I

I

måndag, juni 20, 2011

Recension: Kissing the Hag

Här är lite tankar efter att ha läst Kissing the Hag av Emma Restall Orr:

Boken utforskar de "icke-acceptabla" aspekterna av det kvinnliga, t. ex. the bitch, the whore, the grumpy old bag men även aspekter från jungfrun och modern. I kronologisk ordning går vi in i olika åldrar eller stadier, av kvinnors liv: från flickan och jungfrun, till den gamla haggan.

Igenkänningsfaktorn är stor; det är en befrielse att få möta alla "skuggsidor" med ren acceptans, stundom logik (en bitch kanske har en anledning till att hon är som hon är, och i hennes värld är det fullt förståeligt att hon beter sig som hon gör). Ibland är det skuggsidan som ger styrkan som krävs i livet.

Med samma poetiska och realistiska språk som vi kan uppskatta från Restall Orrs andra böcker, reser vi med henne, igenom livet, igenom oss själva och allt kvinnfolk vi känner. Personligen tror jag att det ligger ett stort värde i att möta, acceptera, och integrera det som vi uppfattar som våra skuggsidor (och även acceptera vår fysiska varelse!): det trumpna, håriga, blodiga, luktande, catty, själviska...

Det finns något annorlunda i den här boken också, jämfört med hennes andra böcker: ett betydligt mer religionsneutralt språk; boken är nog tänkt att vända sig till en större läsekrets än bara paganer, häxor, druider. Till min förvåning uppskattade jag det - tänk så här: vi må älska doften av rökelse och alla dess associationer, men ibland behöver vi frisk luft också ;)

Men. Jag har ett väldigt stort "MEN" med den här boken: den stereotypiserar "det kvinnliga" något enormt. Så klart, det är ju hela temat för boken: att renodla och måla upp karaktärsdragen, det arketypiska, så att var och en kan spegla sig själv i det och ta med sig insikter om vad som stämmer in på en själv och inte. Jag kan läsa det mellan raderna, men det sägs inte rakt ut, utan boken känns rakt igenom som att vi slukat stereotyperna för "det kvinnliga" med hull och (ja) hår.

Så trots hög igenkänningsfaktor blir det samtidigt låg igenkänningsfaktor i stora delar. Det kanske är något personligt. Jag kanske inte identifierar mig tillräckligt som "kvinna". Eller inte som den kvinna som Restall Orr haft i åtanke i alla fall. Där fanns passager jag bara ville ögna förbi: "the moon... bla bla ... attuned... bla bla... intuition... bla bla." Det var mycket bröst, kroppsfett, humör och mens. Men vi kvinnor, som känner att vår kvinnlighet inte sitter i varken bröst, mens eller pms??

Detta, om något, är väl en av de mest oacceptabla aspekterna av kvinnlig natur, om vi nu ska tala om det (för det är det boken ska handla om!), nämligen, vår mångfald, variation i erfarenheter, beteende, fysik. Det mest oacceptabla med kvinnfolk är kanske att vi inte kan sättas i ett fack (lika lite som vi människor kan sättas i fack enligt astrologi, enneagram, blodtyp, et c.)!

Läs gärna boken, den innehåller mycket befriande beskrivningar, och uppmuntran att bli vän med sig själv, livsvisdom och några goda skratt!

Floreat!
neina

Inga kommentarer: