Livet på landet

En helg för ett par veckor sedan var vi på besök hos vänner som bor precis vid en privat ö (inte på den). Det var härligt: avslappnade samtal om allt mellan himmel och jord, ingen press att göra någonting, ingen mobiltäckning i tre dagar. Bara andas.

Vy från vardagsrummet: hela kortändan var ett stort fönster ut mot ön och bergen

Vi gick och hälsade på på grisfarmen i närheten. Just när vi kom så höll suggan på att föda! Hon hade fått tolv kultingar dittills, och det kom fyra till medan vi var där (två klarade sig inte). Så härligt att få vara med! De gnylade och bråkade om spenarna nästan direkt. Bonden höll fram en och lät oss klappa den (en av dem som torkat lite). Han ursäktade ju också tidpunkten lite men "Det är så här det kan gå till på landet."

Han kunde ju inte veta att jag haft får i flera år, att jag tog hand om en griskulting från födseln när jag var liten, att min katt ville föda sina kellingar i mitt knä, han visste bara att vi var på besök från "stora staden". Så kom jag att tänka på hur speciellt och välsignat det är att ha fått vara med om allt detta; det är inte självklart för alla att växa upp med flasklamm, haft koja i skogen, åka hölass, klättra i träd, leta kattungar om sommaren... Är så tacksam att ha fått växa upp så nära Livet.

Vi måste flytta ut på landet snart.
Floreat!
neina