I

I

måndag, december 22, 2008

wow - solstice

Oj - vad det gick fort till vintersolståndet!

Det har ju hänt massor! Både i fråga om hur 'julen' lämpligast bör firas, och på andra områden.

Jag har haft diskussioner med människor utbildade inom Seden, inom Wicca, Duidismen, självlärda... Detta leder mig till funderingar kring hur vi kan hjälpa andra att komma loss och komma ut i naturen (mig själv inbegripet!).

Hoppas vi ses snart!
Floreat!

måndag, oktober 20, 2008

Druid Priestess och Pantheism

Idag kom Emma Restall Orrs bok, Druid Priestess (utgåva från år 2000). Hurra vad glad jag blev! Nu ska jag med största nöje läsa, tur att jag ska åka tåg i morgon.

Har även börjat titta lite på en sida som kanske är intressant, men vet inte ännu. Den handlar om panteism

Det var väl det så länge... Ser förresten fram emot vårt Samhain-firande kvällen den 31/10! Vad ska du göra till Samhain?

Floreat!
neina

tisdag, september 30, 2008

Hur jag håller mig så glad!

Nu kanske någon undrar, om jag nu är så "glad", varför är alla mina poster det senaste... året, så deppiga?! Låt mig förtydliga: det må vara deppiga saker jag skriver om, tillvaron känns tung, jag "trampar vatten" o. s. v., men innerst inne är jag en glad prick. Innerst är jag tillfreds, tacksam, lycklig. Saker och omständigheter kan vara jobbiga, men det rubbar inte min inre känsla av att jag är lycklig att leva!

Nå, med det avklarat, hur gör jag då för att ha nått dithän och bibehålla det, när det nu finns så mycket som kan föra en åt motsatt håll? 

1. Sjunga! 
Det fyller mig med liv, förbinder mig på ett positivt sätt med kroppen och låter allt inom mig komma till uttryck. Det finns två stycken stev från Norge (en slags sång med särskild rytm) som lyder så här (någorlunda översatt till skånska): 

Så låt då tonen från hjärtat strömma, och låt oss sjunga och låt oss drömma... Det finns så mycket som drar oss ner, det mörka rymmer så snart vi sjunger!  och

Hej hipp så knäpper jag så med fingrarna, och slänger sorgerna mina högt för vinden... Jag stundom trallar, jag stundom sjunger, så får aldrig grådisen tag på mig!  (grådisen = tristessen, deppighet)

2. Katter!
Djur är så helt och fullt närvarande, förbehållslösa, ärliga, direkta. Att de är så närvarande och ärliga, gör att jag själv inte kan vara annat heller, med dem. Jag själv kan i alla fall inte grubbla på några problem, när en 6,5 kg:s lurv till kattdjur (Tyr) brer ut sig i min famn och spinner så det gnisslar! Eller när min Vilja noggrant slickar min haka klockan sex på morgonen och sedan ska sova på min hals...  

3. Omge dig med det som är Vackert! 
T. ex. Cute Overload, som jag kollar varje dag... Mycket bättre än "nyheterna". Det är ett så urbota dumt skevt urval av allt som hänt i världen, det som presenteras som nyheter, att jag bryr mig - inte - ett - dugg! Tänk att balansera alla nyheter om människor som dött på otroliga sätt, med nyheter om människoliv som räddats, eller blivit till, på otroliga sätt! 

4. Tacksamhet!
Eller, hellre gratefulness. Engelskan har här en extra nyans som tydligare uttrycker det jag menar. Tacksamhet här menar jag inte som "thankfulness" (tack för att jag fick en kaka av dig, du ska få en av mig en dag), utan som det mer genomsyrande, existensiella "gratefulness". Det är en inställning till livet, en attityd, en sorts kombination av 'mindfulness' och förundran och djup tacksamhet till livet självt och dess otrolighet. 

5. Vänner!
Jag är så tacksam ;-) för att jag har så goda, kloka vänner. Därför vill jag vårda dessa relationer. Samtal med dem är alltid stimulerande, jag tror att vi hjälper varandra att växa, och stärker och bekräftar vandra. (Om du är en av mina vänner, känn dig träffad!)

6. Välj glädje!
Att vara optimist är ett val. Det är möjligt att välja glädje. Inte i alla lägen, men oftare än du tror. 

7. Kreativitet!
Ska jag säga... som inte sytt ett dugg på år och dar men drömt upp de mest fantastiska kreationer... i huvudet. Inte en pinal har jag sytt. I vilket fall som helst kan jag säga att kreativitet (precis som det där kapitlet 'motion'...) är viktigt men kanske vi alla har våra trösklar att komma över innan det faktiskt blir av. Mina sätt att vara kreativ är att skapa skriven konst, d. v. s. jag skriver vackra saker med vackra bokstäver, utsmyckade. Jag tillverkar gratulations- och julkort. Jag gör blandskivor till vänner, med fodral med vacker text och bilder i. Och idag, tänk, sydde jag ett liv/ en gördel! 




Tja, det finns nog fler punkter med dessa är de stora. Hoppas du kan inspireras! Det är ju därför jag skriver: för att kunna inspirera.

Floreat!
neina

P. S. Jag förstår om någon tycker att en del av mina punkter uppmuntrar till att ignorera att andra människor har det svårt (min ovilja till att ta del av "nyheterna", t. ex.). Min inställning till detta är, för det första, att för att över huvud taget kunna hjälpa någon måste jag själv vara stark. För det andra, gör media idag att vi får reda på precis alla grymheter snart efter det hänt - jag tror inte det var så förr i tiden, och jag tror därför inte att vi är konstruerade att känslomässigt kunna hantera detta. För det tredje, kan inte jag, och inte du heller, avhjälpa allt hemskt som onekligen händer i världen. Välj då, de områden där du kan hjälpa, och gör det väl. Var glad och tacksam för det goda du åstadkommer där. "Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något", en fras som oftast används för att trycka på den där ömma punkten att "du kan göra något". Jag vill påminna om, att "alla kan inte göra allt", och att tro det, att ta på sig all världens lidanden, gör en bara mindre kapabel att orka göra det man faktiskt kan. För det fjärde, tycker jag att det är orättvist mot Världen och Livet att låta sig så tyngas ner av det sorgliga, att man inte alls uppskattar det Underbara! 

tisdag, september 23, 2008

so mote it be...

Nu är det klart. Jag tar studieuppehåll en termin. Det innebär... att jag ska vila upp mig! Jag bör ägna mig åt saker som ger mig energi, och det är förstås sjungande, och att fördjupa mig i 'all things Pagan'!

Nja, allvarligt talat, mer specifikt vill jag ägna tiden åt att ta fram fler sånger, fördjupa mina relationer med naturväsen, träd, stenar, djur. Kroppskännedom behöver jag träna på. Om nu detta låter som om jag tänker köra på i samma halsbrytande fart som innan, bara med en annan riktning, vill jag förtydliga att här ska det få gå i sin egen takt. Jag bara berättar att jag skiftat fokus. Mest av allt ska jag nog bara vara. 

På senare tid (läs, de senaste två åren ungefär) har jag hamnat i situationer, där människor vänder sig till mig som någon sorts auktoritet, ledare, själasörjare. Det är smickrande, och egot växer över alla bräddar - tills jag, en halv sekund senare, inser att jag fullkomligt saknar kompetens och erfarenhet att vara till god hjälp i situationen! Vad jag får göra, är att vara medmänniska allt vad jag kan, och hänvisa till kompetent hjälp, men också samtidigt tänker jag att jag vill gärna, en gång när tiden och jag är mogen, kunna bidra till att hjälpa folk i sina livssituationer. Därför söker jag fortsätta utbilda mig, fortsätta uppskatta alla erfarenheter, fortsätter lära känna mina styrkor och svagheter. 

Allt i ovanstående stycke är relevant, just för att nu hoppas jag få lite tid att hinna ifatt mig själv och bearbeta saker som hänt, för att bättre kunna utvecklas som medmänniska. Men det ska erkännas, att det är lite surt att jag inte klarade av att fortsätta studierna nu... Okej, lära känna sina begränsningar var det... ;-)

Floreat!
neina

måndag, september 15, 2008

De rostiga bromsarna skriker

Nu håller jag på att bromsa. Jag trodde inte att det gick. Livet gick som på vattenplaning - riktigt fort, ingen kontroll, smäller när som helst. Men nu är det kroppen som säger ifrån. Kanske inte tillräckligt mycket? Vad krävs egentligen för att rättfärdiga att bromsa upp allt, allt - utan att det kallas att jag är lat?

Visst, det är flera som sagt att det är svårt, kanske rentav omöjligt, att bära det jag har burit (har jag verkligen 'burit' något? frågar den inre, hårda rösten) och samtidigt klara av studier. Men jag har ändå en inre, gnagande känsla, av att jag borde klarat det. För det gör man ju. Ju!

Så om jag nu (*flämt!*) tar ett studieuppehåll, för att hämta andan, är det verkligen rättfärdigat? Och hur ska jag klara försörjningen (i och för sig klarade jag inte den med studierna heller, eftersom jag inte tar mina poäng i tillräcklig takt)? Kommer jag att orka läsa upp det jag har missat? Kommer jag att klara av att 'kliva på tåget' igen efter en knapp termin? Kommer jag att sakna mina kursare? Kommer jag att flyta omkring i ett vakuum? Kommer jag att få någonting gjort över huvud taget, eller kommer jag att fortsätta som vanligt: sena nätter och ingen ork...? Jag mår illa i magen, har inte kunnat äta ordentligt på ett par veckor. Detta måste lösa sig. 

Vad detta har med allt paganskt att göra är väl, snälla tänk på mig... Och jag ber om klarhet, varje dag, varje stund. Särskilt nu i fullmånen, och på träffen på onsdag och på ceremonin på söndag. Mitt slutmål är ju att vara en resurs för paganismen (som jag kallar den, ursäkta anglicismen, men kalla det något annat om du vill), och för det vill jag slutföra min utbildning. När jag orkar. 

Tack. 
Floreat
neina

lördag, augusti 23, 2008

mina skyddade timmar

Halv tre ungefär. Då brukar jag gå och lägga mig nu för tiden. Att inte gå och lägga mig är det enda som skyddar mig från morgondagen och dess övermäktiga krav. Vill inte - vill inte - vill inte... Dagarna rullar obönhörligen vidare. Min enda skyddade tid är den mitt i natten. Då kan ingen ringa. Då kan ingen kalla mig lat (och det är min inre röst som sköter det snacket) för att jag inte lyckas ställa allt tillrätta i mitt liv. Jag söker febrilt förströelse, in på småtimmarna.

Nästa dag som oundvikligen kommer, är jag febrig, trött, utmattad. Dag efter dag. Jag kan inte gå och lägga mig. Då kommer ju morgondagen! Ändå kommer den och jag orkar än mindre med den... 

Timmarna på natten är väl egentligen knappast skydd, snarare flykt eller förnekelse. Och jag kommer inte ens på något konstruktivt som slutknorr. 

Floreat - 
för dig, och för mig, hoppas jag

tisdag, augusti 12, 2008

Händelser

Välkomna, nya besökare, och 'gamla'! Här skrivs inte mycket just nu - jag jobbar mycket. Men det händer ändå en hel del: Jag jobbar mycket på min sång, min sjukgymnast-roll, den Paganska hösten, m. m.

Dessutom har jag läst några högeligen intressanta Magiska böcker, som tål att kommenteras! Återkommer. (Böcker av Jan Fries, Lon Milo Duquette, Dénis Lindbohm - ej av eget val utan lån, för er som undrar. Intressant både där jag inte håller med, och i de få fall jag håller med.)

Floreat!
-neina

fredag, juli 11, 2008

Marknad

Jag har varit på Hästveda marknad. Till och med i öltältet. Jag har sett allt. Tyvärr.

Okej, jag åkte dit av fri vilja. Jag stannade på grund av umgänget. Och lät mig dras med på grund av någon bisarr nyfikenhet, nyfiken på hur 'vanliga' människor tillbringar sin fritid. Behöver man se något exotiskt behöver man inte resa till Thailand, säger jag. Hästveda räcker, på marknaden!

Det lilla jag sett av byn Hästveda i övrigt, tycker jag rätt så bra om byn (utom högstadiet), men denna marknad... Nå, det var en intressant upplevelse. Och TACK, mitt sällskap, för trevlig samvaro!

Floreat
neina

fredag, juli 04, 2008

vad blir 2008?

Vid årsskiftet 2007 - 2008 fick jag en stark känsla - en känsla som jag inte brukar få, varken vid den sortens årsskifte, eller med den styrkan - av att år 2008 kommer att bli ett bra år. Bra, i betydelsen glatt, konstruktivt, ja allt som vi tycker är gott.

Hittills har detta blivit gruvligt emotsagt. I januari dog, plötsligt, en av de främsta författarna jag vet: John O'Donohue. Min mamma tog ut skilsmässa - något som under omständigheterna blivit traumatiskt för min pappa och yngre bror. Det hon säger stämmer inte alls med verkligheten som jag förstår. Är hon elak eller sjuk i huvudet?? Mina studier har inte alls gått bra - till stor del på grund av familjens omständigheter. Min man har mått psykiskt dåligt. Ekonomin har kapsejsat och vi är beroende av andra. En legendarisk karaktär i familjens bekantskapskrets har hastigt gått bort. Två av mina väninnor har mammor som lider av cancer; hos den ena har det blossat upp igen. En av familjens närmaste vänner diagnosticerades med cancer i flera inre organ nyligen. 

Vad är DETTA??! 

Min känsla vid årsskiftet var inte någon fantasi, som jag drömde om och framkallade - det var något som kom utifrån och tvingade sig på mig och begärde att bli sagt. Så jag sade det. Och det var osant - som jag ser det idag. 

Bra saker HAR hänt. Dessa kommer att bli ljuspunkter som lyser extra starkt mot bakgrunden av det andra jag nämnt. 

-neina

måndag, juni 16, 2008

Livets spektrum

Läste detta i Living with Honour av Emma Restall Orr, och tiden stannade, jag såg allting på en gång i min inre syn.

“Life is a spectrum between the horrific and the wonderful.” (s. 79)

Då for det genom mitt huvud: Do I want to honour this? syftande på att jag ofta säger att min religion handlar om att hedra Livet.

Floreat
neina

P. S. Jag har kommit till... sidan 172 sedan dess, det är en fascinerande bok. Jag vill så gärna läsa vidare, men samtidigt kan jag ibland bara läsa en sida eller ett stcke,sedan behöver jag smälta och fundera på detta. Eller, som i ovanstående fall, kan jag bara läsa en mening, sedan behöver jag gå ifrån boken och fundera.

P. P. S. Fortsättning följer!

tisdag, juni 10, 2008

Druid: funderingar kring ordet

Nyligen tog jag mig friheten att ta upp en diskussion, bland vänner och kloka människor, om begreppet druid. Jag har funderat mycket över detta.

[DISCLAIMER: Detta är mina funderingar, ‘thinking out loud’. Om du reagerar på något eller vill kommentera, gör då så, på ett sätt som bidrar till en fortsatt diskussion, snarare än ett attackerande av någon ståndpunkt du uppfattar eller tolkar att jag har. Vänligen förstå att jag bara tänker högt och egentligen inte har några absoluta åsikter som mina frågor skulle leda till! Det enda jag är säker på är att vi inte vet något säkert. Inte någonting. På riktigt. Men det är en annan diskussion.]

Ni som läser detta och var närvarande, hoppas att ni känner igen lite av diskussionen, även om detta blir ett upprepande av mina funderingar, med ett par bitar av diskussionen insprängda här och där. Kommentera gärna! Fundera noga och långsamt över varje fråga för sig. Läs inte vidare bara för att komma vidare, utan sug på varje fråga för sig.

Först, några frågor på temat: Vem får kalla sig druid?
Vad är en druid? Vem får bestämma vem som får kalla sig det? Med vilken rätt kan vissa bestämma att andra får, eller inte får, kalla sig druid? Finns det något givet eller baserar sig titelgivningen på en överenskommelse att vissa har auktoritet att tilldela någon denna titel? (Med överenskommelse syftar jag på de olika ordnarna, eftersom jag inte vet vilka andra anspråk på auktoritet de kan ha utom den respekt vi väljer att visa dem, baserat på deras inneboende kunskap, vishet, erfarenhet och så vidare.) Är druid en titel man tar sig om man är övertygad om att man är druid, eller förtjänar från någon utomstående?

Vidare, några frågor om ordets innebörd eller innehåll.
Varför är det just ordet druid vi använder? Vad har vi gemensamt med dem som ordet ursprungligen (så vitt vi vet) användes om? Om vi inte har något gemensamt med dem (och nu sade jag om), varför använder vi då det ordet? Vad innebär det idag? Har ordet någon innebörd alls om alla har olika tolkning?

Personligen vet jag inte ännu vad jag tror att ordet har för egentligt innehåll, varför det är det ordet vi använder. I samband med det funderar jag mycket på vad specifikt som gör att jag ändå känner mig dragen till druidismen som inriktning inom paganismen. Men det kommer en annan blogg-post framöver om detta.

Åter till de aktuella funderingarna: I diskussionen fick jag frågan om varför jag var så protektionistisk och tyckte att bara vissa skulle ha rätt att kalla sig druider, att det skulle finnas regler för användandet av ordet. Jag vill upprepa här att det är en ståndpunkt jag inte alls har. Jag funderar på, vrider och vänder på, bollar, frågan om begreppet druid och dess innehåll. Jag misstänker att vi inte kommer fram till ett definitivt svar (men vem vill ha sådana?!) utan snarare landar i ett “både och”, för att citera från diskussionen; vi landar i en tolerans, sunt förnuft och en ‘working definition’.

För att återge lite kloka synpunkter från diskussionen, ligger det ett värde i att lära sig av dem som gått före, som kan mer och har mer erfarenhet. Det kan ligga ett värde i att gå med på överenskommelsen (som jag nämnde ovan) att någon har auktoritet att tilldela denna titel. På samma gång kan någon vara druid utan att ha blivit så kallat ‘ok:ad’ av någon inom ‘överenskommelsen’

Då går mina tankar vidare såhär: egentligen kan vem som helst kalla sig druid, eller rättare sagt, bestämma när de själva tycker att de kan kalla sig druid. Vissa tycker att de kan det efter att ha läst en bok från Llewellyn. Andra kallar sig det kanske t. o. m. innan de innerst inne tycker att de har kompetensen, men vill så gärna ändå att de kallar sig det (med ett inre, tyst ‘aspiring’ före, kanske). Åter andra när de tycker att de har tillräckligt många kompisar som anser att de har kompetensen och förtjänar respekten att kalla sig det, att de leder ceremonier tillräckligt bra enligt sin ‘församling’ eller kompisskara. Åter andra bestämmer sig för att låta en orden bestämma när, och då talar vi om den ‘överenskommelse’ som jag nämnde ovan. Överenskommelsen att någon inom en orden har befogenhet (baserat på ens egen bedömning av deras kunskap, erfarenhet m. m., eller hos vissa en ohejdad vana att lägga makten över sitt liv hos ‘någon annan’, någon ‘riktig’) att godkänna en eller inte.

Av detta syns, att vi kan framföra goda skäl både för att benämningen druid förtjänas och tilldelas av någon annan, och att egentligen var och en själv bestämmer över när eller hur man får kalla sig druid. Personligen håller jag med båda påståendena och de säger egentligen samma sak: du själv är den som bestämmer om det är du, dina kompisar, någon orden, gudomlig uppenbarelse, eller vad det nu är, som ger dig rätten att kalla dig för druid. Men åter - om ordet druid kan betyda vad som helst för olika personer, blir det då inte innehållslöst? (Samtidigt är det uppenbart att det i viss mån inte är ett innehållslöst ord; annars hade inte så många så hett önskat att få kalla sig det, arbetat och studerat hårt för det.)

Observanta läsare har sett att jag lämnade en tråd hängande. Jag har skrivit om att ta eller få titeln druid, men nu får jag återkomma till biten om att någon kan vara druid utan att någon orden, eller kanske inte ens en själv, gett titeln. De som är så kallade 'naturals'. Intuitivt vill jag hålla med och jag tror att jag vet vad jag menar ingår som egenskaper för en sådan druid. Men även här blir det ju vitt skilda tolkningar.

Pust. En sista sats med frågor, nu om prästerskap.
Är druidismen ett prästerskap? (Vad är ett prästerskap??) Å ena sidan uppfattas historiska druider som präster, och i viss mån moderna druider också. Å andra sidan är modern druidism en trosinriktning med många individualister, personer som anser sig tillhöra en druidisk religion men som inte själva verkar som präster för andra i tron. Är det vettigt att ha samma ord för alla som anser sig tillhöra trosinriktningen, som för dem som aktivt arbetar som prästerskap inom den?

Ja, det kan det vara, som t. ex. inom kristendomen. Både ärkebiskopen och den nyfrälste kallar sig förstås för ‘kristen’. Men i druidismens fall har jag ändå en känsla av att begreppet ‘druid’ är mera laddat än bara en trosbeteckning. Det är ett ‘tyngre’ ord än ett ord som helt enkelt betecknar alla som tror på ett visst sätt. Det ligger något av tyngd, och faktiskt prästerskap i ordet. Hur förhåller vi oss till detta?

Som paganismen ser ut idag verkar det bli svårt att ordentligt reda ut dessa frågor och begrepp. Det är samtidigt ett utmärkande drag av paganismen, att vi inte har någon helig skrift som slår fast definitioner för alla ord, eller slår fast några regler för vem som är druid, prästerskap, celebrant. Kanske är det en av paganismens stora styrkor: att vara sig själv och samtidigt följsam. Även om det innebär att paganismen kan verka otroligt ‘luddig i kanterna’ och reta gallfeber på religionsvetenskapens försök att sortera, definiera, klassificera. Ja, det kan reta mig lite också ibland. Men då tar jag upp en diskussion, tar mig en funderare, kommer på att det är kul och lärorikt att fundera, men struntar sen fullständigt i det och går ut och kramar ett träd! För när vi firar tillsammans, sjunger tillsammans, njuter av naturen tillsammans - då är allt detta fullkomligt irrelevant.

Still confused, but on a higher level...

Floreat!
neina

måndag, maj 12, 2008

En eftermiddag på Skeinge


Det verkar som om Blogger inte tillåter att ladda upp mer än en bild per post... Här ses ingången till Skeingeborg, på håll och genom ett antal träd. Samtidigt hoppas jag att det märks hur mäktig själva borgruinen är...

Floreat
neina

Beltane-halsbandet




Hej!

Här är en bild på halsbandet jag hittade den 1:a maj, av alla dagar... Det är verkligen ett Beltane-halsband. Det röda hänget har en spiral i mitten. (Jag som aldrig haft rött på mig!) 






... i vilket vår cirkel nämns, och psalmer.

God kväll,

Förutom att jag har massor av tankar efter en 'föreläsning' med Patricia Tudor Sandahl, ville jag nämna lite om vår senaste cirkelträff, ett halsband, och lite om nya psalmer. Tankarna efter Patricias föreläsning får en egen post. 

Skogsflicka/Tsibele och jag träffades till slut i fredags. Vi hittade en magisk grotta, beströdd med körsbärsblomblad, under skira men livsfulla nya lövverk. Mitt inne i centrala Lund hittade vi detta, en tyst plats för oss själva! Vi diskuterade den kommande dedikeringen, ev. initieringen (längre fram i tiden), och vad vi har kvar att göra inför detta. Vidare diskuterades var vi står med vårt arbete inför dedikeringen. Vi vill inte hasta fram detta, utan det ska få ta den tid det tar så att det blir gjort ordentligt. Vi landade i att fortsätta, och förstärka, vår 'daily practise', och dessutom fokusera på att vara en Practising Pagan alltid, snarare än att göra en stor fantastisk insats då och då bara.  

Jag ser fram emot att be mer, prata mer med Brigid, göra något i Hennes namn varje dag. Bara det var en väldigt inspirerande tanke: att göra något i xxx:s namn varje dag - det blir ett kraftfullt sätt att visa tacksamhet och ge tillbaka, vilket i alla fall för mig är ett stort behov. 

Vidare till nästa ämne: psalmer. Här om dagen, när jag var i en kristen kyrka för att lyssna på Patricia Tudor Sandahl, bläddrade jag i deras psalmbokstillägg, en liten bok som heter Psalmer i 2000-talet. Det som slog mig var, hur många av psalmerna som helt enkelt gick ut på Natursymbolik, Naturkraft, Naturmystik! Någonstans här och där stod ett litet 'Gud' med, oftare 'Ande' i en lite mystisk mening. Där var psalmer som helt gick ut på att meditera över att få kraft från elden, vattnet, stenen, m. m., många psalmer som handlade om glädjen över naturen och hur vi möter Gud i Naturen. Det verkar som om det finns ett mönster... Det verkar som om människor upptäckt sitt behov av att 'reconnect' med naturen, i olika religiösa språkdräkter, men ändå. 

Spännande. 

Framöver ser jag fram emot att skriva om det Patricia sa och lite tankar kring det. Jag vill dessutom visa en bild på ett särskilt halsband, och varför det blivit betydelsefullt. 

Floreat
neina

torsdag, maj 08, 2008

Dansa

Nu har det blivit mycket skrivet på Hyllebärs blogg, läs gärna där! Där står om vårt Beltane-firande och om lite funderingar kring vad vi har för paganskt material att tillgå.

Imorgon kväll ska jag och ett par tjejkompisar faktiskt ut och dansa! Jag som älskar att dansa, det blir inte av bara. Och så måste det vara i rätt sällskap och vid rätt tid och i rätt miljö. Vad är det då? Jo, med vänner jag känner mig trygg med och vi tar oss inte på för stort allvar - dansen är nästan lek och teater, det är lite lättare då att släppa loss. Jag i alla fall har starka hämmande krafter, men i rätt sällskap blir det roligt och tillåtet att ta ut svängarna! 

Rätt tid och miljö, ja, det är väl om jag för tillfället känner mig energisk och kroppsligen uttrycksfull. Miljön får också bidra till att det blir 'tillåtet', lustfyllt, att dansa som den älva/prinsessa/vamp/et c., jag kan vara

Dessutom, ännu roligare, jag och Skogsflicka/Tsibele, ska äntligen få träffas! På grund av olika situationer blir det inte så ofta som jag hoppats, men hon är i alla fall bra mycket närmre än förut (då hon bodde i ett annat land). Dessutom ringer vi gratis till varandra nu! ;-) 

Igår var jag på ett föredrag med Patricia Tudor Sandahl. Det var så inspirerande att det får en egen post snart!

Floreat
neina

P. S. Se våren i all sin härlighet! De nygröna löven, fruktiga och frasiga, mot den fullkomligt rent blåa himlen, kan få knäna att darra av glädje i själen! Skönheten i detta sköljer som en våg ner i hjärtat, som knappt rymmer den fullt, det svämmar över; Vi vill äga, äga skönheten, fånga den, förmedla den, prata om den - men den låter sig inte fångas, inte återupplevas fullt. Skönheten, liksom djuren, är helt och fullt NU, förankrar oss i Nuet. Låt skönheten vara där. Försök inte fånga den. Låt den vara en gåva, som själv kommer och går, du kan bara hålla dig öppen för möjligheten. Härur kommer en djup glädje.

måndag, april 14, 2008

Äntligen Vårriterna!



Äntligen kunde vi genomföra Vårriterna på Vårkulla, Skogsflicka/Tsibele och jag. Hon skulle dit tidigare och sitta för sig själv. Jag kom pustandes dit vid utsatt tid - nåja, lite efter utsatt tid. Det var svårt att hitta en bra väg att gå genom skogen, eftersom det stod vatten överallt. Mina kängor är tappra.

Naturligtvis hade jag med mig kitteln. Jag är nämligen lite optimistisk med hur mycket jag orkar bära. Efter en bit, då jag inte riktigt hittade fram, gjorde vi något mycket häxigt, nämligen blev så pass praktiska som situationen krävde. Vi ringde varandra på mobiltelefon... Jo, jag var på väg, hade bara lite svårt att hitta torra land. Vi la på, och sa att jag kular och hon ylar, så hittar jag henne. 

Så gjorde vi. Tack vare detta uråldriga kommunikationssystem, såg vi snart varandra! Vilken vacker syn hon var när hon kom och mötte mig. Precis i sitt rätta element. Vi satt och pratade en bra stund, och gick dessutom igenom ceremonin. Det var ju ett litet tag sedan vi hade den inövad... 

Det började mulna på precis när vi började göra oss i ordning för att genomföra ceremonin. Men inget (utom möjligen 30 cm snö vid en vårceremoni) kan avskräcka oss, så vi fortsatte, och genomförde Vårriterna med livligt engagemang! Vi sjöng, dansade runt i cirkeln, sopade/schasade ut vintern, tjoade, skuttade, bjöd in gudomarna och platsens andar, offrade, skrattade... regnet smattrade. 

Vi samlade ihop oss hastigt, skyndade oss hemåt. Men, som Skogsflicka/Tsibele sa, sen man blev vuxen blir man inte blöt längre. Det tycker jag är lite synd. Vi skyddar oss från elementen, från att känna. Vi fick sannerligen känna att vi lever! Uppfyllda, påfyllda, exalterade, tog vi oss hemåt. Nöjda. Vi gjorde det! 

Regnet gick lika fort som det kom. Så klart. En otrolig regnbåge strålade och bredde ut sig över himlen (se bild ovan). TACK! 

Floreat
neina

fredag, mars 21, 2008

?!!

För första gången någonsin har vädret hindrat mig från att hålla en ceremoni! Jag och Skogsflicka/Tsibele har sedan länge planerat att hålla Vårriterna, det som vi fått i uppdrag. Vårriterna måste hållas utomhus. Och de måste hållas med lite mindre snö än 30 cm!

Jag påminner mig att detta är en livstillvänd religion och vi får följa med Naturen... Min vilja och mina förväntningar går inte först. Kung Bore och Prinsessan Eostre måste reda ut maktkampen först...

Men lyssna noga, snart kommer vårskriket från Vårkulla...

Floreat
neina

onsdag, mars 12, 2008

En utmaning

När jag och Skogsflicka antog utmaningen att starta en egen tradition, trodde vi att vi hade koll på läget. Vi visste, att det skulle bli en utmaning, och vi trodde vi visste vari den skulle bestå... Men gudarna hade annat i backfickan (särken? togan? manteln?) för oss, så utmanade har vi allt blivit!

Jag skulle så gärna vilja berätta lite mer om vad vi gjort och vad som hänt sedan vi börjat göra oss en egen stig. Det får dock bli lite senare i veckan eftersom, som sagt, vi har lite utmaningar på gång... :)

Floreat
neina

fredag, januari 25, 2008

Som det går

Livet rullar obarmhärtigt ut sin duk. Obevekligt vänder sig årshjulen. Saker händer.

Mitt i allt det jag vill göra, allt MITT, mina projekt och idéer, händer en massa annat! Som en påminnelse att Livet är som det är och inte som jag planerade. Hyllebär-planerna klarnar till det bättre, projektet starta ett eget coven har faktiskt satts i verket och studierna har... inte gått så bra. Mera hankat sig fram. Liksom haltat. Eller kanske snarare stapplat.

Familjelivet i smått och stort är också nästan inflammerat. Jag trodde jag visste vad det innebar att ha 'problem i familjen'. Jag visste det intellektuellt, ja, men inte i verkligheten... Så får jag lära mig det också. Hoppas jag lär mig bra.

Hoppas också jag kan höra av mig oftare och med mer inspirerande teman!
Floreat
neina

lördag, januari 05, 2008

det knallar och springer

Hej igen,

Det var ett tag sedan... Det som händer just nu är väl att studierna hankar sig fram, familjelivet är till viss del inflammerat, till viss del stabilt, det andliga längtar efter att få utlopp. Så fort jag kommit på hur.

Planer smids på att börja gå en specifik stig. Längtar.

Floreat,
neina