I

I

onsdag, september 28, 2011

Höstdagjämning 2011

Åh... Som ni förstår så är höstdagjämningen en av mina favoritdagar på året! Och i år blev det något särskilt. Tanken var ju att på något sätt återknyta till min särskilda gudinna, och knyta an till platsen där jag nu bor. Det blev över förväntan - trots att det inte alls blev som jag planerat!

Hastigt och lustigt (last-minute is my middle name...) blev det bestämt att jag skulle åka norrut och hälsa på en väninna. Det är en spirande, lovande vänskap som jag är mycket glad över i detta nya land! Hon bor på en gård ute på vischan. Perfekt! På tåget dit ville jag bara lyssna på musik och titta ut genom fönstret. Så meditativt. På en ingivelse satte jag igång en slumpmässig spellista, och första låten som kom upp var "Mabon" av Omnia...

I nästan två timmar for tåget förbi rullande kullar, får, dignande äppelträd. Till slut framme.

Under vår promenad genom okänd otroligt tät och mörk granskog och ut längs skogsbrynet med björk och hassel, kom vi till en gammal väg med några otroligt majestätiska bokträd. Jag har aldrig sett så massiva bokar. På stengärdet precis vid dessa mastodont-pelare låg ett stort, skimrande/gnistrande helvitt stenblock. Då visste jag, att detta var platsen där jag skulle ha en liten helig stund. Jag hälsade på träden. Tog fram mitt äpple, skar det i två halvor så stjärnan/kärnhuset syntes, och lämnade som offer. Jag sjöng en kort sång, en hälsningssång som önskar frid.

Jag känner mig så tacksam. Det var så fridfullt, så mättat av känslor: vördnad, glädje, den bubblande känslan som sådan naturskönhet ger, och så kände jag mig på något sätt rotad. Känner faktiskt lite mera lugn inför livets utmaningar nu.

Min väninna är inte själv pagan men sympatiskt lagd, och var förvånansvärt "med på noterna", jag behövde inte ursäkta eller förklara vad jag ville göra. Resten av dagen ägnades åt äppelkaka, mera prat :) och så åkte vi tillbaka till stora staden, gjorde oss fina och gick ut!

Floreat!
neina

Bilder:

fredag, september 23, 2011

For the Autumnal Equinox

Be still. Listen. Listen to each leaf falling. Listen to the torrential rain. Listen to your breath. Listen to your impatience. Listen to your frustration. Listen. Be witness.

Sometimes it's so hard to try and be wise. That's why I love the Equinox and its invitation to just. Stop.

Nothing to grow. Nothing to say. Nowhere to go. Be still.

söndag, september 11, 2011

filar på höstdagjämning

Så här när det blåser och stormar lever jag upp! När det är mjukt ljus ute (läs: mulet) för mina ögon och skön luft (läs: halvfuktig), och behaglig temperatur (läs: 10-15 grader) känner jag mig så levande som aldrig annars! Och längtar, längtar till en av mina favorithögtider: Höstdagjämning / Mabon.

Ser verkligen fram emot att fira denna högtid, för jag är mer inspirerad än någonsin att "reconnect" på något särskilt vis med min gudinna, och på något fint sätt försöka etablera en relation med platsen där jag är.

Idéer inför firande? Hur ska ni fira?

Floreat!
neina

altare?

Jag tror jag vill skapa ett altare.

Förut har jag liksom antagit att jag skulle ha det, 'vetat' att 'man borde' ha det. Pratat om att jag ska skapa ett. Nån gång... Men nu känner jag att det faktiskt vore meningsfullt, inifrån mig, inte utifrån vad vi 'borde' ha. Någonstans djupt inom mig var jag alltid lite skeptisk mot att jag skulle skapa ett altare - för jag känner mig själv. Det skulle bara bli ytterligare ett hitte-på i min hitte-på-religion.

Lite som att fira jul har varit ett problem för mig. Man borde fira jul. Det är självklart att vi firar jul. Det är självklart att DET ÄR BRA OCH TREVLIGT att VI FIRAR JUL. Känner hur julen körs ner i halsen på mig innan jag ens hinner känna efter varför julen borde vara meningsfull för mig? Vid närmare eftertanke känner jag att jag visst det tycker om att fira en högtid vid den tiden på året och att det finns massor med mening och värde och gemyt. Men det var först efter några års jul-bojkott som jag kunde få den distansen! I alla fall, lite så känns det med altare för mig: som en julgran. Säkert meningsfull, jättefin, jätteviktig (tydligen) i att befästa religionen (altare) eller högtiden (julen). Men julgranen blir så lätt full med krafs. Med tingeltangel, bara-för-att. Och så står den där stor, barrande, bökig och förmörkar rummet, och blir en symbol för att jag inte alls gillar det här egentligen och känner ingen mening med det.

Men nu känns det som att jag skulle vilja skapa ett altare! :) Hur vill jag utforma det? Varför? Nu känns detta som spännande och meningsfulla frågor! Fortsättning följer...

Floreat!
neina