bor. Wynja med dotter kom också - traditionsenligt! Egen brasa, god mat, sedan fyra harpspelare, en trummis och en sångare som jammade loss tills sent. Och en maffig chokladask från Stockholm.

Hur bra får man ha det?!

Som om inte detta redan var nog, satt vi uppe till halv fyra nästa kväll (efter fantastiskt god mat, needless to say, igen) och diskuterade religion, stigen, sanning, druidism och liknande. Faktiskt fanns nya väldigt utmanande åsikter med i diskussionen så det bliv lite nytt blod i en diskussion som jag annars bara fört med personer som redan tycker som jag... Detta blev betydligt mer utvecklande! Och fyra harpister som spelade igen, tre samma som kvällen innan och en ny, och så en irländsk träflöjt och sång.

Våra besökare fick ju inte komma till Skåne utan att ha upplevt Ales Stenar. Vi packade in oss alla fem (varav tre bredaxlade karlar) i vår lilla Toyota Corolla, körde i hettan genom vackra, vackra Österlen. Stora delar av resan sjöng vi bretonska sånger i dundrande stämmor; jag lärde även ut en svensk sång som kallar hem sjömännen - med både bordun och överstämma.

Ales Stenar är alltid så storslaget, vare sig i stormby, vid isande vintersolstånd eller som då, gassande, bländande solsken.

Efter en lång vinter och långa veckor då jag varit helt bortkopplad, håglös, är jag nog lite påfylld och redo att kavla upp ärmarna igen; bokskriveri, cirkelstart kanske, nya utvecklande diskussioner - here I come!


 Floreat!
neina

lördag, april 27, 2013

Äventyr

Så klok min väninna Skogsflicka är!

Vi pratade på telefon igår och hade inte hörts på ett tag. Jag nämnde väl något om att jag just nu känner mig lite pressad från alla håll och kanter att "bli vuxen och lugna ner mig" (så säger folk omkring mig som om att bli vuxen måste innebära att bestämma var man tänker bo för all framtid eller skaffa barn eller nåt). Stabilisera mig. Bli vuxen. Är det inte dags nu?

Men jag vill ju absolut inte sluta ha äventyr! Jag vill att hela livet (nja, nästan kanske) ska vara ett äventyr! Jag vill inte lugna ner mig.

Då sa hon, men det är ju när man är vuxen som man har bäst chans att klara sig ur äventyr på ett bra sätt och dessutom lära sig något värdefullt av dem, så det behöver ju inte vara någon motsats att bli vuxen och dessutom leva äventyr.

Det låter som en plan! ;)

Floreat
neina

lördag, april 06, 2013

Oj vårdagjämning

Vårdagjämningen kom och gick och jag var en ihärdig ambassadör i samhället den dagen för det faktum att från och med nu så är dagsljuset mer än nattmörkret. Men jag skrev ju inget här om det.

Har varit i Skottland en vända på semester och det var också höjdpunkten efter flera månaders saknad. Funderar allvarligt på var min plats i livet är: om jag passar bättre där eller här som ska föreställa 'hemma'.

Floreat!
neina

lördag, mars 16, 2013

Citat

"I asked myself how the opinions of men could ever have so spun themselves away from life so far as to deem the earth only a dry clod, and to seek for angels above it or about it in the emptiness of the sky." Gustav Fechner

fredag, mars 15, 2013

Nationalmuseum i Köpenhamn

Vi företog oss en liten utflykt till vår närmsta huvudstad: Köpenhamn en lördag härförleden. Ett av mina favoritställen där är så klart Nationalmuseum, så vi travade dit (från tågstationen går det ju på fem minuter) i blåsten.

Väl där insåg jag att jag faktiskt aldrig gått rundan med utställningen om Danmarks historia. Jag sögs in i montrarna med konsthantverk från svunna tider, bärnstenssniderier, silversmide... När vi snirklade oss runt, runt, kände jag på mig något. Där stod hästen med Solen i sin vagn, den som är med på bild i alla arkeologi-böcker. Sedan... runt ett hörn, inne i ett mörkare rum: pang.

Där stod den. Gundestrup-kitteln. Som svävandes (så minns jag det nu) i luften. Ansiktena, som jag så många gånger sett i böckerna, tittade stint på mig med sina vidöppna utmanande ögon. Djuren dansade över plattorna, ormar och flätor och hår vajade. Så mäktig. Så fin. Så viktig?

Andäktigt gick jag runt den. En gång till. En gång till. Jag fick viska ett litet "tack" innan jag gick vidare. Det tände en eld inom mig, att stå ansikte mot ansikte med dessa Figurer (jag måste skriva Dem med stor bokstav nu) som med största sannolikhet var de Gudar som även är mina Gudar... Även om De rest långt.

De Lever.

I rummet intill fanns några moss-lik, människooffer troligtvis. Just detta är en tradition jag gärna lämnar i det långt förgångna. Men det slog mig då, en scen kom i mitt huvud som en blixt, hur kraftfullt det ändå måste varit, vid en sådan ceremoni: en människa med blodet pulserande varmt i sig, plötsligt - har livet gått ur henne. Jag vill inte tänka på det mer. På väggen i utställningen rum fanns en dikt, stor på väggen: Jag är gåva. Det var en vacker dikt om än obehaglig; det var som om någon av de offrade liksom förklarade sig, sjöng sig själva in i döden-gåvan. Kan inte fatta att jag skriver om detta.

De var människor som vi. Vad tänkte de på? Vad var viktigt för dem? Det är ju genom dem som vi är här idag.

Floreat!
neina