Halv tre ungefär. Då brukar jag gå och lägga mig nu för tiden. Att inte gå och lägga mig är det enda som skyddar mig från morgondagen och dess övermäktiga krav. Vill inte - vill inte - vill inte... Dagarna rullar obönhörligen vidare. Min enda skyddade tid är den mitt i natten. Då kan ingen ringa. Då kan ingen kalla mig lat (och det är min inre röst som sköter det snacket) för att jag inte lyckas ställa allt tillrätta i mitt liv. Jag söker febrilt förströelse, in på småtimmarna.
Nästa dag som oundvikligen kommer, är jag febrig, trött, utmattad. Dag efter dag. Jag kan inte gå och lägga mig. Då kommer ju morgondagen! Ändå kommer den och jag orkar än mindre med den...
Timmarna på natten är väl egentligen knappast skydd, snarare flykt eller förnekelse. Och jag kommer inte ens på något konstruktivt som slutknorr.
Floreat -
för dig, och för mig, hoppas jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar