I

I

tisdag, december 04, 2012

kommentarer!

Hej!

Jag har sett ett antal kommentarer travas upp medan jag inte är OL, medan jag inte lägger upp så ofta - och helt enkelt inte har internet! Jag brukade få mail om nya kommentarer men detta har också slutat. Alltså - jag ser era kommentarer, äntligen, och vill försöka svara lite kvickare än hittills! Fortsätt gärna kommentera :)

Pilgrimsresan

Under våra 3,5 år tillsammans har maken och jag varit på semester 3 (TRE) dagar. Vi bestämde att det kanske var dags att försöka ta några dagar ledigt tillsammans och resa iväg helt och hållet för nöjes skull. Så efter att jag rest till Sverige på en jobbintervju, och vi båda körde ner till Bretagne med ett flyttlass, skulle vi försöka ha lite "semester" på vägen tillbaka till Skottland.

Det blev en kort resa, men en resa i legenders fotspår och sista etappen kändes som en pilgrimsfärd.

Först körde vi till Cornwall, följde kusten på omöjliga små, smala, branta vägar; passerade Land's End (så kallat), listade ut platsers namn på Cornish som ju är likt bretonska - Landewednack har Landevennec som vänort, tänka sig. Kustlandskapet var storslaget. Det var skönt att äntligen sträcka på benen vid Tintagels slott, gå de många, långa, branta, hala trapporna mellan ruinerna högt över havet. Slottet har ju historiskt sett ingenting alls med de arthurianska legenderna att göra, men platsen var intressant i sig själv. En fästning där, med en egen vattenkälla och utsikt åt alla håll, praktiskt sett ointaglig, måste varit mycket strategisk.

Som om vi var på jakt efter den heliga Graal, tyckte jag att det vore dumt att passera så nära förbi Glasgonbury utan att titta inom... (Dessutom låg Clark's Village frestande nära, men jag hittade inga skor.) Glastonbury Abbey kändes som en väldigt engelsk turistattraktion. De konstaterade glatt att just här låg kung Arthurs grav! Helt utan historisk diskussion, motivering eller ens omnämnande av de många andra teorierna om kung Arthur. Bättre motiveringar fick vi till varför Chalice Well var en särskild plats, om än inlindat i lite spirituella termer: enligt vissa legender var det här som Josef av Arimatea begravde eller tvättade kalken, och även om nu det inte är helt säkert så är det i alla fall säkert att helande/heliga källor spelat en viktig roll för människor i långa tider. Det var en fin liten trädgård de ordnat runt källan, och ornamentet på "locket" talade starkt till mig i sin estetik. Det är i princip två lätt överlappande cirklar, och en lans som löper igenom dem på längden. Ni kan se hur detta skapar och kombinerar flera viktiga symboler. ... Vi körde förbi Glastonbury Tor men gick inte upp.

Trafiken i södra England var inte direkt något som gjorde resan mer njutbar. Trafiken, eller vägarna. Antingen var det stora motorvägar (trefiliga, men alla inklusive lastbilarna körde ändå i de två snabbare filerna) eller små slingriga landsortsvägar, knappt breda nog för mötande bilar och med otroligt tjockvuxna häckar som klämde åt på var sida om den trånga vägen. Uppifrån kullar kunde vi se landskapet med fält, kossor och lte buskar (inga träd), ganska öppet och nästan fint - men nerifrån vägarna kunde inget av detta anas, bara dessa ovälkomnande ogenomträngliga häckar. De trafikstockningar vi fick vara med om var tydligen vardagsmat - kilometervis med stillastående bilar och inte minst lastbilar på de små landsvägarna. Det var nästan mardrömslikt oifrånkomligt, för även om vi försökte köra runt trafikstockningen, så var alla vägar runtom hela området lika stillastående.

Nåväl, trafiken frånräknat, var det en mycket stor känsla att äntligen få se Stonehenge. Jag tittade långt och länge runtom för att få se en skymt i förväg, men såg inte stenarna förrän vi precis kom fram till parkeringen. Så litet det hela såg ut plötsligt! Men när vi sedan gick i cirkel runt stenarna, växte de i majestät igen för mig. Så laddade de är - från sin förhistoriska tid, men också laddade med alla känslor vi i senare århundraden har förmedlat till dem. Och så stilla de bär upp detta. Men jag fick en lite ledsam känsla också - som om stenarna visste att de var dinosaurier, att de ofrånkomligt kommer att bli utrotade en dag. För - hur många tusen år till kommer vi att låta dem stå? Det är bara en tidsfråga innan deras betydelse faller i glömska igen, för att kanske aldrig återuppstå.

Ingenting är evigt. Möjligen är soldyrkan evigt i människans natur.

Samma kväll anlände vi i Cardiff - efter fyra timmars stillastående i Engelsk trafik och sedan knappa två timmar susandes mot Wales; vi körde över bron precis i den strålande solnedgången. I Wales kunde vi återigen försöka lista ut vad som stod på skyltarna då Walesiska är det språk som är närmast besläktat med bretonska. Efter ett antal dagar i bilen var det en ren njutning att få duscha av sig vägdammet på det trevliga vandrarhemmet, piffa till sig och gå på restaurang i huvudstaden. (Jag vill påstå att receptionisten inte kände igen oss när vi kom ner efter duschen!)

Vi blev båda genast kära i staden Cardiff. (En gång i tiden stod jag beredd att flytta dit, hade erbjudande om jobb och allt, men det blev inte av.) Det är en vacker, överkomlig och mänsklig stad. Människor vi mötte var vänliga. Arkitekturen var väldigt behaglig, särskilt byggnaden för RWCMD. Cardiff är den stad näst London i Storbritannien som också har mest grönområden. Vi njöt i stora drag av den stora centrala parken - med en stencirkel i! Och som sjukgymnast gladde det mig enormt att se så många personer ute med sin rullstol - mycket riktigt är tillgänglighet en stor prioritering i Cardiff och hela Wales (något jag tyvärr inte kan säga om Glasgow).

Slutmålet för resan var Anglesey - ön Mona. Vi körde längsmed kusten och sedan igenom Snowdonia. Dessa berg var helt magiska. Någon liten by låg inklämd mellan två berg, men detta försök till glam, färg, lampor och civilisation såg så ynkligt ut dominerat totalt av de mäktiga bergen.

Äntligen kom vi fram till ön. Det var redan sent men vi körde hela vägen till Holyhead och försökte hitta någonstans att äta innan vi parkerade för natten. På en liten väldigt lokal pub lyckades de skrapa fram två vege-burgare ur frysen; chipsen (på engelska) och ölen var goda. Sedan körde vi på måfå tills vi hittade en avsides plats att ställa bilen på och sova. På morgonen såg vi på kartan var vi sovit: Holy Mountain.

Idag finns inte mycket att se på Anglesey om man inte är geolog eller fågelskådare. Men bara vetskapen om att detta en gång var druidernas högsäte, centrum, att romarna avbröt sina andra företaganden i syfte att krossa druiderna eftersom romarna förstod att detta var strategiskt viktigt, att romarna red eller simmade i land och massakrerade dem, högg ner de heliga lunderna - att det tog romarna 17 år från det att de landsteg på brittiska öarna tills de till slut hittade druiderna - allt detta vibrerade i luften för mig och skar i själen. Romarna kom över the Menai Strait, där där bron idag går och jag ryste när jag såg stränderna. Så här skrev Tacitus, Annals, Book XIV, Chapters 29-37:

"Chapter 30. [The Druids at Mona Island]

On the opposite shore stood the Britons, close embodied, and prepared for action. Women were seen running through the ranks in wild disorder; their apparel funeral; their hair loose to the wind, in their hands flaming torches, and their whole appearance resembling the frantic rage of the Furies. The Druids were ranged in order, with hands uplifted, invoking the gods, and pouring forth horrible imprecations. The novelty of the fight struck the Romans with awe and terror. They stood in stupid amazement, as if their limbs were benumbed, riveted to one spot, a mark for the enemy. The exhortations of the general diffused new vigour through the ranks, and the men, by mutual reproaches, inflamed each other to deeds of valour. They felt the disgrace of yielding to a troop of women, and a band of fanatic priests; they advanced their standards, and rushed on to the attack with impetuous fury.

The Britons perished in the flames, which they themselves had kindled. The island fell, and a garrison was established to retain it in subjection. The religious groves, dedicated to superstition and barbarous rites, were levelled to the ground. In those recesses, the natives [stained] their altars with the blood of their prisoners, and in the entrails of men explored the will of the gods. While Suetonius was employed in making his arrangements to secure the island, he received intelligence that Britain had revolted, and that the whole province was up in arms."


Vad gjorde överlevande druider på andra orter? Gömde sig? Skolade om sig? Flydde österut till germanska länder för beskydd? Enligt Tacitus var det en del av dem som gjorde det, vilket ju är intressant och antyder att uppdelningen "kelter" och "germaner" är ett påhitt i nyare tider, inte en verklighet under den tiden.

Varför reste de sig inte igen? Eller gjorde de det och krossades igen? Hur kunde en institution så inflytelserik som druiderna krossas, gå om intet, försvinna så nästintill spårlöst?

Det sista vi såg innan vi definitivt körde hem till Skottland var Oriel Ynys Môn, konstgalleri och museum mitt på Anglesey. Det var en vacker, luftig byggnad med en välsorterad 'gift shop', inklusive flera intressanta böcker, och själva muséet var berömvärt i sin pedagogiska presentation av Angleseys historia. Det var stort att få stå ansikte mot ansikte med detta ansikte utsnidat i sten, som antas vara en keltisk gudom. Som tillfällig utställning presenterades några föremål från skatten från Llyn Cerrig Bach, även de med informativ presentation om vad bakgrunden tros vara till att dessa föremål hamnade i en sjön just där, och varför.

Under vörnadsfull tystnad lämnade vi ön Mona, Anglesey, huvud och hjärta fulla av intryck. Sedan började vi trevande prata om druidism idag. Hur kom vi hit där vi är idag inom druidismen? Är det bara nostalgi, ett romantiserande av det förflutna och sökande efter trygghet i vår uppmålade bild av en gyllene tidsålder då människor var så mycket visare?

För - många människor idag söker verkligen efter något, en trygghet eller jag vet inte vad, i fjärran land (Middle Earth till exempel, dit vill många) eller i fjärran tid (historiska lajv, någon?) och nyhedendomen har definitivt kopplingar till denna idéströmning. Ju äldre en text är, desto mer "sann", eller hur, så till den grad att vi måste skrynkla in en massa mening i de gamla sagorna, psykologiserad mening som kanske inte alls var syftet med berättelsen när den tillkom. En bön från "länge sen" är ju mer "hednisk" och "på riktigt" än en bön skriven av en nyhedning idag, eller hur? Så har mina tankar brukat gå, även om jag överdriver beskrivningen något.

Men jag ser också en uppmuntrande trend, nämligen att vi tar oss själva mer och mer på allvar och värderar våra nyhedniska religioner i dag i sin egen rätt.

När vi började närma oss skotska gränsen var det dags att ta av sig solglasögonen och slå på vindrutetorkarna. Nu smälter vi alla intryck från vår lilla pilgrimsresa.

tisdag, augusti 07, 2012

Gud är tid

Pratade med mamma häromkvällen. Hon hade kört hem ensam en fullmånenatt och berättade för mig att där, då - stannade hon upp. Hon tänkte "Gud är Tid".

Det talas så mycket om att "Gud är kärlek". Det är kanske viktigt att tänka sig ibland, ofta.

Men tanken att "Gud" är tid... Gud, detta omtvistade att definiera. Min förståelse och instinktiva känslomässiga reaktion på ordet är helt min egen liksom alla har sin egen. Men jag kan försöka förmedla innebörden av vad min mamma sa den kvällen. Gud är tid.

Tid - tid är endast din närvaro i nuet. En närvarande stund staplad på nästa. Den enda tid som finns är nuet. Så tid är närvaro, medvetenhet, verklighet, nuet. Alltet som är. Nu.

Tid är också vad naturens nödvändiga processer är - livscykler i stort och smått.

Så, ja, jo, Gud är tid. Det var stort och det var befriande att bejaka insikten. Gud är din närvaro i nuet, Gud är livets gång.

Vad tror ni?
Floreat!
neina

P. S. Nästa kapitel i diskussionen handlar så klart om alla som säger att de "inte har tid" att göra det ena och det andra. Det vi faktiskt ägnar vår tid åt, vår innerliga närvaro, det är vår tillgivenhet till vår "gud". Tänk de olympiska mästarna, de har ägnat otroligt mycket tid åt sin sport innan de blivit så skickliga som de nu är. Är inte det en slags hängivenhet till en "gud"? Jag vet i alla fall hur det står till med att be till, ge sin hän till, musikens gudar. Att ägna detta hela sitt fokus, sin närvaro, sin tid.

torsdag, augusti 02, 2012

Lughnasadh 2012

En märklig men viktig högtid i mitt liv. Märklig då jag är helt ensam - varken man eller vänner omkring mig idag. Viktig då jag inser hur jag saknar gemenskap i högtiderna.

Jag gjorde ekologiska grönsaker i ugn men det är såklart ingen ersättning för en skördefest med vänner och familj.

För övrigt så ska vi flytta - till en ännu mindre by! Men till ett större ställe så vi får ordentligt med plats. Fick reda på det idag att vi fick stället!

Floreat
neina

söndag, juli 22, 2012

Hur förstå sig på druidism?

Så när jag nu är tillbaka på jobbet efter en månad iväg i ett annat liv, frågar en äldre herre på jobbet om hur resan varit, hur bröllopet var osv (ja, ja, lugna er, jag ska skriva ett inlägg om bröllopet också ;) ). Redan före jag reste då jag och den äldre mannen pratades vid så var han väldigt intresserad av, och nystade i, det här med druidism (fråga mig inte hur vi kom in på det. Den här gentlemannen är långt över hundra och hans intelligens är minst det dubbla, fortfarande). Så även nu, han ville så gärna höra om bröllopet, ställde utredande frågor och uppehöll sig länge på de där druiderna...

Ikväll tänkte jag på vad jag skulle hänvisa människor till som undrar om druidismen, vilken sorts (skriven) information som på ett lättillgängligt men korrekt sätt presenterar druidismen, så att den nyfikne får en levande och innehållsrik bild. Sen kom jag på att så går det inte alls till. Druidism måste upplevas. Det är inte från en text som man kommer att förstå var filosofin kommer från. Det är ur upplevelsen som filosofin kommer.

Upplevelsen av solen som strilar genom lövtaket, upplevelsen av havets kalla vatten på huden, upplevelsen av hunger eller upplevelsen av välbehag; Dessutom upplevelser av musik som får hjärtat att växa i bröstet, upplevelser och händelser som utmanar ditt omdöme och den stig du väljer, hur du handlar i olika situationer.

Närvarande och rotad i nuet, upplevelsen, levandet, både skapar och förstår vi stigen.
Floreat!
neina

söndag, juni 17, 2012

NU

Det känns som att jag vill skriva allt med stora bokstäver på sistone. JAG ÅKER TILL BRETAGNE om två dagar och VI GIFTER OSS!!!

Det blir druidiskt bröllop ute i naturen och sedan fest i det stora stenhuset, vandrarhemmet som vi hyrt, mitt på landsbygden. Det kommer gäster från sex olika länder och en del har redan börjat sin resa dit.

Vilken saga jag får vara med om. Jag tackar gudarna.
Floreat!
neina

torsdag, maj 31, 2012

speciella stunder

Jag tänkte häromdagen på att jag har ganska många vad jag kallar speciella stunder: stunder med särskilt djupa känslor (insikt, kärlek, livslust, förvirring, tidlöshet, osv) och speciella omständigheter. Jag är väldigt tacksam. Varje sådan stund är som en pärla på min livstråd och det blir ett otroligt vackert halsband.

Vill dela med mig av några sådana, när tankarna klarnat. Just nu är det så mycket förändring på gång att jag vet inte ens i vilken ände jag ska börja nysta! Förändring på ett bra sätt. Skönt när det stått stilla så länge!

Glad försommar! Sommarsolståndet nästa!
Floreat!
neina

måndag, april 30, 2012

Valborg / Beltane 2012

Mer frusen än någonsin detta års Valborg - men det finns ju sätt att värma sig... ;) En brasa i spisen ska det nog kunna bli. Vi är kvar i slottet, efter en hel månad. Det var inte tänkt så men allt blir inte som man tänkt sig. På det viset har vi en eldstad i alla fall!





(Obs! I det följande talar jag naturligtvis enbart för mig själv, även om jag använt en annan blogg som utgångspunkt för mina tankar.)

När jag läste på Ceridawens blogg att hon just nu känner att hon vill mer med sitt utövande och vet inte hur hon ska hitta det, vart hon ska vända sig för att "nå djupare" - då kände jag väldigt mycket igen mig. Vad jag kunnat utläsa av hennes blogg så håller hon regelbundet sina ritualer, de verkar väl förberedda, inövade, med vackra och ändamålsenliga heliga föremål (bägare, athame osv), kreativitet och skapande och hålls på verkligt speciella platser ute i naturen. Hon verar vara mycket insatt i 'avancerad' pagansk litteratur, liturgi, böner, poesi, mytologi. Hon reflekterar över det som händer i livet, på jobbet, drömmar, relationer, ur en wiccansk/pagansk synvinkel.

På det sättet är jag mycket mindre 'avancerad', jag håller mycket mindre utstuderade firanden och det är faktiskt sällan jag verkligen sitter ner och tar tid att "be", meditera osv. Mytologin har jag aldrig satt mig in i så mycket alls, mest för att jag mer fokuserar på Här och Nu snarare än texter. Och för att jag finner de flesta förandligade tolkningarna av myterna lite väl långsökta. (Irrelevanta för mig, till och med ska jag erkänna.) Inga föremål har 'grown on me' som heliga föremål att användas vid andakt eller ritual. Jag är nog typexemplet av en person vars utövande består i att ge de vardagliga handlingarna djupare innebörd snarare än skapa andliga aktiviteter utanför ramen av det vardagliga. Det kan nog vara både ett symptom på lathet (skulle SÅ önska att jag höll de vackra och väl förberedda ritualerna som jag nu bara läser om...) men också ett tecken på den rikting jag är på väg i: varje handlig är helig och det är sällan jag behöver skapa ytterligare handlingar i livet för att uttrycka min andlighet.

Men nu låter det som att vi båda är på samma plats: söker nästa steg.

Jag undrar, hela hela tiden - Vad är det nu som väcker livsgnistan inom mig, som får mig att sprudla, blomstra, sjunga och dansa? Som får mig inspirerad och känner Livet inom mig, känner så starkt Den Kraft som får universum (universa!?) att dansa och löven att vända sig mot solen...

En gång i tiden (ja, jag har hållit på med detta på ett medvetet plan i 14 år och omedvetet så länge jag kan minnas) var det bara tanken på en levande Jord, på magi, samtal med Gudarna, de första trevande ritualerna och chants:en, som fick mig så inspirerad. Det går väl perioder i alla förhållanden och jag kan nog säga att min förälskelse i paganism sedan länge är över. Magiska, mytologiska och rituella tolkningar av världen berör mig inte längre.

Men världen är fortfarande här och min förundran över Alltet bara växer! Det är från världen själv jag numera känner inspiration (filmen "Dust that Sings" nedan ger ett bra exempel på hur det kan gå till!).

För skojs skull gick jag och gjorde Beliefnets "Belief-o-Matic" test igen, för första gången på många år. Sist fick jag resultatet 99% Pagan. Nu fick jag 100% Secular Humanist. Förmodligen beror det på att jag numera tog mycket mera lätt på frågor om Gudar och liv efter döden/reinkarnation. Men detta visar bara hur konstigt det ändå är att försöka kategorisera olika religioner - jag identifierar mig lika mycket som pagan nu som då, men inte på det där amerikanska Llewewllyn-bok-sättet!

Mer så här: Som Emma Restall Orr beskriver det i det här filmklippet, se 2:10.

Det handlar om "sustainable relationship", om att leva i världen och relatera på ett meningsfullt sätt med allt omkring oss. Här och nu. Vad jag gör av den här lite nya inriktingen får vi se. I praktiken innebär det mera samhällsengagemang, att äntligen ta för vana att handla ekologisk mat, att plocka skräp i naturen där jag går, att fortsätta belysa dumheter eller inkonsekvenser i ett resonemang i en diskussion, att vara ambassadör för en förundrad och verklighetsbaserad världsbild... Och ta inte miste, gudarna är mig lika relevanta som någonsin!

Vad säger ni?
Ha en underbar Beltane och kommande vår!!!
Floreat!
neina

tisdag, april 17, 2012

whoa...

Skulle skriva lite tankar om 'tomhet' och sökandet efter 'mer' i religionen, så som jag började att spinna på i en kommentar på Ceriadwens blogg - men det får vänta tills mentalt utrymme finns. Så länge finns här väldigt stimulerande läsning: om gudarna, vad de är, mänskligt medvetande, allt i en spännande tankeföljd.

Floreat!
neina

onsdag, april 04, 2012

tisdag, april 03, 2012

nyper mig

Förstår fortfarande inte hur märkliga saker man får vara med om och får ofta nypa mig själv för att se så jag inte drömmer. Sitter just nu i en 'lägenhet' i ett slott, där inredningen totalt går i någon Tim Burtonesk stil - vad sägs om en tredimensionell tavla föreställande njurarna i genomskärning inne på toa? Samt toapappershållare av ett antilophorn. I "vardagsrummet",  där takhöjden ger kyrkakustik, finns naturligtvis en full riddarrustning, några röda sammetsdivaner, hemliga dörrar och gångar. Så här sitter nu fästmannen dagarna i ända och ska spela in sin musik, med fördragna sammetsdraperier och omgiven av krympta huvuden och karnevalsmasker. Tanken var att låna lägenheten för inspelning, för att det är långt från trafikljud här på slottet, och han har två vänner som bor här.

Så jag är här och hälsar på när jag kan (det är 35 minuters gångväg till närmsta kollektivtrafik), annars måste jag ju vara på jobbet.

Jag fick en insikt härom kvällen, angående det här att det 'stått still' för mig med musiken: att jag inte vill lyssna på musik och att ingen musik inspirerar mig längre. Jag kom på varför, och det är rätt så löjligt. Men jag kom på mig själv, i alla fall: jag har undvikit att uppskatta musik, eftersom jag själv inte känner mig som musiker längre; eftersom jag själv inte är stolt över min sång och inte kommit så mycket vidare, så gör det ont att lyssna på andra. Jag kan liksom inte glädjas med deras musik när jag innerst inne är jätteavundsjuk på att de faktiskt gör något med sin musik! Så otroligt löjligt och barnsligt av mig.

Det roliga är att det kom jag på just för att känslan började släppa - så fort jag kände lite mer självförtroende igen. Så nu är det bara att fortsätta, mot nya mål!

Floreat!
neina
(och här snöar det!)

söndag, mars 11, 2012

om kroppen, eller snarare att kanalisera sin strävan

Hittade Hanna Fridéns blogg (via en post på FB i samband med internationella kvinnodagen) och bläddrade runt lite där. Kom så på en av hennes krönikor för aftonbladet: ""Vanliga kvinnor" motiverade bara mina ätstörningar". Hon talar om en kampanj där man visar upp bilder på "normala" kvinnor som motvikt till alla bilder på smalhetsidealet, i ett försöka att motverka ätstörningar hos unga kvinnor.

Vad ska jag säga.

Hon gör två väldigt, väldigt bra poänger:
* Ingen vill vara en medelmåtta, så det här att visa upp "normala" kroppar är nog inte särskilt motiverande för ungdomar.
* "Kroppen är det enda som är socialt accepterat att kvinnor tävlar inom och för att motverka detta försöker vi inte uppmuntra kvinnor att tävla inom något annat, utan vi presenterar medelkroppar."

Kroppen är det enda som är socialt accepterat att kvinnor tävlar inom. Ville bara skriva det en gång till. Det hade varit väldigt bra om vi kunde kanalisera all den här energin, allt strävande, allt sökande efter självtillfredsställelse som många, särskilt unga, känner, mot något mer kreativt och hållbart och produktivt. (Det är också poängen i hennes krönika. Jag håller dock inte helt med om hennes diss av att visa upp normala kroppar, det inspirerade faktiskt mig i mitt sökande efter förebilder. Men det var för att jag såg även dessa som vackra. Okej, hon har rätt. Det var inte medelmåttor som inspirerade mig, det var konst och vackert gjorda bilder på kroppar i alla former som sprängde mina trånga idéer om vad skönhet och perfektion skulle vara.)

Floreat!
neina

måndag, mars 05, 2012

ettikettslös, rotlös... identitetslös?

Igår sa han, "Hur är det med dig, de senaste dagarna har du varit så, jag vet inte, destruktiv i dina kommentarer." "Äh," sa jag. "Nej men vad är det?"

Ungefär så här: Förmodligen är det nyttigt men just nu håller jag på att försöka finna mig i att vara helt utan (yttre) identitetsmarkörer eller etiketter. En sorts situationsbetingad avidentifiering. I vanliga fall konstruerar jag mig själv, min person och min identitet - min stolthet över att vara jag! - genom yttre saker. Att jag sjunger. Sjukgymnastrollen. Min coola vänkrets och hur djupa samtal vi har. Fina kläder. Yttre erkännande.

Just nu har jag ju inte något av det. Gör inget med sången (lär mig inte nya sånger, hittar inte nya sånger, identifierar mig inte med någon musikstil). Jobbar inte som sjukgymnast. Jobbar ganska mycket sjukgymnastrelaterat, men det är bara frustrerande nästan. Och kommer också på hur mycket kunskap jag redan tappat! Mina vänner är visserligen bara ett skype-samtal bort, men det blir inte så ofta och inte riktigt kvalitetstid. Kläd- och stilmässigt har jag inget att vara stolt över just nu.

Och hur nyttigt är det inte att vara i ett läge där allt detta skalats bort, och jag måste försöka älska mig själv, finna levnadsglädje och inre trygghet i Mig Själv utan dessa distraktioner! Att kunna älska mig själv som min partner gör eller som en förälder gör - förbehållslöst för vad jag är helt oberoende av allt annat.

Så vart hamnar jag då? Tänkte att eftersom jag verkligen inte har hittat "svaret" på frågan "vem är jag utan allt detta yttre?" så kanske frågan är fel ställd. Frågan handlar kanske inte om "vem" "jag" "är"... Vill inte sätta fler etiketter på mig som ett annat stjärntecken.

Jag lever! Så jag är en lycklig, virvlande, fantastiskt osannolik existens (min kropp och mitt sinne) i en fantastiskt osannolik existens (universum) som upplever och dessutom har förmånen att vara full av kärlek...

Ja jag klagar då inte...

...på vädret här i Skottland! Jag kan räkna på ena handens fingrar de gånger det regnat på mig under två månader när jag skulle vara ute.

Här är lite bilder från vår promenad igår!




Och vi har stängt av värmen i lägenheten helt (redan i februari) och brukar få öppna fönstret om morgnarna!

Utbyte med en dam, en av de boende där jag jobbar, efter att hon frågat mig var vi bodde:
B: And what church do you go to?
J: I don't go to any church.
B: You dont go to church!
J: No, I don't go to church -
B: You don't go to church, well -
J: I go out in nature.
B: Och aye, that's lovely in't it!

Och så log hon! Seger!!

torsdag, februari 23, 2012

vad är det viktigaste?

En druid skrev på FB häromdagen, en fråga till sin 'vänkrets' (på några tusen, han är en uppskattad musiker). Frågan var vad som mest intresserade oss med druidismen och om vi i så fall kunde utveckla det tillsammans i ord, bild, musik...

En intressant fråga. Där fanns några intressanta svar också. Mitt intuitiva - och förmodligen mest relevanta - svar var, att ha goda relationer med jorden, med naturandarna och med gudarna. För vad är min existens om inte i relation till dessa? Under en tid har jag grubblat över "mitt utövande" och "vad gör jag och varför". Men så här, från oväntat håll och oväntat enkelt, blänkte det till för mig. Det viktigaste, essensen, i mitt liv och i den religion jag vill utöva, den stig jag försöker vandra. Relationerna: hur jag förhåller mig till mitt inre, till min person, till omgivningen, till jorden mitt ursprung, till mina medvarelser, till gudarna.

Slutligen, en person skrev ett längre inlägg som slutade med "det skulle inte finnas några druider om det inte fanns frågor".

Frågorna, dessa eviga frågor, som ledstjärnor på stigen...

söndag, februari 19, 2012

Musiken

Nu är det en period där jag fokuserar på musiken. Vi har börjat få mera fart och smider planer (vilket jag nämnt, t. ex. inspelning av vår CD). Ett smakprov på 20 minuter kan man höra här, när vi spelade på Danny Kyle Open Stage - det är inte vår bästa inspelning, men bättre än inget :)

Förra helgen var vi i norra Frankrike på en liten festival och spelade, första internationella spelningen med hela gruppen (annars har det varit vi två, harpa och sång). Vi hade SÅ kul! Och det känns uppmuntrande att höra människors reaktioner efter en spelning: det här var något helt nytt!

Så brottas jag fortfarande med nästa steg framåt - vart är jag på väg med sången? Jag är uttråkad av de sånger jag sjunger. Känner att jag vill, måste, sjunga, men sången som säger det jag vill finns inte. Det trycker i bröstet, i halsen, på mig men den förlösande sången hittar jag inte. Har så mycket inom mig, så mycket att säga, jubla, gråta över. Men hittar inte sången för det.

Floreat!
neina

torsdag, februari 02, 2012

Imbolc 2012


Så har det blivit Imbolc 2012. Passande nog har vi precis flyttat in i ett nytt hem och det var extra meningsfullt att städa, tända ljus, be för hemmet. Jag hade en lång pratstund med Brigid, ensam hemma med bara levande ljus, såg soluppgången.

Från vårt nya fönster ser vi å ena sidan ett slott (inte så märkvärdigt som slott, men ändå ;) ) och rakt fram ser vi de sammetsklädda bergen. Ljuvligt. Vi trivs i den mycket mindre staden.

På en promenad för ett par dagar sedan såg vi massor av snödroppar (se bild)! I Sverige tyckte jag det var lite väl tidigt för en högtid med snödroppar redan i början av februari, men här stämmer det så klart (precis som att lammen faktiskt kommer nu också, vad jag såg på Irland i alla fall).

Det tog oss två dagar i vårt nya hem för att känna nya vindar blåsa. Innan vi flyttade hade nästa steg bara varit att komma vidare, nu har vi mer konkreta planer kring hur och var och när. Allting lossnade!

Hoppas att ni alla har och haft en ljuvlig Imbolc. Brigid bless!
Floreat!
neina

söndag, januari 15, 2012

nyheter :)

Vill skriva mycket om jul, nyår, allt som är på gång - men en av sakerna som är på gång är att vi flyttar, vilket gör att allt skriveri får vänta lite. Vi hade underbara veckor i Bretagne igen över jul och nyår, och är verkligen på ett nytt kapitel nu.

Floreat!
neina