I

I

tisdag, februari 23, 2010

Klockan på stranden - tror inte det

Ni har hört argumentet förut, argumentet för intelligent design (d. v. s. kristendomens gud). Någon som hittar ett armbandsur på stranden. Så här beskriver Brendan Myers argumentet:

Here’s a better known version of the argument. Suppose you happen to be from a society in which people have very little technology. Then you are walking along the beach and you happen to find a wristwatch lying there. You’ve never seen a wristwatch before. You don’t know where it comes from, what it’s for, and you don’t even know what it’s called. This is an entirely new object to you. But if you are an intelligent person, you would certainly conclude that it is completely unlike all the other rocks and stones lying on the same beach. Its face is regularly divided into 12 regions, it has internal inter-related parts like cogs and wheels and springs to make it run, and so on. You would conclude that someone deliberately designed and built it. The argument supposes that Man, on finding himself in the world, would conclude the same thing about the world. It is so complex, yet so inter-connected and efficiently functioning, that it too must have been designed deliberately that way. The designer, so the argument concludes, is God. [källa]

I kommentarstråden på FB nämde en kvinna "Childbirth - a woman can create new humans inside her, she can feed them from her body - how does this compare to a watch?"

Det fick mig att verkligen tänka till. I mänsklighetens gryning, om någon 'religion' växte fram - vad skulle då troligast kunnat få oss människor att tänka i 'religiösa' banor? Det är bra mycket troligare att fenomenen sex, barnafödande, livgivande, blev grund för eventuella 'religiösa' tankar! Och det leder till en annan sorts religiositet än den som handlar om att världen "designats" av en ensam snubbe med en idé om en mekanisk konstruktion.

Ursäkta min ton (ovanligt för mig). Men det blev bara så uppenbart, bristerna i hur tankegången går hos många. Argumentet med klockan låter ju bra, om man inte tänker längre än så (vilket många uppenbarligen inte gör). Men kvinnan som tog upp barnafödande - det är ju verkligen en bättre utgångspunkt för tankar och diskussioner om Varat och Livet och Gud och Religion!

Klocka... pah. Livet är större än så. Tacka Gudarna att vi [åter] kommit på det :)

Floreat!

lördag, februari 20, 2010

Dagen då det Sker - att leva i Livets Framkant

Jag var med henne idag, när hon slutgiltigt gjorde upp med 28 år av sitt liv. När hon för sista gången kände på dörrkarmarna, gick i trapporna, hemtamt slank mellan rummen, tog sitt bland de föremål där hon försökt skapa sig ett hem.

(Kvinnosaker: dukar, en vacker gammal plåtburk, tyg som kanske ska sys till något.)

Noter. Fotoalbum. En bok med dikter hon skrivit. En tavla, för ramen kan ju användas till en snyggare bild. Brudklänningen hittade vi inte.

Hon hade planterat så många drömmar här. De vissnade och dog. Jordmånen var inte tillåtande, inte närande. Men väggarna, träden, rabatterna, har hört hennes suckar. Idag lämnade hon dem, för sista gången.

Hon blommar nu, där hon är. Men det gör ont att rota upp sig, det ger sår. Må blomman fortsätta blomstra, det är på tiden.

*

När detta händer, det är då vi är i livets framkant, där vi känner den mest akuta smärtan, eller glädjen, där vi lever till hundra procent. Där vill jag vara. Inte avtrubbad, inte leva ut mitt känsloliv genom att titta på TV - nej, leva och vara närvarande, r det händer. Bebo mitt liv, bebo min kropp. Uppleva varje känsla, varje stund.

Tack och lov har jag fått tillfälle att vakna upp ur dvalan, vakna med ett smärtsamt ryck, känna de kalla kårarna som talar om att livet är verkligt och värdefullt. Plötsligt upplever jag mitt liv, snarare än tittar på det som en dålig film. Och även om uppvaknandet var smärtsamt, har fortsättningen inneburit allt ifrån dödens verkliga isande grepp till en lyckans fullkomlighet till innerlig frid.

*

När allt var klart och snön fortsatte komma, mer och mer, skulle vi köra. Däcken slirade, surrade bara mot snötäcket. Återigen verklighetens närvaro: i verkligheten händer det, att man blir fast. Så kunde vara fallet nu. Systern och jag fick föra på bilen - tyngre än vi orkade egentligen men adrenalinet flödade - centimeter för centimeter, hela långa utfarten. Hon, föraren, hade panik, sådan man får när bilhelvetet inte kommer loss ur snön, och man inte kommer hem alls, och vi, där som hennes hjälpande händer, tålamod och stöd, kunde bara göra det som fanns framför oss: föra. Att tänka på vad som hade hänt om vi inte lyckades hade tagit för mycket kraft, så det gjorde vi inte.

Vi, tre kvinnor, gjorde det. Hon, avslutade ett 28 år långt kapitel i sitt liv. Systern höll humöret uppe och bidrog med en värme och en god förankring. Jag var påminnelsen om att livet går vidare, påminnelsen om vad hon har, att åren inte var förspillda. Vi sorterade, packade, lastade, körde - idag var en dag då vi särskilt kan känna att vi Lever, att Livet Sker, och att vi är starka och Gör det som måste göras.

Floreat!

P. S. När vi kom hem, gjorde vi oss fina och gick ut på restaurang.

torsdag, februari 18, 2010

Imbolc 2010

Min vägghylla på Imbolc. T. v. Brigid's Cross, t. h. en målning med nio olika färgsättningar av ett stiliserat träd. Den tavlan är flankerad av två bretonska 'Livets träd'-motiv, för sommarhalvåret och vinterhalvåret.



En kväll ett par dagar senare, ute vid släktgården.




Många reflektioner är på gång nu. Många tankar, flera knutar som håller på att lösas upp, mycket växande. En del av det vill jag gärna dela med mig av här.

I den här ovanligt långa vintern hoppas jag att fler får tillfälle/tar tillfället att reflektera, tar tillfället till introspektion. Visserligen är Imbolc den första vårhögtiden, men här i Norden är det fortfarande tveklöst vinter, och vi har mycket att gå igenom, sortera ut, lösa upp - innan vi är redo för den nya våren. Den 'nådetid' som börjar i november sträcker sig ännu, och är tid för självreflektion, att avsluta vissa kapitel, ställa boken på hyllan... Slänga gamla lappar och bilder, och berättelser vi intalat oss om oss själva och vart livet var på väg.

Jag älskar det liv jag lever. Jag älskar var jag är i livet just nu. Apropå min tillfredsställelse, frågade någon "Men tänk om du ändrar dig?". Jag svarade, "Jag HOPPAS att jag ändrar mig! Den dag jag inte är i förändring är jag död."

Det kan verka som en paradox, att söka Sanningen och samtidigt önska förändring. Borde inte slutmålet, Sanningen, hotas av förändring? Om Sanningen är Sann, är den inte då oföränderlig? Det är (för närvarande!) min inställning, att i vandringen på stigen mot Sanningen, blir vi mer och mer oss Själva. Det kan verka som förändring, men det är i själva verket en utveckling mot det mest Sanna i oss. Sanningen själv ändrar skepnad allteftersom vi förstår fler aspekter av den.

Imbolc, ja... Husinventering, inre och yttre. Inventering av min fysiska omgivning, av mitt inre. Jag gör upp med mitt förflutna - både för ett år sedan och ända tillbaka till barndomen - i fysisk och emotionell mening. För sedan... kommer VÅREN!

Floreat!!!