Dagen då det Sker - att leva i Livets Framkant

Jag var med henne idag, när hon slutgiltigt gjorde upp med 28 år av sitt liv. När hon för sista gången kände på dörrkarmarna, gick i trapporna, hemtamt slank mellan rummen, tog sitt bland de föremål där hon försökt skapa sig ett hem.

(Kvinnosaker: dukar, en vacker gammal plåtburk, tyg som kanske ska sys till något.)

Noter. Fotoalbum. En bok med dikter hon skrivit. En tavla, för ramen kan ju användas till en snyggare bild. Brudklänningen hittade vi inte.

Hon hade planterat så många drömmar här. De vissnade och dog. Jordmånen var inte tillåtande, inte närande. Men väggarna, träden, rabatterna, har hört hennes suckar. Idag lämnade hon dem, för sista gången.

Hon blommar nu, där hon är. Men det gör ont att rota upp sig, det ger sår. Må blomman fortsätta blomstra, det är på tiden.

*

När detta händer, det är då vi är i livets framkant, där vi känner den mest akuta smärtan, eller glädjen, där vi lever till hundra procent. Där vill jag vara. Inte avtrubbad, inte leva ut mitt känsloliv genom att titta på TV - nej, leva och vara närvarande, där det händer. Bebo mitt liv, bebo min kropp. Uppleva varje känsla, varje stund.

Tack och lov har jag fått tillfälle att vakna upp ur dvalan, vakna med ett smärtsamt ryck, känna de kalla kårarna som talar om att livet är verkligt och värdefullt. Plötsligt upplever jag mitt liv, snarare än tittar på det som en dålig film. Och även om uppvaknandet var smärtsamt, har fortsättningen inneburit allt ifrån dödens verkliga isande grepp till en lyckans fullkomlighet till innerlig frid.

*

När allt var klart och snön fortsatte komma, mer och mer, skulle vi köra. Däcken slirade, surrade bara mot snötäcket. Återigen verklighetens närvaro: i verkligheten händer det, att man blir fast. Så kunde vara fallet nu. Systern och jag fick föra på bilen - tyngre än vi orkade egentligen men adrenalinet flödade - centimeter för centimeter, hela långa utfarten. Hon, föraren, hade panik, sådan man får när bilhelvetet inte kommer loss ur snön, och man inte kommer hem alls, och vi, där som hennes hjälpande händer, tålamod och stöd, kunde bara göra det som fanns framför oss: föra. Att tänka på vad som hade hänt om vi inte lyckades hade tagit för mycket kraft, så det gjorde vi inte.

Vi, tre kvinnor, gjorde det. Hon, avslutade ett 28 år långt kapitel i sitt liv. Systern höll humöret uppe och bidrog med en värme och en god förankring. Jag var påminnelsen om att livet går vidare, påminnelsen om vad hon har, att åren inte var förspillda. Vi sorterade, packade, lastade, körde - idag var en dag då vi särskilt kan känna att vi Lever, att Livet Sker, och att vi är starka och Gör det som måste göras.

Floreat!

P. S. När vi kom hem, gjorde vi oss fina och gick ut på restaurang.