I

I

måndag, maj 24, 2010

Dawkins: oväntad inspiratör

För mig var det i alla fall oväntat att Richard Dawkins skulle komma att bli en inspirationskälla och förebild på sina vis. Från mina tidigare kretsar var han ju känd som den där 'farlige ateisten'. Från mer balanserat håll påpekas ändå att han möjligen är lika trångsynt i sin 'otro', som de troende han kritiserar.

Men det måste erkännas: ett och annat har han faktiskt att säga, och han uttrycker sig väl (innan han går till överdrift, vilket jag tycker är synd på annars intelligent konversation). Vissa företeelser och tankar bör, healthily, ifrågasättas, och det gör han. Klart tänkande och relevant ifrågasättande kan ju aldrig vara fel.

Min tro/andliga stig är knappast hotad av dessa frågor: dels därför att min tro inte gör anspråk som inkräktar på vetenskapens område (och därför kunde tillbakavisas av vetenskap), dels för att jag, personligen, ser vetenskap och religion som två olika spel med egna spelregler, och jag har ingen avsikt att blanda de två spelen. Hur vi än vrider och vänder på det, handlar det i slutändan om tro; till och med vetenskapen bygger på tro. Bara det att göra uttalanden om den materiella världen och dess beskaffenhet förutsätter många steg av tro/antaganden:
att tro att världen finns,
att tro att vi kan bilda oss en uppfattning om världen,
att vår uppfattning är korrekt,
att vår eventuellt korrekta uppfattning skulle kunna förutsäga att så
som vi uppfattar saker nu, så kommer de fortsätta att förhålla sig...

Men det var ett sidospår, jag skulle ju prata om Dawkins. Hans inställning är, trots att han ibland går överstyr, ändå klartänkt och det ser jag som en förebild. Jag vill inte ha snuttefiltar bara för att ha dem; jag vill kunna ställa alla frågor till mig själv och inte skämmas över några av mina svar. Jag vill våga gå till botten med alla svåra frågor, jag vill inte gömma mig bakom vidskepliga föreställningar som bara tröstar men inte har någon djupare sanning. På så vis är Dawkins en förebild för mig: att våga ställa alla frågor. Att våga titta på min religion lite på avstånd och se om den ändå håller.

Friheten i att våga ställa alla frågor. Modet att leva med alla eventuella svar, och med alla eventuella uteblivna svar...

Floreat!
neina

lördag, maj 08, 2010

Helig Tid


Vi gick en kurs i
Basal Kroppskännedom nyligen.

Övningarna vi fick göra på kursen handlade mycket om förankring i kroppen, att hitta sin mittlinje (balanslinje), en god hållning. I övandet letade vi även efter frihet i andningen, efter centrering av rörelser (tänk dig en dansare: deras minsta rörelse kommer ju ifrån centrum av kroppen, effortlessly) samt flöde i rörelser. Vi fokuserade också vår uppmärksamhet, eftersträvade mental närvaro i övningen, men även att öva att 'bara vara'.

Övningarna är till synes enkla/små, i liggande, sittande, stående, gående.

Vi övade flera timmar om dagen. Det var tufft. Rent fysiskt: att hitta och träna helt bortglömda, inre stabiliserande hållningsmuskler. Men - när de aktiveras: vilken avspänning i resten av kroppen! Då kan resten av spänningarna (nacke, axlar, svank, skinkor - var vi nu har dem) släppa, för jag har inre stabilitet... Det var utmanande och välgörande på flera olika plan, inte bara fysiskt. Fysiologiskt har en lugn, fri andning välgörande effekt. Psykologiskt kunde det komma upp känslor genom övningarna. Existensiellt sett får man öva sig i att möta sig själv, när man är fullt närvarande i övningen (även om det för min del ibland innebär att jag vill krypa ur skinnet!).

Helig Tid: kursen kändes som det. Stämningen i vår annars ganska yviga och ivriga klass var lugn, öppen, respektfull; alla gav varandra personligt utrymme att landa i övandet. Det blir ju en särskild energi av en grupp, och energin genom hela kursens gång var för oss stillsam, helig, innerlig. Den fokuserade, positiva närvaron här kan faktiskt konkurrera med stämningen på vissa av de bästa paganska ritualer jag varit med om.

Detta var inspirerande; att sträva efter att skapa mer utrymme och tillfälle för stunder av Helig Tid på detta sättet. Det känns lite som ett kall.

Floreat!
neina

torsdag, maj 06, 2010

OT: Framtidens Vårdpersonal

April var ju den månad då jag trodde jag skulle skriva alla bloggposter (alla åtta/tolv/whatever som ligger och väntar)! Men nu är det maj och "there's no time like the present" så jag tar det härifrån:

Det mest aktuella är dagens givande diskussioner. Vi hade s. k. "samverkansdag" idag, då alla olika yrkesgrupper inom vården (studenter i slutet av sin utbildning) möttes för att samtala om roller, beslutsprocessen, expertisområden. Vi delades in i smågrupper, med läkarstuderande, sjuksköterskestuderande, sjukgymnaststuderande, arbetsterapeutstuderande, psykologstuderande och socionomstuderande (undersköterskor var inte representerade för att de, som ledningen sa, "har annan huvudman för utbildningen" men vi hoppas att de kommer i framtiden!). Vi fick också ett patientfall att diskutera kring.

Mest pratade vi om vad vi, i våra olika områden, gör och har ansvar för. Utan att någon lärare lagt det på oss, slogs jag av hur fokuserade vi var på själva patienten och att den inte skulle "trilla mellan stolarna" i handhavandet utan hellre dubbelkollas. Det jag framför allt tar med mig är intrycket av att vi är framtiden. Och vi lyssnade på varandra, ställde genuint intresserade frågor, alla olika vårdyrkeskategorier! Det var tydligt att vi alla hade kunskap (mer än vi tror?) och fritt delade med oss av den, samtidigt som det fanns en nyfikenhet och öppenhet inför alla andra.

SÅ vill jag att det ska bli i framtiden. De här personerna skulle jag gärna jobba med. Personer som har sin expertis och samtidigt är intresserade av att lyssna och lära. Och har patienten som helhet, i fokus.

Floreat!
neina

Beltane 2010




Årets Majbål 2010


I år hedrades jag med besök av en brevvän och väninna sedan ett par år (faktiskt var det två-årsjubileum på Beltane sedan vi sist sågs!). Våra skriverier fram och tillbaka, hennes djuplodande eller nytänkande frågor, flödet som blir i konversationen - detta är otroligt spännande och utvecklande.

Vi hade ett par dagar över en helg, då vi helt enkelt pratade till ljusan dag. Några dagar i sträck alltså.

Själva Valborgsmässoafton stod vi vid Bålet, värmen från elden svepte fram, det kändes uråldrigt och högtidligt och viktigt att Närvara vid en brasa denna kväll. Talarna [i hembygdsparken] talade om ditt och datt, men detta kunde ingen komma ifrån: det handlar om Årstiden och vårt beroende av den, vårt behov av händelser som markerar Årets gång, den lycka och gemenskap och meningsfullhet vi känner inför dessa stunder.

Jag är lycklig att vi firar detta. Så känner jag att jag Lever.

Utmattade, proppfulla med tankar, och inspirerade tog vi så farväl efter denna Beltane-helg... tills nästa gång. Tack, Du, och låt oss fortsätta utvecklas genom dialog med varandra! (Detta gäller även alla ;) )

Floreat
neina