I

I

tisdag, augusti 28, 2007

Fullmåne - spännande

Imorgon - eller, tekniskt sett idag - ska jag fira fullmåne på ett nytt ställe. Spännande! Ska diskutera med, och lära mig av, en mycket klok ung kvinna som gärna ville träffas vid detta tillfälle. Längtar.

Floreat
neina

onsdag, augusti 22, 2007

Accepting

Gick ut för att hämta in kisarna, men tänkte, där i skymningen, att det vore härligt att i stället lägga mig lite i gräset, under eken. Kisarna svansade runt mig lite, jagade flygande insekter.

Låg och försökte känna. Känna, känna något riktigt stort, helst... Varför denna prestationsiver? Förvisso inspirerad av Emma Restall Orrs bok, men livet är nog inte levt i total extas hela tiden! Även hon har långa, tomma månader mellan sina upplevelser.

Tänkte, bara Vara, bara ta in, bara ge. Tänkte, som Emma sa, acceptera. Så jag tänkte och kände “I accept”. Men “I” blev störigt, i vägen. Detta eviga “jag” som allting verkar handla om! Ville slippa, för en liten stund i alla fall.

“Accepting, Loving” om om om igen. -ing, så skönt, alla och ingen inbegripen, skeende. Accept, ad-cipere, ta till sig. Tar till mig jorden och livet och träden och (suck) myggen, blir intagen i jorden, livspulsen, träden, och ja, av myggen. Nära, tyst gemenskap.

En gemenskap, enhet, som inte är efter människors alla uppställda regler. Så på vissa sätt är det som en ‘kulturkrock’, men ändå pirrande känsla av att komma hem. Vill lära mig, vänja mig. Accepting.

Floreat
neina

Lite mer Luanys 2007

Luanys föregicks av en av de kraftfullaste fullmånarna! I alla fall jag, och flera i min omgivning märkte den mycket starkt. För min del har jag aldrig varit så labil som då! Någon som instämmer, som också kände av det?

I år insåg jag för första gången just hur väldigt mycket den här högtiden, och därtill själva årstiden, betyder för mig. Tiden då jag kan se tillbaka på sommaren, och se med lite perspektiv på våren, försöka men inte riktigt lyckas minnas hur vintern kunde vara så kall. Hur som helst, utvärdera, och känna mig så djupt tacksam. Tacksam för att allt gått så bra, för allt jag lärt mig av utmaningarna, takcsam för att jag är "well provided for", tacksam för Jordens skönhet - just nu flödar hon över av gåvor: gröda, blommor, kattungar...

En intensiv period kommer nu, med mycket arbete: skörden ska in, sommarens trådar ska knytas ihop, vi ligger i startgroparna för höstens aktiviteter.

Och det är just i det här, att vara mitt uppe i alltihopa, som passar mig så bra. Se framåt och bakåt. De traditionella tidpunkterna för detta är väl egentligen nyår, eller i vårt fall Samhain, men för min del faller det naturligare nu.

Kanske för att nu får vi interagera men jorden, ta emot så mycket av hennes gåvor? För att det är en tid av intensiv tacksamhet? För att nu har vi också lite tid över för att träffa vänner? För att ljuset faller så väl? För att det kanske åskar?

Kan inte helt sätta fingret på det, men dessa saker, bland andra, gör att NU trivs jag! (Kanske är det mest för att nu får man faktiskt lov att börja blicka mot hösssten...! ;-) )

Floreat
neina

fredag, augusti 10, 2007

Bilder från Luanys



Vår eld och uppställningen runtomkring. Se Gaia som vilar mitt i allt...



Sent på kvällen fick Taran elden att flamma upp igen. Jag tittar på ekens grenar ovanför.

Floreat
neina

söndag, augusti 05, 2007

Min Blodbok

Jo, jag ska gärna skriva lite tankar om Luanys, men senare. Det blir mer reflektion över vad årstiden betyder; själva dagen har jag ju berättat lite om på Hyllebärs blogg.

Idag vill jag berätta om min blodbok. Hon står vid mitt barndomshem, ståtlig, vacker. När jag bott där har hon varit en trygghet, alltid där, utanför mitt fönster. Jag har klättrat en del i henne, ofta ofta pratat med henne och hon med mig. Kramat henne, hämtat kraft men framför allt hämtat lugn. Det var från henne som jag fick mitt trollspö: en natt klättrade jag upp och sågade i en död gren. Jag hade sett ut den i förväg men tänkte inte på hur långt ut jag måste kräla för att komma åt att såga! I mörkret gick det bra; nästa dag när jag klättrade upp igen för att se var jag varit, vågade jag inte!

I hennes famn satt jag till mina studentfoton. I stormen Gudrun togs just den grenen. Jag höll på att gråta, kväljdes, när jag såg granen som slitit av halva boken. Men trots att hon blev så stympad, behöll hon sin värdighet. I år kan jag för första gången säga, att hon hämtat sig riktigt bra.

Idag kunde jag inte heller låta bli att klättra i henne igen, för första gången på jag vet inte hur länge - sedan före Gudrun i alla fall. Det gick hur bra om helst! Där bor inga myror längre. Trots långkjolen svingade jag mig upp i grenverket, högre och högre. Jag älskar så att vara nära henne, vila helt i hennes grenar. Jag kramade henne en lång stund, såg ut över vidderna från mitt nya perspektiv. Kände hennes puls.

När jag väl skulle ner hade jag först lite problem, det gick inte alls lika bra som det gick att komma upp! Till slut kom jag ihåg att det handlar om att fullt ha tillit till trädet, så går det bra. Efter lite panik, då jag riktigt såg för min inre syn hur jag handlöst föll i marken och blev invalidiserad för all framtid, föste jag resolut undan sådant trams och gav mig hän åt trädet. Hon bar. Och jag fick minsann inte vara rädd för närkontakt med bark, inte vara rädd om kläderna! Jag har sagt det förr: jag har inga 'finkläder', alla kläder - och skor - ska tåla en skogspromenad, eller en trädklättring för den delen!

Inte för att jag någonsin kan förstå hur en så magnifik varelse vill vara vän med mig, men djupt tacksam är jag, och hoppas återgälda vänskapen. Tack, min blodbok, min vän.

Floreat
neina