I

I

lördag, mars 31, 2007

En dag som den här

En dag tillbringad i väntan - på något som inte kom. Men jag är nöjd och glad; jag tillbringade tiden väl.

Snälla, läs Hyllebärs blogg, jag önskar att så många som möjligt kan bli inspirerade av våren! Och jag var inte helt overksam idag som jag brukar kunna vara (du vet, gå en hel dag och läcka energi för att jag tänker på allt jag inte gör men borde/vill göra men inte gör för jag inte orkar/vill spara alla bra idéer till en annan dag)...

Jag har börjat skriva i en skrivbok. Inte vilken skrivbok som helst. Den här är skitsnygg. Jag har många jättefina men den här är helt enkelt snyggast. Jag har massor av fina skrivböcker som jag inte skriver i för jag sparar dem till det Perfekta Tillfället - som aldrig kommer.

Det är Min Speciella Bok som jag börjat skriva. Boken där jag samlar alla ordspråk, dikter och böner som är jätteviktiga för mig. Det är perfekt, för boken ser ut som en läderskrivbok från renässansen. Pappret suger åt sig bläcket så där tillfredsställande. (Jag kan rekommendera detta till alla: en PaperBlank skrivbok.) Den är redan min vän. Jag kan inte rita så bra utom stiliserade dekorationer, men skriva fint det kan jag.

En av de många fina bönerna jag vill dela med mig av: Druidens Bön (BranDuirs översättning, ska kolla ursprung)

Framför mig livets ljus
Bakom mig strävans skugga
På min vänstra sida kärlekens sköldar
På min högra kraftens runor
Ovan mig visdomens stjärna
Under mig kunskapens stig
Inom mig den eviga kraften
från förlevande, andar, gudar, gudinnor
Från Sol Fader och Jord Moder
Från kärleken och syskonskapet mellan allt levande.

floreat!!
neina

lördag, mars 24, 2007

Ostara i Gamlarp

Eftersom den astronomiska vårdagjämningen sker lite när den vill kan vi som tyvärr inte har alltför flexibla arbetstider inte parera ögonblicket helt. Hela dagen får bli högtiden. 

Vi var fem stycken som träffades vid en stenring i Gamlarp, en nyrest men verkningsfull. Det var kväll och mörkt. Det hela blev helt improviserat men helt karakteristiskt: en spirande början... Och som en druid sa (bland mycket annat vackert) är det verkligen dags att vi som är Moder Jords barn, som är tjänare av den Kärlek hon står för, står upp för henne. 

Jag tänker mig att det inte bara handlar om 'vanlig miljöaktivism' utan också bara det att vi håller ceremonier, uppmärksammar årstiden, att det hjälper jorden. Åtminstone kändes det så, liksom jag känt flera gånger förut, att Hon blir så GLAD när vi ägnar henne en liten stund. Hennes hjärtslag slog gladare i takt med trummorna, hon skickade glitter och ljussken och starka vindar vid lägliga tillfällen som svar... 

Efter en härlig stund av att komma ihåg hur det EGENTLIGEN är att känna sig levande gick vi in, drack te och diskuterade. Som vanligt så många idéer, så lite tid. Jag påstod att jag inte har tid för annat än livsuppehållande åtgärder just nu, men så är det ju så att det här med jorden faktiskt ingår i "livsuppehållande åtgärder"! 

Vi pratade också om att i takt med att de alternativa rörelserna växer sig starkare och blir något mer accepterade, kommer också motståndet att växa. Och en prästinna sa att vi får inte vara naiva, vi måste vara uppmärksamma eftersom det kan komma påhopp från de mest oväntade håll (något som både hon och jag har smärtsamma erfarenheter av). Något att tänka på. 

Slutligen, denna blogg är faktiskt samma som på min andra blogg (på Lupas) eftersom jag nu har två på ungefär samma tema. Dessa två bloggar skiljer sig faktiskt åt ganska mycket i inriktning, men inte i fråga om detta. Så blev det denna gången. I vanliga fall har den andra en lite mer "allmänpagansk" inriktning (hoppas jag) medan denna bloggen har en mer personlig karaktär. 

Med önskan om en fruktbar vår.
floreat
-neina

måndag, mars 12, 2007

Tillbakablick: februari

13/2 2007: “Vet inte hur jag ska börja. Så, nu var det gjort. Skriker, gråter inuti. Igen. Kommer ångesten alltid tillbaka? Ja, det har den gjort hittills. Är det verkligen ångest (fröken märkvärdig)? Eller är du bara rädd att ta tag i livet? Jag önskar SÅ att jag kunde ta tag i livet - med tillförsikt, glädje, inspiration! Det är nog inte ta-tag:andet som är den brännande punkten. Det bränner i ögonen, hjärtat fryser så det svider, bankar dovt. Ensamt. Det är det det är. Överväldigad av krav och ingen gemenskap att hämta kraft ur. Så jävla ensam.

Det är väl så periodvis, när ‘allt är så nytt’ att ‘man känner sig lite vilsen’ och saknar det förflutna, tryggheten. Dels saknar jag det med en sugande hålighet i magen, dels saknar jag allt som inte blev, allt jag ville som inte sker. Som jag inte ordnade, inte orkade, inte vågade, inte jobbade för. Saknar allt, alla drömmar. Saknar att ha drömmar att hoppas på. Där jag är nu är då sannerligen ingen ‘dream come true’. Tillbaka ner igen, tillbaka på min Ensamhets Slätt.

Suget i maggropen. Glöden i hjärtat falnad. Ensam. Rädd! Rädd på ett ihåligt sätt. Saknar, saknar, saknar med ett urskri saknar drömmarna, värmen, gemenskap, livet i färg. Saknar att flyga på musikens vingar, att flyga på kärlekens vingar, att flyga på tillförsiktens och framtidsglädjens vingar.

Och så någonstans har jag en stor, stark obeveklig kärlek till Taran och en gemenskap med honom. Men på min Ensamhets Slätt är bara jag, kan bara jag komma. Det är bara min värld. Det känns som jag bedrar honom genom att inte känna glädje i hjärtat inför framtiden. Min framtid, närmare bestämt. Hans är hans och trygg. Ibland kan jag stänga av ensametskänslan, leva och verka och ha trevligt och underbart egentligen med honom, men innerst detta sug av frånvaro av hopp. ... (mer depp)

Jag vet verkligen inte vad jag gör här. Vad håller jag på med? Vad tror jag det ska leda till? Det leder inte till det liv jag smärtsamt saknar nu. Var finner jag det? Finns det livet? Kan jag ha ett liv eller är det bara suget i maggropen, känslan av hopplöshet och en vindpinad slätt? ... Vart tar jag vägen? Vad är jag? Vad ska jag. Göra. Psykakuten tar inte såna som jag, förbannade envisa ordentlighet jag blir liksom inte tillräckligt illa däran. Fast emellan och hemsökt.”

14/2 2007: “Angående gårdagens depp så har det lagt sig lite. Sörjan är kvar, men ligger ner i stället för att virvla runt, kväva mig, smutsa ner, skymma. ... Det hade förstås inte gått så bra om jag inte pratat med Skogsflicka-syster. Vi skypade på kvällen - jag hade messat henne i desperation på morgonen ur min förtvivlan, jag saknade, saknade henne så. ...

Underbar är hon, denna Skogsflicka, detta solsken, denna klokskap, denna friska fläkt: jag får luft, liv, kärlek, värme - glöden i hjärtat! Satte fingret rakt, rakt bestämt fast frågande (alltid upp till mig) raskt på det väsentliga, satte ord på dessa dimmiga slöjor inuti - så de blev sjalar av silke och vadmal och mollskinn så jag kunde slänga eller spara eller svepa in mig i. ...”

söndag, mars 11, 2007

Irland...

Kom hem för ett par dagar sedan från den gröna ön - suck. Jag ville inte hem! Men först, en ursäkt för att jag inte skrivit på så länge. Det är dumt att ju mer som händer, desto mindre hinner jag skriva. Om du nu läser. För ju mer som händer desto mer vill jag skriva om, desto mer känner jag som behöver bearbetas som inte lätt omvandlas till text...

Jag tror jag kan ge lite i efterhand om det som hänt fram till resan. (Det är jättenyttigt att blogga, det tvingar mig att hela tiden känna efter och uttrycka vad som händer inombords och utombords!) Själva resan kräver väl sina kapitel också, det räcker idag att säga att jag ville INTE åka hem, jag håller på att planera nästa resor dit och flytten också. Jag har aldrig haft så kul i hela mitt liv.

Trots att det bara var några dagar, klarnade flera viktiga saker för mig under resan. Jag lärde mig att jag kan hux flux framträda och sjunga. Jag lärde mig att lyssna till deras musik. Jag lärde mig elva sånger. Jag lärde mig att jag trivs bättre på landsbygden. Jag lärde mig vara trevlig och social. Jag lärde mig sakna Taran ordentligt. Jag lärde mig INTE hitta på småvägarna! Jag lärde mig att platser talar sina språk, och Irland talade mitt språk, liksom Göinge gör. Fast jag är ju tvåspråkig.

Det jag behöver lära mig nu, eller snarare öva på, är prioritera och planera. Då hinner jag med mer. kanske till och med blogga mer och dessutom regelbundet. På återseende.

Floreat
-neina