... vad händer? Det mullrar och susar i mina öron, karusellen vindlar fram så fort att jag inte ens hinner hisna. Inte heller hinner jag hämta andan. Det är mest i mitt huvud. Sommaren stormar fram - jag har inte hunnit ställa om till sensommar men nu är den här och kräver min uppmärksamhet. Hösten likaså kräver sin uppmärksamhet och planering. Jag vågar inte allt det jag sagt att jag tänkte göra till hösten.
Jag talar förstås om handfastingen och det som händer därefter (?). Inte en dag går utan att något ska dryftas, ordnas, planeras... Jag hinner inte ens tänka på vad det leder till. Det leder ju till en höst full av möjligheter! Möjligheter som jag inte vågar ta, eller kan eftersom jag är förhållandevis feg och utan erfarenhet. Jag vet ju inte vad jag “ska bli när jag blir stor” så jag ska ta studieuppehåll. Och vad ska jag jobba med under tiden? Jag vågar inte ens söka okvalificerade jobb! Gudinnan hjälpe mig.
Är det ett tecken, att en person i min närhet kommit på att detta kroniska, nästan livslånga besvär, han dragits med, har med andningen att göra? Jag menar, är det ett tecken att jag ska läsa till sjukgymnast? En av anledningarna till att jag vill det är ju för att kunna hjälpa folk med andningen. Jag har personligen fått uppleva vilken skillnad en effektiv andning gör, jämfört med en ineffektiv. Det är nästan så att jag vill säga att först då började jag LEVA.
Jag får väl vila i trygg förvissning om att, som min kloka Skogsflicka sa, man tar ett steg i taget för man är inte redo för alla nästkommande steg just nu. Jag vill glädjas åt stunden för vad den är, sen tar jag morgondagen för vad den är. Det låter ju bra. Tänk om man kunde släppa all oro också!
Jag har en bild som är så stark att jag ofta, ofta refererar till den. Under en (tyvärr ganska lång) period i mitt liv kändes det hela tiden som om att jag höll på att drunka, fick inte luft, drogs obarmhärtigt ner i mörka djup. Inget fäktande eller simmande kunde ta mig uppåt. Till slut orkade jag inte kämpa emot heller. Jag hade inte en enda klar tanke inom mig, mer än en obetvinglig dragning att i alla fall TITTA uppåt, titta på ljuset där uppe. Om jag skulle sjunka skulle jag i alla fall sjunka med blicken mot solen... Omtöcknad kunde jag då och då märka att jag inte var på väg neråt, utan uppåt. Hur vet jag inte, men jag höll, så gott jag orkade, blicken och längtan riktade mot ljuset. Så var det något som lyfte mig.
Tack och lov är det inte så nu. Men jag kan i alla fall minnas den perioden och veta att Något bär mig, om jag håller min längtan, hur omtöcknad jag än är och svag, riktad mot Solen. Och så kan jag som en klok person sade, också säga: Var bara lugn och tålig, mitt hjärta. Tyngre har du burit förr.
(Som parentes till detta vill jag tilläga att inte allt mörker eller djupt vatten är ont, inte heller att allt ljus är gott. Det kan bero på situationen. Men det visste ni redan.)
Med önskan om att vi alla ska få lära oss mer, bli mer oss själva, och lära oss av varandra.
Floreat
-neina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar