"Andra"

Nämnde i ett tidigare inlägg helt kort att andra bara är "andra" när man själv definierat dem som så, för sig. Kom på i efterhand att jag inte tagit upp det förut, utan bara menat att göra det! Så kan det gå när huvudet är fullt av tankar ;)

Det var en insikt som slog mig efter att ha läst Kissing the Hag (recension kommer!). Boken handlar om de milt sagt mindre snygga aspekterna av kvinnlighet (vad nu det är). Och som vanligt började mina ömma punkter svida: "Jag är inte riktigt kvinnlig, inte så där som de andra, riktiga kvinnorna..." Tills jag kom på att så är det med de flesta tankar där vi känner oss utanför: det är vi själva som definierat oss själva som "inte som de andra". Det är vi själva som skapar muren. Det är jag själv som ut-definierat mig.

*

För att knyta an till förra inlägget, om beteckningar, så kan det också hänga ihop med hur vi definierar oss själva och "de andra". Vi kan tycka att vi minsann inte är som vissa eller gärna vilja associera oss med vissa. Vi är noga med att välja våra beteckningar. En del väljer att inte ställa sig under paraplytermen "pagan". En del är mycket noga med vad som ingår - och minsann inte - under deras valda term.

Själv känner jag stor andlig, existensiell, religiös samhörighet med personer i min närhet som sinsemellan använder väldigt olika beteckningar. Ibland funderar jag på att "döpa om" min stig bara för att kanske bli lika cool som de andra på den stigen! (Se inlägg på Ceriadwens blogg om identifikation.) Tills jag kommer på att det är ju inte en bra anledning. Vi har ju så mycket gemensamt ändå (framför allt vårt engagemang i den andliga stigen). Så som en liten slutkommentar vill jag kort förklara varför jag beskriver min stig som den druidiska (och inte, t. ex. Seden eller Wicca) även om vi egentligen har otroligt mycket gemensamt också. Inte för att definiera mig ifrån andra stigar, bara för att uttrycka att för mig kommer de viktigaste elementen samman under den beteckningen. Helt personligt och kanske ologiskt:

För att de källor (skriftliga) jag till stor del inspireras av är druidiska.
För att jag älskar träd.
För att Brigid är en keltisk gudinna.
För att jag inte ägnar mig åt "traditionell häxkonst", "spells" eller liknande.
För att filosofi är viktigt för mig.

Som sagt, det här är inte alls menat som att bygga en mur, utan tvärt om en övning i att se hur lika vi egentligen är, att vi behöver inte ut-definiera varandra, men också för att hylla vår individualitet, utforska det som gör oss egna också :) (Nu var jag väl PK? Fast jag menar det.) 

Floreat!
neina

Lästips angående beteckningar

På T. Thorn Coyles blogg skrev hon nyligen om "Paganism", "paganisms" i två avsnitt. Verkligen läsvärt, tänkvärt på detta tema.

Termen "pagan" används antingen som paraplyterm för flera olika rörelser (t. ex. - men inte bara - Wicca, Seden), eller helt enkelt för sig själv om utövaren har en eklektisk bas. 

Jag använder termen "pagan" och "pagansk" förmodligen därför att jag kommer lite från det religionsvetenskapliga hållet och så definieras det där (oavsett vad utövarna tycker, så att säga). Och det har sina fördelar, som Thorn säger: på det stora hela är det viktigt att "stand up and be counted" (källa), och vi har ändå vissa saker gemensamt som det är till hjälp för oss att komma samman kring.

Samtidigt är det en lite felvisande term, som påpekats många gånger: det är lite en icke-term, en kristen definition egentligen. Att redan i sin religiösa beteckning anta en kristen term är kanske missvisande och att ge 'dem' rätt (tycker inte om att prata i termer av 'vi' och 'dem' men det är precis det som termen pagan leder till...). Å andra sidan finns hos många som identifierar sig som paganer en vilja att återta termen och ge den en positiv innebörd. Lite som "queer"-rörelsen.

Vad säger ni läsare?
Floreat!
neina

Existensberättigande

Känner du någonsin att du ifrågasätter ditt existensberättigande?

För det första är frågan lite fel, det krävs egentligen inte någon 'rätt' att existera - det gör man redan och det är inte mer med det! Men du förstår kanske vad jag menar, det här med att stundom kommer känslan av att fundera på vad man har här att göra.

Det kommer över mig ganska ofta just nu. Känner mig misstänkt, som en spion, när jag är i Sverige och hälsar på: "Vad gör du här, du som övergivit ditt land. Ska du inte stryka dig ur folkbokföringen också!" Känner mig som en inkräktare här: "Vad gör du här? Vi har inte ens jobb nog åt våra egna, än mindre åt utlänningar!" Har inte riktigt fått fotfäste i ett sammanhang - är inte 'riktigt' sjukgymnast, är inte 'riktig' professionell musiker, är inte 'riktig' pagan för jag ifrågasätter för mycket och luktar lite på sekulära frågor.

Det här är nog en nyttig situation. Om jag kan känna mig hemma här i världen även under dessa omständigheter, då har jag uppnått något :) För det är ju naturligtvis som jag sa i början, att det krävs ingen särskild rätt att existera, det gör man bara! Men ibland kan egot vilja ha lite bekräftelse, vilja ha en plats, vilja ha erkännande, vilja bli betryggad om att man är oersättlig...

Kanske är det nyttigare att fokusera på inte 'rätten' att existera men vad jag gör med min existens: att odla och vörda relationerna jag har på bästa sätt. Relationer med människor omkring mig (som jag skrivit förut, de är inte 'andra' människor om jag inte definierar dem som 'andra', de är människor jag kan känna samhörighet med). Relationer med platserna där jag befinner mig. Relationen med Jorden, med Himlen, Solen, Månen, Stjärnorna. Det sammanhanget faller jag aldrig ur.

Jorden bär. Alltid. Vi kan tappa fotfästet, men jorden är ändå under oss och tar emot och bär oss.
Det är mitt sammanhang.

Floreat!
neina

Pagan Federation Scotland - konferens

Var på min första paganska konferens i lördags: Pagan Federation Scotland som hölls i Edinburgh. Mycket intressant: jag träffade trevliga, pratglada personer, såg mer krossad sammet (särskilt mörklila) på en och samma gång än någonsin i mitt liv, var med på en mindre imponerande öppen ritual, hörde ett mycket bra föredrag av Vivianne Crowley samt var på en guidad meditation med henne och hennes man Chris Crowley, tittade på de olika stånden och vad de sålde (allt från vackra smycken till... plastdrakar). Gick på Pizza Hut (!!) och förde livliga diskussioner, innan vi återvände för att lyssna på kvällens konsert med Damh the Bard.

Vivianne Crowleys föredrag handlade om "The Cauldron and the Grail", om kittelns symbolik (återfödelse, omvandlande, skötet) och dess relation till graalen (sökandet, det vi mest vill uppnå). Trevligt nog, och passande nog, snöade hon inte in bara på Glastonbury, utan tog upp graal-legender och graal-platser från hela Europa (även i USA finns det graaler tydligen!). Hon och hennes man delar numera sin tid mellan London och - Bretagne. Så det var roligt att hon vigde en del av föredraget till att berätta om graal-legenderna från Bretagne, visade bilder m.m.

I meditationen som Vivianne och Chris ledde, ingick att ta ett föremål, symboliserande något vi behövde göra oss av med, och lägga det i en kittel. I bubblorna sedan skulle vi kunna släppa detta och se framtiden ta form, få någon förståelse för vägen framåt. Därefter fick vi föreställa oss att vi drack ur ett föremål, en graal, och fick styrka och mod att gå den vägen framåt. När jag först såg föremålet som jag skulle göra mig av med - ett snäckskal - blev jag förvånad. Jag har inga särskilda anknytningar till snäckskal eller havet, de symboliserar inget särskilt för mig. När det slog mig vad det var, började tårarna rinna. Och i bubblorna i kitteln när jag släppt snäckan såg jag ingenting. Kände ingen lättnad, såg inte vägen framåt. Och jag vet, att det är precis så det är just nu.

Just nu i livet försöker jag anpassa mig till livet efter studierna, komma in på arbetsmarknaden, försöka reda upp mitt liv, ekonomin, bygga ett fundament för framtiden. Och det skrämmer mig, jag känner mig borttappad, har faktiskt ingen reda i dessa stora frågor. Det är dags att skapa min framtid, inte bara bli ledd (genom utbildningar, av föräldrar). Men har jag styrkan? Vet jag hur jag ska göra?? (Visserligen har jag fått jobb, men det är ett sommarvikariat i Sverige. Förhoppningsvis förbättrar det mina chanser att få ett jobb här.)

Hela konferensen förstärkte de frågor jag just nu jobbar med för mig själv: Vad håller jag på med och varför? Jag känner mig full av mjo och njä. Teorin håller jag med om - en pagansk/druidisk filosofi. Praktiken, så som jag sett den nu känns mera njä. Vad är meningsfulla uttryck för det som brinner i mitt hjärta? I nuläget känns extatiska bretonska danser mer religiöst för mig än en utomhusritual där vi trampar runt i otakt, hör inte vad talarna säger, har väldigt olika idéer om vad som är rituell klädsel. Jag söker inte efter svaren i det förflutna, vill inte klä ut mig i pseudomedeltida kläder. Jag söker efter vägen framåt och frågar efter vad som är meningsfullt idag.

Dagens avslut, konserten med Damh the Bard, imponerade stort! Hans sceniska närvaro och underhållande presentationer charmade mig totalt. För att inte tala om att han är en rackarns duktig musiker! Hans låt "Green and Grey" talade mest till mig, just för att den är lite mer poetisk och mindre 'förklarande' än hans andra texter kan vara. Och så var det roligt att vi uppmuntrades att sjunga med av hjärtans lust! :D

Nu är det vår, det rör på sig: det kommer fler skriverier, inspirerade av samtal under harpfestivalen (jo, vi kom in på filosofi), inspirerade av boken jag läser om (Divine Beauty av John O'Donohue), inspirerade av Livet.

Floreat!
neina

Harpfestival i Edinburgh

*pust*

Så var den Stora Händelsen över. I månader hade jag sett fram emot, med skräckblandad förtjusning, harpfestivalen i Edinburgh i år. Den hade vuxit bortom alla proportioner i mitt huvud... ("Tänk om hon är där..." "Vad ska folk tycka om mig som svansar här jämt fastän jag inte spelar harpa..." "Nu ska jag minsann visa alla vad jag går för på konserten!", "Det här blir min chans att vinna existensberättigande", "Kommer alla tjejer jaga efter honom igen?") Som om mitt vara eller icke-vara hängde på den där konserten vi skulle spela.

För det första hade vi inte övat tillräckligt (bandet, då, inte harpisten och jag). Trots att jag fick missa min brorsdotters välkomstceremoni för att stanna här och öva. Men veckan innan festivalen fick harpisten svåra problem med höger axel, så till den grad att han inte förmådde lyfta armen alls. Det såg mörkt ut för den stora triumfkonserten. Jag fick därmed komma ner på jorden och acceptera att detta var varken början eller slutet på min musikaliska karriär, om det skulle bli så att vi fick ställa in. Faktiskt kände jag lättnad.

Efter en kortisonspruta i axeln började funktionen komma tillbaka något lite i armen, och han hade övat in sina två konserter med mestadels vänster hand ("Vaddå, det går väl bra att spela båda händerna med vänster?"), plus att vi nu hade ganska mycket skoj att säga på scen :) "Nu tror några kanske att ni ska få halva priset på konserten..." etc. Det blev hur bra som helst! Vi fick till och med en fyrstjärnig recension i en posh tidning, av en hård recensent!

Det bästa var att jag fick mig en knäpp på näsan, fick komma ner på jorden, fick helt enkelt slappna av och ta saker som de kommer. Och att jag jobbat mycket på sången och presentation inför detta, vilket gav resultat.

Det är alltid speciellt att vara tillbaka där, på festivalen där han och jag träffades för första gången... Mamma var också där med ett gäng av sina elever, massor av gamla och nya vänner, sena kvällar med sessions då alla bara sitter och spelar tillsammans, fantastiska konserter (det mäktiga ljudet av en elektroharpa vars bas vibrerar ända in i benmärgen...), till och med lite bretonsk dans! Mmm, jag är trött och nöjd! Nu full fart framåt mot kommande spelningar!

Floreat!
neina