I

I

onsdag, augusti 30, 2006

Livets labyrint

Vet ni vad jag hörde härom natten? Det ljuvligaste, ljuvligaste ljud, som fick mig att bara må bra... En av kattungarna spann, mitt i natten, ett litet sprött spinn... Och jag myste, och tackade gudarna för Livets Under. De är så vackra, hjärtat värker. Var och en av dem unik, perfekt. (Nu spinner han igen, den lille gottegrisen!)

På tal om att hjärtat värker, jag hade en fruktansvärd dröm härom dagen. Visst använder vi ordet "fruktansvärd" ofta, mest som överdrift, märker jag. För nu finns inga ord kvar starka nog att beskriva vad jag kände. Jag drömde att Taran höll på att dö, det var en sommardag, vi var ute och lite blod sipprade från ena mungipan. Han var sönderhuggen ner i strupen, genom lungorna, bröstkorgen genomborrad. Han hade minuter kvar. Han stapplade omkring och jag tröstade. Vi pratade lite, han flåsade. Då kände jag precis hur jag skulle känna även i verkligheten, om han skulle dö nu. Desperation, hopplöshet, tomhet och en obeskrivlig sorg. Jag tål knappt att återuppleva minnet av drömmen. Den var så verklig, sorgen i min själ. Jag upplevde PRECIS hur det skulle kännas.

Det var inte en profetisk dröm. Kanske var den ett utforskande av hur det skulle kännas om han gick bort. Jag har i alla fall lärt mig att uppskatta varje stund med honom som vore den vår sista. Fast min kärlek tidigare inte visste gränser, är den nu ändå större!

Från det ena till det andra... (kan man över huvud taget komma över de känslor jag kände i drömmen?) Vi började vår inflyttning idag! Det känns komplicerat just nu att flytta, med små kattungar och allt, konstigt att lämna dem, konstigt att inte flytta in helt också. Men vi började i alla fall, vi två, i regnet. Det roligaste var att börja packa upp våra saker, vackra saker jag glömt jag hade, vackra saker vi fått i present till det vi gifte oss, och vackra saker som Taran haft tidigare och som blev glada överraskningar för mig. (Jag vet ju att vi inte har samma smak, men det var förvånansvärt vad vi kunde tåla av varandras gamla grejor!) Än en gång flög mitt gladaste, kvittrigaste "tack!" till gudarna, för att de såg till att inflyttningen började så bra.

På tal om gudarna, för första gången på länge talade Hon klarspråk till mig. Jag läste om att offra något, vad som helst, till det Gudomliga, och då sa Hon, rakt på sak och klart och tydligt: "Jag vill ha dina morgnar, din uppmärksamhet på morgonen. Regelbundet." Så enkelt. Så klart. Nu vet jag det. Bara att följa, och jag tror det kommer att bli bra.

Lite är livet en labyrint. Inte en, på engelska, "maze", utan en labyrint. En "maze" är en sådan som man aldrig hittar ut ur, som är svår och lurig. Vad jag talar om är en väg som slingrar och slingrar, men som bara har en väg och som ofelbart leder fram till ett mål. Men, man ser inte alltid hur det ska gå, och det slingrar lite väl mycket ibland, kan tyckas... Jag vet att målet är där, men det känns långt dit och slingrigt. Hjälp mig då, på vägen! (Ja, jag ska ge dig mina morgnar!)

Om detta känns tungt, eller pladdrigt, ber jag om ursäkt. Du kan lämna kommentarer. Berätta gärna vad du vill höra om, så ska vi se vad jag kan ordna. Det finns ju alltid mycket att skriva om allt. Framför allt önskar jag dig frid och framgång med vad du behöver just nu.

Floreat
-neina

tisdag, augusti 22, 2006

Jubileum! 10:e inlägget!

Välkommen (åter), läsare.

Vi har välsignats med kelllingar. Förstföderskan kämpade tappert i många timmar med kattunge nummer sex, men den var dödfödd. Fem levde och gnydde. Två dagar senare såg vi att numer två inte åt alls, vi matade den med välling och skulle precis till att skaffa mjölkersättning att ge den, men den slutade gny samma morgon.

Fyra kellingar ligger nu här och gnyffar, tjuter stundom och smaskar ofta. Jag känner mig hedrad att jag fick bevittna Livets Under! Själva födseln och hur de små underverken fungerar. Tack Moder, Du som ger - och tar. Allt blir nytt i Dig.

Som jag sade på Hyllebärs blogg, förbereder vi nu fullmåne-högtiden. Jag kan knappt tro att det är sant! Vi har en grupp, den FINNS och GÖR saker! Jag är så tacksam. Och, som jag sagt tidigare, jag vet att det leder till något stort. Gudinnan och alla andra gudomligheter, andar och hjälpare, har en plan med detta. Det kan inte annat än bli fantastiskt!

Jag är förundrar över hur mycket mer jag vågar nu än innan. Jag vågar ringa efter både lägenhet, jobb och boka tid hos doktorn! Och med mycket mindre ångest! Jag riktigt ser fram emot saker som jag är rädd för, eftersom jag vet att det är saker jag lär mig av. Jag längtar nästa efter att få göra läskiga saker, så att jag lär mig desto mer. Konstigt. Å andra sidan visste jag redan att envishet är min gåva (och last).

Låt oss växa dag för dag. Tack, ni som hjälper till och visar mig vad jag kan, tack för att ni visat mig på mitt mod!

Floreat
-neina

söndag, augusti 20, 2006

Verkligare än "verkligheten"

Efter mycket om och men, efter en härlig bröllopsresa, efter att ha landat... då var det dags att träffa Skogsflicka ordentligt innan hon far igen. Jag tackar Gudinnan för att vi funnit varann.

På Skogsflickas eget initiativ hade vi en ceremoni, som för att skjuta djupare rötter och kunna växa ut större, jublande grenar. Nu är tid att sträcka oss utanför oss själva.

Vi skulle skapa något tillsammans och lämna det ute - som en liten mystifierare och åter-helgare! Tänk dig själv, om du är ute och går i skogen och plötsligt i ett träd hänger små runda näverbitar på tråd med mystiska, vackra tecken på. På en sten under trädet ligger blommor. Vad har försiggått här?! Jo, en Hyllebär-ceremoni, så klart!

På temat träd vävde vi en ceremoni. Skogsflicka hade faktiskt flest idéer. Det var så underbart att se henne 'in action'. Vi gick ut i skogen, plockade lite olika löv på vägen. Vi hade diskuterat vilka träd som stod för vilka väderstreck och element, och kom fram till att det finns många olika sätt att se det på. Ingen av oss höll helt med något system i böckerna, men vi hade lite egna varianter också. Som sagt, nu är tid att sträcka sig ut, utvecklas, inte bara ta in andras kunskap utan känna sin egen.

Vi såg ett mystiskt träd, en trädstam med flera stammar i, två tjocka och några smalare - i en och samma Bok! Dessutom... någon hade ritat ett pentagram på detta magiska träd, och något som liknade ett druidsigill... Där i närheten slog vi oss ner. Det ösregnade, men under lövkronorna kom det inte så mycket. Vi hörde mest bruset av regnet ovanför. Vi satte upp pinnar i en ring och lade ut löven i sina riktningar. Så började vi.

Det var en vacker, innerlig, befriande stund. Jag kände att jag sköt ner rötter och kan veckla ut mina grenar. Vi skrattade, hojtade, skrek om vi kände för det - ett sjudundrandes "TAAACK!!!". Vi delade bröd med varann och med Jorden, och drack juice (något utspädd av stora plumsande regndroppar...). Vi skapade något och lämnade det vi roten av ett träd, bakom en stock. Vi tog oss tid att titta varandra rakt in i ögonen. Gudinnan, och en massa andra, var med oss.

Jag vet inte vad det är, men något är det, som Gudinnan tänkt ut här. Så jag försöker, vi försöker, följa hennes strömmar och vinkar. Något är det med Hyllebär, något är det med Skogsflicka, något är det med var och en av oss... Jag är i alla fall redo att sträcka mig ut.

Mitt under ceremonin kom solen - och det regnade fortfarande. Hela himlen glittrade och marken ångade i solljuset, ånga svepte runt på marken omkring. Det var då hjärtat ville brista av all skönhet, och jag kände samtidigt ett lugn: detta är Verkligheten. Detta är den Verkliga 'verkligheten'. Inte allt det andra, då vi går med bara hälften av våra sinnen igång och bara en tiondel av hjärnan och en bråkdel av själen och hjärtat öppna! Den stunden, då man kanske i vanliga fall skulle sagt: Det var vackert som ett vykort, eller det var som Sagan om Ringen, eller det var helt overkligt - den stunden visste jag att detta var Verkligheten. Allt är ett. Gudinna, jag är du och du är jag och vi är alla Ett. Det fullständiga vissheten om att jag är en oskiljaktig del i Alltet - och Alltet är en del av mig.

Hur kan man tacka för en sådan insikt, en sådan stund av Skönhet, Kärlek och Sanning om Alltets Natur? Genom att Leva helt och fullt i Verkligheten, om du förstår vad jag menar. Och genom att skjuta ner sina rötter och skjuta upp sina grenar och sjunga!

Floreat
-neina

P. S. Vår katt har precis fått kattungar. En sådan upplevelse, även om det inte är första gången! Fortsättning följer.

tisdag, augusti 08, 2006

Handfasting och Höst

Kära vänner och nykomlingar som virrat er hit,

Jag tänker skriva om handfastingen (jag skrev lite på gruppens blogg, men här kan jag breda ut mig) och om hösten... Tarans och min handfasting var underbar. Och den var under-full, som man hade sagt på engelska. Uppehållsväder hade beställts, och det var lite svårt att lite på att det skulle förbli uppehåll - men det visade sig att De Visa hade en bra plan... Ute på halvön var det omväxlande solsken, omväxlande mulet, alltså mycket spännande väder. Magin låg i luften och jag tror att även gästerna kände det. De såg helt magiska ut, där jag såg dem på håll.

-
Prästen kallar inifrån cirkeln, Prästinnan svarar, de tre trummorna börjar trumma medan vi vördnadsfullt vandrar in, genom porten i muren, ställer oss i cirkeln bland facklor. Från fyrfatet flammar lågor och himlen verkar svara med mullrande åska, stundom svagt, stundom starkt, som för att bekräfta det som nyss sagts. Prästen läser Druidens Bön, och avslutar bönen med "Välsignat vare Allt".

Att stå där, vara där så fullt närvarande och ännu mer levande än i 'vardagen', är mäktigt, vackert. Välkomstord sägs, portarna öppnas, böner läses och vi påminns om att Allt är Ett - Ett är Allt. Och medan vi står där är det som att vi plötsligt kan förstå det, förstå på riktigt, känna det och veta det i hjärtat - Allt är Ett. Träden, sjön, åskan, kullen, jorden, korna, varje deltagare, vinden, elden - Ett är allt.

Vi sjunger kraftsången, trummorna trummar, hjärtan trummar, vinden och träden sjunger kraften. Portarnas väktare är med och vill vara med, för platsen har på olika sätt vanvördats. Det är som om allting där vill hjälpa till att få in mer energi där. Åskan mullrar.

Taran och jag träder fram till fyrfatet. Prästen säger att allting i Naturen går i cirklar - har vi våra symboler för de Stora Mysterierna med oss? Ja, vi får dem av Skogsflicka. Vi ger varandra våra löften, ger ringarna. Vi ger oss själva till varandra. Just då, när prästen säger de orden, blir jag fullt medveten om att det är det jag har gjort. Jag känner att jag har gett allt - och vunnit allt. Vi får höra kloka ord som jag sparar i hjärtat. Vi får höra en ljuvlig sång, som jag också sparar i hjärtat. Allt jag ser, sparar jag i hjärtat - våra vackra, älskade vänner, våra vackra, älskade Moder Jord och Fader Himmel.

Vi offrar i elden löv från våra träd och ett renande salviablad. Det doftar gott. Vi sjunger, eldsången, vi sjunger ut, offrar vår sång och vår närvaro - och fylls också av Helig Närvaro. Vi tackar för Närvaron, vi tackar för allt, vi lämnar portarna på glänt så välsignelse och kraft åter kan fylla platsen. Vi vandrar ut, till trummans slag, till åskans muller och vindens sång och solstrålars dans. Vi är omslutna av Alltet, omslutna av Kärlek.

-
Kanske minns jag någon detalj i fel ordning, kanske någon var helt oberörd och inte alls förstår vad jag pratar om. Men det var stort, det var Heligt, och jag tror att alla som var där kände det. Det kändes så för oss som gifte oss, att så mycket kärlek och omtanke riktades till oss från dem som var där ( i alla världar!). Det ska bli ett rent nöje att få återgälda allt detta, på de vis vi kan! Välsignat vare allt.

Hösten skulle jag skriva om... Det blir kort för jag är lite matt efter att så ha återupplevt minnena från handfastingen. Vi ska flytta till lägenhet, Taran ska väl efterhandsansöka nån kurs, jag ska... väl... söka jobb... (hjälp!) eller också efterhandsansöka. Gudarna hjälpe mig! Ja, jag vet att de gör det. Jag får öva mig på att släppa all oro, för det är först när vi släppt allt, som vi är redo att ta emot.

Jag skrev på hyllebärs blogg också, att det händer spännande saker i höst vad gäller Göingepaganismen! Vi har träffat en jättetrevlig tjej som vinn träffa oss fler gånger, och det finns intresse att starta en hemsida som gör paganismen mer tillgänglig. Det ser jag fram emot!

Nu ska jag kontakta studievägledarna, kanske...
Floreat
-neina