Stormen

För vissa var det ingen grej. Men jag var faktiskt ute i stormen. Och kan säga att det var en storm.

Vi har besök från Skottland, en vän. Och maken skulle ett ärende till Göteborg. Det föll sig att de åkte dit idag, men på tåget på morgonen informerades om en "storm" som skulle komma på eftermiddagen. Jaja. De åkte i alla fall, och planerade åka tillbaka söderut på eftermiddagen.

Sen, klockan ett, fick jag informationen att alla tåg skulle ställas in kl 16. Så jag for ut från jobbet två timmar tidigare, för att ha en chans att komma hem - och eventuellt köra och hämta strandade resenärer, de två pojkarna. Men efter ett stort problem på linjen - som inte ens var väderrelaterat! - var stormen faktiskt i full gång.

Men jag ville inte veta av det. Inte skulle väl lite "väder" hindra mig?! Hur illa kan det va? En klass 3-varning, hur farligt kan det vara?

Halvvägs fram till halvvägs ner från Göteborg, får jag vända. Då har jag kört förbi och igenom ett antal nerfallna träd, kört över ett antal grenar på vägen, och till slut en kompakt pelare med lastbilar blockerade vägen, fick jag vända. Och då blev jag rädd på riktigt. Hur gör man - ska man fräsa förbi oroväckande lutande träd, i hopp om att hinna förbi, eller ska man vänta? Ska man köra långsamt så man kan väja för grenar på vägen, eller snabbt så man kommer hem innan stormens raseri slukar en?

Det kunde gått hur som helst.

Nu är jag hemma och hel och varm och mätt. Pojkarna fick rum på ett vandrarhem och till och med lite mat. Saknar dem och hoppas morgondagens resande går bättre.

Floreat!
neian

Födelsedagen

Så fyllde jag år igår. Det kändes så bra! Det spratt i hela kroppen! Jag trodde faktiskt inte att jag skulle känna någon skillnad, nu när jag "nollar". Men jag kände mig faktiskt helt lugn inombords, och solid på ett sätt jag aldrig gjort förut. Nu är jag solid.

Galna vänner. Jag hade ju tänkt ordna en större fest senare på året, inte nu när allt händer. Men så blev det en överraskningsfest igår, och jag hade inte misstänkt något alls! Alla såg rädda ut när jag kom in och de kastade serpentiner över mig och skrek "Surprise!", för de visste att jag hatar överraskningar. Men jag tycker ju om dem! Så många som var där!!! Jag blev helt svimfärdig. Där var alla, som jag aldrig sett i samma rum, i samma värld. Krock. Men så bra det blev!

Jo, nu har jag till slut fyllt jämnt! Och fått visa leg in i det sista - senast sa tjejen på systemet, "är du över 25?" av någon anledning, och jag svarade att "imorgon fyller jag 30!" varpå mannen före mig i kön gratulerade i förskott! Så glad jag blev!

Floreat!
neina

Med Extra Styrka

På väg till tåget i morse stannade jag och köpte kaffe (sällsynt men just idag gjorde jag det). I min därtill avsedda återanvändbara mugg. Det var tidigt på morgonen och jag bad bara om en cappuccino, men den pigga flickan frågade om jag ville ha "med extra kaffe i"? Eh, va? Jo, det innebar en cappuccino med lite mera kaffe och mindre mjölk i proportion. Ja, jo, ja tack.

Jag stod och var allmänt dåsig medan jag väntade på kaffet.

Så räckte hon över min mugg, höll den elegant med två händer, och sa med ett leende: "En cappuccino, med extra styrka."

Fast jag hörde "En cappuccino, med Extra Styrka."

Det kändes som om jag fått ta emot den heliga graal, eller i alla fall fått nattvard eller en välsignelse eller något. En dos Extra Styrka.

Floreat!
neina

Tid att ge

"Men vad mer kan jag vilja i livet? Jag har ju redan fått uppleva så mycket, jag har fått allt. Det skulle kunna räcka nu. Jag vet inte vad jag vill."
"Hördu, om du känner så, så är det kanske din tid att ge," sa han med ett leende.

Vi pratade om framtiden. Jag har känt att jag är rätt nöjd och har ingen riktig framtidsplan för stordåd eller något jag måste uppnå - jag är så tacksam för allt jag redan fått vara med om. Jag har redan fått nästan allt.

Och så sade han orden som öppnade mina ögon.
Så klart. Jag har fått så mycket.
Nu är det tid att ge.

Floreat!
neina