I

I

torsdag, december 14, 2006

WAAAH!!!

Varför låter jag så? Jo, jag har KOMMIT IN på min utbildning - efter en kandidat i annat kom jag på vad jag ska göra. Och jag kom in! Och så visade sig tvivlen... Men, jag SKA bli sjukgymnast, hjälpa andra, så som jag blev hjälpt, att förstå att kropp och själ hänger samman och är ett.

Jag har problem att hålla de gränser jag sätter mot andra - ja, mot en speciell person. Det påverkar mycket av min tillvaro, min förmåga att koncentrera på studierna och att få färdigt tentor i tid. Det blir mer och mer uppenbrt, att vi möts konstant av just det som är det svåraste för oss! Det svåraste för mig är att hålla gränser, eftersom jag har hybrisartade tankar att jag ska kunna hjälpa till i alla situationer. Eller, att själv hämta in den kunskap som behövs (problembaserat lärande) i stället för att bara följa instruktioner.

Nåja, bokhyllorna är i alla fall uppe. Det gör stor skillnad! De har tagit stor mental plats, så det att de är uppe frigör utrymme, ger frid.

Vi har börjat en ny delkurs, en inspirerande, emn ställer mycket på ända för mig. Jag är ju liberal, det är min grundförutsättning. Plötsligt så kommer en massa vänstriga saker in, som jag också håller med om, vad gör jag av det? Spännande...

Oj, så hackigt. Så står det till nu. Tack för denna stund!

Floreat!
-neina

fredag, december 01, 2006

Livet i sin storhet och litenhet

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist. Jag har under tiden fått lov att se livet både i det stora och det lilla perspektivet. Med det stora perspektivet menar jag människa/natur/kultur globalt sett, vad är pengar, varifrån kommer vår mat och våra livsuppehållande medel, även vad vår kultur egentligen ÄR. Med det lilla perspektivet menar jag det som kan hända in en familj, i en släkt - och detta knyter an till det stora perspektivet: vad är det att vara människa? Hur relaterar vi till andra och vad innebär ett gott liv? Vad är ärlighet?

Låt mig för en stund bli något ytlig... Jag saknar HÖSTEN! Jag fick inte alls tillräckligt med höst! Och nu är den slut! Folk började med julgrajor redan i mitten av november!! Nej, jag kände mig berövad något viktigt, snopen och snuvad på Hösten! MERA HÖST behöver jag!!!

Jag firar inte jul, särskilt inte med släkten i år. Jag firar Yule, allt annat är tragg. Jag har aldrig gillat ytligheten, aldrig känt "julstämning" eller gemenskap eller mys. Vintermys, men inte julmys. Yule ser jag fram emot.

Låt oss hoppas att tiden framöver ska bli intressant men inte sorgfylld (jag tänker på min familj). Att vi närmar oss fred på jorden och människor emellan... Att Gudinnan ska respekteras och att varje människa finner sitt eget hjärta och Godheten däri...

Floreat
-neina

måndag, oktober 23, 2006

1/10 - sen dess utan internet!

Jo, en liten kommentar: Denna blogg skrev jag första oktober, sen hann jag inte få upp den innan både modem och bredband small i ett åskväder! Det har hänt mycket sen dess... Men här kommer det:

Kulade lite idag. En härlig väninna vill lära sig (fast hon kan redan), och eftersom hon är en sån som får saker gjort, hakar jag på! Sov 5,5 timmar, skjutsade en person till tåget, och åkte till väninnan. Vi snackade lite (jag för mycket) och sen körde vi ut till en fantastisk bokskog. Bokskog är mat för själen.

Hon visade mig en vacker plats, med utsikt över nejderna (utom där nya tallar skymde!). Vi sjöng upp, kulade lite lätt. Sen kom en person som gjorde hene upprörd, och då var det dags att häva ur sig den ultimata Kulningen! Hon stod uppe på en sten och det var så vackert, så Sant. Kulningen börjar i Jorden långt under oss, när den är riktig. Och det ekade och skallade! Man kan inte fatta om man inte gjort det. Kulning är ett sätt att hojta åt djuren att komma hem, men numera har det blivit ett fantastiskt uttrycksmedel, i en tid då man absolut inte får låta en massa, och absolut inte får ha kontakt med kroppen och Jorden!

Jag fick också kula en sväng. Rösten höll inte så bra, men det var befriande. Jag var helt darrig efteråt. Att jag gjorde det! Hur kommer det sig att det är så upprörande att vara i kroppen, så intensivt, som man är när man kular? Är vi så främmande för kroppen? Är vi så främmande för att vi låter mycket, att vi gör en skillnad här i världen? Kanske det.

Hon berättade lite, sen, om hennes syn på Naturen och ceremonier och så. Jag lär mig så mycket! Och så gick vi en lång runda, över stock och sten. Där får man för att man, skyddad och bekväm på sitt sittunderlag, ordar över hur man älskar Naturen, älskar att riktigt uppleva den! Kräla genom sly och snår fick vi göra sen... Det var härligt. Hur ska man annars veta att man lever? Vad annat för liv är värt att leva, än ett liv fullt av krypande i skogen?

Mamma ringde. Vi pratade. Det är allvar. Jag tackar Gudinnan för att jag kan vara ett stöd för henne nu. Alla situationer är unika. Det är så lätt att döma andra! Sen inser man att alla, alla har sina skäl till sina handlingar. Och så inser man att vi alla har våra skelett i garderoben. Och så dömer vi inte alla andra längre, utan ser ödmjukt och hoppfullt på våra medmänniskor.
I kväll förunnades vi ett otroligt åskväder. Det var verkligen blixt och dunder, länge och rakt över oss! Härligt! Kattungarna sov gott. Senare var där en liten nervös pys, men inte nervösare än att han kunde gnaga på Tarans fingrar. De himmelska makterna hade stor-demonstration i kväll! Man tackar. Världen Lever. (Och vi med den.)

Jag och ovan nämnda väninna pratade också om världen, konsumtion och kläder. Hon sade inspirerande saker, som att kanske sy sina egna kläder, av fair-trade-tyg! PERFEKT. Jag hittar inget jag gillar i affärerna ändå. Jag vill sy själv, jag gillar det! Och så tillfredsställande det är! Det låter som ett bra projekt. (Listan blir längre...)

Hoppas att mamma har det uthärdligt, att hon sover gott. Hoppas att pappa sover gott. Hoppas att lillebror mår bra. Hoppas att storebror klarar sig fint. Hoppas... Tack Gudinna för hoppet. Och för Kärleken, den enda Sanningen.

Floreat
-neina

P.S. Vet Du inte vad ‘floreat’ betyder? Jag avslutar mina bloggar med det, för jag önskar Dig det. Slå upp det i ett latinskt lexikon! Du hittar det nog. Verbformen är konjunktiv. Vad betyder konjunktiv? Fortsättning följer...

fredag, september 15, 2006

Out of the Broom Closet

Händer allt alltid på en gång? Är detta det som kallar “livets flöde”? Tack så mycket för att livet flödar! Jag ska bara försöka överleva vad det innebär...

Efter vår underbara handfasting kom ett olustigt bakslag. En kristen släkting till mig skickade ett brev, om att hon fått reda på vår andra ceremoni. Hon hade minsann tyckt att kyrkceremonin var “underlig”. Och eftersom hon bryr sig, vill hon gärna diskutera det här med tro, under öppna och icke-dömande förhållanden. Jag blev obehagligt berörd. Jag vet vad “diskussion” betyder i dessa sammanhang. Eller?

Jag svarade så ärligt jag kunde. Jag blev upprörd av brevet, men diskuterar gärna, bara jag får veta vad som ska diskuteras. Jag är faktiskt lite lättad över att det äntligen kommit upp! Det ska bli skönt att helt få stå för vem jag är. Jag har ju hittills ‘gått med på’ deras tro, av respekt för dem och husfriden. Vi hade för allt i världen till och med en kyrklig vigsel! (Före vår egen ceremon.) Allt för att räcka ut en hand till släkten.

Men nu är tid att stå för sig själv. En klok kvinna spådde också detta för mig tidigt i somras, fast jag inte då förstod hur det skulle yttra sig. Jag hade nog inte ens kunnas fantisera ihop den här situationen! (Fast jag hade mina onda aningar...) Nå, jag har till och med berättat för mor min att jag har böcker hon inte kommer att tycka om, i vår första egna lägenhet.

Det här är förstås en lång historia, längre än du vill läsa här. Låt mig säga, att med inte helt hederliga metoder luskade mina föräldrar rätt på att jag beställt en viss bok på fjärrlån. Via internet togs också reda på vad sagda bok innehöll. Innehållet godkändes inte, och detta ledde till ett par smärtsamma diskussioner. Ämnet har nu legat vilande i ett par år. Men jag ville vara ärlig och förekomma konflikter, och därför talade jag om att det finns böcker som kommer att finnas i vår lägenhet, som inte kommer att falla mina kära föräldrar i smaken.

På något sätt känns det befriande, att äntligen vara UTE med min tro! Att det äntligen är allmänt känt och okej att diskutera. Jag förbereder mig på att avbryta all “diskussion” som det verkar bli fientligt, ensidigt och bibel-bankande. Jag tänker över huvud taget inte diskutera under respektlösa förhållanden.

Lägenhet, ja. Vi har flyttat in i den första lägenheten vi har gemensamt. Stort för mig! Och en massa samarbetsområden som ska lösas... Spännande! Än så länge trivs jag oförskämt bra. Jag längtar tills vi kan bo där på heltid. Vi har nämligen välsignats med kattungar, som nämnts. Alltså kan vi inte flytta in på heltid förrän kisingarna är utflugna, d v s om c:a fem veckor! Jag antar att det är en fördold välsignelse, detta. Nu kan vi flytta in så sakteliga, och med mer medvetenhet om vad vi väljer att ta in i hemmet och inte. Och, som sagt, vi har mycket att lära av varandra. Jag måste erkänna att fast jag hade en bestämd idé om hur soffan skulle stå, fick jag erkänna att Tarans idé var mycket bättre! Som det kan gå... ; )

Jag får min tid fylld av allehanda härligheter. Hoppas jag lyckas hålla mig flytande! Det är kattungarna, min lillebror, plugget (hur spännande som helst!), spex, sången har fått en ny öppning... Och så den eviga familjen.

En sak i sänder: Jag tänkte jobba i höst, men hoppade på en kurs i stället. Först kändes det olustigt, ensamt, okänt. Och det är ett sådant ämne som på ett vis ligger långt från vad jag läst tidigare. Då lär jag mig desto mer! Och äntligen ett ämne som förbinder det som i århundraden varit delat (så ser jag det, personligen, ämnet gör inte så som vetenskap): själ och materia! Äntligen! Och är det inte lustigt hur allting plötsligt kommer samman? På alla håll och kanter handlar det nu om att hela det som vi trott var åtskilt. Därför vill jag, i det fysiska vara andligen närvarande, och i det andliga vara fysiskt närvarande. Dansa och sjung till Moder Jord!

Sången har kommit starkare i mitt liv nu. En väninna har visat intresse för att träffas och sjunga tillsammans - HURRAAA! Och, nu ska ni få höra, hon föreslog till och med att vi kunde knåpa ihop en sång-ceremoni, där vi hyllar Livet med olika sånger, stämsånger och så. JA! Det är det jag längtat så efter! Och jag trodde inte alls att det förslaget skulle komma därifrån, så jag blev otroligt glatt överraskad! Längtar...

Jag kan väl inte lämna detta helt, utan måste nämna min familj. Spänningen stiger, intrigen späs på... Nej, jag ska inte förlöjliga det. Av olika anledningar är situationen för dem som bor hemma ohållbar. Hur ska vi lösa det? Jag ska inte, kan inte, ‘rädda’ dem. Men jag vill stötta. Framför allt måste min bror kunna känna trygghet. Gudinna, hjälp oss att hitta ut ur detta trassel, komma ut helare, starkare, gladare. Jag vet att vi kan.

Sådant som händer i min familj gör att jag funderar ännu mer på reinkarnation, och på vad vi haft för relationer i tidigare liv. Det är så intensivt, så det vi har nog alla varit allvarligt insyltade med varandra, flera gånger! Hjälp oss lära oss vad vi ska nu, denna gången! Och hjälp oss förlåta varandra.

Pust. Jag har mer, men orkar inte just nu. Fortsättning följer...

Floreat
-neina

onsdag, augusti 30, 2006

Livets labyrint

Vet ni vad jag hörde härom natten? Det ljuvligaste, ljuvligaste ljud, som fick mig att bara må bra... En av kattungarna spann, mitt i natten, ett litet sprött spinn... Och jag myste, och tackade gudarna för Livets Under. De är så vackra, hjärtat värker. Var och en av dem unik, perfekt. (Nu spinner han igen, den lille gottegrisen!)

På tal om att hjärtat värker, jag hade en fruktansvärd dröm härom dagen. Visst använder vi ordet "fruktansvärd" ofta, mest som överdrift, märker jag. För nu finns inga ord kvar starka nog att beskriva vad jag kände. Jag drömde att Taran höll på att dö, det var en sommardag, vi var ute och lite blod sipprade från ena mungipan. Han var sönderhuggen ner i strupen, genom lungorna, bröstkorgen genomborrad. Han hade minuter kvar. Han stapplade omkring och jag tröstade. Vi pratade lite, han flåsade. Då kände jag precis hur jag skulle känna även i verkligheten, om han skulle dö nu. Desperation, hopplöshet, tomhet och en obeskrivlig sorg. Jag tål knappt att återuppleva minnet av drömmen. Den var så verklig, sorgen i min själ. Jag upplevde PRECIS hur det skulle kännas.

Det var inte en profetisk dröm. Kanske var den ett utforskande av hur det skulle kännas om han gick bort. Jag har i alla fall lärt mig att uppskatta varje stund med honom som vore den vår sista. Fast min kärlek tidigare inte visste gränser, är den nu ändå större!

Från det ena till det andra... (kan man över huvud taget komma över de känslor jag kände i drömmen?) Vi började vår inflyttning idag! Det känns komplicerat just nu att flytta, med små kattungar och allt, konstigt att lämna dem, konstigt att inte flytta in helt också. Men vi började i alla fall, vi två, i regnet. Det roligaste var att börja packa upp våra saker, vackra saker jag glömt jag hade, vackra saker vi fått i present till det vi gifte oss, och vackra saker som Taran haft tidigare och som blev glada överraskningar för mig. (Jag vet ju att vi inte har samma smak, men det var förvånansvärt vad vi kunde tåla av varandras gamla grejor!) Än en gång flög mitt gladaste, kvittrigaste "tack!" till gudarna, för att de såg till att inflyttningen började så bra.

På tal om gudarna, för första gången på länge talade Hon klarspråk till mig. Jag läste om att offra något, vad som helst, till det Gudomliga, och då sa Hon, rakt på sak och klart och tydligt: "Jag vill ha dina morgnar, din uppmärksamhet på morgonen. Regelbundet." Så enkelt. Så klart. Nu vet jag det. Bara att följa, och jag tror det kommer att bli bra.

Lite är livet en labyrint. Inte en, på engelska, "maze", utan en labyrint. En "maze" är en sådan som man aldrig hittar ut ur, som är svår och lurig. Vad jag talar om är en väg som slingrar och slingrar, men som bara har en väg och som ofelbart leder fram till ett mål. Men, man ser inte alltid hur det ska gå, och det slingrar lite väl mycket ibland, kan tyckas... Jag vet att målet är där, men det känns långt dit och slingrigt. Hjälp mig då, på vägen! (Ja, jag ska ge dig mina morgnar!)

Om detta känns tungt, eller pladdrigt, ber jag om ursäkt. Du kan lämna kommentarer. Berätta gärna vad du vill höra om, så ska vi se vad jag kan ordna. Det finns ju alltid mycket att skriva om allt. Framför allt önskar jag dig frid och framgång med vad du behöver just nu.

Floreat
-neina

tisdag, augusti 22, 2006

Jubileum! 10:e inlägget!

Välkommen (åter), läsare.

Vi har välsignats med kelllingar. Förstföderskan kämpade tappert i många timmar med kattunge nummer sex, men den var dödfödd. Fem levde och gnydde. Två dagar senare såg vi att numer två inte åt alls, vi matade den med välling och skulle precis till att skaffa mjölkersättning att ge den, men den slutade gny samma morgon.

Fyra kellingar ligger nu här och gnyffar, tjuter stundom och smaskar ofta. Jag känner mig hedrad att jag fick bevittna Livets Under! Själva födseln och hur de små underverken fungerar. Tack Moder, Du som ger - och tar. Allt blir nytt i Dig.

Som jag sade på Hyllebärs blogg, förbereder vi nu fullmåne-högtiden. Jag kan knappt tro att det är sant! Vi har en grupp, den FINNS och GÖR saker! Jag är så tacksam. Och, som jag sagt tidigare, jag vet att det leder till något stort. Gudinnan och alla andra gudomligheter, andar och hjälpare, har en plan med detta. Det kan inte annat än bli fantastiskt!

Jag är förundrar över hur mycket mer jag vågar nu än innan. Jag vågar ringa efter både lägenhet, jobb och boka tid hos doktorn! Och med mycket mindre ångest! Jag riktigt ser fram emot saker som jag är rädd för, eftersom jag vet att det är saker jag lär mig av. Jag längtar nästa efter att få göra läskiga saker, så att jag lär mig desto mer. Konstigt. Å andra sidan visste jag redan att envishet är min gåva (och last).

Låt oss växa dag för dag. Tack, ni som hjälper till och visar mig vad jag kan, tack för att ni visat mig på mitt mod!

Floreat
-neina

söndag, augusti 20, 2006

Verkligare än "verkligheten"

Efter mycket om och men, efter en härlig bröllopsresa, efter att ha landat... då var det dags att träffa Skogsflicka ordentligt innan hon far igen. Jag tackar Gudinnan för att vi funnit varann.

På Skogsflickas eget initiativ hade vi en ceremoni, som för att skjuta djupare rötter och kunna växa ut större, jublande grenar. Nu är tid att sträcka oss utanför oss själva.

Vi skulle skapa något tillsammans och lämna det ute - som en liten mystifierare och åter-helgare! Tänk dig själv, om du är ute och går i skogen och plötsligt i ett träd hänger små runda näverbitar på tråd med mystiska, vackra tecken på. På en sten under trädet ligger blommor. Vad har försiggått här?! Jo, en Hyllebär-ceremoni, så klart!

På temat träd vävde vi en ceremoni. Skogsflicka hade faktiskt flest idéer. Det var så underbart att se henne 'in action'. Vi gick ut i skogen, plockade lite olika löv på vägen. Vi hade diskuterat vilka träd som stod för vilka väderstreck och element, och kom fram till att det finns många olika sätt att se det på. Ingen av oss höll helt med något system i böckerna, men vi hade lite egna varianter också. Som sagt, nu är tid att sträcka sig ut, utvecklas, inte bara ta in andras kunskap utan känna sin egen.

Vi såg ett mystiskt träd, en trädstam med flera stammar i, två tjocka och några smalare - i en och samma Bok! Dessutom... någon hade ritat ett pentagram på detta magiska träd, och något som liknade ett druidsigill... Där i närheten slog vi oss ner. Det ösregnade, men under lövkronorna kom det inte så mycket. Vi hörde mest bruset av regnet ovanför. Vi satte upp pinnar i en ring och lade ut löven i sina riktningar. Så började vi.

Det var en vacker, innerlig, befriande stund. Jag kände att jag sköt ner rötter och kan veckla ut mina grenar. Vi skrattade, hojtade, skrek om vi kände för det - ett sjudundrandes "TAAACK!!!". Vi delade bröd med varann och med Jorden, och drack juice (något utspädd av stora plumsande regndroppar...). Vi skapade något och lämnade det vi roten av ett träd, bakom en stock. Vi tog oss tid att titta varandra rakt in i ögonen. Gudinnan, och en massa andra, var med oss.

Jag vet inte vad det är, men något är det, som Gudinnan tänkt ut här. Så jag försöker, vi försöker, följa hennes strömmar och vinkar. Något är det med Hyllebär, något är det med Skogsflicka, något är det med var och en av oss... Jag är i alla fall redo att sträcka mig ut.

Mitt under ceremonin kom solen - och det regnade fortfarande. Hela himlen glittrade och marken ångade i solljuset, ånga svepte runt på marken omkring. Det var då hjärtat ville brista av all skönhet, och jag kände samtidigt ett lugn: detta är Verkligheten. Detta är den Verkliga 'verkligheten'. Inte allt det andra, då vi går med bara hälften av våra sinnen igång och bara en tiondel av hjärnan och en bråkdel av själen och hjärtat öppna! Den stunden, då man kanske i vanliga fall skulle sagt: Det var vackert som ett vykort, eller det var som Sagan om Ringen, eller det var helt overkligt - den stunden visste jag att detta var Verkligheten. Allt är ett. Gudinna, jag är du och du är jag och vi är alla Ett. Det fullständiga vissheten om att jag är en oskiljaktig del i Alltet - och Alltet är en del av mig.

Hur kan man tacka för en sådan insikt, en sådan stund av Skönhet, Kärlek och Sanning om Alltets Natur? Genom att Leva helt och fullt i Verkligheten, om du förstår vad jag menar. Och genom att skjuta ner sina rötter och skjuta upp sina grenar och sjunga!

Floreat
-neina

P. S. Vår katt har precis fått kattungar. En sådan upplevelse, även om det inte är första gången! Fortsättning följer.

tisdag, augusti 08, 2006

Handfasting och Höst

Kära vänner och nykomlingar som virrat er hit,

Jag tänker skriva om handfastingen (jag skrev lite på gruppens blogg, men här kan jag breda ut mig) och om hösten... Tarans och min handfasting var underbar. Och den var under-full, som man hade sagt på engelska. Uppehållsväder hade beställts, och det var lite svårt att lite på att det skulle förbli uppehåll - men det visade sig att De Visa hade en bra plan... Ute på halvön var det omväxlande solsken, omväxlande mulet, alltså mycket spännande väder. Magin låg i luften och jag tror att även gästerna kände det. De såg helt magiska ut, där jag såg dem på håll.

-
Prästen kallar inifrån cirkeln, Prästinnan svarar, de tre trummorna börjar trumma medan vi vördnadsfullt vandrar in, genom porten i muren, ställer oss i cirkeln bland facklor. Från fyrfatet flammar lågor och himlen verkar svara med mullrande åska, stundom svagt, stundom starkt, som för att bekräfta det som nyss sagts. Prästen läser Druidens Bön, och avslutar bönen med "Välsignat vare Allt".

Att stå där, vara där så fullt närvarande och ännu mer levande än i 'vardagen', är mäktigt, vackert. Välkomstord sägs, portarna öppnas, böner läses och vi påminns om att Allt är Ett - Ett är Allt. Och medan vi står där är det som att vi plötsligt kan förstå det, förstå på riktigt, känna det och veta det i hjärtat - Allt är Ett. Träden, sjön, åskan, kullen, jorden, korna, varje deltagare, vinden, elden - Ett är allt.

Vi sjunger kraftsången, trummorna trummar, hjärtan trummar, vinden och träden sjunger kraften. Portarnas väktare är med och vill vara med, för platsen har på olika sätt vanvördats. Det är som om allting där vill hjälpa till att få in mer energi där. Åskan mullrar.

Taran och jag träder fram till fyrfatet. Prästen säger att allting i Naturen går i cirklar - har vi våra symboler för de Stora Mysterierna med oss? Ja, vi får dem av Skogsflicka. Vi ger varandra våra löften, ger ringarna. Vi ger oss själva till varandra. Just då, när prästen säger de orden, blir jag fullt medveten om att det är det jag har gjort. Jag känner att jag har gett allt - och vunnit allt. Vi får höra kloka ord som jag sparar i hjärtat. Vi får höra en ljuvlig sång, som jag också sparar i hjärtat. Allt jag ser, sparar jag i hjärtat - våra vackra, älskade vänner, våra vackra, älskade Moder Jord och Fader Himmel.

Vi offrar i elden löv från våra träd och ett renande salviablad. Det doftar gott. Vi sjunger, eldsången, vi sjunger ut, offrar vår sång och vår närvaro - och fylls också av Helig Närvaro. Vi tackar för Närvaron, vi tackar för allt, vi lämnar portarna på glänt så välsignelse och kraft åter kan fylla platsen. Vi vandrar ut, till trummans slag, till åskans muller och vindens sång och solstrålars dans. Vi är omslutna av Alltet, omslutna av Kärlek.

-
Kanske minns jag någon detalj i fel ordning, kanske någon var helt oberörd och inte alls förstår vad jag pratar om. Men det var stort, det var Heligt, och jag tror att alla som var där kände det. Det kändes så för oss som gifte oss, att så mycket kärlek och omtanke riktades till oss från dem som var där ( i alla världar!). Det ska bli ett rent nöje att få återgälda allt detta, på de vis vi kan! Välsignat vare allt.

Hösten skulle jag skriva om... Det blir kort för jag är lite matt efter att så ha återupplevt minnena från handfastingen. Vi ska flytta till lägenhet, Taran ska väl efterhandsansöka nån kurs, jag ska... väl... söka jobb... (hjälp!) eller också efterhandsansöka. Gudarna hjälpe mig! Ja, jag vet att de gör det. Jag får öva mig på att släppa all oro, för det är först när vi släppt allt, som vi är redo att ta emot.

Jag skrev på hyllebärs blogg också, att det händer spännande saker i höst vad gäller Göingepaganismen! Vi har träffat en jättetrevlig tjej som vinn träffa oss fler gånger, och det finns intresse att starta en hemsida som gör paganismen mer tillgänglig. Det ser jag fram emot!

Nu ska jag kontakta studievägledarna, kanske...
Floreat
-neina

fredag, juli 07, 2006

Våra Vänner

Det är varmt och allt går slött. Samtidigt som det virvlar på, frenetiskt. Dessutom har något, för mig, monumentalt, hänt. Goda vänner har återvänt! Det är som om världen öppnar sig på nytt...
Som jag har sagt tidigare, vet jag nu att jag har mycket framför mig att lära. Och jag vet inte vad det är. Jag anar nu, att det har med handfastingen att göra, och det som det innebär, men också vad som kan bli nu när dessa vänner finns lite mer tillgängliga. Jag tackar Gudarna för allt som är just nu!
Floreat
-neina

söndag, juli 02, 2006

Att titta mot Solen

... vad händer? Det mullrar och susar i mina öron, karusellen vindlar fram så fort att jag inte ens hinner hisna. Inte heller hinner jag hämta andan. Det är mest i mitt huvud. Sommaren stormar fram - jag har inte hunnit ställa om till sensommar men nu är den här och kräver min uppmärksamhet. Hösten likaså kräver sin uppmärksamhet och planering. Jag vågar inte allt det jag sagt att jag tänkte göra till hösten.

Jag talar förstås om handfastingen och det som händer därefter (?). Inte en dag går utan att något ska dryftas, ordnas, planeras... Jag hinner inte ens tänka på vad det leder till. Det leder ju till en höst full av möjligheter! Möjligheter som jag inte vågar ta, eller kan eftersom jag är förhållandevis feg och utan erfarenhet. Jag vet ju inte vad jag “ska bli när jag blir stor” så jag ska ta studieuppehåll. Och vad ska jag jobba med under tiden? Jag vågar inte ens söka okvalificerade jobb! Gudinnan hjälpe mig.

Är det ett tecken, att en person i min närhet kommit på att detta kroniska, nästan livslånga besvär, han dragits med, har med andningen att göra? Jag menar, är det ett tecken att jag ska läsa till sjukgymnast? En av anledningarna till att jag vill det är ju för att kunna hjälpa folk med andningen. Jag har personligen fått uppleva vilken skillnad en effektiv andning gör, jämfört med en ineffektiv. Det är nästan så att jag vill säga att först då började jag LEVA.

Jag får väl vila i trygg förvissning om att, som min kloka Skogsflicka sa, man tar ett steg i taget för man är inte redo för alla nästkommande steg just nu. Jag vill glädjas åt stunden för vad den är, sen tar jag morgondagen för vad den är. Det låter ju bra. Tänk om man kunde släppa all oro också!

Jag har en bild som är så stark att jag ofta, ofta refererar till den. Under en (tyvärr ganska lång) period i mitt liv kändes det hela tiden som om att jag höll på att drunka, fick inte luft, drogs obarmhärtigt ner i mörka djup. Inget fäktande eller simmande kunde ta mig uppåt. Till slut orkade jag inte kämpa emot heller. Jag hade inte en enda klar tanke inom mig, mer än en obetvinglig dragning att i alla fall TITTA uppåt, titta på ljuset där uppe. Om jag skulle sjunka skulle jag i alla fall sjunka med blicken mot solen... Omtöcknad kunde jag då och då märka att jag inte var på väg neråt, utan uppåt. Hur vet jag inte, men jag höll, så gott jag orkade, blicken och längtan riktade mot ljuset. Så var det något som lyfte mig.
Tack och lov är det inte så nu. Men jag kan i alla fall minnas den perioden och veta att Något bär mig, om jag håller min längtan, hur omtöcknad jag än är och svag, riktad mot Solen. Och så kan jag som en klok person sade, också säga: Var bara lugn och tålig, mitt hjärta. Tyngre har du burit förr.

(Som parentes till detta vill jag tilläga att inte allt mörker eller djupt vatten är ont, inte heller att allt ljus är gott. Det kan bero på situationen. Men det visste ni redan.)

Med önskan om att vi alla ska få lära oss mer, bli mer oss själva, och lära oss av varandra.
Floreat
-neina

söndag, juni 25, 2006

Sommarsolståndet...! Och stundande Lammas

Ja äntligen var det dags. Det har gått ett par dagar. Men det tog tid att sjunka in. Jag skrev på Hyllebärs-bloggen, men jag ville att det här skulle bli mer personligt. Jag har funderat och funderat, men insåg att det är inte så mycket att lägga till. Litha var fantastiskt. En av mina favorithögtider!
Jag vet inte riktigt vad jag bjöd in för nytt då jag lade kransen på elden. jag vet bara att jag innerligt, hett, vill göra mer, vara mer, lära mer! Tyvärr får detta, det viktigaste, stå tillbaka i allt sommarståhej. Vi ska ju gifta oss, och då är det mycket som ska förberedas. Jag vill inte glömma den inre förberedelsen mitt i virrvarret av yttre förberedelser ("Hur många skålar till bål finns det? Vad ska vi ha för dukar? Finns det högtalare?"). Hur ska jag bäst förbereda mig? Vi gör ju ändå det här för att det ska betyda något. En klok kvinna sa till mig att i och med detta blir jag kvinna helt och hållet. Okej... Jag känner på mig att något 'lurt' är på gång, för jag ser inte runt nästa krök men känner att vägen inte kommer att fortsätta som vanligt bara. Jag känner det på mig. Något kommer att hända - vad? Hur gör jag? Kanske det är det som är poängen - det blir en initiering och då vet man inte vad som kommer att hända. Det finns heller inga 'rätta' svar, utan jag ska bli mer Mig Själv.
Nu ska solen ge än mer av sig själv och av jorden ges form i frukt och säd. Solen fyller på oss också, så att vi mognar, fylls av kraft och liv, fulländas.
Floreat
-neina

onsdag, juni 07, 2006

'Kelter'

Jag har hållt på att studera 'kelternas' historia ett bra tag nu. Det är väl passande för en pagan? Att hämta inspiration från detta naturnära och mystiska folk? Det är bara det att 'kelter', som ett enhetligt folk, förmodligen aldrig fanns. Förmodligen hade de inte ens enhetliga andliga föreställningar. Rasar inte allt då, för en pagan med 'keltiska' gudar och 'keltiska' myter och det 'keltiska' årshjulet? Nej! Det var så härligt, jag upptäckte att min andlighet, min religion, inte valideras av historiska fakta. Det kommer inifrån mig själv och kan aldrig motbevisas. Men varför denna uppmärksamhet kring 'kelterna'? Tillsammans med Nordamerikas indianer är de den grupp man i paganska kretsar tittat mest till för att hämta material till sitt religionsbygge. Jag ställde mig själv frågan varför jag intresserat mig så mycket för just 'kelterna'. Så här, ungefär, skrev jag den 30 maj.

Varför jag intresserat mig för 'kelterna':
För att de var annorlunda (per definition!), mystiska, och för att jag inte känner mig hemma i den här världen. Alltså finner jag namnet på en annan värld och tillskriver den de värderingar jag har, och kallar världen... keltisk. Det är ett ORD bara för det jag tror på: Naturen, ödmjukhet, heder, integritet, cykler, magi, musik, träd, skoj, gästfrihet, paganskt, mystiskt... VADÄN det var som var annorlunda mot denna avskyvärda kultur, skulle jag skriva under på. Nästan. Så vare sig alla mina tidigare fantasier om ett forntida ärorikt folk kallat 'kelter' någonsin var sanna, eller inte, skulle jag ändå tro som jag gör. Till exempel vet vi ingenting om "druider". Men, jag vet att jag håller med de åsikter som många har, som numera kallar sig druider. Det kan gälla vördnad för träd, miljön, cykler och så vidare. Och vi kallar det druidism för att termen var ledig, så att säga. Hade gruppen haft ett annat passande namn, hade jag också hållt med om samma värderingar. Detsamma gäller termen 'pagan' eller 'prästinna'. Det är ju inte en Mystisk Titel jag är ute efter! Det är ju idéerna, tankarna, koncepten och känslorna.

Alltså, jag har intresserat mig för 'kelterna' för att de varit, just, annorlunda. Jag har mina värderingar och de är annorlunda mot vad som värderas i den här kulturen, verkar det som. Nu vet jag att termen 'kelt' och allt vi fyller den med, är relativt nya påhitt. Då vet jag det. Jag kommer att fortsätta att tycka som jag gör, kalla min Patron Goddess ett 'keltiskt' namn och så vidare. Det kommer inifrån mig. Sen är det praktiskt att ha ett namn ibland, ett samlande namn på begrepp. Men det är nog som Toliken sa, att 'keltiskt' är en magisk säck i vilken vad som helst kan stoppas och ur vilken vad som helst kan komma ut...

Floreat, vad du än kallar dina gudar
-neina

tisdag, maj 23, 2006

Berg-och-dalbana

Livet känns verkligen som en berg-och-dalbana. En helt vanlig morgon får jag reda på att min barndomsvänninas mamma hastigt gått bort. Hon stod familjen nära. Plötsligt kändes det konstig att göra någonting över huvud taget. Det kändes onödigt och världsligt att ens borsta tänderna. Ändå var det det enda jag kunde göra. Jag bäddade så noggrant, så noggrant. Jag plockade vartendaste visset löv från växterna, så noga som aldrig förr. Jag fejade, flyttade, gick av och an. Och till slut kunde jag sjunga. Det sköljde genom mig men hjärtslagen hördes i rösten. Det var mitt sätt att hantera detta overkliga.

Samma kväll skulle jag sjunga på en mässa - det var helt oplanerat, de ringde dagen innan. På mässan tillägnade vi all musik till henne. Jag höll på att svimma när jag skulle säga det till folket. Sen sjöng jag och i sången blev jag stark och det kändes verkligare. För döden är verklig. Det är vi som slår den ifrån oss, lever i en drömvärld. Det är den som slås i spillror när döden slår till, vår drömvärld...

Det har blivit en väckarklocka för mig. Jag känner mig fortfarande morgonyr, men jag håller på att vakna till. Jag måste reda ut det här med döden för mig. Eller få frid med det. Taran sa just det, att vi hanterar det dåligt i vårt samhälle. Döden måste vara hemsk och sorglig, du är konstig om du har en annan inställning. Men döden - den bara är. Tillfället kan vara olägligt, sättet kan vara hemskt, saknaden kan vara sorglig, men - döden, den är. Liksom tillblivelsen. Jag VET vad jag tycker om döden, men jag vill kunna känna det också.

Vi har lagat mat idag och ska åka dit och vara med familjen. Min barndomsväninna, och hennes bara några veckor unge son är där. Men han hann träffa sin mormor förra helgen.

Må vi och våra förlevande känna frid.
-neina

torsdag, maj 18, 2006

Framtiden, Ceremonier, och Lush

Precis sådär som mot slutet av gymnasiet: framtiden var svart. Inte svart dålig, bara det att det var mörkt, gick inte att se. Under gymnasiet kunde man 'se' ett par år framåt, fantisera och fylla i detaljer själv, men efteråt... vaddå? Man kundeju hamna var som helst, men jag kunde i alla fall inte för mitt liv SE var det skulle vara. Och så är det nu. En etapp i mitt liv är slut. Framtiden ser jag inte, jag har inte en susning, inte en glimt, inte en aning om, var nästa stig börjar. Kanske är det så att skymningen för den här stigen har dragit sig tätare om mig och nu har jag en natt att vänta, en natt av drömmar och vila, mörker och ovisshet, innan gryningen kommer, med honungslent ljus och skimrande klarhet - då jag plötsligt minns det jag vetat hela tiden: "Så här var det ju det skulle bli, hur kunde jag inte förstå det?" Hoppas det blir så. Det blev ju så efter gymnasiet (oj vad länge sen det känns och ändå är jag fortfarande bara en sjuttonåring...).

Ja nu är allt ett sorts mellantillstånd, innan flytet kommer igång igen. Jag har mina små galna idéer om framtiden, men ingen aning om hur det ska ske. Vi ska i alla fall fylla sommaren med meningsfullt arbete, hemma och förhoppningsvis på en arbetsplats (wish me luck), sen se till att resan blir av.

Inför förra fullmåneceremonin, eller vad det nu ska kallas, hade jag mig en funderare. Varför gör vi ceremonier egentligen, vad är syftet? Jag menar, jag vet att jag gillar det, man känner sig så 'naturlig' och som en 'duktig häxa' som kommer ihåg de där datumen och så, men varför gör vi det? Jag vill ju inte tro att det bara är ett jobb som ska göras för att åstadkomma något, det kan man göra spells för eller helt enkelt fixa det! Det är ju inte en skuld som ska betalas eller information som ska förmedlas eller kakor som ska bakas - alltså jag vill inte tro att ceremonier bara är till för att jag ska göra något för att sen få något. Det är jobb som funkar så. Jo, så medan jag funderade slog det mig att det handlar om att följa med flödet som redan finns där, att medvetet sätta in sig själv igen i häret och nuet. Att medvetet, hedrande, VARA i Flödet. Att bäst man kan åter ingå i det. En annan bild jag fick var bilden av en magnet. Om jag minns mina fysiklektioner rätt, så är det som ger en magnet dess kraft, att den är full av små mini-magneter, ungefär. Och när alla de är riktade åt samma håll, har magneten kraft. Är de däremot trassliga och alla pekar åt olika håll, är det ingen magnet utan en klump järn. SÅ, ceremoni är att, genom att placera sig i Livets Flöde som det är NU, kamma de små magneterna rätt igen så att hela magneten blir kraftfull. Kanske kan det vara så.

Som jag skrev på Hyllebärs blogg, var det stort för mig att vi sjöng. Det är särskilt levande, flödande, renande, stärkande.

Kanske slänger jag upp lite gamla anteckningar från tiden jag varken hade dator eller blogg, men hade behövt det! Jag får nämligen små ryck och skriver några rader tankar lite här och där. Det är nog omöjligt att sammanställa, men hittar jag nåt spännande kommer det upp här!

Jag vill också ta tillfället i akt att missionera lite. Skogsflicka invigde mig i Lush... Dessa fantastiska produkter! De är särskilt bra för oss paganer, eftersom de innehåller naturliga ingredienser och massor med eteriska oljor och örter - så att varendaste dusch blir en liten ceremoni, varenda handtvätt fyller dig med Jordens kraft. Och sen att de inte testar på djur och så gör saken bara bättre. Alltså: kolla Lushs produkter. Jag har nu spenderat tre dagar med att läsa i deras katalog, som jag fick av en annan väninna som också använder det. TRE dagar! Jag är ju en bokmal egentligen, men alltså, denna katalog... jag kunde inte släppa den! Och Taran blev också intresserad, nu ska han beställa mer än vad jag ska! Och så att det tänker helt annorlunda och gör tvål i geléform eller schampokakor (låter väldigt behändigt för mig som älskar att flänga runt) och att de har en badolja som heter Cerridwen's Cauldron... Okej, jag ska ge mig nu, nu har jag sagt det. En sista grej, bara: deras grejer luktar så gott också! Katalogen luktade som Skogsflicka, så jag har gått och nosat på den hela tiden...

Nästa mission: Mooncup. Kolla in. Jag hade inte klarat mig utan den, alla kvinnor borde ha en sådan. Den fungerar långt bättre än något annat giftigt man kan få för sig att ha på sitt heligaste ställe...

Nu är sommaren kommen. Det var varmt, varmt, och löven slog ut och... så började den svenska sommaren med kallt, kallt. Det gör mig egentligen ingenting för det här regntunga är egentligen mitt favotirväder! Jag måste bara behärska mig och gilla allt som det är nu, för det finns en lite röst inom mig som med glittrande ögon säger: "...men snart är det hössst..." och myser! Ja, jag är ett höstbarn! Ska försöka njuta av våren också.

Önskar dig och din omgivning allt gott.
Floreat
-neina

torsdag, maj 11, 2006

Äntligen...

Äntligen kom jag igång och gjorde mig en egen blogg. Hyllebär-bloggen ska ju inte bara fyllas upp av mitt prat. Jag ser att min profil står på engelska... funderade på att ändra det men det kändes OK. Det är inte klokt vad allt annat blir frestande när man har en uppsats som ska skrivas... Som jag sa till Skogsflicka, det är väl lika bra att den samlar damm så slipper jag samla det när jag städar.

Jag skrev innan att jag brottas med en bok. Fortsättning följer, såklart. Jag är färdig med den nu sedan ett tag och håller på att smälta den. En annan sak att smälta är att häromdagen träffade jag en häxa som håller kurser och föredrag, håller på att upprätta en stenring hemma hos sig för ceremonier, har en egen variant på qi gong... Jag blev ju glad för hennes skull och besviken att jag inte var där än. Och så påminde Taran mig om att hon har haft minst tjugo år mer än jag på sig att bygga upp detta! Faktiskt funderar jag mycket på vad jag ska göra av mitt liv. Vilken väg jag ska gå. Vägen jag är på nu börjar mynna ut, så att säga, på ett torg kanske och så gäller det för mig nu att hitta min nya plats. Jag vet ju vad jag drömmer om. Det känns bara så långt dit. Och kanske jag inte är rätt person att klara det?

Det är alldeles för fint väder för att sitta inne nu! Men det finns en alldeles för kelig kise därute, om jag skulle sätta mig på trappan med datorn... Dags att runda av.
Allt gott!
-neina