I

I

torsdag, december 30, 2010

2010 - och ser framåt!

Utan att bli sentimental sitter jag och funderar över 2010 som nu håller på att ta slut. Sentimental blir jag inte, av två anledningar: nyår var det ju redan vid Samhain, på ett sätt, och vid Vintersolståndet, på ett annat sätt! Nyår är det väl varje dag egentligen? Den andra anledningen är, att jag hinner inte! Det är så mycket som händer nu ändå!

Men i alla fall - 2010 har verkligen varit ett dunderår. Dunder och brak, menar jag. Aldrig trodde jag att jag skulle hinna med att bestiga så många berg och frusta mig igenom så stora träsk på ett enda år! Hela sista året på utbildningen har varit fullt av utmaningar jag fasat för under alla år fram till nu - och det har gått! Dessutom har året inneburit några lugna fickor av lugn och reflektion, vilket jag är så tacksam för.

Hur nöjd som helst - och inte så lite förvånad - över allt detta. Men, vad ser jag fram emot? Vilka berg ska bestigas härnäst? Vad vill jag ta mig an nu? Förhoppningsvis ska jag ha tid att fördjupa mig mer i mitt religiösa utövande och reflekterande - med kropp och själ. Sjunga mera! Komma till ro i min nya situation: ny identitet som yrkesutövare, nytt land. Få en relation med Platsen här.

Vad ser du fram emot under det kommande året?
Floreat!
neina

tisdag, december 28, 2010

Helig mark, helig närvaro

"Any place is sacred ground, for it can become a place of encounter with the divine Presence." -David Steindl-Rast, A Listening Heart

Detta stod att läsa på Gratefulness' Word for the Day nyligen. Det fick igång tankarna hos mig: är inte ALL places helig mark! För mig som person, och i den druidiska traditionen som jag förstår den, är det en självklarhet. Alla platser är heliga och har ett egenvärde. Att en plats är helig fråntar inte en annan plats dess helighet, lika lite som en människas värde fråntar en annan människa hennes. Varje "här" kan vi relatera till och respektera.

Ett möte med det heliga ("the divine Presence") ser jag som ett möte mellan mitt sanna jag och Platsen själv; att jag helt och fullt är Här och Nu med mitt sanna jag. Inte som att något yttre för en stund kliver ner bland oss dödliga och förlänar oss en stund av gudomlig insikt. Nej, om något finns, så finns det Här och Nu. Ett möte med "divine Presence" är för mig att jag landar och blir medveten om det gudomliga som finns i denna stund. To be fully present.

Det är att Leva, och det är mitt sätt att hedra Livet.
Floreat!
neina

onsdag, december 22, 2010

Vintersolståndet 2010

Vår brasa vid firandet av Vintersolståndet. (Jag skattar mig lycklig som har tillgång till eldstad mitt inne i staden.)

Solen har vänt! Vi har varit i det djupaste mörkret, och nu är vi på väg ut på andra sidan. Det är något speciellt med att veta att vi upplever den allra mörkaste tiden. Det väcker vissa tankar och känslor, som vi kanske inte möter under andra omständigheter. Att umgås med mörkret. Att umgås med det frusna - inte dött, men stelnat. Vilande. Stillhet.

Kristallklara himlar. Trädens konturer framträder så talande tydligt.

Upplevelsen av mig själv är också speciell: i kylan är tendensen inte att "flyta ut", utan jag känner mig mer koncentrerad (bokstavligt talat!), sammanhållen, hel. Förtydligad i konturerna. Skönt!

Hoppas att ni hade det bra under Vintersolståndet! Och så fortsätter festligheterna med jul :) Så God Jul!

Floreat!
neina

lördag, december 18, 2010

...att snart är det Yule...

Så sitter jag då här, i Skottland. Att det är Midvintersolstånd om bara ett par dagar kom plötsligt för mig i år, mitt i flytt och ny praktikplats. Men åh, vad jag älskar denna tiden på året! Och att solen vänder känns särskilt värt att fira just nu: jag tillbringar dagarna nere på sjukgymnastiken i källaren på sjukhuset, så jag ser inte solen varken på väg dit tidigt på morgonen, eller på väg hem fram på kvällen. Här i huset är det enkelglasfönster (!) och ska vi säga, hm, ekonomiska värmeelement. Mitt kontor nu är under dubbla täcken, fullt med värmeljus på nattduksbordet.

Imorgon tänkte vi fira Vintersolståndet med en brasa, massor av ljus, en saftig saffranskaka. På tisdag på själva dagen för solståndet ska vi till vänner på fest, dagen till ära! Det ska bli så roligt!

Det jag funderar på i samband med denna högtid är värdet av att faktiskt ta ut svängarna. Vad jag menar är, att finna sig i - nej, mer än så, att dyka rakt in i - tillvarons ytterligheter. Att inte väja för kyla, mörker, utan leva i det, uppleva det fullt ut. Lagom är bra men vi mår också bra av att besöka gränserna för vår bekvämlighet - rent av utmana dem lite. Att ge sig hän elementen, inte bara titta på gnistrande kyla på gulliga julkort.

Ja, mina fötter gör ont, så de fryser. Ja, jag har svårt att koncentrera mig i kylan och den råa fukten som tränger in överallt (utom under täcket!). Men jag blir faktiskt klarare i mitt tänkande till slut, märker jag. Är det för bekvämt alltid har jag en tendens att dega ihop i sinne och kropp. Så denna vinter reflekterar jag över att utmana min bekvämlighets-zon (översatt från engelska). Återigen kommer jag tillbaka till att Leva Här och Nu, att uppleva och inneha mitt liv fullt ut! Med allt vad det innebär...

Om jag inte hinner skriva mer innan dess, vill jag passa på att önska alla läsare en härlig Midvinterhögtid, hur ni än väljer att tillbringa den! Skriv gärna en rad och berätta om hur ni gör.

Floreat!
neina

onsdag, december 15, 2010

Cherry on Top Award!


Min blogg har tilldelats Cherry on Top vandringspris! Vad roligt! Jag fick det av Ceriadwen, och så här lyder motiveringen:

"Neina
Ännu en kvinna jag beundrar. Med sitt flödande, poetiska språk målar hon upp både sitt liv med glädjeämnen och sorger, och funderingar kring paganism och andlighet. Mellan raderna framträder en livfull och klok kvinna som jag gärna skulle lära känna.
"

Jag kan bara säga ett stort och lyckligt TACK för detta och för de fina orden! Det uppmuntrar mig verkligen, att få veta att alla tankar, funderingar, känslor som jag målar upp när andan faller på, uppskattas av andra. Det hör till saken, att precis dagen innan detta damp ner, funderade jag på att ta en paus i bloggandet. Jag kände att jag kanske inte hade så mycket av värde att dela med mig av just nu - inte så att andligheten stannat av, inte heller funderingar, men jag kände att kanske det inte berikade bloggosfären just nu. Och så detta! Jag kavlar upp ärmarna och gör mig redo för mera bloggande! :)

I priset ingår att berätta om tre författare som jag uppskattar och ta upp en skönlitterär bok vardera som de skrivit. Det blir inte helt lätt för mig, då det mesta jag läst de senaste tio åren är facklitteratur, men några pärlor finns ändå:

Ursula K. Le Guin - Sagan om Övärlden
Hon har skrivit många omtalade böcker för både vuxna och ungdomar; hon har även fått viss uppmärksamhet för sitt intresse för Taoism. Den bok jag vill nämna är hennes Sagan om Övärlden, oftast sedd som litteratur för ungdomar. Men boken (första boken i en serie av fyra) ser jag inte alls som för ungdomar enbart. I berättelsen om en egensinnig pojke som utbildar sig till trollkarl (detta är långt före HP:s tid!), vävs okonstlat några av livets största teman in: frågan om vår sanna natur, om makt och ansvar för våra handlingar, om den yttersta utmaningen - att möta sig själv. Gripande är när en av de stora trollkarlarna berättar att de trollkarlar med de största magiska förmågorna, också är de som använder magi allra minst. Just för att de också är medvetna om den ofattbara vidden av konsekvenserna för varje handling. "To light a flame is to cast a shadow."

Agatha Christie - Tio små negerpojkar
Inte alls en pagansk bok på något sätt. Men denna förbluffande och förstummande bok, samt alla andra Christies böcker, har gjort starkt intryck på mig genom hennes människokännedom och inkännande karaktärsbeskrivningar. Ibland empatisk och öm, ibland rak och osmickrande, men alltid med en underton av acceptans av människosläktet med dess vackra och råa sidor. Vi får en förståelse för vad som kan driva en människa, under vissa omständigheter. Vi får höra förtroenden från människor i deras mest sårbara stunder. Vi får känna på viljor av stål. Livet, för vissa en färgstark kladdig modern tavla, för andra en dassig akvarell, framstår ändå som värdefullt med döden inpå knuten. Och när döden väl kommer - vilket den oundvikligen gör i Christies böcker - påminns vi om att det är något vi alla måste ta ställning till.


Marion Zimmer Bradley - Facklan
(Nej, inte Mists...) Jag erkänner att det är över tio år sedan jag läste denna. Jag erkänner också att det var svårt för mig att lista tre skönlitterära böcker som jag uppskattar; de böcker som gjort störst intryck på mig här i livet är ändå andra böcker än skönlitterära. Men Facklan berörde mig på det sättet att den handlar om en kvinna, Kassandra, och hennes innerliga relation med sin gud, Appolo. Hennes hängivenhet och hennes integritet lyser klara för mig. Även hennes ensamhet är viktig att nämna. Ändå är det skönt att få läsa om en värld där det är normalt och brukligt att gudarna och människorna interagerar!
____________________________

Så till det roliga att få ge priset vidare...

Ceriadwen: Jag kan bara inte tänka mig någon annan mottagare av priset! Nu har du fått det flera gånger om, men det är du värd! Generöst och underfundigt delar du med dig av din entusiasm för ditt religiösa utövande, kreativa skapande, naturupplevelser, drömmar, personliga erfarenheter. Alltid med någon klok tanke eller 'twist'. Du hittar, och länkar till, väldigt bra annat material. En så välgjord blogg ska du vara stolt över, och jag är stolt å dina vägnar att wicca har en sådan fin sida på svenska! (Och jag nappar, jag vill gärna lära känna dig närmre också ;) )

Månsystrars Klan: Mycket glädjande, och inspirerande att besöka den här bloggen, som drivs av kunniga och visa kvinnor i södra Sverige. Bilderna vi får ta del av är underbara. Firanden som beskrivs väcker längtan. Reflektioner kring livet, naturen och gudinnor visar på stort djup. Hoppas att ni fortsätter länge, länge!

Vargadotter: Hon har en blogg där luften är klar att andas. Här får vi ta del av väl valda citat men framför allt av kristallklart tänkande och skarp självinsikt. Vargadotter går verkligen till botten med våra mänskliga tendenser och vi läsare kan få göra detsamma och bli lite friare! Här finns även vackra påminnelser om årshjulet och olika gudar. Tack för inspiration!

Jordens Röst: En relativt ny bekantskap för mig som läsare, men det lättflytande språket och innerliga, personliga innehållet drog mig genast in! Blandningen av korta, kraftfulla inlägg och längre djupdykningar är lyckad. Det märks att en stark person står bakom!

CarolineCreations: Stickning med pagansk twist! Här finns "Morgaine Shawl" och "Pentagram Tam", bland andra smaskiga kreationer! Fantastisk konstnär (och person :) ) vars stickning finns utställd ("Tidlösa Trådar") på Tändsticksmuséet i Jönköping (tom 9 jan 2011) och efterfrågas på fler ställen. Förutom ljuvliga bilder, en del gratismönster, finns även en del funderingar då och då, t. ex. om Green Knitting.

På återseende!
Floreat!
neina

tisdag, november 30, 2010

På Väg?

Så har tiden konstigt nog hunnit ikapp mig. Tiden som kändes så oändligt långt bort... Nu börjar det dra ihop sig för flytt till annat land. Min närvaro på internet påverkas inte (tacka gudarna för internet!) men det blir annorlunda. Jag kommer inte att vara i Skåne på heltid.

Om tio dagar börjar flytten. Det kom så fort! Och ändå har jag väntat på detta i två år, kämpat hårt för detta, under stunder så svåra att bara Hel vet hur.

Vart fortsätter vägen? Några saker är klara: mera musik blir det (fortsättning följer). Mera Basal Kroppskännedom blir det. Druidismen och paganismen kommer jag att fortsätta skriva om, med nya perspektiv!

 Nu börjar en stor resa, hoppas ni vill följa utvecklingen :)
Floreat!
neina

lördag, november 20, 2010

Brorsdotter

Vi (jag och mamma) åkte och träffade min alldeles nya - och första! - brorsdotter idag. Jag kommer minnas denna dag för alltid.

Ett helt nytt litet liv. På riktigt! En ny sorts kärlek har öppnat sig och växer i mitt hjärta.

Så dagen har blivit full av reflektion också: hur livet går, hur jag aldrig kunnat förutse att jag skulle vara här idag. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig vilka vändningar stigen skulle ta, när jag tänker tillbaka på mig som t. ex. trettonåring. Det känns lätt triumferande.

Då, dålig självkänsla, helt 'lost' bland andra ungdomar, obekväm i min kropp, framtiden var ett svart hål. Och hur vägen har gått från förtvivlan till seger efter seger, från desperation till harmoni och fröjd. Då satt jag på mammas sängkant varje kväll och beklagade mig över livet, en period var jag beredd att säga upp bekantskapen med henne, nu har vi jättemysiga kvällar ihop och har diskuterat allt mellan liv och död. Då på väg in i självdestruktivitet och inskriven på psyk, nu sitter jag i de vita arbetskläderna tillsammans med läkarna på psyk, kolleger till den som var min doktor. Då, övertygad om att ingen man skulle titta åt mitt håll, nu har jag en saga om kärlek som är sällsynt vacker.

Mamma och jag skämtar om att vi måste skriva en bok. En ny Kristin Lavransdotter, släktsaga om starka kvinnor, livsöden, kärlek. Exempel på kapitel: Driving in Ireland with Denis and Dermot, Philosophy in a Potato Field, The Joy of Lambs, Secret Escape to Italy, The Divorced Dames' Flat, Out of Africa... Jag måste säga att om mormor berättar om oss för sköterskorna på hemmet tror de nog bara att hon glömt ta sin medicin.

Tips: lyssna på Spelar för livet! (vilken version som helst). Livet blir aldrig som vi tänkt oss!!! Det blir bättre! Och just nu är det krönt av en liten flicka, Livet går vidare, så vackert!

Floreat!
neina

Wild Hunt

Vad vill vi engagera oss i? Vad kan vi tänka oss att donera en summa pengar till?

Jag har precis donerat en (smärre) summa pengar till bloggen som jag faktiskt läser dagligen med stor behållning: The Wild Hunt. Den kvalitet på nyheter och rapportering/tips som vi ofta förväntar oss, kommer inte helt gratis  - anser jag. Jag anser att vi bör stödja dem som tillhandahåller god information.

En annan källa som jag personligen stödjer är Gratefulness. Här finns resurser, historier, m. m.
Floreat!
neina

fredag, november 19, 2010

Träffar?

Det har kommit upp nu. I samtal med två olika personer som kontaktat fd gruppen Hyllebär.

Den ena kontaktade oss för flera år sedan, och hon och jag har haft en djup brevväxling sedan dess (och ett par träffar!). Hon tog upp frågan om den ovalda ensamheten som pagan. En fråga som är väldigt viktig! Den andra tog kontakt med Hyllebär just som vi höll på att avveckla, och jag kände att det var läge att träffa henne en ytterligare gång efter det. Då pratade vi också om paganism i Skåne, och vart man kan vända sig om man vill 'mera'.

Hur gör vi nu då, paganer i Skåne? Vad vill vi? Eller inte?

Jag känner två trender: den ena är en stor vilja att träffas, nätverka, umgås, eventuellt samarbeta rituellt. Den andra är, att man inte är i ett kontaktsökande stadium/är nöjd med de kontakter man har(t. ex. har man sitt coven). En 'bubblare', kanske en tredje trend, är viljan att träffa fler likasinnade, men att initiativ saknas eller att man har väldigt specifika krav på exakt hur dessa eventuella andra skulle vara.

Så länge vi drev gruppen (och även efter!) upplevde vi att det visst det finns en efterfrågan att träffa andra, under enkla former. En nyfikenhet att lära mer, en vilja att diskutera, en önskan att fira högtider tillsammans med andra. Hur kan dessa behov tillgodoses? Det är mycket upp till egna initiativ - men hur? Vem ska våga/orka? Vi höll på i fyra år, innan vi fick avsluta verksamheten - av "personliga skäl".
"Personliga skäl" ja. Finns det inte lite mycket "personliga skäl" inom paganismen?

För dem som vill träffas (några andra kan jag inte tala för) - vad fungerar? Vad strävar vi efter? vad är jag själv beredd att ge (fråga dig själv)?

Här vill jag föreslå PubMoots - informella träffar på någon pub på en regelbundet återkommande tid. Det kräver minimalt med organisation (perfekt för oss paganer!), minimalt engagemang förutom att dyka upp en gång i månaden på en trevlig pub (helt OK). En annan fördel är att inget särskilt förväntas av träffen, utan om man träffar andra som har liknande strävanden eller diskussionspunkter - man väljer själv vartåt man tar kontakten.  Nackdelen är samtidigt att faktiskt dyka upp - något som verkar underligt svårt. En annan nackdel är att vem som helst kan komma - och har så gjort i historien. Besvärliga människor har (i sällsynta fall) dykt upp, men har också tagits om hand på ett bra sätt, så det är ingen större sak.

Men vad vill vi då? PubMoots i Göteborg fungerar, vad jag hört, väldigt bra. Men i resten av Sverige? I Skåne, som ändå haft en stark tradition av paganer? Vart tog det vägen? Varför kommer vi inte till det moot som finns (Lupas)? Kanske man inte är i en uppsökande fas i livet? Så kan det vara. Kanske det är så lätt att låta bli ("det kommer ju nästa månad"). Då blir det aldrig. Är det lönt att gå på ett moot? Det vet man inte de första gångerna, och kanske man inte har ork att komma så ofta som krävs för att bygga upp en stabil, konstruktiv dynamik?

Har vi somnat? Jag upplever det som att vi är en hel del som vill att paganismen ska vara livaktig, men ingen av oss är i en särskilt social, uppsökande, nätverkande fas i livet. Vi liksom vill att det där ska sköta sig ändå, för vi har ju observerat paganism i sydsverige så länge... Förutsättningar finns visst det för intresserade personer att bli 'spindlar i nätet', bli nyckelpersoner, för ingen självklar person fyller rollen. Vem tänker ta stafettpinnen?

Snart flyttar jag till Storbrittannien. Jag sitter och söker efter paganska grupper där, på nätet. Särskilt moots. Och så undrar jag helt ärligt om det är lönt att gå dit, eller om jag ska söka likasinnade på andra sätt. Synd att jag behöver undra.

Slutligen: Vad säger ni läsare? Behövs träffar, och i så fall hurdana? Motivera! Vill vi verka för mer nätverkande i Sverige?

Floreat!
neina

lördag, november 06, 2010

Samhain 2010 och därefter

Det blev ett tredagars-maraton med djupa samtal och utredande filosoferande (förutom härligt roligt!) hos tre olika instanser i år. Först hos en väninna, erfaren prästinna och vis som få, sedan hos Wynja, pagansk väninna sedan urminnes tider samt knivskarp filosof (och vilken mat...), och slutligen en helkväll (till ljusan dag!) med H och E - vi tre är ett Fenomen av klokskap varvat med skratt! En flock av unga tjejer med självförtroende :D

Som efterrätt på det kom i onsdags en kväll med C, där vi för tusende gången konstaterade att "livet är bra konstigt" med ett stort leende... Mitt knappt påbörjade paket Lucky Strike, inköpt förra sommaren och aldrig avslutat, rök fort. Intensiva diskussioner.

Igår fikade jag med en tjej som kontaktat Hyllebär medan vi fortfarande var aktiva med utåtriktad verksamhet. Hon är engagerad, och vill komma i kontakt med likasinnade. Det måste ju finnas personer inom Skåne som är verksamma - varför är det så svårt att hitta likasinnade? Det var ju det vi ville bistå med i Hyllebär - när vi var verksamma - att verka för en pagansk närvaro och vid tillfälle bidra med en plats att fira tillsammans med andra.

Lupas, som träffas första fredagen i månaden på Gräddhyllan i Lund, har (vad jag minns) som syfte att hjälpa till att nätverka bland hedningar och ockultister. Alltså inte vara en enhetlig grupp, utan vara en plattform för att knyta kontakter. Hoppas att det fungerar. De gånger jag gått dit har jag varit med om allt från: så mycket folk att vi fått möblera om hela rummet för att få plats, till att ingen kom utom jag och en till stackars förvirrad - ingen representant från Lupas, till att den befintliga 'kärntruppen' av Lupas är med, samt två nya intresserade gäster - som känner sig förbisedda och lämnar, då de inte välkomnas i samtalet. Tioårsjubileet firades inte då vi inte lyckades ordna lämplig lokal i tid. Just den praktiska biten låg lite på mig, men är också lite talande för hur det nu ligger till: Det är svårt att få det att HÄNDA.

Vad händer i det paganska Skåne? Sydsverige? Sverige? Norden? Världen? Säkert händer det mycket och det skulle vi bli bättre på att upplysa varandra om! Även om vi, inom paganismen (och dess olika grenar) är ganska individuella, finns det ändå vissa saker som skulle vara av intresse för oss alla. Jason på The Wild Hunt har startat ett initiativ, the Pagan Newswire Collective, som en amerikansk variant av detta. Kanske något för Skandinavien eller Europa?

Eller är vi nöjda med att "syssla med lite eget" och kanske "diskutera lite på internet". Hm.
Floreat!
neina
- och gott nytt år!

tisdag, oktober 12, 2010

De Stora Hjulen Snurrar

Sitter och lyssnar på en otroligt häftig polska, spelas live på harpa här intill, poleras à la jazz. Prrr...

Det är de stora hjulen som snurrar nu. Det är de Stora Sakerna som Händer... Mitt livs flod flyter fram, det går fortare, jag hör dånet av forsen som väntar, dånet blir högre, strömmen fortare.

Utbildningen är slut om tre månader och mina åtta år på universitet likaså. Lika mycket som jag älskar att studera och älskar hela miljön (eller hur är UB i Lund fantastiskt!), måste jag erkänna att studier också varit ett sätt att gömma mig från vissa ansvar. Som student är man ändå utsatt och kan förvänta sig lite "special treatment" från omgivningen (läs: generösa föräldrar). Och man förväntas inte kunna allt - man håller ju på att lära sig!

Jag kommer att sakna den här tiden i livet. Men jag känner mig också väldigt, väldigt klar med den nu.

De Stora Hjulen som snurrar innebär flera saker: jag kommer bli en av många arbetssökande. Jag kommer att flytta till ett nytt land, behöva ansöka om att få min svenska legitimation godkänd där. För närvarande försöker jag hitta praktikplats här, för att om möjligt få en inblick i arbetet som sjukgymnast här, redan innan jag kommer.

Musikaliskt fortsätter vi bygga repertoar, har fått minst en stor spelning och fler väntar. Detta innebär att jag måste höja min nivå och professionalitet några snäpp - bara sådär. Jag är full av frågor: sången är min passion och jag gör det bra, men hur kan jag på ett trovärdigt sätt musicera tillsammans med en som varit professionell musiker på heltid, utbildad och allt, i många år?

Även andligen flyter floden fortare: jag övar Basal Kroppskännedom dagligen, skriver självreflektion. Jag läser intressanta böcker: The Art of Conversation with the Genius Loci av Barry Patterson, och dessa står på tur: Kissing the Hag av Emma Restall Orr, The Hero With a Thousand Faces av Joseph Campbell. Dagligen läser jag bloggar/artiklar/konversationer om ateism, religion och vetenskap. Försöker navigera min egen väg bland detta, och kommer att skriva tankar här.

Och så funderar jag på schampo - onödigt ont eller finns det något bra sådant?

Om någon läsare har särskilda önskemål om teman som skulle kunna behandlas här, så kommentera och säg till, så ska vi se vad jag kan göra, jag är nämligen full av tankar om det mesta just nu! De Stora Hjulen snurrar...

Floreat!
neina

söndag, september 26, 2010

Klappat och Klart: Det Här är Moral

Från en intervju med A C Grayling i The Freethinker

"PB: Without an objective moral arbiter, how can we make meaningful moral judgements, and furthermore, how can we justify them?

ACG: It is actually very easy to identify and to act upon the moral baselines. Moral baselines derive from our understanding of what it is to be human and what human beings need to flourish. For example, at a minimum people need food, they need somewhere comfortable, dry and warm to be, they need friendship, they need opportunities to use their intelligence, because we’re a highly intelligent species. People need opportunities to develop, they need time to rest and benefit from the creativity of leisure, they need safety, and they need social bonds.

We know all these things, and if you look at human rights instruments like the Universal Declaration of Human Rights, what they say is what the minimum requirements are for opening a space around individuals, so that they can use their abilities to do things that are good and satisfying for them.

So this very basic understanding of what it is to be human, along with what we dislike, what we want to avoid, what we need, what we benefit from, tells us something about what our obligations are to other people. It tells us how we should respond to them, and on the basis of that, how to deal with more complicated and sophisticated matters, including recognising that other people have interests and needs that we may not share, understand or even like – while recognising that they have a right to them.

That’s where the hard work of being tolerant towards other people comes in. We all think we’re tolerant, but that’s because we usually don’t really mind what others are doing. It’s when we do mind and yet we’ve got to let other people have their margin to be their own way, that we know what’s needed to be tolerant. So we have to start with our most sympathetic understanding of human nature and the human condition, and work from that to a livable system."

Floreat!
neina

fredag, september 24, 2010

Speaking of Virtue

In Brendan Myer's book The Other Side of Virtue, there is a passage right at the beginning of the book that caught me. Speking of virtue, he brings up the nowadays 'traditional' views on virtue. He brings up niceness, charity, chastity, et c. - passive virtues. He continues, with what I could consider the most moving and powerful passage of the book:

"But there are problems here. You could be successfully Virtuous this way without exploring much of the world, without discovering your full potential, without accomplishing anything of significance (even to yourself), and without even being happy."

And soon after, the reasoning continues, regarding the Christian 'law' as recieved by Moses:

"But we should be very cautious about taking up such a gift and accepting it without question. Such pre-packaged gifts are sometimes like the Trojan Horse. They often conceal all sorts of other problems and complications. In the case of the Ten Commandments, the problem is this: if you accept it, you effectively hand over to God the responsibility for determining what is right and wrong. Your only choice in life is whether to obey or to rebel - precisely the choice made by Eve, in the garden of Eden. It might be explained that human beings are not qualified, not intelligent or knowledgeable enough, or simply not entitled to make such determinations on their own. In that presupposition one can see a very un-flattering picture of what it is to be human. I find that lack of confidence in humanity disturbing."

Say. No. More.

Floreat!
neina

söndag, september 19, 2010

Så även jag...

När det blir jobbigt. När verkligheten blir påträngande. När mina dåliga vanor inte går att gömma utan uppenbarligen fått planeringen att spåra ur. När samhällets stora frågor kräver ett svar av mig.

Då rymmer jag. Jag är inte stolt över det, men det hände idag igen. Med alla mina ideal om att möta verkligheten där den är, att vara Här och Nu, att inte döva känslolivet med distraktioner... även jag rymmer ibland.

Jag får komma igen imorgon.

lördag, september 18, 2010

Inför Valet 2010

Sitter och försöker bestämma mig för hur jag ska rösta i valet snart. Börjar på valkompassen men inser att jag kan hopplöst lite om dessa frågor. Även efter det att jag läst för- och emotrutorna... Snarare mer förvirrad. Och så har jag på känn att valet inte bara handlar om dessa tjugo frågor och om man sympatiserar eller är emot.

Det här är jätteviktigt. Och jag är jätteborta. Jag kan omöjligtvis sätta mig in i allt detta tillräckligt för att få en så god grund som jag brukar vilja ha för att kunna ha en åsikt i frågan! Samtidigt vill jag, mer än någonsin, bidra med min röst, för att åtminstone förhindra de värsta intoleranta från att ta plats i riksdagen.

Hur jag än röstar blir det nog en röst för att slippa det värsta, inte en röst för det jag hoppas på. Kanske är jag desillusionerad (som alla 80-talister). Ärligt talat tror jag inte riktigt att de idéer jag brinner för skulle ha politisk genomslagskraft. De idéerna måste få utlopp, och eventuellt inflytande, på andra sätt och genom andra kanaler.

Men - det är i alla fall viktigt att rösta på söndag! Visa att du engagerar dig! Varje röst är viktig - det måste vi alla tro annars kan det kvitta.

Floreat!
neina

tisdag, augusti 24, 2010

Muntlig tradition, kulturell kontext och den filosofiska vinkeln

Mina funderingar vindlar verkligen fram och tillbaka. Jag hoppas att ni läsare finner denna krokiga stig intressant att vandra. "A good traveller has no fixed plans, and is not intent on arriving." -Lao Tzu

Åter till ängen, till flodkanten, där jag suttit och läst i sommar. En annan av Mt Haemus Lectures, den av Caitlín Matthews, handlade om den muntliga traditionen inom druidismen och hennes tolkning av den. Detta med en muntlig tradition är verkligen intressant, av flera olika anledningar. Min erfarenhet av en muntlig tradition är ju den folkliga musiken från Sverige, Norge och lite från Danmark. Det är ett helt annat sätt att förmedla och ta till sig information, än det skrivna mediet.

Med den muntliga traditionen sker ett möte mellan två personer. Förmedlingen sker också i ett visst sammanhang, ett sammanhang som man omöjligen kan skapa i skriven form. Man har sett personen i ögonen, som berättar om sången, vad den handlar om, vem som lärde henne den, hur hans röst lät och hur han sjöng när han arbetade. Man tar till sig sången, kan bolla fram och tillbaka om man uppfattat rätt, om man kan göra sina egna utbroderingar på det och det viset. Detsamma tänker jag mig om andliga traditioner som förmedlas muntligen från lärare/mentor till elev: det sker ett möte, det sker i ett visst sammanhang, det finns möjlighet till samförstånd och dessutom dialog. Man har ett ansvar gentemot personen man träffat och haft utbytet med, för man har en gemensam erfarenhet.

(Just att föra in begreppet ansvar i det muntliga sammanhanget är inte min egen idé, det tackar jag en viss person för, som jag hade förmånen att ha ett par diskussioner med för en tid sedan. Han var en av två representanter för en organisation för "seden", som hade som medveten filosofi att använda sig av det personliga mötet, snarare än producera text med deras tankar och kunskap.)

Vi som har ett intresse för paganismen och dess olika grenar (och rötter) har nog alla läst väldigt mycket. Jag har i alla fall fått mig mycket till livs på det sättet. Och jag har inte tidigare haft tillfälle att ha en riktig mentor och muntlig 'utbildning' inom varken druidism eller något annat. Däremot har det som varit mest utvecklande, mest givande, varit att diskutera erfarenheter, tankar, idéer med andra intresserade och mer eller mindre kloka personer. Det muntliga utbytet, mötet mellan personer.

Några tankar kring tolkningar av "ancient texts", vare sig klassiska författares eller walesiska medeltida sagor: Ett potentiellt problem som jag kan tänka mig då är bland annat detta, att vi saknar kontexten och den kulturella koden, som krävs för att helt förstå. Texten är 'död', kan inte förklara sig (jfr ovan, om muntliga traditioner) Vi läser gärna de medeltida walesiska sagorna, där druider och magi figurerar, för att försöka förstå deras världsbild och andlighet. Men tyvärr tror jag inte vi kan förstå texterna rätt, eftersom vi inte har alla 'ledtrådar'. (Liksom t. ex. kenningar är svåra att förstå sig på, om man inte har kunskap om deras sammanhang.) Ett annat fenomen som gör mig fundersam är försöken att psykologisera dessa sagor. Det hör också ihop med detta, att jag inte tror att vi är (helt) införstådda med de kulturella koderna.

Men å andra sidan, om det går att bli inspirerad, och hitta något man tycker är vist, i texterna, så för all del. Så länge man medger att det är ens egen tolkning och inte 'den sanna tolkningen'. Och, som sagt, det är ju så en traditioner lever: genom nya, egna tolkningar, tolkningar i mötet med andra, inte en enda 'sann' tolkning.

En sista Mt Haemus Lecture för den här gången: Brendan Myers från 2008. Han påminner om, att man kan se på druidismen filosofiskt, inte bara se från historikerns eller litteraturhistorikerns vinkel. Från filosofens vinkel är det mer intressant att se om druidismen - som den rörelse den är idag - har meningsfulla och inbördes koherenta begrepp. Det tycker jag verkligen låter som en intressant diskussion!

Floreat!
neina

lördag, augusti 14, 2010

Det vackra och ägande

Detta är så befriande: jag kommer mer och mer till ro i, att jag inte behöver äga allt som är vackert. Om jag ser ett vackert föremål, behöver jag inte känna begär efter det. Om jag ser en vacker plats, behöver jag inte fånga det på bild. Jag är lycklig bara av gåvan att ha fått vara med om Skönheten.

Sommarens Druidiska Läsning

Sommarens druidiska läsning: Living Druidry, Blood and Mistletoe, och flera Mt Haemus Lectures. Samtliga rekommenderas varmt.

För tredje gången har jag nu läst Living Druidry av Emma Restall Orr. Jag har fått ut olika saker ur boken varje gång, och den är fortfarande en av mina största inspirationskällor. Det hon skriver bekräftar det jag upplevt, sätter ord på det på ett så perfekt sätt. Vad än druidism är (jag funderar fortfarande, vilket jag ska återkomma till), så ger denna bok uttryck för de viktigaste grunderna i vad min religion innebär för mig: att det handlar om här och nu, det handlar om relationerna jag upplever, skapar, hedrar med omgivning och medvarelser. Restall Orr förskönar inte heller 'naturen', förmänskligar inte gudarna.

Ytterligare druidisk läsning i sommar har varit Ronald Huttons Blood and Mistletoe. Det är en historik över den moderna druidismens framväxt i Storbritannien, idéhistoriskt och kulturhistoriskt. Som vanligt skriver han befriande läsligt trots bokens tegelstensformat, och med en viss humor då och då - kommentarer som är roliga just för att de är sanna. ("That the French and Scots were keen on something was in itself good reason for the English to have doubts about it. In this context the Druids could look as suspect as haggis or garlic." Citatet kommer faktiskt från Huttons Mount Haemus Lecture, det paper som senare utvecklades till att bli boken Blood and Mistletoe.)

Personlig reflektion: Man kan se den nutida druidismen som en väv, en gobeläng, med olika färger och motiv: mystiska, magiska, tilldragande motiv, som ger en känsla av urtida visdom och naturnära andlighet. Jag är mycket intresserad av textilhantverk, så jag synar gärna en sådan skapelse nära, vill se vad det är för material, hur de sammanfogats, var materialet kommer ifrån (detta är sant både bokstavligt och bildligt).

Vad jag fick ut av Blood and Mistletoe var - äntligen! - en större förståelse för var vissa av de olika trådarna i väven kommer ifrån (personer, idéströmningar), vad de är gjorda av (åter, idéer i tiden) och hur de sammanfogats. Bara första kapitlet ger den mest uppriktiga och koncisa presentation av det äldsta materialet vi faktiskt har som relaterar till 'druider', en presentation jag inte sett maken till någon annanstans, trots att flera författare (jag kommer främst att tänka på Miranda Green) kunnat göra det. Det är tydligen svårt att låta bli att fylla i med egna färgglada tolkningar, vilket är precis vad Blood and Misteltoe handlar om... Hur idéerna kring begreppet 'druid' förändrats.

Men vad har vi då kvar, bortom fantasifulla tolkningar? Finns det något som egentligen är 'druidiskt'? (Visserligen, det som talas om som druidiskt idag, det finns och är en rörelse i sin egen rätt.) För att ge en till bild: ett skepp som är ute på havet, repareras efter en tid, bit för bit, tills nästan alla delar är utbytta. Filosofen undrar, är det då samma skepp? Druidismen: själva ordet druid, och de ytterst få bitar som är det egentliga materialet, har vi, men i sig blir det ingen sjöduglig båt. Därför har man med tiden fyllt på med många olika andra aspekter och idéer, dessutom bytt ut vissa tolkningar som blivit omoderna och fyllt på med nya, tidsenliga tankar. Vad är då druidismen? Eller druidismerna? Jag funderar fortfarande. Det är jag inte ensam om; Andy Letcher, presentatör vid Mt Haemus Lecture år 2009, säger "[Druidry] has yet to adjust fully to life in a post-Hutton world. ... If we are drawn to call ourselves Druids or Bards, how do we answer the challenge thrown to us by the new historicity? Upon what principles can we base our practise?"

Vi kan göra en jämförelse med folkmusik: jag kom till folkmusiken i tron att här fanns något 'äkta' och 'uråldrigt'. Till min besvikelse upptäckte jag att folkmusiktraditionen inte kunde presentera något äkta uråldrigt. Men efterhand kom jag fram till att musiken lever, traditionen lever! Det är just på grund av att den förändras som den lever. Som Kalle Almlöf sa, "Det rätta finns inte! Det finns i graven där det är stilla." (på viskursen 2001-2001) Och omvänt, så länge vi utvecklas och står i förändring, lever vi. När vi inte längre förändras, är vi döda. Det gäller bokstavligt (cellförnyelse), personligen, för folkmusiktraditionen och för den druidiska traditionen. Det rätta finns inte. Är något fastslaget, står det stilla, då är det dött.

Jag lämnar det här så länge, men det kommer fler funderingar och fler hänvisningar till sommarens läsning.

Floreat!
neina

fredag, augusti 13, 2010

Sommar 2010


Sommarens Intryck

(Skrivet en solig eftermiddag sittande på en äng vid flodkanten)

Här är jag igen efter två månader på annat håll; de trolska skogarna i Bretagnes inland kallade mig till sig igen (ok då, allra mest var det möjligheten att tillbringa tiden tillsammans med Honom där ;) ). Kort skiss innan jag går vidare med några tankar: De krokiga bokskogarna, småstigarna, murgröna som klär mark och träd, stenhusen och små kapell överallt, hyllebloms-dimman som i juni låg tät kring floden som går precis här förbi och berusade med sin doft, regn och eld i spisen, gassande sol och turkost hav vid stranden, slottet i kastanjeskogen...

Det är lätt hänt att läsa mycket om att uppleva och uppskatta naturen, hålla med, men sedan inte låta alla sinnen vara med. Jag är nog ganska visuell, och även när jag väl är ute i naturen händer det ofta att jag bara står och tittar på, som på ett vykort. Så, i sommar har jag tränat mig på att låta alla sinnen vara med: känna på det kalla vattnet med fingrarna, verkligen dofta på örterna vi går förbi, klappa barken på trädet (fast det brukar jag göra), lägga händerna på marken, lära mig urskilja olika fåglars sång, samt smaka på vissa väl valda delar (nässelsoppa, hylleblomssaft, körsbär).

Lokal flora består även i olika skapelser fulla av smör (vilket jag nämnt förut), bland annat en kaka, kouign amann som består av ömsom lager tunn deg, ömsom smör. Lokal fauna innefattar bönder och hantverkare; jag såg för första gången i mitt liv en man som på riktigt hade ett grässtrå ur ena mungipan; han och en traktorförare hade lugnt en konferens i korsningen mitt i byn, mitt på vägen. Det är för härligt! Alla, gammal som ung, går dessutom på Fest Noz (som jag nämnt förut): det är traditionella bretonska danser. Det som är fantastiskt är hur alla olika sorters människor kommer samman i danserna: långa led (över hundra personer) som dansar tillsammans. Det är magiskt, transartat - de enkla stegen, samgungningen, armarna tätt sammankopplade, ledet ringlar runt, runt på dansgolvet. Nu senast var det ute under bar himmel igen, på en innergård där musiken kunde omsluta oss än mer.

*En parentes, apropå traditionella danser: Här hemma har vi polskan. Denna utmaning att lära sig dansa, utmaning att lära sig spela, att förmedla rätt gung, rätt känsla (oval snarare än cirkulär) i musiken. Vi har tillbringat mycket tid i sommar att försöka hitta det tillsammans. Det gick till slut! Var och en får hitta det på det sätt som den förstår; för min del genom utomordentligt bra lärare och förebilder på Malungs folkhögskola, för den här mannens del som bara hade mig som försökte förklara, fick vi försöka på andra vis. Det som jag inte kunde förklara, kunde han utläsa genom att studera en ljudkurva, mot rutnätsbakgrund, av min inspelning! Till min stora lättnad kunde vi se att det finns 'method in my madness', en regelbundenhet i oregelbundenheten. Nu polskar vi så det står härliga till!*

Avrundning: Jag har fått många intryck från naturen och kulturen här. Även många tankar apropå sommarens läsning, vilket kommer i nästa bloggposter; jag har fyra sidor skrivna, som ska putsas inför publicering. Hoppas det ska bli till nöje!

Floreat!
neina

måndag, maj 24, 2010

Dawkins: oväntad inspiratör

För mig var det i alla fall oväntat att Richard Dawkins skulle komma att bli en inspirationskälla och förebild på sina vis. Från mina tidigare kretsar var han ju känd som den där 'farlige ateisten'. Från mer balanserat håll påpekas ändå att han möjligen är lika trångsynt i sin 'otro', som de troende han kritiserar.

Men det måste erkännas: ett och annat har han faktiskt att säga, och han uttrycker sig väl (innan han går till överdrift, vilket jag tycker är synd på annars intelligent konversation). Vissa företeelser och tankar bör, healthily, ifrågasättas, och det gör han. Klart tänkande och relevant ifrågasättande kan ju aldrig vara fel.

Min tro/andliga stig är knappast hotad av dessa frågor: dels därför att min tro inte gör anspråk som inkräktar på vetenskapens område (och därför kunde tillbakavisas av vetenskap), dels för att jag, personligen, ser vetenskap och religion som två olika spel med egna spelregler, och jag har ingen avsikt att blanda de två spelen. Hur vi än vrider och vänder på det, handlar det i slutändan om tro; till och med vetenskapen bygger på tro. Bara det att göra uttalanden om den materiella världen och dess beskaffenhet förutsätter många steg av tro/antaganden:
att tro att världen finns,
att tro att vi kan bilda oss en uppfattning om världen,
att vår uppfattning är korrekt,
att vår eventuellt korrekta uppfattning skulle kunna förutsäga att så
som vi uppfattar saker nu, så kommer de fortsätta att förhålla sig...

Men det var ett sidospår, jag skulle ju prata om Dawkins. Hans inställning är, trots att han ibland går överstyr, ändå klartänkt och det ser jag som en förebild. Jag vill inte ha snuttefiltar bara för att ha dem; jag vill kunna ställa alla frågor till mig själv och inte skämmas över några av mina svar. Jag vill våga gå till botten med alla svåra frågor, jag vill inte gömma mig bakom vidskepliga föreställningar som bara tröstar men inte har någon djupare sanning. På så vis är Dawkins en förebild för mig: att våga ställa alla frågor. Att våga titta på min religion lite på avstånd och se om den ändå håller.

Friheten i att våga ställa alla frågor. Modet att leva med alla eventuella svar, och med alla eventuella uteblivna svar...

Floreat!
neina

lördag, maj 08, 2010

Helig Tid


Vi gick en kurs i
Basal Kroppskännedom nyligen.

Övningarna vi fick göra på kursen handlade mycket om förankring i kroppen, att hitta sin mittlinje (balanslinje), en god hållning. I övandet letade vi även efter frihet i andningen, efter centrering av rörelser (tänk dig en dansare: deras minsta rörelse kommer ju ifrån centrum av kroppen, effortlessly) samt flöde i rörelser. Vi fokuserade också vår uppmärksamhet, eftersträvade mental närvaro i övningen, men även att öva att 'bara vara'.

Övningarna är till synes enkla/små, i liggande, sittande, stående, gående.

Vi övade flera timmar om dagen. Det var tufft. Rent fysiskt: att hitta och träna helt bortglömda, inre stabiliserande hållningsmuskler. Men - när de aktiveras: vilken avspänning i resten av kroppen! Då kan resten av spänningarna (nacke, axlar, svank, skinkor - var vi nu har dem) släppa, för jag har inre stabilitet... Det var utmanande och välgörande på flera olika plan, inte bara fysiskt. Fysiologiskt har en lugn, fri andning välgörande effekt. Psykologiskt kunde det komma upp känslor genom övningarna. Existensiellt sett får man öva sig i att möta sig själv, när man är fullt närvarande i övningen (även om det för min del ibland innebär att jag vill krypa ur skinnet!).

Helig Tid: kursen kändes som det. Stämningen i vår annars ganska yviga och ivriga klass var lugn, öppen, respektfull; alla gav varandra personligt utrymme att landa i övandet. Det blir ju en särskild energi av en grupp, och energin genom hela kursens gång var för oss stillsam, helig, innerlig. Den fokuserade, positiva närvaron här kan faktiskt konkurrera med stämningen på vissa av de bästa paganska ritualer jag varit med om.

Detta var inspirerande; att sträva efter att skapa mer utrymme och tillfälle för stunder av Helig Tid på detta sättet. Det känns lite som ett kall.

Floreat!
neina

torsdag, maj 06, 2010

OT: Framtidens Vårdpersonal

April var ju den månad då jag trodde jag skulle skriva alla bloggposter (alla åtta/tolv/whatever som ligger och väntar)! Men nu är det maj och "there's no time like the present" så jag tar det härifrån:

Det mest aktuella är dagens givande diskussioner. Vi hade s. k. "samverkansdag" idag, då alla olika yrkesgrupper inom vården (studenter i slutet av sin utbildning) möttes för att samtala om roller, beslutsprocessen, expertisområden. Vi delades in i smågrupper, med läkarstuderande, sjuksköterskestuderande, sjukgymnaststuderande, arbetsterapeutstuderande, psykologstuderande och socionomstuderande (undersköterskor var inte representerade för att de, som ledningen sa, "har annan huvudman för utbildningen" men vi hoppas att de kommer i framtiden!). Vi fick också ett patientfall att diskutera kring.

Mest pratade vi om vad vi, i våra olika områden, gör och har ansvar för. Utan att någon lärare lagt det på oss, slogs jag av hur fokuserade vi var på själva patienten och att den inte skulle "trilla mellan stolarna" i handhavandet utan hellre dubbelkollas. Det jag framför allt tar med mig är intrycket av att vi är framtiden. Och vi lyssnade på varandra, ställde genuint intresserade frågor, alla olika vårdyrkeskategorier! Det var tydligt att vi alla hade kunskap (mer än vi tror?) och fritt delade med oss av den, samtidigt som det fanns en nyfikenhet och öppenhet inför alla andra.

SÅ vill jag att det ska bli i framtiden. De här personerna skulle jag gärna jobba med. Personer som har sin expertis och samtidigt är intresserade av att lyssna och lära. Och har patienten som helhet, i fokus.

Floreat!
neina

Beltane 2010




Årets Majbål 2010


I år hedrades jag med besök av en brevvän och väninna sedan ett par år (faktiskt var det två-årsjubileum på Beltane sedan vi sist sågs!). Våra skriverier fram och tillbaka, hennes djuplodande eller nytänkande frågor, flödet som blir i konversationen - detta är otroligt spännande och utvecklande.

Vi hade ett par dagar över en helg, då vi helt enkelt pratade till ljusan dag. Några dagar i sträck alltså.

Själva Valborgsmässoafton stod vi vid Bålet, värmen från elden svepte fram, det kändes uråldrigt och högtidligt och viktigt att Närvara vid en brasa denna kväll. Talarna [i hembygdsparken] talade om ditt och datt, men detta kunde ingen komma ifrån: det handlar om Årstiden och vårt beroende av den, vårt behov av händelser som markerar Årets gång, den lycka och gemenskap och meningsfullhet vi känner inför dessa stunder.

Jag är lycklig att vi firar detta. Så känner jag att jag Lever.

Utmattade, proppfulla med tankar, och inspirerade tog vi så farväl efter denna Beltane-helg... tills nästa gång. Tack, Du, och låt oss fortsätta utvecklas genom dialog med varandra! (Detta gäller även alla ;) )

Floreat
neina

lördag, april 10, 2010

April, april

Det har redan hunnit bli april i år!

Jag är medveten om att jag inte skrivit så mycket om det andliga/religiösa den senaste tiden. Det finns flera skäl. Det har hänt så mycket på det planet! Och på alla andra plan.

Ett år har snart gått sedan jag bad om skilsmässa från min dåvarande. I efterdyningarna av det har jag legat lågt med mina skriverier, då mycket som försiggick i livet (även andligt) var av mer privat natur.

Även högtiderna, som jag annars så gärna skriver om, har varit av mer privat natur, och därför har jag inte skrivit så mycket om dem.

De funderingar som är på gång den senaste tiden, rör sig mycket i områdena "Vad kan vi tro på? Varför?" och jag är mer än någonsin intresserad av att ställa alla 'obekväma' frågor, ställa allt på ända, reda ut begreppen. Hur kan jag tro på något övernaturligt över huvud taget? (Vilket jag enligt vissa definitioner gör, och har goda skäl för, men det kommer lite skriverier om det sen :) ) Hur förenar jag min religion med mitt rationella tänkande? Kan jag spela båda spelen samtidigt? (Mjo, och som sagt kommer det mer om det sen!)

Mycket skrivande har det också blivit med en tjej som jag kom i kontakt med via Hyllebär för några år sedan (!). Vi mailar, hon har så intressanta och stimulerande frågor - det blir flera sidor, i omgångar, så vi hinner knappt svara på allt spännande. Det handlar om 'practise', magi, gudarna, meningsfull ritual, meningen med det hela, om det kan finnas gemenskap, m. m. Denna dialog är ju också en process jag befinner mig i just nu, och en del av resultaten av dialogen kommer säkerligen att bli till nya skriverier här.

I studierna läser vi för närvarande psykiatri. Jag har kommit hem!!! Detta är det som intresserar mig mest: kropp och själ, vad vi ser i kroppen av 'själen', hur vi påverkar det ena genom det andra, medveten närvaro (mindfulness), kroppskännedom, förståelse, allt detta tänder någon gnista inom mig.

Som sagt: det kommer fler skriverier, även om det andliga. Jag får medvetet portionera ut allt, eftersom det kommer så mycket på en gång nu. Så titta in då och då, och jag hoppas att det blir intressant läsning!

Floreat!
neina

tisdag, mars 30, 2010

Past Revisited

På något mystiskt sätt kom olika saker samman just idag: jag fick verkligen göra ett besök i mitt förflutna. Dagens föreläsningar handlade om ätstörningar och sjukgymnastik i samband med dessa. Klassen har aldrig ställt så mycket frågor under föreläsningar som idag, vilket visar att det är ett område som verkligen berör och som många försöker få en förståelse för.

Vi kom inte in så mycket på orsaker, men det är ju den brännande frågan som alla ställer sig, som sett någon gå in i det träsket, eller som själv varit där. Varför? Hur kan någon välja ett sådant beteende?

Jag har mina teorier, men dem kan jag ventilera en annan gång. Eller inte alls.

På eftermiddagen skulle jag besöka en god vän som nyligen blivit inlagd på psykiatriska avdelningen (och inte trivs...). Det var första gången på sju år som jag varit där igen: såg rummen, köket, korridorerna... Personalen. Hennes berättelse om bemötandet hon fått väckte mina minnen igen (rys). Vi pratade om värdet av att vara där, hur man tar sig vidare, varifrån man får kraft.

Så här i efterhand är jag tacksam för vägen jag gått, det har varit lärorikt och jag har blivit starkare. Det jag kan se är att det som gav mig mycket kraft var, att jag fick sträva efter att själv vara den person jag önskar att jag hade haft som stöd och förebild. Jag hade inga bra förebilder för hur jag skulle hantera min nedstämdhet, frustration, kroppsbild, ångest, rädsla för vuxenlivet. Så på min väg tillbaka till ett normalt liv hämtade jag kraft ur min strävan att själv bli den person jag önskade hade funnits.

Det är fortfarande en viktig drivkraft i mitt liv. Som Gandhi sa, "Be the change you want to see in the world."

Det var nyttigt att göra dessa besök i mitt förflutna. Jag påminns om vägen jag gått och är tacksam för mina erfarenheter som gjort mig starkare och lyckligare. Jag påminns om var jag hämtar kraft och vad som driver mig att försöka låta mina erfarenheter komma till nytta.

Floreat!

söndag, mars 28, 2010

Alice i Underlandet och Förslag på en Bättre Film

Filmen jag skulle vilja gilla. Jag var besatt av Alice och hennes berättelse när jag var 4-5 år gammal. Därför var jag verkligen nyfiken på hur den nya filmen skulle ta sig an berättelsen - och dessutom med Tim Burton och Johnny Depp inblandade. Jag ville verkligen gilla filmen. Men tyvärr.

Vart tog Tim Burton vägen? Lite krokiga träd, wacky typsnitt till titeln, lite småknasiga karaktärer. Men ack så ytligt! Jag vet inte vad jag besvärades mest av: 3D-effekterna, eller filmens ytlighet - ytlig, glatt, ogreppbar. Inget att bita i. Det var väldigt obehagligt, att det inte fanns något enda att beröras av eller engagera sig i.

På sätt och vis är originalberättelsen om Alice i Underlandet en flickornas Peter Pan: flickan som inte vill växa upp, som tänker "omöjliga"tankar och ställer allt på ända, har en egen värld, där hon likväl måste konfronteras med vissa livets väsentligheter, och sig själv. Kanske är Carrolls egen berättelse (skäms på mig, jag har inte läst den i original!) djup och underfundig. jag har fått det intrycket. Men denna nytolkningen är tyvärr pinsam.

En otroligt mycket bättre version på detta temat, är i så fall Pan's Labyrinth. Ofelia, en ung flicka, flyttar med sin mor, en änka, ut till militärposteringen där mammans nye make bor. Flickan möter olika sagoväsen, och framförallt en faun, som ger henne olika uppdrag och berättar att hon egentligen är en prinsessa. Men detta är inte en vanlig sirapslimpa med aprikosmarmelad. Även om temat är samma: en ung flicka, hennes egen sagovärld, olika uppdrag - så är berättelsen i Pan's Labyrinth mycket, mycket mörkare.

Den utspelar sig i 40-talets Spanien, under pågående krig. Det är inte självklart att sagovärlden är mer verklig än vuxenvärlden, eller ens 'segrar', utan dessa två sätt att uppfatta verkligheten ställs mot varandra på ett gripande sätt. Ofelia måste vara modig, måste vara sann mot sig själv, mitt i allt som händer omkring henne: i sagovärlden och i krigets verklighet. På inget sätt lämnas man oberörd: visuellt, musikaliskt, filosofiskt, politiskt, etiskt; personernas karaktärer engagerar.

Flera av er har kanske redan sett filmen, den är ju från 2006. Filmrecensioner är inte heller min stora sak, men detta var ett tillfälle som kändes viktigt. Har du inte sett Pan's Labyrinth ännu - se den. Alice i Underlandet (Tim Burtons version) kan du slippa.

Floreat!
neina

tisdag, mars 16, 2010

Läsvärt inlägg av Maria Ede-Weaving

Nyligen skrev Maria Ede-Weaving ett gäst-inlägg på Philip Carr-Gomms blogg. Det var så vackert, poetiskt och hoppingivande, att jag vill uppmana intresserade att gå dit och läsa det!

Floreat!
neina

lördag, mars 13, 2010

En insats för världen

Naturligtvis måste jag skriva på bloggen just nu; det är ju tentatider. Disken är redan diskad, tvätten tvättad, rummet städat. Kanske skulle frosta av kylen? Nej, en liten tanke här först ;)

Att göra en insats för världen. På gräsrotsnivå, person-till-person. Det låter väl bra. Så här tänker jag:

Jag anser att vi inte bör underskatta hur viktigt det är, att vi alla avstyr dumheter eller okunnighet i en diskussion. Här talar vi om att göra en insats för världen på gräsrotsnivå. Att inte sitta tyst när en ogenomtänkt kommentar slentrianmässigt kommer, ofta med en viss självsäkerhet. "Jamen det är ju faktiskt så att klimatkrisen är ju bara uppblåst, forskarna är fortfarande oeniga. Jag menar, kolla bara så kallt det varit i vinter!" och så skrattar alla och håller med. Eller "Jag har inga fördomar mot [någon folkgrupp] men dom får ju bete sig som svenskar." Eller "Jag är rätt så mycket vegetarian, äter mycket sallad och så, det mår jag så bra på. Sån MacDonalds kycklingsallad."

Å ena sidan skulle vi kunna lägga krutet på större frågor än att peta i människors formuleringar vid kafferasten. Men de 'stora dumheterna' kommer kanske ur de 'små dumheterna'? Att låta sådana kommentarer glida förbi kan leda till att det blir en attityd bland människor i det umgänget, att det är ok att uttala sig där man inte är påläst, att det är ok att ha fördomar, att det är ok att blanda ihop begreppen. Det är inte ok, det får konsekvenser för alla.

Därför tycker jag (ja, detta är ett av de få tillfällen där jag har en uttalad åsikt) att det är viktigt att alla tar ansvar och säger "Jaha, var har du läst det?", "Men nu pratar du ju som om de skulle bete sig annorlunda, det kanske är fördomsfullt?", "Du menar att du äter mycket grönsaker? Det finns mycket annat som också är vegetariskt. Men kyckling är kött."

Nu har jag gett tre små exempel. Förlängningen av det här tankesättet, är att i alla diskussioner hjälpa diskussionen framåt, genom att ställa nyckelfrågor, som lyfter fram kritiskt tänkande, klart tänkande, tydlighet i vad man menar. Det är inte alltid så populärt, kanske, men jag tror att det är viktigt. Kan vi uppmuntra till dessa saker, kanske folk tänker en gång till innan de köper rakt av vad Aftonbladet säger, röstar på SD, serverar fisk till en vegetarian. Kan vi avstyra de små dumheterna, kanske vi människor som helhet inte far på väg rakt in i de stora dumheterna.

Floreat!
neina

tisdag, mars 09, 2010

söndag, mars 07, 2010

Tjejerna :D

Har minst fyra andra skriverier på gång nu, men det ligger på hyllan under omständigheterna. Inom sexton dagar har jag tre stora examinationer, varav den ena avgör om jag måste gå om en halv termin eller inte. Det är en lång historia hur det kunde bli så.

I alla fall, så har detta verkligen satt sig i kroppen på mig den senaste veckan: äter inte, sover inte, de få timmar jag lyckas sova drömmer jag mardrömmar om allt som någonsin skrämt mig; orkar inget. Fick till och med en riktig ångestattack i kroppen, vilket inte hänt på flera år.

Till slut släppte det, ungefär i går, till stor del efter bra samtal med kärasten. Dessutom träffades jag och tjejerna, och vi skrattade så tillsammans, så förlösande! Underbart! Stressen bara rann av mig! Och i kväll var jag ute med Wynja: efter en maffig chokladtårta gav vi oss ut och drack lite vin, sedan dansade vi! Det var också så förlösande.

Nu är jag trött och mör och nöjd! Tack gudar för väninnor, tack tjejer!
Floreat!

tisdag, februari 23, 2010

Klockan på stranden - tror inte det

Ni har hört argumentet förut, argumentet för intelligent design (d. v. s. kristendomens gud). Någon som hittar ett armbandsur på stranden. Så här beskriver Brendan Myers argumentet:

Here’s a better known version of the argument. Suppose you happen to be from a society in which people have very little technology. Then you are walking along the beach and you happen to find a wristwatch lying there. You’ve never seen a wristwatch before. You don’t know where it comes from, what it’s for, and you don’t even know what it’s called. This is an entirely new object to you. But if you are an intelligent person, you would certainly conclude that it is completely unlike all the other rocks and stones lying on the same beach. Its face is regularly divided into 12 regions, it has internal inter-related parts like cogs and wheels and springs to make it run, and so on. You would conclude that someone deliberately designed and built it. The argument supposes that Man, on finding himself in the world, would conclude the same thing about the world. It is so complex, yet so inter-connected and efficiently functioning, that it too must have been designed deliberately that way. The designer, so the argument concludes, is God. [källa]

I kommentarstråden på FB nämde en kvinna "Childbirth - a woman can create new humans inside her, she can feed them from her body - how does this compare to a watch?"

Det fick mig att verkligen tänka till. I mänsklighetens gryning, om någon 'religion' växte fram - vad skulle då troligast kunnat få oss människor att tänka i 'religiösa' banor? Det är bra mycket troligare att fenomenen sex, barnafödande, livgivande, blev grund för eventuella 'religiösa' tankar! Och det leder till en annan sorts religiositet än den som handlar om att världen "designats" av en ensam snubbe med en idé om en mekanisk konstruktion.

Ursäkta min ton (ovanligt för mig). Men det blev bara så uppenbart, bristerna i hur tankegången går hos många. Argumentet med klockan låter ju bra, om man inte tänker längre än så (vilket många uppenbarligen inte gör). Men kvinnan som tog upp barnafödande - det är ju verkligen en bättre utgångspunkt för tankar och diskussioner om Varat och Livet och Gud och Religion!

Klocka... pah. Livet är större än så. Tacka Gudarna att vi [åter] kommit på det :)

Floreat!

lördag, februari 20, 2010

Dagen då det Sker - att leva i Livets Framkant

Jag var med henne idag, när hon slutgiltigt gjorde upp med 28 år av sitt liv. När hon för sista gången kände på dörrkarmarna, gick i trapporna, hemtamt slank mellan rummen, tog sitt bland de föremål där hon försökt skapa sig ett hem.

(Kvinnosaker: dukar, en vacker gammal plåtburk, tyg som kanske ska sys till något.)

Noter. Fotoalbum. En bok med dikter hon skrivit. En tavla, för ramen kan ju användas till en snyggare bild. Brudklänningen hittade vi inte.

Hon hade planterat så många drömmar här. De vissnade och dog. Jordmånen var inte tillåtande, inte närande. Men väggarna, träden, rabatterna, har hört hennes suckar. Idag lämnade hon dem, för sista gången.

Hon blommar nu, där hon är. Men det gör ont att rota upp sig, det ger sår. Må blomman fortsätta blomstra, det är på tiden.

*

När detta händer, det är då vi är i livets framkant, där vi känner den mest akuta smärtan, eller glädjen, där vi lever till hundra procent. Där vill jag vara. Inte avtrubbad, inte leva ut mitt känsloliv genom att titta på TV - nej, leva och vara närvarande, r det händer. Bebo mitt liv, bebo min kropp. Uppleva varje känsla, varje stund.

Tack och lov har jag fått tillfälle att vakna upp ur dvalan, vakna med ett smärtsamt ryck, känna de kalla kårarna som talar om att livet är verkligt och värdefullt. Plötsligt upplever jag mitt liv, snarare än tittar på det som en dålig film. Och även om uppvaknandet var smärtsamt, har fortsättningen inneburit allt ifrån dödens verkliga isande grepp till en lyckans fullkomlighet till innerlig frid.

*

När allt var klart och snön fortsatte komma, mer och mer, skulle vi köra. Däcken slirade, surrade bara mot snötäcket. Återigen verklighetens närvaro: i verkligheten händer det, att man blir fast. Så kunde vara fallet nu. Systern och jag fick föra på bilen - tyngre än vi orkade egentligen men adrenalinet flödade - centimeter för centimeter, hela långa utfarten. Hon, föraren, hade panik, sådan man får när bilhelvetet inte kommer loss ur snön, och man inte kommer hem alls, och vi, där som hennes hjälpande händer, tålamod och stöd, kunde bara göra det som fanns framför oss: föra. Att tänka på vad som hade hänt om vi inte lyckades hade tagit för mycket kraft, så det gjorde vi inte.

Vi, tre kvinnor, gjorde det. Hon, avslutade ett 28 år långt kapitel i sitt liv. Systern höll humöret uppe och bidrog med en värme och en god förankring. Jag var påminnelsen om att livet går vidare, påminnelsen om vad hon har, att åren inte var förspillda. Vi sorterade, packade, lastade, körde - idag var en dag då vi särskilt kan känna att vi Lever, att Livet Sker, och att vi är starka och Gör det som måste göras.

Floreat!

P. S. När vi kom hem, gjorde vi oss fina och gick ut på restaurang.

torsdag, februari 18, 2010

Imbolc 2010

Min vägghylla på Imbolc. T. v. Brigid's Cross, t. h. en målning med nio olika färgsättningar av ett stiliserat träd. Den tavlan är flankerad av två bretonska 'Livets träd'-motiv, för sommarhalvåret och vinterhalvåret.



En kväll ett par dagar senare, ute vid släktgården.




Många reflektioner är på gång nu. Många tankar, flera knutar som håller på att lösas upp, mycket växande. En del av det vill jag gärna dela med mig av här.

I den här ovanligt långa vintern hoppas jag att fler får tillfälle/tar tillfället att reflektera, tar tillfället till introspektion. Visserligen är Imbolc den första vårhögtiden, men här i Norden är det fortfarande tveklöst vinter, och vi har mycket att gå igenom, sortera ut, lösa upp - innan vi är redo för den nya våren. Den 'nådetid' som börjar i november sträcker sig ännu, och är tid för självreflektion, att avsluta vissa kapitel, ställa boken på hyllan... Slänga gamla lappar och bilder, och berättelser vi intalat oss om oss själva och vart livet var på väg.

Jag älskar det liv jag lever. Jag älskar var jag är i livet just nu. Apropå min tillfredsställelse, frågade någon "Men tänk om du ändrar dig?". Jag svarade, "Jag HOPPAS att jag ändrar mig! Den dag jag inte är i förändring är jag död."

Det kan verka som en paradox, att söka Sanningen och samtidigt önska förändring. Borde inte slutmålet, Sanningen, hotas av förändring? Om Sanningen är Sann, är den inte då oföränderlig? Det är (för närvarande!) min inställning, att i vandringen på stigen mot Sanningen, blir vi mer och mer oss Själva. Det kan verka som förändring, men det är i själva verket en utveckling mot det mest Sanna i oss. Sanningen själv ändrar skepnad allteftersom vi förstår fler aspekter av den.

Imbolc, ja... Husinventering, inre och yttre. Inventering av min fysiska omgivning, av mitt inre. Jag gör upp med mitt förflutna - både för ett år sedan och ända tillbaka till barndomen - i fysisk och emotionell mening. För sedan... kommer VÅREN!

Floreat!!!

söndag, januari 24, 2010

Is this for real?!

Hittade en sida full med artiklar om vetenskapliga aspekter på astrologi; en ganska sympatisk sida. Den var väl överskådlig och lättläst, saklig utan att bli tung. (Jag 'tror' inte själv på astrologi, bör tilläggas.) En av artiklarna fångade mig totalt: Astrologer Meets Client: Tricks of the Trade.

Under läsningen tänkte jag, haha, vilken bra beskrivning av hur astrologen vaggar in klienten i falsk säkerhet för att sedan ge ett lur-horoskop. Men... allteftersom jag läste vidare började det tätna: de psykologiskt välgörande effekterna, de terapeutiska effekterna av samtalet mellan 'astrologen' och klienten. I slutändan visste jag inte om artikeln var skriven för att avslöja eller uppmuntra att astrologer, utan att använda sig ett dugg av 'astrologi', får klienten att tro att han/hon fått ett meningsfullt samtal. Kanske det sistnämnda.*

Det väcker flera frågeställningar hos mig. Är det etiskt korrekt? Men det fungerar ju... Men är det etiskt korrekt? (I sjukgymnaststudierna har även vi fått lära oss om avlägset liknande fenomen: hur det är själva förtroendet som patienten har för terapeuten, som lägger grunden för hur väl behandlingen tas emot/följs, hur vi ibland gör observationer utan att tala om det för patienten (t. ex. att säga att vi mäter pulsen medan vi egentligen mäter andningsfrekvensen)).

Astrologiska (och liknande) konsultationer har en betryggande, stimulerande, uppmuntrande effekt på de personer jag känner som varit med om det. Även artikeln jag läste förmedlar de terapeutiskt läkande effekterna av samtalet. Ska jag tycka att det är OK då, trots att jag vet att det handlar mer om samtalet än om någon verklig effekt från planeterna och stjärnorna?

På ett annat område har jag lyckats förlika mig med frågan: Tarotkort. För mig är korten inget annat än ett verktyg för att belysa olika områden av livet, en konstnärlig ingångspunkt som inbjuder till tolkning - vilket ibland är precis vad som behövs för att få igång konstruktiv självreflektion. Lite som ett Rorschach-test eller som fenomenet att vi ser bilder i moln (Barnum-effekten) - vi ser det vi själva tänker på eller förväntar oss. Då kan korten vara en bakväg att kunna ta upp ämnen som annars förnekas eller personen inte vågar erkänna. Personen får tillfälle att reflektera över dessa områden.

I sådan fall kan det vara meningsfullt. Men jag förespråkar att gå in i det med öppna ögon: att inte förvänta sig 'svar' från 'andra sidan' eller från 'stjärnorna' utan att se konsultationen som ett tillfälle att genom kreativa medel öppna upp tankarna för det personen redan vet inom sig - nog så viktigt, och ibland knepigt att åstadkomma! (Likförbaskat spökar flera minnen för mig, när korten gett närmast fotografiska utsagor av en situation, eller kortets namn satt fingret på den brännande punkten, på ett sätt som inga andra kort just då kunnat - och jo, jag kollade de andra korten. Men det är ett område att återkomma till.)

För att knyta ihop säcken: Som vanligt har jag fler frågor än svar. Det verkar som om att det ibland är det terapeutiska mötet mer än förevändningen för själva mötet (astrologi, te, et c.) som har en positiv effekt på personen. Hur ställer jag mig till det? Jag förespråkar nog att båda parter bör vara medvetna om att det bara är verktyg för självreflektion och inte 'svar' någonannanstansifrån; även det kan vara hjälpsamt. Och så förespråkar jag god vetenskap och klart tänkande.

* "Astrology is mainly an imaginary science. It is a pseudo-competence resting on tricks of the trade. To us, many teachers seem dangerous, irresponsible, and unconscious of what they convey, because their personal relation with astrology is too strong. They are a fanatic of astrology. They see reality where there should be pretence, so they lack antidotes. They should revise their values and give up their naivety." [källa]

onsdag, januari 06, 2010

Yule 2009, Nyår 2010

Vintersolståndet
Det händer mycket! Vintersolståndet i år firade jag för första gången (sedan jag började fira) utomlands, nämligen i Skottland. Men Solen hade ändå samma särskilda sken, det där ljuset som den bara har på vintersolståndet... Svagt men starkt...

Nyår
Det nya året (om vi räknar enligt den sekulära kalendern) bär mycket med sig. Förra året vid nyår utbrast jag till gudarna om att de utmaningar de kom med var för tunga för mig, jag orkade inte med mer på det viset. I år vid nyår kunde jag se tillbaka på ett år fullt av ännu värre/jobbigare omständigheter och val, men samtidigt också att jag blivit mer sann mot mig själv och därmed också funnit mer styrka. Utmaningarna har varit ännu svårare, men jag har också vuxit med dem (om än med lite växtvärk ibland). Och framför allt känns det som att jag fått Livet åter, i och med den man som nu finns i mitt liv; vi står sida vid sida och växer tillsammans.

Tankar som sträcker sig både bakåt och framåt
Förr har mamma och jag haft stora och smärtsamma diskussioner om mitt val av religion, hon har själv mått dåligt av olika anledningar - bland annat för att hon känt sig ensam med sin tro och hotad av att så många i omgivningen, som hon egentligen tycker om, inte delat hennes tro. För min egen del har det här ställningstagandet varit en viktig sak, så viktig att jag ibland gjort en lite större sak än nödvändigt av det, gjort det till en provokation, sett till att 'få rätt' i alla diskussioner om religionsfilosofi (vilket tyvärr var alldeles för lätt), undvikt släktträffar på grund av att jag inte delar deras tro, et c.

Två intressanta processer har börjat få det här att lossna, en hos mig, en hos mamma. För mammas del, kom hon till en punkt i livet där hon blev tvungen att göra ett livsval, för att rädda sitt liv och sin hälsa, även om det valet formellt strider mot det hon uppfattade som sin tro. På olika sätt har hon fått 'come to terms with' att detta val var hennes sanning, hennes räddning, och att delar av hennes tro kunde ifrågasättas, att vissa andra saker -liv och hälsa! - fick ta prioritet före tradition och dogm.

Denna upplevelse verkar ha fått henne att må bättre. Hon känner sig inte så hotad längre av att andra tror olika. Hon har nu egen erfarenhet av att våra olika omständigheter kan få oss att göra vissa val, val som är oförståeliga för omgivningen men som är det enda sanna för personen själv. Det innebär en ödmjukhet, tolerans och stor frihet i sinnet.

För min egen del har jag en process där jag inte heller känner mig hotad av hennes, eller familjens tro, och inte heller behöver bevisa mig eller tydligt protestera. Jag tänker inte heller säga "vad var det jag sa?" till mamma, nu när hon har en mer öppen inställning! Det känns fridfullt och skönt, att inte behöva så tvärt visa min ställning hela tiden, utan i stället att jag i mitt stilla sinne lever min tro, utan att behöva få uppmärksamhet för det eller tvinga andra att tänka om.

Slutligen: vi, och en person till, hade ett samtal häromkvällen. Tanken framfördes, att kanske alla andligt medvetna och kännande personer egentligen hittar till samma 'sallad', men att det är 'dressingen' som är annorlunda? Och för vissa är det viktigt att det är just DEN dressingen, för andra är det inte så noga... Hon var villig att fundera på det. Jag kommer inte försöka omvända henne eller säga "vad var det jag sa", som sagt, men jag kommer alltid att fråga henne hur hon mår, när hon tänker som hon gör. Och hon mår mycket bättre nu :)

Framöver
Som jag gjort klart i förra post:en, är Hyllebär inte längre aktivt som så. Vi medlemmar finns fortfarande och utövar på våra håll, ibland tillsammans vissa av oss, och det går bra att kontakta mig t. ex. om tips av olika slag (i den utsträckning jag kan!), hänvisning till rätt person/grupp/resurs.

Fortsätt titta in, det händer spännande saker och jag håller er uppdaterade!

Med önskan om allt gott för det nya året!
Floreat
-neina