I

I

onsdag, oktober 31, 2007

Blessed Samhain

Förvisso firar vi det om ett par dagar, men jag hade en liten stilla stund för mig själv ikväll också. Något uppe i varv, något uttröttad, efter en lång och annorlunda dag. Dagen har verkligen gått i Samhains tecken.

Dels för att jag idag fått se så mycket av mänsklighetens baksida, lidandets konsekvenser, det overkliga som ingen tror ska hända just en själv. Dels för att jag idag varit helt avskalad det jag annars stärker mig själv med, det jag närmast uppfattar som en del av mig själv. (Låt mig förtydliga: jag har varit på besök på ett sjukhus, inte för egen del, och sett olika livsöden. Och där har jag fått vara utan mina ringar, triviellt kanske men de är verkligen en del av mig.)

Kom hem till dem jag älskar, och känner starkt att livet är så skört, lyckan är så skör. Det måste finnas något värdigt och konstruktivt sätt att förhålla sig till detta, utan att sopa undan det, utan att äcklas, utan att tappa fokus på det goda - men hur?

Tände tre ljus ikväll. Ett för de levande, ett för mina förlevande, och ett för Gudinnan. Så har jag gjort något.

Floreat
neina

söndag, oktober 28, 2007

grävande

Förlösande som det är, håller jag för närvarande på att gräva lite i livet och vad det innebär. Gräver i min uttrycksform - sången. Och så har jag fyllt år! Kort och gott. På återseende!

Floreat (jag menar det fastän jag skriver det varje gång!)
neina

söndag, oktober 14, 2007

Mums för äventyr!

ÅH vad härligt vi haft det idag! Vi skulle ut till Skeinge för att reka lite inför en ceremoni och sicket äventyr det blev... För er som inte vet det ligger Skeingeborg på en ö/halvö. Det kan vara riktigt blött att komma ut dit - Borgön blir mer en riktig ö - och så var det idag. Hurra! Eller, synd på sätt och vis för det blir ju svårare att ta sig dit. Men desto roligare...



Vi sjönk ner riktigt djupt, nästan så vattnet/sörjan rann in i stövlarna! Jättespännande! Idag fick jag känna att jag lever! Jag känner mig så djupt tacksam och rent lycklig, att jag lever och får uppleva allt detta, skratta åt det bisarra i att vi faktiskt kom ut torrskinnade; djupt rörd över skönheten ute på ön (till och med mindre skräp än vanligt), höstsolen som lekte i de gyllene löven, borg-ekarnas majestät...



Jag låter bilderna tala och tala till fantasin. Sitt inte bara och tänk på att naturen är härlig, gå UT! Och även om det inte blir en enkel liten söndagspromenad utan ett helt litet äventyr, så känn hur du LEVER!

Floreat
neina

måndag, september 24, 2007

Höstdagjämningen: prolog

Som jag sagt på Hyllebärs blogg, var Höstdagjämningen magnifik. Förlösande, helande, härlig.

Det händer mycket nu. Både i skolan och på det privata planet. Många funderingar som jag och Skogsflicka bollar, mycket med familjen, mycket hemma. Eller, inte mycket som i 'många saker' utan mycket som 'stora saker'. Därför behöver jag påfyllning, som i ceremonierna. Som i årstiderna, som i mindfulness och framför allt som i gratefulness!

(Tyvärr blir det lite engelska ibland. Önskar jag kunde uttrycka mig obehindrat på svenska, men modersmålet gör sig påmint och säger saken bättre, så då blir det engelska. Oftast uttrycker jag mig som helhet dock bäst på fadersmålet.)

Jag får återkomma när saker och ting klarnat lite. Hoppas i alla fall att Höstdagjämningen gjort sig påmind för dig, och medfört något konstruktivt, inspirerande.

Floreat
neina

P.S. Som jag också skrev på Hyllebärs blogg, skriv gärna om du har tankar kring Höstdagjämningen eller årstiden!

onsdag, september 19, 2007

Balans efterlyses

Jag kan bara säga att jag längtar efter att få gå i ide, eller i alla fall ha lite mer balans i livet. Just nu känns livet som en karusell! Och alla som vill träffa mig får kastas in i karusellen...

Höstdagjämningen innebär balans, och även en vändpunkt. Ska ta det till mig. Det är nog ingen risk att jag går i ide även om jag skulle behöva! Men lite balans skulle vara bra, så att jag orkar alla härliga saker som kommer framöver i höst och vinter :) Ser till exempel fram emot Samhain 3:e november.

Floreat
neina

torsdag, september 13, 2007

Spread Thin

Just nu känner jag mig väääldigt spread thin, alltså har så många saker på gång att jag inte hinner ge varje sak den uppmärksamhet och tid som den förtjänar. Som jag skulle vilja ge. Det är bara att öva sinnesnärvaro och prioritering...

Är helt exalterad efter en helt underbar kväll/natt/tidig morgon och större delen av idag, att få ha haft kärt sällskap, av Skogsflicka och hennes prins från England!!! Jag tror vi avhandlade det mesta ;-) Dessutom är jag upprymd efter en härlig, konstig, underbar, förbryllande, tankeväckande film, Paprika.

Behöver tyvärr sova lite också...
Floreat
neina

tisdag, augusti 28, 2007

Fullmåne - spännande

Imorgon - eller, tekniskt sett idag - ska jag fira fullmåne på ett nytt ställe. Spännande! Ska diskutera med, och lära mig av, en mycket klok ung kvinna som gärna ville träffas vid detta tillfälle. Längtar.

Floreat
neina

onsdag, augusti 22, 2007

Accepting

Gick ut för att hämta in kisarna, men tänkte, där i skymningen, att det vore härligt att i stället lägga mig lite i gräset, under eken. Kisarna svansade runt mig lite, jagade flygande insekter.

Låg och försökte känna. Känna, känna något riktigt stort, helst... Varför denna prestationsiver? Förvisso inspirerad av Emma Restall Orrs bok, men livet är nog inte levt i total extas hela tiden! Även hon har långa, tomma månader mellan sina upplevelser.

Tänkte, bara Vara, bara ta in, bara ge. Tänkte, som Emma sa, acceptera. Så jag tänkte och kände “I accept”. Men “I” blev störigt, i vägen. Detta eviga “jag” som allting verkar handla om! Ville slippa, för en liten stund i alla fall.

“Accepting, Loving” om om om igen. -ing, så skönt, alla och ingen inbegripen, skeende. Accept, ad-cipere, ta till sig. Tar till mig jorden och livet och träden och (suck) myggen, blir intagen i jorden, livspulsen, träden, och ja, av myggen. Nära, tyst gemenskap.

En gemenskap, enhet, som inte är efter människors alla uppställda regler. Så på vissa sätt är det som en ‘kulturkrock’, men ändå pirrande känsla av att komma hem. Vill lära mig, vänja mig. Accepting.

Floreat
neina

Lite mer Luanys 2007

Luanys föregicks av en av de kraftfullaste fullmånarna! I alla fall jag, och flera i min omgivning märkte den mycket starkt. För min del har jag aldrig varit så labil som då! Någon som instämmer, som också kände av det?

I år insåg jag för första gången just hur väldigt mycket den här högtiden, och därtill själva årstiden, betyder för mig. Tiden då jag kan se tillbaka på sommaren, och se med lite perspektiv på våren, försöka men inte riktigt lyckas minnas hur vintern kunde vara så kall. Hur som helst, utvärdera, och känna mig så djupt tacksam. Tacksam för att allt gått så bra, för allt jag lärt mig av utmaningarna, takcsam för att jag är "well provided for", tacksam för Jordens skönhet - just nu flödar hon över av gåvor: gröda, blommor, kattungar...

En intensiv period kommer nu, med mycket arbete: skörden ska in, sommarens trådar ska knytas ihop, vi ligger i startgroparna för höstens aktiviteter.

Och det är just i det här, att vara mitt uppe i alltihopa, som passar mig så bra. Se framåt och bakåt. De traditionella tidpunkterna för detta är väl egentligen nyår, eller i vårt fall Samhain, men för min del faller det naturligare nu.

Kanske för att nu får vi interagera men jorden, ta emot så mycket av hennes gåvor? För att det är en tid av intensiv tacksamhet? För att nu har vi också lite tid över för att träffa vänner? För att ljuset faller så väl? För att det kanske åskar?

Kan inte helt sätta fingret på det, men dessa saker, bland andra, gör att NU trivs jag! (Kanske är det mest för att nu får man faktiskt lov att börja blicka mot hösssten...! ;-) )

Floreat
neina

fredag, augusti 10, 2007

Bilder från Luanys



Vår eld och uppställningen runtomkring. Se Gaia som vilar mitt i allt...



Sent på kvällen fick Taran elden att flamma upp igen. Jag tittar på ekens grenar ovanför.

Floreat
neina

söndag, augusti 05, 2007

Min Blodbok

Jo, jag ska gärna skriva lite tankar om Luanys, men senare. Det blir mer reflektion över vad årstiden betyder; själva dagen har jag ju berättat lite om på Hyllebärs blogg.

Idag vill jag berätta om min blodbok. Hon står vid mitt barndomshem, ståtlig, vacker. När jag bott där har hon varit en trygghet, alltid där, utanför mitt fönster. Jag har klättrat en del i henne, ofta ofta pratat med henne och hon med mig. Kramat henne, hämtat kraft men framför allt hämtat lugn. Det var från henne som jag fick mitt trollspö: en natt klättrade jag upp och sågade i en död gren. Jag hade sett ut den i förväg men tänkte inte på hur långt ut jag måste kräla för att komma åt att såga! I mörkret gick det bra; nästa dag när jag klättrade upp igen för att se var jag varit, vågade jag inte!

I hennes famn satt jag till mina studentfoton. I stormen Gudrun togs just den grenen. Jag höll på att gråta, kväljdes, när jag såg granen som slitit av halva boken. Men trots att hon blev så stympad, behöll hon sin värdighet. I år kan jag för första gången säga, att hon hämtat sig riktigt bra.

Idag kunde jag inte heller låta bli att klättra i henne igen, för första gången på jag vet inte hur länge - sedan före Gudrun i alla fall. Det gick hur bra om helst! Där bor inga myror längre. Trots långkjolen svingade jag mig upp i grenverket, högre och högre. Jag älskar så att vara nära henne, vila helt i hennes grenar. Jag kramade henne en lång stund, såg ut över vidderna från mitt nya perspektiv. Kände hennes puls.

När jag väl skulle ner hade jag först lite problem, det gick inte alls lika bra som det gick att komma upp! Till slut kom jag ihåg att det handlar om att fullt ha tillit till trädet, så går det bra. Efter lite panik, då jag riktigt såg för min inre syn hur jag handlöst föll i marken och blev invalidiserad för all framtid, föste jag resolut undan sådant trams och gav mig hän åt trädet. Hon bar. Och jag fick minsann inte vara rädd för närkontakt med bark, inte vara rädd om kläderna! Jag har sagt det förr: jag har inga 'finkläder', alla kläder - och skor - ska tåla en skogspromenad, eller en trädklättring för den delen!

Inte för att jag någonsin kan förstå hur en så magnifik varelse vill vara vän med mig, men djupt tacksam är jag, och hoppas återgälda vänskapen. Tack, min blodbok, min vän.

Floreat
neina

torsdag, juli 26, 2007

hemma/borta (?) igen

Vi har varit borta - hemma? - några dagar, i skogen... Har pratat så mycket med Skogsflicka den senaste dagarna, att det nästan känns som om jag drömmer.

Hela tiden har jag denna malande längtan inom mig att få Leva i Skogen, att få bara Vara, inte "bli nåt" utan vara, Leva. Det känns extra starkt de gånger vi hälsar på ute i skogen, kör förbi mystiska eller urgulliga hus som kunde bli vårt hem... Om det bara var läge för det. Så många praktiska ursäkter: jag måste bara plugga färdigt först... jobba lite först... Vänta nu, ligger inte det lite väl nära ambitionen att "bli nåt"?!

Samtidigt har jag en stark känsla av att jag har många viktiga saker att lära mig just nu, av att bo i en lägenhet. Jag drömmer om en stor köksträdgård, men har precis lärt mig fördjupa relationen med krukväxterna (jag, som minst av alla har gröna tummar!). I och med att vi bor där vi bor måste jag desto mera inse att ALLT är Naturen. Det är lättare för mig att känna kopplingen till Moder Jord i skogen, lättare att se träden och djuren i skogen som mina syskon, än här i stan. Där har jag något viktigt att lära mig under tiden: känna Hennes puls under betongen, se in i ögonen på park-ankan och känna syskonskap (vi vill ju bara leva), bekanta mig med träden (de är allt lite sofistikerade, tycker de, lite fina i kanten).

Sommaren har hittills varit mycket givande och lärorik. Och njutbar! Inte så mycket pluggande som jag tänkte... Och tyvärr har jag inte hunnit umgås med goda vänner så mycket som jag önskat, men jag har å andra sidan njutit varje liten sekund jag fått med mina vänner!

Ser fram emot fullmånen och Luanys (som det heter på Manx, dvs Lughnassadh)
Floreat
neina

lördag, juli 21, 2007

Om normalitet

På mitt sommarjobb finns personer som är förståndshandikappade. Det lustiga är att vi alla kanske är lite förståndshandikappade, när det kommer till kritan.

Med tanke på vad som händer i världen och familjen, ligger det inte långt ifrån. Och det är väl inte så farligt? Vi är alla unika. Alla har sina starka sidor, liksom sina svaga, dock verkar de, som jag jobbar med, ha färre 'svaga sidor' än gemene man... Inte för att jag ska döma andra.

Vad jag vill ha sagt är att jag fått mig en tankeställare angående vad som är "normalt" och funktionellt. Gränsen är inte så klar; vi är alla lite unika... Det innebär att vi alla har lite förmåga till klarsynthet också, att vara klarsynt där andra går bet. Tack för det! I slutändan - ja vem vet vad det innebär till slut. Lite ödmjukhet i lalla fall. Och det skadar ju inte. ;-)

Floreat
neina

P. S. Ser fram emot Lughnassadh m. m. ...

torsdag, juli 12, 2007

Finding My Feet

Vad SPÄNNANDE det är, att få lite att bita i, saker att fundera över, inspireras av, stötas och blötas med! Emma Restall Orrs bok Living Druidry är en stötesten och inspiration för mig. Jag börjar inse att jag lär mig mer av böcker där jag INTE bara håller med författarens fantastiska insikter som råkar vara mina också... Genom att hon säger saker som jag absolut inte håller med om, måste jag komma på hur jag inte håller med och varför, hur jag tänker och känner istället.

Men, nu handlar det om en sak där jag håller med henne. Ett uttryckssätt hon använde i sin bok var, i förbigående, att hitta sina fötter innan man springer iväg. Och springa iväg är kanske vad jag mest av allt velat: jag ville göra så mycket (du vet, få en fullspäckad 'pagansk cv'), läsa så mycket olika, så mycket utåtagerande. Men andra gången jag läser hennes bok ser jag mer struktur, inte bara poetisk prosa. Hon börjar med att hitta sina fötter, hitta sina rötter, känna - Vara. Hon börjar med att grundligt rota sig, bara vara och framför allt utveckla sin känsel.

Gudarna ska veta att jag är den första som vill, bokstavligt talat, krypa ur skinnet när meditationen gäller att bara känna sin egen kropp, här och nu... Jag vill ju fortsätta med hjärnans ekorrhjul! Men här gäller det att först och främst jorda sig, vara, känna. Såklart. Så fort det började sjunka in, började det hamras in från flera håll! Snubblade över en artikel av Starhawk som talade om 'grounding', som det mest grundläggande och dagliga utövandet. Såklart. Pratade med Skogsflicka, hon nämnde 'sense of wonder', att vara här och nu och ta in hur förundransvärt det är! Likaså samma budskap från min favvo-sida gratefulness.org, att grunden i att kunna vara tacksam genom livet är konsten att vara i nuet och förundras över det.

Nå, summan av kard... av ingefäran, är att jag får börja med att hitta mina fötter. Inga böcker, inga hemsidor, inga diskussioner gör det åt mig. De kan ge inspiration, men grunden (bokstavligt talat!) står jag för själv. Så enkelt - skulle det ta nästan nio år att komma på?!

Floreat
neina

tisdag, juli 03, 2007

En ny människa!

Jag är nu en helt ny människa räknat från för sju år sedan! Det är en av tankarna i Emma Restall Orrs kurs. Hon sa, att vid blåmånen kan det vara tid att reflektera över de gångna sju åren, eftersom jag, cellmässigt, är en ny människa nu. Vad har jag kvar som är äldre än de där sju åren? Vad av det behöver jag släppa?

Jag kom till slut, efter mycket självrannsakan, på ett par saker. Det satt långt inne... T. ex. att släppa min förmåga att vara rädd för att bli bedömd. Ett exempel av flera. Men, gemensamt för alla är, att jag kommer behöva lite tid för att släppa helt. Först träna lite, sen kunna helt vara utan.

Wynja och jag pratade om många viktiga saker. En sak som gnager är den om vad mitt kall i livet är. Så kom vi på att det är nog inte just att ha en särskild sysselsättning, utan snarare vad man ÄR. Mitt kall i livet är i så fall att vara TACKSAM och sprida Glädje. (Låter enkelt men är stort.)

På tal om Emma Restall Orr, jag läser om hennes bok nu, Living Druidry. Jag lovade återkomma till den, det tror jag att jag gör snart.

FLOREAT
neina

torsdag, juni 28, 2007

I mellantillståndet

... vid Ales stenar påbörjades något, som inte är slut ännu, inte avslutat. Jag kände att fullmånen på lördag blir bra för att markera hela perioden mellan sommarsolståndet och blåmånen - för det är det - redan innan Wynja frågade på Lupas diskussionsforum om vi ville göra något.

Att vara där, i värmen, i diset, bland de brummande stenarna (tänk som en sten-didgeridoo ;-) ), med vänner av Solen och Jorden... det tog mig starkt på något sätt, en ny dörr slängdes upp för mig. Och jag kom mig inte för att göra något av det, utan satt i närvaron av allt omkring mig, framför mig, inom mig. Satt i solen, satt med en sten, satt med jorden. Då var inte tid, för mig, att ta steget igenom dörren.

På lördag får jag samla ihop trådarna, syna vad som påbörjades där på höjden, se vad det kan vara för en dörr. Vad jag gör det till för en resa! Skogsflicka var med mig på höjden, det är hon på lördag också. Jag är rätt säker på att det har med henne att göra, till viss del. (Förtydligande: hon var inte där i fysisk form, men, ja, du förstår.)

Alltså blir det inte så mycket mer konkreta tankar och känslor förrän jag förstår mer av vad för process jag fått påbörja. "Alltid är det nå't..." :-) Men, jag är tacksam ur djupet av mitt hjärta för vad jag fick vara med om, glad med en sprudlande och samtidigt mäktig och stilla glädje. En obeveklig glädje.

Floreat
neina

tisdag, juni 12, 2007

Hu som det var

Nyligen fick jag infallet att läsa igenom mina dagboksanteckningar, från 13 till 21. Jag skrev så mycket jag hade, när jag behövde (alltså inte något regelbundet). Det var starkt.

Jag har med tiden och distansen tänkt att kanske jag tyckte jag hade det jobbigt, men det var ju ändå tonåren - så illa var det nog inte. Jag var nog bara lite tjurig. Men när jag läste kom jag ihåg, med full kraft, att så var det verkligen inte. Jag mådde otroligt dåligt. Så skulle aldrig någon må. Jag hoppas innerligt, och tänker verka för, att ingen ska behöva må så alls, eller i alla fall inte utan att bli uppfångad.

Jag tror inte att 'dagens ungdom' är bortskämd eller kinkigare, att det skulle vara därför de har mer problem med missbruk, självplågeri m. m. Jag tror att något har hänt i samhället som stressar unga mer. Kanske till och med att det är en viss generation själar som nu återfötts, med särskilda saker i bagaget?

I alla fall, jag började läsa om i dagboken (pärmen), för att mera förstå vad som hände i den stora omvälvningen. Det var nyttigt. Det var verkligen en genomtänkt, 'genomkänd' process. Inte som jag trodde och nu minns, något som lika gärna kunde hänt som inte. Varje val vi gör, gör vi utifrån de förutsättningar vi har. Dessa förutsättningar är så unika, att vi knappt kan tänka oss hur många små saker som spelar in. Därför blir varje människas val på ett visst sätt oförståeliga för vissa, men oundvikliga med tanke på just den människans unika situation.

Om jag blev luddig nu, säg till! Det är inte helt lätt att reflektera över sina egna dagboksanteckningar.
Floreat
neina

söndag, juni 03, 2007

There, see, the new moon...

Mend studier och allt har jag känt mig ur gängorna / ur cyklerna. Tja, inte helt, jag har ju mitt eget ekorrhjul, men ur Jordens cykler. Lyckligtvis var det fullmåne i fredags. Ja, jag vet att rubriken talar om the new moon, inte the full moon, men det är nog en tolkningsfråga. Det gör jag det till nu i alla fall! ;-)

Jag har inte hållt ceremonier ordentligt på länge och jag saknar det. Jag har ju tät kontakt med Henne men det räcker inte riktigt till... I alla fall, i fredags hann jag i alla fall med en bön vid mitt altare-under-uppbyggnad. Jag hittade den i Carmina Gadelica (skattkista, fast jag vill ha mer på svenska också). Det står "new moon", men eftersom det sedan talas om "lustre full" tänker jag tolka det som att den nya månen som omtalas är fullmånen som är nyss full. Som i fredags.

There, see, the new moon,
The Lady of life blessing her;
Fragrant be every night
Whereon she shall shine!

Be her lustre full
To each one in need;
Be her course complete
To each one beset.

Be her light above
With every one in straits;
Be her guidance below
With every one in need.

May the moon of moons
Be coming through thick clouds
On me and on every one
Coming through dark tears.

May Goddess' hand on me dwell
In every strait that me befalls,
Now and till the hour of my death,
And till the day of my rebirth.

(Jag har ändrat tre ord, King till Lady, God's till Goddess' och resurrection till rebirth.) Särskilt stycket om ...coming through dark tears... är så otroligt vackert. Tack Livet för trösten.

Så mörkt är det inte just nu, men jag blir lätt känslosam. :-)
Floreat
neina

måndag, maj 28, 2007

Salvia

Jag vill bara varmt rekommendera salvia! Att elda lite för renande är så 'basic' och så starkt. Först tyckte jag inte alls om lukten, tålde den inte. Men sedan vi fick bort vartenda spår av den mångåriga rökarinnans doft i vår lägenhet, genom en kväll med salvia, tvekar jag inte.

Salvia renar på alla plan, det är jag övertygad om. Därför tänker jag använda mig av denna gudagåva inom de närmsta dagarna, eftersom det dels är fullmåne, vilket jag ser fram emot att fira, och jag har två stora tentor i nästa vecka. Jag behöver renas från stress och framför allt ifrån segheten som ligger om mig som en tung filt!

Mer och mer har jag börjat definiera, då det nu kommer upp, min 'religion'/'andlighet', eller snarare fullbordande verklighet, som att "Här och Nu är Heligt och värt att fira!". Det är nog detta som det kan sammanfattas som. Allt annat är broderier på det. Mer sedan.

Ur Terry Pratchetts Small Gods (sammanhang: gudarna kommer ner och ger de religions-krigande människorna nya regler)
I - This is not a Game.
II - Here and Now, You are Alive.

Floreat
neina

fredag, maj 25, 2007

Varken Eller...

Såg en film ikväll, jätterolig, jättesöt. A Prairie Home Companion. Och den rörde upp känslor - för mig. Som uppväxt med föräldrar från två länder, lika men ändå olika kulturer, och inslängt en tredje kontinent, är det som om ... Det finns alltid Något som jag saknar. Och samtidigt har jag haft dubbelt så mycket av det 'braiga' från varje.

I filmen påmindes jag om en värld som jag å ena sidan är väldigt hemma i: älskar de mellanvästernska dialekterna, skrattar åt skämten om de dystra lutheranerna, saknar stämsången som dyker upp vid varje o/tänkbart tillfälle, mor-dotterrelationen. Och jag påmindes om att jag saknar detta. Jag står utanför den världen. Bor i ett annat land, inte i den kulturen och har så mycket annat som inte alls platsar i den världen. Och inte finns här någon stämsång i varje buske! :-)

Det är ett val jag gjort, men på grund av att mitt hjärta inte kunde förneka att det finns mycket mer. Samtidigt saknar jag gemenskapen... Finns ingen kompromiss? Nja, jag börjar ju till och med bli mer obekväm med att sjunga i kyrkor, även om jag vet att musikens källa är densamma i och utanför kyrkan.

Påminns om min käpphäst "Gratefulness" som jag nämnt på Lupas-bloggen (kolla in www.gratefulness.org - kan inte rekommenderas nog!). Ska försöka applicera detta på min situation, mitt i saknaden av ett liv med gemenskap, som kunde blivit. Grateful att jag lärt mig vad jag lärt mig, att jag sett flera olika vinklar. Kanske kan jag någon gång göra något konstruktivt att mina gränsöverskridande erfarenheter.

Tittar ofta på ringen, med ett träd på. Inuti står det "Grow Strong" och det hoppas jag.

Floreat
neina

fredag, maj 18, 2007

Brigid i Gläntan

Härom dagarna var jag med om en fantastisk meditation. Det var på HokusPokus-mötet (det är ett namn valt med självironi), och vi skulle gå ner i meditation ett tag, för att sedan rita eller måla lite av våra intryck från meditationen. Jag försökte allt vad jag kunde att inte meditera på en enda sak, något som skulle vara enkelt att rita sedan!

Så blev det inte heller. Jag var på en vacker plats, min glänta i bokskogen, precis vid de stora vidderna och kullarna, gläntan där jag brukar träffa Dem, Lugh och Brigid. Och inget av detta är lätt eller lämpligt att avbilda!

Där, i gläntan i bokskogen, brann en lägereld. Där var en stig. Hon kom på stigen. Jag skulle säga så många vackra, väl valda ord till Henne - men jag föll i hennes famn, och innan jag hann säga något började jag gråta. Jag grät ur mig min förtvivlan, och ju tryggare jag kände mig i hennes villkorslösa omfamning, desto mer vågade jag släppa.

En liten röst i huvudet sa, att jag borde skämmas som hängde så mycket på någon annan, och vad hade jag egentligen tänkt ge i gengäld för en sådan här tjänst?? Men jag hörde direkt en trygg röst som sa: Hon tål det, och vill stötta dig. Hon ger dig hennes Gåvor, och i gengäld använder du Dem till att göra gott. Hon ger dig styrka, tålamod, mod, och som tack - är du modig, stark och tålmodig. (Det kändes bra, jag har annars haft svårt att ta emot utan att veta vad jag kan göra i gengäld.)

Den outtalade frågan jag hade inom mig till Brigid var: Vad ska jag göra med Allt Det Här?? Och som svar fick jag dels de ovannämnda gåvorna (oj vilken läskig uppgift, men jag vill försöka), och dels visade hon mig något. Hon är fåordig! Men hon sa: Titta här. Och så vände hon ryggen mot mig och gick baklänges, närmare mig, tills hon var rätt inpå och till och med gick in i mig - vi smälte samman. Hon tog några steg framåt igen. Så nu vet du det, sa hon.

Efter en stund kände jag att det var dags att jag kom tillbaka från denna plats, och hon gick iväg på stigen. Sedan kom jag tillbaka efter meditationen, tacksam och viss att jag alltid kan komma till min plats. Och hela berättelsen kan verka lite självupptagen, men är tänkt som en inspiration att det finns en plats, inom dig, som är Din och där under kan ske! Det finns hjälp och styrka att hämta.

Floreat
neina

tisdag, maj 01, 2007

...och fullmåne nästa

Högtiderna duggar tätt ibland, ja kommer till och med lite samtidigt. Och det gör ju ingenting, snarare tvärtom, de förstärker varandra! Nu till exempel gläder fullmånen oss med sin blida närvaro och ger lite extra skimmerkant till Beltanes våryra.

Så yra var vi faktiskt inte, stämningen var snarare majestätisk på Skeinge, dit vi vågat klafsa. Solen strålade, vinden blåste vårsval och allt liksom sträckte lite på sig, sken lite extra stolt. Platsen har en gång varit helig och behåller sin värdighet, och ger dessutom ännu mer, nu när vi igen behandlar platsen med respekt.

För mig var det fyra år sedan jag hade min 'self-dedication' där, så jag återkopplade lite till den, vad jag lovat och hur det gått, hur jag vill gå vidare. Vi sjöng lite vårsånger, eldade lite salvia, gav myrorna lite bröd, honung och vin :-) , njöt.

När jag slutligen var själv en liten stund, kvar i cirkeln, var där en av stenarna där (alla där är mina vänner, stenar, träd, allt) som sa till mig, Du är en syster. Jag har aldrig hört en sten tala förut, men så sa den och inget mer, inga utbroderingar, bara konstatera. Jag känner mig hedrad och vill fortsätta vara en Syster till stenarna, träden, växterna, Jord, Hav och Himmel!

På kvällen strålade fler samman vid lägerelden för sång, trummande, lite vin och slutligen att hoppa över elden. Idag känns det lite trött, det var större energier igång än vad jag märkte av igår! (Så klart, underskatta inte högtiderna.)

Floreat
neina

måndag, april 30, 2007

BELTANE!

Hurra!

EN härlig vårig högtid! Vi ska strax ut och fira, hinner inte skriva utan är lite sen som vanligt... Ska ut på eftermiddagen och sen grilla och trumma lite på kvällen.

Glad Beltane på er allihopa!

Floreat,
neina

söndag, april 22, 2007

Jordens Dag

ALLA DAGAR är Jordens. Vi glömmer det alltid. Tack och lov uppmärksammar vi det EN GÅNG i alla fall! Tag dagen idag (eller dagen då du läser detta, eller en lämplig dag) och SE. Se din plats i kretsloppet, i universum. Se vad vi gör med vår existensförutsättning - jorden. Se med ögonen och med hjärtat.

Jag vill inte predika. Det gör jag inte, eftersom det är min övertygelse att människor själva får komma fram till vad som är viktigt för dem, människor får själva uppleva sina sanningar. Problemet är om de aldrig ger sig hän och vågar uppleva sitt sökande och finnande. Hjärtat är stängt för påverkan. Avtrubbat eller uttråkat.

Sådan var jag en gång. Omständigheter fick mitt hjärta på olika sätt att öppnas och jag upplevde förvirring inför vad jag upplevde, men till slut också visshet. Min visshet är nu en om Kärleken och Livet, om mångfald och samarbete. I denna visshet finns ingen plats för den destruktivitet som människan visar mot Livet som lät människan också att finnas, tillsammans med annat liv; det finns ingent plats för människans kränkande av sin existensgrund.

Detta är min visshet. Därför firar jag Jordens Dag varje dag. (Kärleken övervinner allt, även människors rovdrift. Överlever människan sig själv?)

Floreat, spero
neina

söndag, april 15, 2007

För snäv?

Först: jag vill be om ursäkt för min långa frånvaro. Jag har varit sjuk, inte haft något att skriva om, och så kommit lite ur led. Nu är jag tillbaka, full av nya funderingar!

Idag diskuterade vi intresse, engagemang och grupper/gruppsykologi. Varför går det trögt med vissa grupper? Jag är laddad till tänderna för att få vara aktiv i en pagansk grupp, jag känner en massa paganer, vi har till och med startat en egen grupp. Ändå är jag inte nöjd. Det är svårt att vara aktiv i en grupp om det inte finns något att vara aktiv MED (och det är lite ofint att som ny gå in i en grupp och bestämma att folk ska göra en massa). Det är svårt att få paganer att riktigt samarbeta om något, verkar det som... Och vår egen grupp är jättemysig men ger mig inte allt det jag väntar mig av en grupp, nämligen regelbundenhet, något att jobba för, aktiviteter (däremot ger Hyllebär en trygg grund, ovärderliga vänskaper och diskussioner!).

Observera att när jag säger "något att jobba för" menar jag ABSOLUT INTE rekryterande/missionerande/propagerande verksamheter - det missförståndet har tydligen förekommit. Det är helt absurt eftersom hela poängen, kärnan, med det jag står för är varje persons rätt till sin egen väg. Däremot om någon FRÅGAR vad jag tänker och känner, talar jag ju om det. Nej, när jag talar om något att jobba för, menar jag mer att vara en resusrs för befintliga paganer, hjälpa till med information, idéer, samvaro, hjälpa varandra utvecklas.

Så här går jag och är frustrerad över detta, att inte mitt engagemang kan få komma fullt till uttryck. Taran har påpekat att jag kanske är lite för snäv i mina intressen; om jag breddar mitt område lite kanske jag hittar den gemenskap jag saknar, eller får acceptera att den sortens gemenskap finns inte just nu. Kanske jag får söka gemenskap inom andra intresseområden än de paganska. Kanske har han rätt.

Vad sägs?

floreat
-neina

lördag, mars 31, 2007

En dag som den här

En dag tillbringad i väntan - på något som inte kom. Men jag är nöjd och glad; jag tillbringade tiden väl.

Snälla, läs Hyllebärs blogg, jag önskar att så många som möjligt kan bli inspirerade av våren! Och jag var inte helt overksam idag som jag brukar kunna vara (du vet, gå en hel dag och läcka energi för att jag tänker på allt jag inte gör men borde/vill göra men inte gör för jag inte orkar/vill spara alla bra idéer till en annan dag)...

Jag har börjat skriva i en skrivbok. Inte vilken skrivbok som helst. Den här är skitsnygg. Jag har många jättefina men den här är helt enkelt snyggast. Jag har massor av fina skrivböcker som jag inte skriver i för jag sparar dem till det Perfekta Tillfället - som aldrig kommer.

Det är Min Speciella Bok som jag börjat skriva. Boken där jag samlar alla ordspråk, dikter och böner som är jätteviktiga för mig. Det är perfekt, för boken ser ut som en läderskrivbok från renässansen. Pappret suger åt sig bläcket så där tillfredsställande. (Jag kan rekommendera detta till alla: en PaperBlank skrivbok.) Den är redan min vän. Jag kan inte rita så bra utom stiliserade dekorationer, men skriva fint det kan jag.

En av de många fina bönerna jag vill dela med mig av: Druidens Bön (BranDuirs översättning, ska kolla ursprung)

Framför mig livets ljus
Bakom mig strävans skugga
På min vänstra sida kärlekens sköldar
På min högra kraftens runor
Ovan mig visdomens stjärna
Under mig kunskapens stig
Inom mig den eviga kraften
från förlevande, andar, gudar, gudinnor
Från Sol Fader och Jord Moder
Från kärleken och syskonskapet mellan allt levande.

floreat!!
neina

lördag, mars 24, 2007

Ostara i Gamlarp

Eftersom den astronomiska vårdagjämningen sker lite när den vill kan vi som tyvärr inte har alltför flexibla arbetstider inte parera ögonblicket helt. Hela dagen får bli högtiden. 

Vi var fem stycken som träffades vid en stenring i Gamlarp, en nyrest men verkningsfull. Det var kväll och mörkt. Det hela blev helt improviserat men helt karakteristiskt: en spirande början... Och som en druid sa (bland mycket annat vackert) är det verkligen dags att vi som är Moder Jords barn, som är tjänare av den Kärlek hon står för, står upp för henne. 

Jag tänker mig att det inte bara handlar om 'vanlig miljöaktivism' utan också bara det att vi håller ceremonier, uppmärksammar årstiden, att det hjälper jorden. Åtminstone kändes det så, liksom jag känt flera gånger förut, att Hon blir så GLAD när vi ägnar henne en liten stund. Hennes hjärtslag slog gladare i takt med trummorna, hon skickade glitter och ljussken och starka vindar vid lägliga tillfällen som svar... 

Efter en härlig stund av att komma ihåg hur det EGENTLIGEN är att känna sig levande gick vi in, drack te och diskuterade. Som vanligt så många idéer, så lite tid. Jag påstod att jag inte har tid för annat än livsuppehållande åtgärder just nu, men så är det ju så att det här med jorden faktiskt ingår i "livsuppehållande åtgärder"! 

Vi pratade också om att i takt med att de alternativa rörelserna växer sig starkare och blir något mer accepterade, kommer också motståndet att växa. Och en prästinna sa att vi får inte vara naiva, vi måste vara uppmärksamma eftersom det kan komma påhopp från de mest oväntade håll (något som både hon och jag har smärtsamma erfarenheter av). Något att tänka på. 

Slutligen, denna blogg är faktiskt samma som på min andra blogg (på Lupas) eftersom jag nu har två på ungefär samma tema. Dessa två bloggar skiljer sig faktiskt åt ganska mycket i inriktning, men inte i fråga om detta. Så blev det denna gången. I vanliga fall har den andra en lite mer "allmänpagansk" inriktning (hoppas jag) medan denna bloggen har en mer personlig karaktär. 

Med önskan om en fruktbar vår.
floreat
-neina

måndag, mars 12, 2007

Tillbakablick: februari

13/2 2007: “Vet inte hur jag ska börja. Så, nu var det gjort. Skriker, gråter inuti. Igen. Kommer ångesten alltid tillbaka? Ja, det har den gjort hittills. Är det verkligen ångest (fröken märkvärdig)? Eller är du bara rädd att ta tag i livet? Jag önskar SÅ att jag kunde ta tag i livet - med tillförsikt, glädje, inspiration! Det är nog inte ta-tag:andet som är den brännande punkten. Det bränner i ögonen, hjärtat fryser så det svider, bankar dovt. Ensamt. Det är det det är. Överväldigad av krav och ingen gemenskap att hämta kraft ur. Så jävla ensam.

Det är väl så periodvis, när ‘allt är så nytt’ att ‘man känner sig lite vilsen’ och saknar det förflutna, tryggheten. Dels saknar jag det med en sugande hålighet i magen, dels saknar jag allt som inte blev, allt jag ville som inte sker. Som jag inte ordnade, inte orkade, inte vågade, inte jobbade för. Saknar allt, alla drömmar. Saknar att ha drömmar att hoppas på. Där jag är nu är då sannerligen ingen ‘dream come true’. Tillbaka ner igen, tillbaka på min Ensamhets Slätt.

Suget i maggropen. Glöden i hjärtat falnad. Ensam. Rädd! Rädd på ett ihåligt sätt. Saknar, saknar, saknar med ett urskri saknar drömmarna, värmen, gemenskap, livet i färg. Saknar att flyga på musikens vingar, att flyga på kärlekens vingar, att flyga på tillförsiktens och framtidsglädjens vingar.

Och så någonstans har jag en stor, stark obeveklig kärlek till Taran och en gemenskap med honom. Men på min Ensamhets Slätt är bara jag, kan bara jag komma. Det är bara min värld. Det känns som jag bedrar honom genom att inte känna glädje i hjärtat inför framtiden. Min framtid, närmare bestämt. Hans är hans och trygg. Ibland kan jag stänga av ensametskänslan, leva och verka och ha trevligt och underbart egentligen med honom, men innerst detta sug av frånvaro av hopp. ... (mer depp)

Jag vet verkligen inte vad jag gör här. Vad håller jag på med? Vad tror jag det ska leda till? Det leder inte till det liv jag smärtsamt saknar nu. Var finner jag det? Finns det livet? Kan jag ha ett liv eller är det bara suget i maggropen, känslan av hopplöshet och en vindpinad slätt? ... Vart tar jag vägen? Vad är jag? Vad ska jag. Göra. Psykakuten tar inte såna som jag, förbannade envisa ordentlighet jag blir liksom inte tillräckligt illa däran. Fast emellan och hemsökt.”

14/2 2007: “Angående gårdagens depp så har det lagt sig lite. Sörjan är kvar, men ligger ner i stället för att virvla runt, kväva mig, smutsa ner, skymma. ... Det hade förstås inte gått så bra om jag inte pratat med Skogsflicka-syster. Vi skypade på kvällen - jag hade messat henne i desperation på morgonen ur min förtvivlan, jag saknade, saknade henne så. ...

Underbar är hon, denna Skogsflicka, detta solsken, denna klokskap, denna friska fläkt: jag får luft, liv, kärlek, värme - glöden i hjärtat! Satte fingret rakt, rakt bestämt fast frågande (alltid upp till mig) raskt på det väsentliga, satte ord på dessa dimmiga slöjor inuti - så de blev sjalar av silke och vadmal och mollskinn så jag kunde slänga eller spara eller svepa in mig i. ...”

söndag, mars 11, 2007

Irland...

Kom hem för ett par dagar sedan från den gröna ön - suck. Jag ville inte hem! Men först, en ursäkt för att jag inte skrivit på så länge. Det är dumt att ju mer som händer, desto mindre hinner jag skriva. Om du nu läser. För ju mer som händer desto mer vill jag skriva om, desto mer känner jag som behöver bearbetas som inte lätt omvandlas till text...

Jag tror jag kan ge lite i efterhand om det som hänt fram till resan. (Det är jättenyttigt att blogga, det tvingar mig att hela tiden känna efter och uttrycka vad som händer inombords och utombords!) Själva resan kräver väl sina kapitel också, det räcker idag att säga att jag ville INTE åka hem, jag håller på att planera nästa resor dit och flytten också. Jag har aldrig haft så kul i hela mitt liv.

Trots att det bara var några dagar, klarnade flera viktiga saker för mig under resan. Jag lärde mig att jag kan hux flux framträda och sjunga. Jag lärde mig att lyssna till deras musik. Jag lärde mig elva sånger. Jag lärde mig att jag trivs bättre på landsbygden. Jag lärde mig vara trevlig och social. Jag lärde mig sakna Taran ordentligt. Jag lärde mig INTE hitta på småvägarna! Jag lärde mig att platser talar sina språk, och Irland talade mitt språk, liksom Göinge gör. Fast jag är ju tvåspråkig.

Det jag behöver lära mig nu, eller snarare öva på, är prioritera och planera. Då hinner jag med mer. kanske till och med blogga mer och dessutom regelbundet. På återseende.

Floreat
-neina

söndag, februari 11, 2007

Imbolc 2007

Vi var inne - det var hemskt väder ute!

Brigit är min ‘patron goddess’, snarare matron kanske, och jag har försökt luska ut varför. Smide: jo, att tillverka saker, det känner jag igen mig i. Poeters beskyddare: ja, jag älskar att skriva och sjunga. Djurens beskyddare, så klart! Vårgudinna. Massor av saker passar, men var kommer Helandet in?

Jag har börjat på en ny utbildning ju, sjukgymnastprogrammet, och där föll det på plats. NU förstår jag. Att få ta i folk, hur konstigt det än låter - då kändes det så rätt inombords. Jag vet inte hur utbildningen ska lyckas göra sjukgymnast av mig, jag känner bara att det är detta jag KAN, detta kommer ur mina handflator. Ur min mun som förklarar om kroppen. Kropp och själ hör ihop, opch jag har hittat mitt sätt att förmedla det.

På Imbolc, med eld och ljus och allt, gav jag mig till helandets stig, till Brigid som Helare. Den tredje aspekten, den jag ‘glömt’. Gudar, ge mig styrka att stå vid mitt ord! Detta är den största utmaning jag stått inför på flera år.

Gudar, hjälp mig också få TID med alla projekt jag så gärna vill hinna med! Rädda-världen-projektet, bli-hälsosam-projektet, den-fulländade-paganen-projektet, den-perfekta-storasystern/dottern/hustrun/studenten/väninnan-projektet... Gudar, hjälp mig prioritera...

-Floreat

tisdag, januari 30, 2007

Järn i en falnande eld

Var tog min energi vägen? Varje dag vaknar jag trött, stel, orkelös. Jag släpar mig fram, förstås, för jag har ju ett underbart liv egentligen! Jag gör ju det jag vill, har ju SÅ MYCKET att se fram emot, så många projekt och idéer, så många järn i elden...

Och det känns som om elden sakta falnar. Jag har inte energi. Initiativförmåga men inte driv. Vad blir det av mina järn?

Jag påminner mig om att det är inte jag som är för kort, det är listan som är för lång. Jag har ännu inte lärt mig prioritera. Det låter som en klyscha, att prioritera. Men faktum är att jag inte lyckats göra det. Jag säger ja, ja, ja till alla idéer som jag VILL göra, men jag orkar inte, hinner inte, slutföra alla!

Mina järna är: skolan, sången, Hyllebär, Lupas numera, familj, vänner... Sista punkten har blivit lidande. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja, hur ska jag upprätthålla allt?

Som jag skrev på Hyllebärs sida, så är jorden jag växer i det enda stabila nu. Allt annat, jag menar ALLT, är annorlunda, nytt, böljande eller vacklande. Jag tror jag vet i vilken ände jag ska börja: från jorden. Jag vänder mig till Gudinnan som av någon anledning valde mig, vänder mig till Henne och söker inspiration, visdom, söker att finna den styrka jag nog har nånstans... Tillförsikt har jag i stora mått, och tacksamhet.

Floreat
-neina

onsdag, januari 17, 2007

Länkar

Jag har försökt, verkligen försökt, få upp länkar här till höger, jag har skrivit in allt så korrekt som det kan bli, men det har inte gått igenom, kommer inte upp fast att det står att jag skrivit in länkar... Tills det fungerar ger jag adresserna här i stället:

http://hyllebaer.blogspot.com - Hyllebär Nemorensis, gruppen jag är med i
http://www.witchvox.com - The Witch's Voice
http://www.lupas.se - LuPaS

Hoppas ni hittar nåt kul!
-floreat

tisdag, januari 16, 2007

Spännande...

Jag skulle kunna se det som tråkigt, jobbigt, svårt, farligt, besvärligt, motigt, nervöst. Och så känns det ibland. Men, det är oerhört mycket mer GIVANDE att se livet som SPÄNNANDE! Jag vet, jag är livrädd för att göra fel, för att göra bort mig (det är som en offentlig avrättning). Men jag övar mig mer och mer på att se det som spännande, att vara tacksam och kvittra "Åh, tänk, nu har jag lärt mig något nytt", när jag precis gjort bort mig i kassan inför hela den långa, väntande kön bakom.

Jag tycker fortfarande att massor av saker är nervösa och besvärliga. Men jag kan också känna glädje inför att ta mig an saker, eftersom jag vet att jag kommer stärkt ur det. Okej, det låter lite väl hurtigt, men det funkar!

På temat spännande... i Hyllebär funderar vi över vårens aktiviteter, var vi står i vår utveckling, vad vi håller på att lära oss. För min egen del känns det lite som att jag står och stampar på samma fläck, Taran sa att det kan vara platån innan nästa trappsteg uppåt. Jag hoppas det. Vet inte riktigt heller vilken riktning saker ska ta, vilken ände jag ska börja i... Fortsättning följer.

Snart ska vårt lilla köks-shrine vara uppe, ser fram emot det. Längtar tills jag fått upp mitt eget altare också, så jag kan hänga upp det vackra Brigid-korset, trädtavlan min väninna målade åt mig... bara jag får ha det i fred för katterna. De kanske tänker att de hjälper till genom att ligga där?

-floreat

fredag, januari 05, 2007

Upheaval?

Jag hade en av mina bästa jular (inte Yule:ar) någonsin, likaså nyårsfirande. Mycket i mitt liv är fantastiskt: lyckligen nygift, jag har kommit in på den utbildning jag tror kommer vara vägen till ett tillfrdsställande och meningsfullt 'yrkesliv', jag får bättre och bättre kontakt med mina kära vänner, jag sjunger mer och så vidare.

Men vad är det som händer i övrigt? Som jag skrev till min kära kusin, det här med att få ordning på mitt liv är en kamp i motvind känns det som, jag är ständigt tömd på energi och överallt runtomkring mig är det "upheavals" på gång. Fanns det ingen trygghet? Vad är sant och vad är vanföreställning? Allt detta kan låta konstigt eftersom jag inte är mer konkret än så.

Låt mig förtydliga, i alla fall lite: Vad gäller mina föräldrar vet jag inte vad som är upp eller ner längre, bara att inget är som jag trodde. Inget hos dessa, som skulle vara någon sorts trygghet i mitt liv, är sig likt och har visat sig aldrig ha varit vad jag trodde det var. Bland nära vänner händer, och har hänt, omvälvande saker, som jag får fortsätta att be för.

I bilen idag bad jag för allt vad tygeln höll, men tyst. När jag kom fram var jag ändå så spänd i halsen att jag nästa var hes! Jag bad om tacksamhet, lycka, frid och kärlek för alla berörda (en formulering som du känner igen från dagens Hyllebär-blogg), och så kom en liten stixig röst som frågade: "Med vilken rätt kan du BE om saker?!". Jag hajade till, tveksam, sen svarade jag med största övertygelse: "Det är med min rätt som en älskande varelse, en person som bryr sig, som jag ber om detta, som jag ropar till Universum och jag drar lite i trådarna till Livets Väv!"

Kanske får jag också be om hjälp för mig själv, om visdom och kraft. Jag vädrar äventyr.
Floreat
-neina