Muntlig tradition, kulturell kontext och den filosofiska vinkeln

Mina funderingar vindlar verkligen fram och tillbaka. Jag hoppas att ni läsare finner denna krokiga stig intressant att vandra. "A good traveller has no fixed plans, and is not intent on arriving." -Lao Tzu

Åter till ängen, till flodkanten, där jag suttit och läst i sommar. En annan av Mt Haemus Lectures, den av Caitlín Matthews, handlade om den muntliga traditionen inom druidismen och hennes tolkning av den. Detta med en muntlig tradition är verkligen intressant, av flera olika anledningar. Min erfarenhet av en muntlig tradition är ju den folkliga musiken från Sverige, Norge och lite från Danmark. Det är ett helt annat sätt att förmedla och ta till sig information, än det skrivna mediet.

Med den muntliga traditionen sker ett möte mellan två personer. Förmedlingen sker också i ett visst sammanhang, ett sammanhang som man omöjligen kan skapa i skriven form. Man har sett personen i ögonen, som berättar om sången, vad den handlar om, vem som lärde henne den, hur hans röst lät och hur han sjöng när han arbetade. Man tar till sig sången, kan bolla fram och tillbaka om man uppfattat rätt, om man kan göra sina egna utbroderingar på det och det viset. Detsamma tänker jag mig om andliga traditioner som förmedlas muntligen från lärare/mentor till elev: det sker ett möte, det sker i ett visst sammanhang, det finns möjlighet till samförstånd och dessutom dialog. Man har ett ansvar gentemot personen man träffat och haft utbytet med, för man har en gemensam erfarenhet.

(Just att föra in begreppet ansvar i det muntliga sammanhanget är inte min egen idé, det tackar jag en viss person för, som jag hade förmånen att ha ett par diskussioner med för en tid sedan. Han var en av två representanter för en organisation för "seden", som hade som medveten filosofi att använda sig av det personliga mötet, snarare än producera text med deras tankar och kunskap.)

Vi som har ett intresse för paganismen och dess olika grenar (och rötter) har nog alla läst väldigt mycket. Jag har i alla fall fått mig mycket till livs på det sättet. Och jag har inte tidigare haft tillfälle att ha en riktig mentor och muntlig 'utbildning' inom varken druidism eller något annat. Däremot har det som varit mest utvecklande, mest givande, varit att diskutera erfarenheter, tankar, idéer med andra intresserade och mer eller mindre kloka personer. Det muntliga utbytet, mötet mellan personer.

Några tankar kring tolkningar av "ancient texts", vare sig klassiska författares eller walesiska medeltida sagor: Ett potentiellt problem som jag kan tänka mig då är bland annat detta, att vi saknar kontexten och den kulturella koden, som krävs för att helt förstå. Texten är 'död', kan inte förklara sig (jfr ovan, om muntliga traditioner) Vi läser gärna de medeltida walesiska sagorna, där druider och magi figurerar, för att försöka förstå deras världsbild och andlighet. Men tyvärr tror jag inte vi kan förstå texterna rätt, eftersom vi inte har alla 'ledtrådar'. (Liksom t. ex. kenningar är svåra att förstå sig på, om man inte har kunskap om deras sammanhang.) Ett annat fenomen som gör mig fundersam är försöken att psykologisera dessa sagor. Det hör också ihop med detta, att jag inte tror att vi är (helt) införstådda med de kulturella koderna.

Men å andra sidan, om det går att bli inspirerad, och hitta något man tycker är vist, i texterna, så för all del. Så länge man medger att det är ens egen tolkning och inte 'den sanna tolkningen'. Och, som sagt, det är ju så en traditioner lever: genom nya, egna tolkningar, tolkningar i mötet med andra, inte en enda 'sann' tolkning.

En sista Mt Haemus Lecture för den här gången: Brendan Myers från 2008. Han påminner om, att man kan se på druidismen filosofiskt, inte bara se från historikerns eller litteraturhistorikerns vinkel. Från filosofens vinkel är det mer intressant att se om druidismen - som den rörelse den är idag - har meningsfulla och inbördes koherenta begrepp. Det tycker jag verkligen låter som en intressant diskussion!

Floreat!
neina

Det vackra och ägande

Detta är så befriande: jag kommer mer och mer till ro i, att jag inte behöver äga allt som är vackert. Om jag ser ett vackert föremål, behöver jag inte känna begär efter det. Om jag ser en vacker plats, behöver jag inte fånga det på bild. Jag är lycklig bara av gåvan att ha fått vara med om Skönheten.

Sommarens Druidiska Läsning

Sommarens druidiska läsning: Living Druidry, Blood and Mistletoe, och flera Mt Haemus Lectures. Samtliga rekommenderas varmt.

För tredje gången har jag nu läst Living Druidry av Emma Restall Orr. Jag har fått ut olika saker ur boken varje gång, och den är fortfarande en av mina största inspirationskällor. Det hon skriver bekräftar det jag upplevt, sätter ord på det på ett så perfekt sätt. Vad än druidism är (jag funderar fortfarande, vilket jag ska återkomma till), så ger denna bok uttryck för de viktigaste grunderna i vad min religion innebär för mig: att det handlar om här och nu, det handlar om relationerna jag upplever, skapar, hedrar med omgivning och medvarelser. Restall Orr förskönar inte heller 'naturen', förmänskligar inte gudarna.

Ytterligare druidisk läsning i sommar har varit Ronald Huttons Blood and Mistletoe. Det är en historik över den moderna druidismens framväxt i Storbritannien, idéhistoriskt och kulturhistoriskt. Som vanligt skriver han befriande läsligt trots bokens tegelstensformat, och med en viss humor då och då - kommentarer som är roliga just för att de är sanna. ("That the French and Scots were keen on something was in itself good reason for the English to have doubts about it. In this context the Druids could look as suspect as haggis or garlic." Citatet kommer faktiskt från Huttons Mount Haemus Lecture, det paper som senare utvecklades till att bli boken Blood and Mistletoe.)

Personlig reflektion: Man kan se den nutida druidismen som en väv, en gobeläng, med olika färger och motiv: mystiska, magiska, tilldragande motiv, som ger en känsla av urtida visdom och naturnära andlighet. Jag är mycket intresserad av textilhantverk, så jag synar gärna en sådan skapelse nära, vill se vad det är för material, hur de sammanfogats, var materialet kommer ifrån (detta är sant både bokstavligt och bildligt).

Vad jag fick ut av Blood and Mistletoe var - äntligen! - en större förståelse för var vissa av de olika trådarna i väven kommer ifrån (personer, idéströmningar), vad de är gjorda av (åter, idéer i tiden) och hur de sammanfogats. Bara första kapitlet ger den mest uppriktiga och koncisa presentation av det äldsta materialet vi faktiskt har som relaterar till 'druider', en presentation jag inte sett maken till någon annanstans, trots att flera författare (jag kommer främst att tänka på Miranda Green) kunnat göra det. Det är tydligen svårt att låta bli att fylla i med egna färgglada tolkningar, vilket är precis vad Blood and Misteltoe handlar om... Hur idéerna kring begreppet 'druid' förändrats.

Men vad har vi då kvar, bortom fantasifulla tolkningar? Finns det något som egentligen är 'druidiskt'? (Visserligen, det som talas om som druidiskt idag, det finns och är en rörelse i sin egen rätt.) För att ge en till bild: ett skepp som är ute på havet, repareras efter en tid, bit för bit, tills nästan alla delar är utbytta. Filosofen undrar, är det då samma skepp? Druidismen: själva ordet druid, och de ytterst få bitar som är det egentliga materialet, har vi, men i sig blir det ingen sjöduglig båt. Därför har man med tiden fyllt på med många olika andra aspekter och idéer, dessutom bytt ut vissa tolkningar som blivit omoderna och fyllt på med nya, tidsenliga tankar. Vad är då druidismen? Eller druidismerna? Jag funderar fortfarande. Det är jag inte ensam om; Andy Letcher, presentatör vid Mt Haemus Lecture år 2009, säger "[Druidry] has yet to adjust fully to life in a post-Hutton world. ... If we are drawn to call ourselves Druids or Bards, how do we answer the challenge thrown to us by the new historicity? Upon what principles can we base our practise?"

Vi kan göra en jämförelse med folkmusik: jag kom till folkmusiken i tron att här fanns något 'äkta' och 'uråldrigt'. Till min besvikelse upptäckte jag att folkmusiktraditionen inte kunde presentera något äkta uråldrigt. Men efterhand kom jag fram till att musiken lever, traditionen lever! Det är just på grund av att den förändras som den lever. Som Kalle Almlöf sa, "Det rätta finns inte! Det finns i graven där det är stilla." (på viskursen 2001-2001) Och omvänt, så länge vi utvecklas och står i förändring, lever vi. När vi inte längre förändras, är vi döda. Det gäller bokstavligt (cellförnyelse), personligen, för folkmusiktraditionen och för den druidiska traditionen. Det rätta finns inte. Är något fastslaget, står det stilla, då är det dött.

Jag lämnar det här så länge, men det kommer fler funderingar och fler hänvisningar till sommarens läsning.

Floreat!
neina

Sommar 2010

Sommarens Intryck

(Skrivet en solig eftermiddag sittande på en äng vid flodkanten)

Här är jag igen efter två månader på annat håll; de trolska skogarna i Bretagnes inland kallade mig till sig igen (ok då, allra mest var det möjligheten att tillbringa tiden tillsammans med Honom där ;) ). Kort skiss innan jag går vidare med några tankar: De krokiga bokskogarna, småstigarna, murgröna som klär mark och träd, stenhusen och små kapell överallt, hyllebloms-dimman som i juni låg tät kring floden som går precis här förbi och berusade med sin doft, regn och eld i spisen, gassande sol och turkost hav vid stranden, slottet i kastanjeskogen...

Det är lätt hänt att läsa mycket om att uppleva och uppskatta naturen, hålla med, men sedan inte låta alla sinnen vara med. Jag är nog ganska visuell, och även när jag väl är ute i naturen händer det ofta att jag bara står och tittar på, som på ett vykort. Så, i sommar har jag tränat mig på att låta alla sinnen vara med: känna på det kalla vattnet med fingrarna, verkligen dofta på örterna vi går förbi, klappa barken på trädet (fast det brukar jag göra), lägga händerna på marken, lära mig urskilja olika fåglars sång, samt smaka på vissa väl valda delar (nässelsoppa, hylleblomssaft, körsbär).

Lokal flora består även i olika skapelser fulla av smör (vilket jag nämnt förut), bland annat en kaka, kouign amann som består av ömsom lager tunn deg, ömsom smör. Lokal fauna innefattar bönder och hantverkare; jag såg för första gången i mitt liv en man som på riktigt hade ett grässtrå ur ena mungipan; han och en traktorförare hade lugnt en konferens i korsningen mitt i byn, mitt på vägen. Det är för härligt! Alla, gammal som ung, går dessutom på Fest Noz (som jag nämnt förut): det är traditionella bretonska danser. Det som är fantastiskt är hur alla olika sorters människor kommer samman i danserna: långa led (över hundra personer) som dansar tillsammans. Det är magiskt, transartat - de enkla stegen, samgungningen, armarna tätt sammankopplade, ledet ringlar runt, runt på dansgolvet. Nu senast var det ute under bar himmel igen, på en innergård där musiken kunde omsluta oss än mer.

*En parentes, apropå traditionella danser: Här hemma har vi polskan. Denna utmaning att lära sig dansa, utmaning att lära sig spela, att förmedla rätt gung, rätt känsla (oval snarare än cirkulär) i musiken. Vi har tillbringat mycket tid i sommar att försöka hitta det tillsammans. Det gick till slut! Var och en får hitta det på det sätt som den förstår; för min del genom utomordentligt bra lärare och förebilder på Malungs folkhögskola, för den här mannens del som bara hade mig som försökte förklara, fick vi försöka på andra vis. Det som jag inte kunde förklara, kunde han utläsa genom att studera en ljudkurva, mot rutnätsbakgrund, av min inspelning! Till min stora lättnad kunde vi se att det finns 'method in my madness', en regelbundenhet i oregelbundenheten. Nu polskar vi så det står härliga till!*

Avrundning: Jag har fått många intryck från naturen och kulturen här. Även många tankar apropå sommarens läsning, vilket kommer i nästa bloggposter; jag har fyra sidor skrivna, som ska putsas inför publicering. Hoppas det ska bli till nöje!

Floreat!
neina