Hur jag håller mig så glad!

Nu kanske någon undrar, om jag nu är så "glad", varför är alla mina poster det senaste... året, så deppiga?! Låt mig förtydliga: det må vara deppiga saker jag skriver om, tillvaron känns tung, jag "trampar vatten" o. s. v., men innerst inne är jag en glad prick. Innerst är jag tillfreds, tacksam, lycklig. Saker och omständigheter kan vara jobbiga, men det rubbar inte min inre känsla av att jag är lycklig att leva!

Nå, med det avklarat, hur gör jag då för att ha nått dithän och bibehålla det, när det nu finns så mycket som kan föra en åt motsatt håll? 

1. Sjunga! 

Det fyller mig med liv, förbinder mig på ett positivt sätt med kroppen och låter allt inom mig komma till uttryck. Det finns två stycken stev från Norge (en slags sång med särskild rytm) som lyder så här (någorlunda översatt till skånska): 

Så låt då tonen från hjärtat strömma, och låt oss sjunga och låt oss drömma... Det finns så mycket som drar oss ner, det mörka rymmer så snart vi sjunger!  och

Hej hipp så knäpper jag så med fingrarna, och slänger sorgerna mina högt för vinden... Jag stundom trallar, jag stundom sjunger, så får aldrig grådisen tag på mig!  (grådisen = tristessen, deppighet)

2. Katter!

Djur är så helt och fullt närvarande, förbehållslösa, ärliga, direkta. Att de är så närvarande och ärliga, gör att jag själv inte kan vara annat heller, med dem. Jag själv kan i alla fall inte grubbla på några problem, när en 6,5 kg:s lurv till kattdjur (Tyr) brer ut sig i min famn och spinner så det gnisslar! Eller när min Vilja noggrant slickar min haka klockan sex på morgonen och sedan ska sova på min hals...  

3. Omge dig med det som är Vackert! 

T. ex. Cute Overload, som jag kollar varje dag... Mycket bättre än "nyheterna". Det är ett så urbota dumt skevt urval av allt som hänt i världen, det som presenteras som nyheter, att jag bryr mig - inte - ett - dugg! Tänk att balansera alla nyheter om människor som dött på otroliga sätt, med nyheter om människoliv som räddats, eller blivit till, på otroliga sätt! 

4. Tacksamhet!

Eller, hellre gratefulness. Engelskan har här en extra nyans som tydligare uttrycker det jag menar. Tacksamhet här menar jag inte som "thankfulness" (tack för att jag fick en kaka av dig, du ska få en av mig en dag), utan som det mer genomsyrande, existensiella "gratefulness". Det är en inställning till livet, en attityd, en sorts kombination av 'mindfulness' och förundran och djup tacksamhet till livet självt och dess otrolighet. 

5. Vänner!

Jag är så tacksam ;-) för att jag har så goda, kloka vänner. Därför vill jag vårda dessa relationer. Samtal med dem är alltid stimulerande, jag tror att vi hjälper varandra att växa, och stärker och bekräftar vandra. (Om du är en av mina vänner, känn dig träffad!)

6. Välj glädje!

Att vara optimist är ett val. Det är möjligt att välja glädje. Inte i alla lägen, men oftare än du tror. 

7. Kreativitet!

Ska jag säga... som inte sytt ett dugg på år och dar men drömt upp de mest fantastiska kreationer... i huvudet. Inte en pinal har jag sytt. I vilket fall som helst kan jag säga att kreativitet (precis som det där kapitlet 'motion'...) är viktigt men kanske vi alla har våra trösklar att komma över innan det faktiskt blir av. Mina sätt att vara kreativ är att skapa skriven konst, d. v. s. jag skriver vackra saker med vackra bokstäver, utsmyckade. Jag tillverkar gratulations- och julkort. Jag gör blandskivor till vänner, med fodral med vacker text och bilder i. Och idag, tänk, sydde jag ett liv/ en gördel! 

Tja, det finns nog fler punkter med dessa är de stora. Hoppas du kan inspireras! Det är ju därför jag skriver: för att kunna inspirera.

Floreat!

neina

P. S. Jag förstår om någon tycker att en del av mina punkter uppmuntrar till att ignorera att andra människor har det svårt (min ovilja till att ta del av "nyheterna", t. ex.). Min inställning till detta är, för det första, att för att över huvud taget kunna hjälpa någon måste jag själv vara stark. För det andra, gör media idag att vi får reda på precis alla grymheter snart efter det hänt - jag tror inte det var så förr i tiden, och jag tror därför inte att vi är konstruerade att känslomässigt kunna hantera detta. För det tredje, kan inte jag, och inte du heller, avhjälpa allt hemskt som onekligen händer i världen. Välj då, de områden där du kan hjälpa, och gör det väl. Var glad och tacksam för det goda du åstadkommer där. "Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något", en fras som oftast används för att trycka på den där ömma punkten att "du kan göra något". Jag vill påminna om, att "alla kan inte göra allt", och att tro det, att ta på sig all världens lidanden, gör en bara mindre kapabel att orka göra det man faktiskt kan. För det fjärde, tycker jag att det är orättvist mot Världen och Livet att låta sig så tyngas ner av det sorgliga, att man inte alls uppskattar det Underbara! 

so mote it be...

Nu är det klart. Jag tar studieuppehåll en termin. Det innebär... att jag ska vila upp mig! Jag bör ägna mig åt saker som ger mig energi, och det är förstås sjungande, och att fördjupa mig i 'all things Pagan'!

Nja, allvarligt talat, mer specifikt vill jag ägna tiden åt att ta fram fler sånger, fördjupa mina relationer med naturväsen, träd, stenar, djur. Kroppskännedom behöver jag träna på. Om nu detta låter som om jag tänker köra på i samma halsbrytande fart som innan, bara med en annan riktning, vill jag förtydliga att här ska det få gå i sin egen takt. Jag bara berättar att jag skiftat fokus. Mest av allt ska jag nog bara vara. 

På senare tid (läs, de senaste två åren ungefär) har jag hamnat i situationer, där människor vänder sig till mig som någon sorts auktoritet, ledare, själasörjare. Det är smickrande, och egot växer över alla bräddar - tills jag, en halv sekund senare, inser att jag fullkomligt saknar kompetens och erfarenhet att vara till god hjälp i situationen! Vad jag får göra, är att vara medmänniska allt vad jag kan, och hänvisa till kompetent hjälp, men också samtidigt tänker jag att jag vill gärna, en gång när tiden och jag är mogen, kunna bidra till att hjälpa folk i sina livssituationer. Därför söker jag fortsätta utbilda mig, fortsätta uppskatta alla erfarenheter, fortsätter lära känna mina styrkor och svagheter. 

Allt i ovanstående stycke är relevant, just för att nu hoppas jag få lite tid att hinna ifatt mig själv och bearbeta saker som hänt, för att bättre kunna utvecklas som medmänniska. Men det ska erkännas, att det är lite surt att jag inte klarade av att fortsätta studierna nu... Okej, lära känna sina begränsningar var det... ;-)

Floreat!

neina

De rostiga bromsarna skriker

Nu håller jag på att bromsa. Jag trodde inte att det gick. Livet gick som på vattenplaning - riktigt fort, ingen kontroll, smäller när som helst. Men nu är det kroppen som säger ifrån. Kanske inte tillräckligt mycket? Vad krävs egentligen för att rättfärdiga att bromsa upp allt, allt - utan att det kallas att jag är lat?

Visst, det är flera som sagt att det är svårt, kanske rentav omöjligt, att bära det jag har burit (har jag verkligen 'burit' något? frågar den inre, hårda rösten) och samtidigt klara av studier. Men jag har ändå en inre, gnagande känsla, av att jag borde klarat det. För det gör man ju. Ju!

Så om jag nu (*flämt!*) tar ett studieuppehåll, för att hämta andan, är det verkligen rättfärdigat? Och hur ska jag klara försörjningen (i och för sig klarade jag inte den med studierna heller, eftersom jag inte tar mina poäng i tillräcklig takt)? Kommer jag att orka läsa upp det jag har missat? Kommer jag att klara av att 'kliva på tåget' igen efter en knapp termin? Kommer jag att sakna mina kursare? Kommer jag att flyta omkring i ett vakuum? Kommer jag att få någonting gjort över huvud taget, eller kommer jag att fortsätta som vanligt: sena nätter och ingen ork...? Jag mår illa i magen, har inte kunnat äta ordentligt på ett par veckor. Detta måste lösa sig. 

Vad detta har med allt paganskt att göra är väl, snälla tänk på mig... Och jag ber om klarhet, varje dag, varje stund. Särskilt nu i fullmånen, och på träffen på onsdag och på ceremonin på söndag. Mitt slutmål är ju att vara en resurs för paganismen (som jag kallar den, ursäkta anglicismen, men kalla det något annat om du vill), och för det vill jag slutföra min utbildning. När jag orkar. 

Tack. 

Floreat

neina