Druid: funderingar kring ordet

Nyligen tog jag mig friheten att ta upp en diskussion, bland vänner och kloka människor, om begreppet druid. Jag har funderat mycket över detta.

[DISCLAIMER: Detta är mina funderingar, ‘thinking out loud’. Om du reagerar på något eller vill kommentera, gör då så, på ett sätt som bidrar till en fortsatt diskussion, snarare än ett attackerande av någon ståndpunkt du uppfattar eller tolkar att jag har. Vänligen förstå att jag bara tänker högt och egentligen inte har några absoluta åsikter som mina frågor skulle leda till! Det enda jag är säker på är att vi inte vet något säkert. Inte någonting. På riktigt. Men det är en annan diskussion.]

Ni som läser detta och var närvarande, hoppas att ni känner igen lite av diskussionen, även om detta blir ett upprepande av mina funderingar, med ett par bitar av diskussionen insprängda här och där. Kommentera gärna! Fundera noga och långsamt över varje fråga för sig. Läs inte vidare bara för att komma vidare, utan sug på varje fråga för sig.

Först, några frågor på temat: Vem får kalla sig druid?
Vad är en druid? Vem får bestämma vem som får kalla sig det? Med vilken rätt kan vissa bestämma att andra får, eller inte får, kalla sig druid? Finns det något givet eller baserar sig titelgivningen på en överenskommelse att vissa har auktoritet att tilldela någon denna titel? (Med överenskommelse syftar jag på de olika ordnarna, eftersom jag inte vet vilka andra anspråk på auktoritet de kan ha utom den respekt vi väljer att visa dem, baserat på deras inneboende kunskap, vishet, erfarenhet och så vidare.) Är druid en titel man tar sig om man är övertygad om att man är druid, eller förtjänar från någon utomstående?

Vidare, några frågor om ordets innebörd eller innehåll.
Varför är det just ordet druid vi använder? Vad har vi gemensamt med dem som ordet ursprungligen (så vitt vi vet) användes om? Om vi inte har något gemensamt med dem (och nu sade jag om), varför använder vi då det ordet? Vad innebär det idag? Har ordet någon innebörd alls om alla har olika tolkning?

Personligen vet jag inte ännu vad jag tror att ordet har för egentligt innehåll, varför det är det ordet vi använder. I samband med det funderar jag mycket på vad specifikt som gör att jag ändå känner mig dragen till druidismen som inriktning inom paganismen. Men det kommer en annan blogg-post framöver om detta.

Åter till de aktuella funderingarna: I diskussionen fick jag frågan om varför jag var så protektionistisk och tyckte att bara vissa skulle ha rätt att kalla sig druider, att det skulle finnas regler för användandet av ordet. Jag vill upprepa här att det är en ståndpunkt jag inte alls har. Jag funderar på, vrider och vänder på, bollar, frågan om begreppet druid och dess innehåll. Jag misstänker att vi inte kommer fram till ett definitivt svar (men vem vill ha sådana?!) utan snarare landar i ett “både och”, för att citera från diskussionen; vi landar i en tolerans, sunt förnuft och en ‘working definition’.

För att återge lite kloka synpunkter från diskussionen, ligger det ett värde i att lära sig av dem som gått före, som kan mer och har mer erfarenhet. Det kan ligga ett värde i att gå med på överenskommelsen (som jag nämnde ovan) att någon har auktoritet att tilldela denna titel. På samma gång kan någon vara druid utan att ha blivit så kallat ‘ok:ad’ av någon inom ‘överenskommelsen’

Då går mina tankar vidare såhär: egentligen kan vem som helst kalla sig druid, eller rättare sagt, bestämma när de själva tycker att de kan kalla sig druid. Vissa tycker att de kan det efter att ha läst en bok från Llewellyn. Andra kallar sig det kanske t. o. m. innan de innerst inne tycker att de har kompetensen, men vill så gärna ändå att de kallar sig det (med ett inre, tyst ‘aspiring’ före, kanske). Åter andra när de tycker att de har tillräckligt många kompisar som anser att de har kompetensen och förtjänar respekten att kalla sig det, att de leder ceremonier tillräckligt bra enligt sin ‘församling’ eller kompisskara. Åter andra bestämmer sig för att låta en orden bestämma när, och då talar vi om den ‘överenskommelse’ som jag nämnde ovan. Överenskommelsen att någon inom en orden har befogenhet (baserat på ens egen bedömning av deras kunskap, erfarenhet m. m., eller hos vissa en ohejdad vana att lägga makten över sitt liv hos ‘någon annan’, någon ‘riktig’) att godkänna en eller inte.

Av detta syns, att vi kan framföra goda skäl både för att benämningen druid förtjänas och tilldelas av någon annan, och att egentligen var och en själv bestämmer över när eller hur man får kalla sig druid. Personligen håller jag med båda påståendena och de säger egentligen samma sak: du själv är den som bestämmer om det är du, dina kompisar, någon orden, gudomlig uppenbarelse, eller vad det nu är, som ger dig rätten att kalla dig för druid. Men åter - om ordet druid kan betyda vad som helst för olika personer, blir det då inte innehållslöst? (Samtidigt är det uppenbart att det i viss mån inte är ett innehållslöst ord; annars hade inte så många så hett önskat att få kalla sig det, arbetat och studerat hårt för det.)

Observanta läsare har sett att jag lämnade en tråd hängande. Jag har skrivit om att ta eller få titeln druid, men nu får jag återkomma till biten om att någon kan vara druid utan att någon orden, eller kanske inte ens en själv, gett titeln. De som är så kallade 'naturals'. Intuitivt vill jag hålla med och jag tror att jag vet vad jag menar ingår som egenskaper för en sådan druid. Men även här blir det ju vitt skilda tolkningar.

Pust. En sista sats med frågor, nu om prästerskap.
Är druidismen ett prästerskap? (Vad är ett prästerskap??) Å ena sidan uppfattas historiska druider som präster, och i viss mån moderna druider också. Å andra sidan är modern druidism en trosinriktning med många individualister, personer som anser sig tillhöra en druidisk religion men som inte själva verkar som präster för andra i tron. Är det vettigt att ha samma ord för alla som anser sig tillhöra trosinriktningen, som för dem som aktivt arbetar som prästerskap inom den?

Ja, det kan det vara, som t. ex. inom kristendomen. Både ärkebiskopen och den nyfrälste kallar sig förstås för ‘kristen’. Men i druidismens fall har jag ändå en känsla av att begreppet ‘druid’ är mera laddat än bara en trosbeteckning. Det är ett ‘tyngre’ ord än ett ord som helt enkelt betecknar alla som tror på ett visst sätt. Det ligger något av tyngd, och faktiskt prästerskap i ordet. Hur förhåller vi oss till detta?

Som paganismen ser ut idag verkar det bli svårt att ordentligt reda ut dessa frågor och begrepp. Det är samtidigt ett utmärkande drag av paganismen, att vi inte har någon helig skrift som slår fast definitioner för alla ord, eller slår fast några regler för vem som är druid, prästerskap, celebrant. Kanske är det en av paganismens stora styrkor: att vara sig själv och samtidigt följsam. Även om det innebär att paganismen kan verka otroligt ‘luddig i kanterna’ och reta gallfeber på religionsvetenskapens försök att sortera, definiera, klassificera. Ja, det kan reta mig lite också ibland. Men då tar jag upp en diskussion, tar mig en funderare, kommer på att det är kul och lärorikt att fundera, men struntar sen fullständigt i det och går ut och kramar ett träd! För när vi firar tillsammans, sjunger tillsammans, njuter av naturen tillsammans - då är allt detta fullkomligt irrelevant.

Still confused, but on a higher level...

Floreat!
neina