I

I

lördag, november 07, 2009

Samhain 2009

Det är mer och mer uppenbart att jag inte bara har avslutat ett kapitel, jag har påbörjat en ny bok.

Av olika anledningar är Hyllebärs aktiviteter inte regelbundna längre, och jag tänker inte låtsas som att de är det. Vi hade inget gemensamt Samhain-firande i år, jag vet tyvärr inte ens vad de andra gjorde. Jag hoppas innerligt att de hade ett bra firande, eller att de hade det bra, vad de än gjorde.

Jag hade en utomordentligt trevlig kväll, kvällen den 31 oktober. Det är talande för det nya liv som jag börjat på, det liv jag lever nu där jag är full av energi, på spåret, får saker gjort, mår bra. Jag var på en fest med intressanta människor, musiker, språkvetare, buddhister, och samtalen var verkligen innehållsrika, musikerna bjöd mycket på sig själva så det blev musik framför brasan till långt in på natten, och alla var glada, maten var god, kakorna var lyckade, allt var perfekt. Så här ska man ha det.

På så många sätt känner jag ny energi, nytt flöde. Men det innebär också att det är dags att lämna projekt som inte har del i samma energi. För mig är Hyllebär nu ett sådant projekt. Det känns tungt, och jag vet inte vad de andra medlemmarna tycker, men jag har personligen flera gånger gett uttryck åt en önskan att det skulle 'hända mer'. Nu gör det inte det, och nu känner jag att jag inte längre ska ge konstgjord andning åt projektet heller. Hyllebär var ett sätt att visa att det finns aktiva och utövande paganer i Skåne, och vår blogg skulle berätta om den verksamheten. Vi finns fortfarande, och är fortfarande utövande paganer! Men i praktiken inte vi fyra tillsammans.

Det går fortfarande bra att höra av sig till mig eller till Hyllebärs adress, med frågor eller funderingar kring paganism, särskilt i Skåne. Men som aktiv grupp måste jag ärligen erkänna att vi inte utövar tillsammans längre. Vi lärde oss mycket av varandra, har haft goda erfarenheter tillsammans, och vissa av oss kommer fortsätta att träffas.

För att återknyta till det nya liv jag lever, så är det inte bara frid och fröjd, Det finns många utmaningar framöver, och min situation är inte helt lätt. Men jag är ändå så lättad att ha börjat en ny bok, där det redan finns ett par härliga kapitel! I den här nya andan har jag ork även när det är jobbigt, jag får saker gjort, det rullar på i rätt riktning!

Paganismen lever och frodas i Skåne, vi är många som utövar, och Hyllebär har fyllt sin roll, nu är det dags för nya initiativ!

Floreat!

måndag, oktober 19, 2009

definitioner... beror på definitioner


Läste nyligen lite intressanta saker på en bekants FB: jag såg att han var medlem i en grupp som såg intressant ut, så jag gick dit och läste. Där hittade jag följande, vilket fick mig att börja tänka...

Som en av flera möjliga definitioner på "agnostic" gavs, från www.thefreedictionary.com , "1. a. One who believes that it is impossible to know whether there is a God."

Men - vänta nu! Vad betyder "know" ?! Och vad betyder "God"?! Det går ju inte att förstå vad den definitionen innebär, utan en förståelse för vad de orden betyder! Och i min mening är de båda orden verkligen mångtydiga!

För att använda samma källa (www.thefreedictionary.com) - se vad vi finner under definitionen av "know": allt ifrån "to regard as true beyond doubt" till "to have a practical understanding of, as through experience" till "to percieve as familiar".

När jag från samma källa (www.thefreedictionary.com) sökte på "God" började det bli intressant: först kom ett hagel av gudanamn från alla världens hörn, därefter några citat om "God", därefter något de kallar "translation", som ger två möjliga betydelser av "God: den ena som den abrahamitiska guden, den andra som något övernaturligt högsta väsen. Därefter kommer några andra avdelningar från flera olika källor, om "god" - den första av alla definitioner är antingen uttalat kristen eller beskriver den kristna gudssynen, utan att ange att det är en kristen beskrivning.

Vad säger detta? Det började som en enkel, nyfiken fråga hos mig, när jag läste definitionen av "agnostic". För till viss del kan jag tycka att det stämmer på mig. Men... vad säger egentligen den definitionen? Den definitionen stämmer ju bara med mina egna definitioner av orden som ingår i den första definitionen!

(Just så kan diskussioner fortgå länge, länge, innan vi förstår att vi talar om olika saker fast med samma ord. Det kan vara lärorikt, därför då lär vi oss se världen med andra ögon. Det kan också vara slöseri med tid, om vi inte förstår att lära oss vad den andre egentligen menar med sina ordval och definitioner.)

Den rafflande upplösningen på detta är väl, min alldeles egna definition på vad "agnostic" är... Ärligt talat vet jag inte om jag skulle skriva under på att jag är agnostiker, jag kunde lika gärna vara polyteist eller ateist eller animist, beroende på definition!

Jag är väl agnostiker i den meningen att jag inte håller för sant bortom allt tvivel att det existerar ett högsta väsen. Jag är inte agnostiker i den meningen att jag faktiskt har personlig erfarenhet av något som jag upplever som gudomligt... Go figure.

Floreat!

P. S. Det mest intressanta med den FB-gruppen var den något humoristiska vinklingen att de skulle vara militanta agnostiker. Jag har ofta funderat på hur man kan vara militant tolerant? Skulle vilja...

torsdag, september 24, 2009

På spåret igen

Efter en tid då jag inte riktigt varit närvarande, inte riktigt inspirerad, inte så produktiv, inte social, inte något av allt det som jag egentligen värderar - efter allt det, vill jag nu tala om att jag känner att jag är på spåret igen!

Det händer saker, det känns spännande. Jag har kommit igång med studier igen och det går över förväntan, jag sjunger och håller igång musiken, socialt fungerar det mycket bättre (jag har tid/tar mig tid att träffa mina vänner), jag ser otroligt roliga saker i framtiden, ja, på alla sätt är jag på spåret igen.

Även andligen rör det på sig, även om jag inte skrivit så mycket har jag läst desto mer, fått intressanta erfarenheter från omgivningen, och funderat. Detta funderande fortsätter, och jag känner att snart blir det dags för en våg av skrivande om allt detta...

Floreat!

tisdag, augusti 25, 2009

Milstolpe, augusti 2009


"Minerva" - Brigid. En statyett på Le Musée de Bretagne. Hon var mäktig att möta.


Ljuset från fönstren i katedralen på Mont St Michel. Hela ön var som om Sagan om Ringen-filmerna spelats in där, med riddarsalar, pelare, valv, trappor, torn, mossbelupna murar, hänförande utsikt från höjderna...

Mont St Michel på avstånd. I strålande solsken. Vem har sagt att det brukar regna där?! 

Ruinerna av en kvarn, inne i bokskogen. Bilden har på något sätt fångat ljuset och mystiken i skogen. 

Vår resa till Bretagne den här gången blev avgörande för oss alla, på olika sätt. "Vi" är vi tre tjejer som företog oss denna road trip tillsammans. Vi har alla träningsvärk i magens skrattmuskler, kan jag säga, och vi har jobbat intensivt på våra kurvor, ty all förtäring i Bretagne är smör förklädd i olika skepnader. 

Men åter till våra milstolpar. Under dessa nästan två veckor, fick vi alla hårdträna det här med att vara vuxen. Jag talar inte om ålder, det kan kvitta. Vi fick i olika situationer prova på att faktiskt fatta det vuxna beslutet; dels för att vi var helt på egen hand och allt var på vårt eget ansvar, dels för att vi ibland var trötta eller osäkra på planeringen, men ändå ville välja att hålla humöret uppe. Vi överträffade varandra i att uppmuntra varandra när vi var som tröttast, att hålla god min när blodsockret var som lägst, och att skratta när situationer var som märkligast. 

Även i olika diskussioner kom det temat: Vad är det vuxna att göra, i den här situationen? Jag i alla fall har trott att jag var 'vuxen' på många sätt, men fick konfronteras med att många saker i mitt beteende är lite barnsligt. Och hur reagerar jag på den insikten? Som ett barn, protesterande, sårad, skamsen - eller väljer jag att resa mig upp, borsta bort dammet, och vara vuxen? Otroligt lärorikt. 

Men det var inte bara detta som var milstolpar. För oss alla, på olika vis, blev det startskottet för ett nytt kapitel i livet och en nystart för kreativiteten. I framtiden kommer vi att se tillbaka på den här tiden i livet och kunna säga "Vi såg det inte helt just då, men det var från och med då, som..." ja, som något i identiteten befästes, kreativiteten förlöstes, förankring i en själv uppnåddes. 

Förutom detta djupa filosofiska, vill jag nämna att vi hade förmånen att träffa två mycket intressanta druider (en av dem har sin hemsida här), många olika musiker som generöst delade med sig av sin spelglädje, och vi var på en Fest Noz med riktigt bra musik! Det är en danskväll med traditionella bretonska danser, och för ovanlighetens skull var det utomhus, eftersom vädret var så bra! Det var på ett fält utanför en by, vi var omgärdade av stora ekar, gräset var daggvått och doftade så vi kände det när vi dansade, lyktor hängde mellan ekarna, den levande musiken kom från de entusiastiska musikerna, och stjärnhimlen bredde ut sig ovanför oss, medan de några hundra människorna där dansade tillsammans i långa led, alla tillsammans, alla sammankopplade i dansen, i samförstånd och gemensam upplevelse. 

Något som också var stort för mig, var att få dela med mig av vår svenska och skånska folkmusik. Vid några olika tillfällen sjöng jag lite, och även i en konsert, och musiken är verkligen ett universellt språk. Det kändes stort. 

Vi kunde alla konstatera, både förvånade och inte, att det kändes väldigt lätt 'hemma' där. Varför vet vi inte. Kanske för att det är lite "Skåne deluxe" - mer bokskog, mer grönt, mer smör, mer kurviga vägar, mer olika landskapstyper, mer allt? Eller för att det är en region med en genuin kulturell identitet, liksom vi har? 

Lärorikt på många plan. 
Floreat!

tisdag, augusti 04, 2009

Insikt som ett brev på posten

Igår gick jag gatan fram, skulle hämta ett brev på posten. Då kom den: insikten. Jag är Fri.

Som bakgrund till detta får jag förklara, att under alla år har jag alltid haft dåligt samvete över nånting, ja vad som helst. Alltid nånting. Till och med i sällskap med mina bästa vänner, kan jag ha haft dåligt samvete för att de ska behöva lyssna på mig nu igen. Jag har också alltid, alltid känt mig 'efter' någon fiktiv tidtabell som jag satt upp omedvetet. Dessutom har jag känt det som att jag är 'skyldig' världen en massa saker: att ge obegränsat av min tid, att ordna upp saker och hjälpa till, att vara en viss sorts person. 

Missförstå inte, naturligtvis bör jag vara en hjälpsam och trevlig person. Vad jag säger är, att min motivation till att vara det har varit skuld, snarare än vilja. 

Så, igår, damp insikten ner: Jag är Fri. Jag är inte skyldig världen något. Jag går på min egen tidtabell, och är inte 'försenad'. Jag måste inte utföra en massa uppgifter här i världen för att berättiga mig. Jag lever mitt liv. Jag är ansvarig inför mig själv. Jag är Fri. Och jag kände det också. 

Det kom som ett brev på posten. 
Floreat! 

tisdag, juli 21, 2009

Ales Stenar Juli 2009

Vi var på Ales stenar med jobbet idag. Trots att jag var där som 'personal', kändes det stort, bara att vara där.

Kanske är det vandringen, brant och utan att man ser kronan på verket, förrän man är nästan framme. Kanske är det att platsen har olika humör för varje gång - men är ändå samma. Eller så är det den mäktiga vinden, som blåser rent i alla mina skrymslen och vrår, som blåser liv och hopp, som manar till total närvar just för att det är en så mäktig upplevelse att vara i kontakt med vindens väsen. Och så naturligtvis havet. 

Även om stenarna flyttats mycket under historiens gång, och kanske inte alls står som de en gång gjorde, trots att vi fortfarande inte vet tillräckligt om vad det egentligen var för en plats, trots dessa saker som purister kan ha mycket rätt i, känner jag en stor vördnad för platsen. Jag lämnade tre små blommor i en skreva vid foten av en sten. 

Sist jag var där, i januari, kände jag så stor förtvivlan. Jag stod där i vinden, med min förtvivlan, gav den till vinden. Idag stod jag där med lycka och tacksamhet, och gav även detta till vinden. 

En sista tanke om Ales stenar: av någon fantastisk händelse, mötte jag där bekanta idag! De bor alla norrut, är sällan i Skåne. Hur kunde det komma sig att de var just där, just idag, just då?! Det var ett roligt sammanträffande. En av dem, som talade om just det att det är så förändrat, och att han tror att det var en mycket betydelsefull plats, kanske till och med en kultplats, en gång men också att det varit mycket större, att det var synd så som det var nu... Jag log med glimten i ögat och sa: Det kanske blir så igen?

Floreat!

torsdag, juni 25, 2009

tankar om ceremonier


Nyligen var jag besökare på en druidisk handfasting i Skottland. Det var fantastiskt intressant. 

Först av allt, måste jag säga att jag kände inte paret sedan tidigare, men de var vänliga och generösa nog att låta mig närvara under ceremonin och festen. De verkade onekligen lyckliga och nöjda med sin dag, och jag önskar dem verkligen allt gott. Men...

Så till själva ceremonin. Det var otroligt lärorikt att få vara med om denna ceremoni. Det fick mig att fundera på det här med våra ceremonier/ritualer, vad som är verkningsfullt, vad som är värdigt, verkligt, magiskt, meningsfullt. 

Gästerna gick in i slottsträdgården, där ceremonin skulle hållas, efter en säckpipespelare och efter själva paret. Där inne, kring 'altaret' (se bild ovan) stod redan några druider redo. Jag kunde inte låta bli att fundera på om "den med störst halsband vinner". Naturligtvis klär vi upp oss inför våra ritualer, var och en på sitt eget vis. Men - kläder (robes) allena gör inte druiden, inte heller halsbandet. Inte ens om det är en Awen, i en cirkel, av trä med 12 cm i diameter. 

Öppningar lästes, i de fyra väderstrecken, innantill och med upphakningar. Tyvärr läste till och med officianten innantill i programmet. Läste i programmet gjorde även alla gästerna, som stod i en yttre cirkel utanför druiderna och paret; de såg inte upp utan var helt försjunkna i texten. Det var synd på så vackra omgivningar. 

Ceremonin var egentligen vacker, väldigt enkel och innerlig, bruden och brudgummen var innerligt glada, likaså gästerna. Men ceremonin var så 'relaxed' att gästerna inte verkade ta det på allvar! Folk skruvade på sig, skrattade nervöst, visste inte om de skulle våga instämma i de i programmet inskrivna " make noise"-instruktionerna... 

När officianten kom på att hon glömt ringarna i paviljong-tältet en bit bort, sade hon "Oh!", släppte helt sonika sin stav på marken och skyndade skamset för att hämta dem. Jag förstår att saker kan bli glömda, att saker kan gå fel till och med på ett bröllop. Men - officianten är ju den som ansvarar för att allt går värdigt till. Under omständigheter då något går fel eller glöms, måste officianten improvisera så att alla tror att det var meningen, måste upprätthålla närvaron, magin! Hon kunde högtidligen bett någon annan att hämta ringarna, eller behållt sin stav och majestätiskt skridit och hämtat dem, men några ord om att "nu är tiden för ringarna att föras in i cirkeln..."  

Även efter själva ceremonin, när allting var klart, och paret och officianten bara skulle gå till paviljong-tältet och skriva på de lagliga dokumenten, innan säckpipan började igen, kändes det märkligt. Några av druiderna stod kvar i cirkeln och försökte nog 'hålla närvaron' under tiden, trummade lite tyst, medan paret och officianten höll på med papprena. Men trummandet räckte inte för gästerna utan det tog så lång tid att de församlade började strosa iväg, röka, småprata, fundera på när maten skulle komma fram - eller åtminstone när musiken skulle börja, som stod utlovad i programmet. 

Allt detta gav mig massor att fundera på vad gäller våra ceremonier. Våra ceremonier måste ju kännas verkliga och magiska. Präst/innan måste hålla närvaron och värdigheten i ceremonin. Värdighet gäller även kläder/robes och altare och även trummor, t. ex! (En av trummorna var misstänkt lik någon souvenir-mini-bodhrán.) Allt som sägs ska helst sägas innantill, eller åtminstone läsas övertygande. De som håller i det, eller har något att säga, måste gå in i rollen av präst/inna och låta sin aura växa ett par storlekar, måste vara övertygande och majestätiska. Ceremonin får absolut inte sluta på ett sådant sätt att deltagarna inte vet riktigt hur det ska sluta, utan släntrar iväg för att det 'verkar inte hända mer nu'. 

Jag vill inte verka hård. Brudparet verkade onekligen lyckliga och nöjda, och gästerna faktiskt också. Det jag kommenterar är själva utförandet av ceremonin, vad det väckte för tankar hos mig om de ritualer vi utför. Jag hoppas att vi (Hyllebär och alla paganer!) ska hitta våra ceremoniella former, som är värdiga, verkliga, magiska och som berör. 

Floreat!

måndag, juni 01, 2009

Träff IRL!

Det är, kan jag intyga, en verklig upplevelse att få träffa människor i verkliga livet, som man annars bara sett på ett forum på internet. Så tacksam jag är att vår träff kunde bli av! Jag förstod att det låg mycket jobb och planerande bakom - forum är ju en plats där man kan mötas oavsett var man bor, kring ett gemensamt intresse! Så när vi träffades igår, en handfull personer från i stort sett hela Sveriges hörn (betänk att Sverige är ett mycket avlångt land...) kändes det nästan som ett under.

Eller som en nåd. Vi har diskuterat, läst varandras tankar om det själsliga, ibland om det innersta, vi har berättat om vardagens glädjeämnen, små irritationsmoment och ibland svåra stunder. Vi har blivit så inspirerade av varandra, delat med oss av våra erfarenheter och tipsat om sådan som kan vara till nytta och nöje för varandra. Tänk då - att äntligen få träffa människan bakom avataren! 

Det skrivna får ett nytt djup nu, när jag träffat personerna som ligger bakom, och nu när jag vet lite hur de rör sig, talar, skämtar, kramas, avbryter, uppmuntrar; hur de tänkte när de valde avatar och hur de kom till den andlighet vi har som intressepunkt för forumet. Det blir så enormt inspirerande nu, att verkligen känna den medmänskliga värmen! 

Vad vill jag säga med detta? Två saker: Jag vill tacka för gemenskapen på forumet, och för viljestyrkan (och inte så lite planering!!!) att dra ihop en träff med några av oss. Det blir ett minne för livet, och jag tror det kommer betyda mycket för min fortsatta vandring; förhoppningsvis var det lika betydelsefullt för de andra. Jag är så tacksam för gemenskapen och inspirationen vi kunde dela med oss av! 

Det andra jag tänker på, är frågan om virtuell gemenskap jämfört med gemenskap "in person". Nu har jag fått känna på hur mycket mer fördjupad kontakten blir, när vi har träffats. Samtidigt är jag absolut av den uppfattningen att virtuella mötesplatser kan ge mycket i form av gemenskap, vänskap, utbyte - särskilt när det gäller specialområden, som vår andlighet! Det tål att funderas på, hur jag ska förhålla mig till det. Förmodligen nyanserad ;) 

Tack än en gång, alla, för gemenskapen, både er jag träffat och er jag inte träffat! Mitt djupa tack för gemenskapen! 

Floreat! 

P. S. Forumet i fråga är Druidoshaman

torsdag, maj 14, 2009

"...som om livet inte vore mening nog"


Det finns en dikt om Livet, som kärnfullt och enkelt uttrycker en inställning till det här med "meningen med livet". Jag återkommer ofta till den och känner mig lugnad.

Fråga inte mer
om livets mening
som om livet inte
vore mening nog

Känn din puls 
och lyssna till din andning
Livet är
och du är ett med livet

ständigt havande 
och bärare och buren
av den rytm
som sammanhåller Alltet

och som ropar, viskar, andas
i ditt blod, ditt hår, din hud
namnet, som i skapelsen är skrivet:
JAG ÄR

Fråga inte mer
om livets mening
andas med i rytmen
och var still

Här går du och jag
och vi är till

Eva Norberg, Biktbarn

Kanske har jag nämnt den här dikten tidigare, men den tål att upprepas. Men nu är det så, att jag har börjat fundera igen. Inte bara börjat fundera i största allmänhet, utan omständigheter i mitt liv, händelser (inte bara den initiering jag nämnt) tvingar mig att fråga Livets stora frågor igen! Det räcker inte med "Här går du och jag och vi är till". Visserligen frågar jag inte efter "livets mening", men väl efter livets villkor. Vad är det här egentligen? Vad är livets villkor? Alla ni generationer av människor som levt förut, före oss, levt och sett, ni med erfarenhet, varför berättade ni inte för oss nykomlingar vad villkoren är? 

Det återkommande temat är Kaos. Typiskt nog för kaos återkommer det precis lagom oregelbundet, precis lagom oväntat. Jag börjar undra om inte också gudarna står underställda Kaos. Frågorna får gå sina varv hos mig, jag får förlika mig med dessa nya frågor, också de utan svar. 

Floreat! 

fredag, maj 01, 2009

First of May

Lyssna noga. 

Brightest blessings!

Floreat! 

onsdag, april 29, 2009

Initiering

För många, många månader sedan inleddes en initiering för min del. Jag ville inte se. Jag ville inte veta av den. Jag förnekade att något höll på att hända. Kanske borde jag ha pratat om det - men det visste jag inte då. Jag ville ju tro att allting var bra, att inget skulle förändras.

Men jag visste med mig, någonstans, att jag inte kunde fortsätta som förut; att jag älskade T djupt... som vän... Jag hoppades, önskade att den kärleken skulle vara nog. Men det är den inte. Han förtjänar mer. Han förtjänar någon som älskar honom på alla sätt! Därför har jag fått vara ärlig och berätta för honom att jag inte kan vara den partner han önskar, förtjänar. 

Gudarna ska veta att det varit svårt. Vi har gråtit, gråtit mera, och gråtit. Samtidigt är jag fullkomligt lugn med mitt beslut, det känns fullkomligt rätt. Hur svårt det än är nu. 

Vem vet vad framtiden bär med sig. Jag hoppas i alla fall att vi fortsätter vara vänner - så långt han vill. För mig har ju inget förändrats - jag har bara till slut varit ärlig med mina känslor (att jag älskar honom som vän).  

Blessings önskar jag alla älskande hjärtan
neina

onsdag, april 22, 2009

April

En liten uppdatering av vad som hänt under April: Jag hade förmånen att få följa med till en harpfestival i Edinburgh (den som jag var på förra året), som sällskap åt en person som behövde lite stöd just då. Det var märkligt att vara tillbaka på festivalen exakt ett år senare - det var som om det gångna året försvann... Hur som helst, det var som en favorit i repris: härliga konserter, danskväll med traditionella skotska danser, 'sessions' i baren till långt in på natten, shopping och naturligtvis ett besök i... just det, The Wyrd Shop! (Det blev ingen kittel den här gången...)

I helgen var jag på en trevlig utfärd med två goda vänner, och vi fick se lövsprickningen på Kopparhatten! Det var stort (i alla fall för mig som fullkomligt dyrkar bokskogen, den är mitt livselixir...). Läs, och se bild, på hyllebärs hemsida

Floreat!

lördag, april 04, 2009

Bretagne

Kom nyligen hem från en kort vistelse i Bretagne; jag var där för att diskutera framtida musikplaner med en annan musiker, samt för att uppleva landskapet! Det var minst sagt magiskt/druidiskt... 

För fler bilder, se min flickr

Enormt inponerande träd, vid ett slott i en kastanjeskog. Liknar det inte en gigantisk fänkål?! (Tack, Tsibele för den observationen!)


En målning inifrån ett kapell vid Brocéliande-skogen (där Artursagan utspelas). Tavlan visar olika scener från sagan. Intressant tavla för att vara i en kristen helgedom. 


Bokskog i närheten av där jag bodde. En ung skog, med lite annan sorts bokar: många med flera stammar, mer mossbelupna och inte så horisontella grenar som i Skåne. 


Träd med mistel. En vanlig syn i landskapet. 


Floreat
neina


söndag, februari 15, 2009

Allt kan hända

Dagen idag har varit en fullkomlig berg- och dalbana. Ingen kan säga att jag inte lever livet fullt ut - allt  kan hända. Och det gör det.

Min barndomsväninna kom på besök idag. Genast ser jag att det är något med henne - en strålglans. Mycket riktigt: hon berättar att hon är med barn, i 17:e veckan! Oplanerat men glädjefyllt! Jag jublar inombords, för ärligt talat har jag varit mycket orolig för hennes hälsa, men nu visar det sig att den biten fungerar i alla fall. Hon fullkomligt blommar. Detta var dagens första Stora Livshändelse. 

Precis innan vi skulle gå ut på promenad får jag ett sms från en god vän utomlands. Hans farmor, som han har stått mycket nära, gick bort i morse. Detta under omständigheter som var helt onödiga och kunde undvikas. Jag känner att han sörjer djupt. Vad kan jag säga i en  sådan situation? Känner mig maktlös. Detta var dagens Stora Livshändelse nummer två. 

Vi gick en promenad ut till skogen. Solen sken sitt allra bästa, snön låg bestämt kvar i ett tjockt gnistrande täcke. Vi diskuterade Livets stora frågor, skrattade, mindes - ja allt som man gör med en barndomsvän. Vi konstaterade, att ibland får man helt enkelt lust att lägga sig ner på marken och ligga i solen... Sagt och gjort, vi lade oss under ett träd på en snötäckt äng och bara badade i solens intensiva glöd. Huden vibrerade i kontakt med detta solljus... Vi låg länge, blundade, pratade (om barn, om att äta glass sensuellt, om lycka, om närvaro, om karlar, om allt). Snön på grenarna smälte faktiskt efter hand och kom med ett *ploff* ner i ansiktena på oss! Lite snö singlade ner och lade sig som ett glitter över oss. Småfåglar flög och prasslade precis nära oss. Den stunden var en stund av Evighet, Närvaro, Lycka. 

På kvällen bar det iväg till Tsibeles födelsedagsfest - en överraskningsfest, och dessutom förlovningsfest! Överraskningen var total för henne, när hon kom in i lägenheten som var full av folk, och alla gratulerade till förlovningen (som skett i Botan i Lund på eftermiddagen). Mycket lyckat! Dagens Stora Livshändelse nummer tre, räknar jag deras förlovning som. Resten av kvällen hade vi mycket trevligt - jag vågade till och med dansa, och fick med mig två till, som först inte vågade, men när de väl vågade tyckte de det var underbart! (Som själv varandes ganska hämmad på det planet, kan jag förstå hur stort det var av dem att de faktiskt vågade. Vi bestämde att vi ska gå ut och dansa mera!)

Det har varit en mycket innehållsrik dag. Jag funderar och funderar över Livet... Allt kan hända... och det gör det... Vad jag tar med mig, är en vilja att alltid vara helt och fullt närvarande. Då lever jag fullt ut. "May you live every day of your life" (Jonathan Swift) är inte så dumt som det låter. Må vi leva och vara närvarande i varje dag. Även om det innebär både nya barn, dödsfall och förlovningar. 

Floreat!
neina

torsdag, januari 22, 2009

Brigid

Jag har nu mött Brigid i fysisk form. Det var efterlängtat. Vi har saknat varandra sedan länge.

Den 13/1 -09, hemma hos en väninna, hade vi ritualen, där jag fick träffa Henne. Jag kände igen Henne direkt när jag såg Henne! Och Hon gick rakt fram till mig, ville prata. Hon sade saker, som jag längtat så hett efter att få höra, och som ingen annan kunde veta att jag behövde höra... Jag blev rörd och grät, och hon också, och vi kramades länge. Vilken underbar kram. "Min dotter, min syster..."

När jag frågade vad jag kunde göra för Henne, sade Hon "Var sann mot dig själv". Svårt och enkelt. Jag älskar verkligen Hennes vänskap. I allt, känner jag Hennes stöd och närvaro. Dessutom:

Jag är sann mot mig själv. 
Floreat! 

tisdag, januari 06, 2009

2009

Vid tolvslaget, nyårsafton, satt jag för mig själv. Jag tänkte vara lite 'andlig', och mediterade en stund, sedan började jag be till gudarna: jag sa allt 'duktigt', 'andligt', jag tackade för året som gått, för det vackra jag varit med om och för lärdomarna...

Sedan började jag störtgråta. Det blev för mycket. 2008 har varit för jävligt och allt kom och sköljde över mig då. Jag grät och sa till dem att, nej, jag kan inte tacka för några 'lärdomar', det har varit för jobbigt. Jag är inte tacksam för att året varit som det har varit, orkar inte. Jag sa att jag orkar inte fler sådana här 'lärdomar', utan behöver vila, behöver utmaningar som jag faktiskt klarar av. Annars växer man ju inte utan vissnar... Vet fortfarande inte om jag vågar tro på en framtid i 2009. Vad jag vet är, att jag har härliga människor runtom mig som stöttar mig, och jag är tacksam för det. Kanske en dag kan jag stå på mina egna ben. 

Andra saker som kommit i dagern nu, är att jag vill fördjupa mig, vill hitta min 'form' för utövande. Det kräver mera jobb och kanske en del ledning, vi får se. En annan sak, är att ytterligare två personer inom den paganska communityn, som gjort en av de bästa podcasterna någonsin (deò's Shadow) har nu officiellt deklarerat att de är praktiserande ateister, och att de har växt ur paganismen. 

Hmm... Har redan funderat mycket på hur jag vill formulera det här med olika slags 'gudstro', och kommit fram till att enligt vissa definitioner är jag väl ateist, då, men det finns så många olika sätt att se på det, därför är jag på många sätt också panteist, panenteist, pluriform monoteist, animist, agnostiker, et c.; och hur i hela friden kan man växa ur det paganska?! Som jag ser det är grunden för paganism detta: Under oss finns jorden, ovan oss finns himlen, och världen är fantastisk! Med detta som grund, blir mitt utövande utbroderingar på detta. Hur kan man växa ur detta? Det kräver ingen 'tro', det handlar om vad som är verkligt, och den känsla det väcker inom en. 

Önskar er, läsare och vänner, allt gott under 2009, vad det än må bli!
Floreat!