I

I

fredag, september 15, 2006

Out of the Broom Closet

Händer allt alltid på en gång? Är detta det som kallar “livets flöde”? Tack så mycket för att livet flödar! Jag ska bara försöka överleva vad det innebär...

Efter vår underbara handfasting kom ett olustigt bakslag. En kristen släkting till mig skickade ett brev, om att hon fått reda på vår andra ceremoni. Hon hade minsann tyckt att kyrkceremonin var “underlig”. Och eftersom hon bryr sig, vill hon gärna diskutera det här med tro, under öppna och icke-dömande förhållanden. Jag blev obehagligt berörd. Jag vet vad “diskussion” betyder i dessa sammanhang. Eller?

Jag svarade så ärligt jag kunde. Jag blev upprörd av brevet, men diskuterar gärna, bara jag får veta vad som ska diskuteras. Jag är faktiskt lite lättad över att det äntligen kommit upp! Det ska bli skönt att helt få stå för vem jag är. Jag har ju hittills ‘gått med på’ deras tro, av respekt för dem och husfriden. Vi hade för allt i världen till och med en kyrklig vigsel! (Före vår egen ceremon.) Allt för att räcka ut en hand till släkten.

Men nu är tid att stå för sig själv. En klok kvinna spådde också detta för mig tidigt i somras, fast jag inte då förstod hur det skulle yttra sig. Jag hade nog inte ens kunnas fantisera ihop den här situationen! (Fast jag hade mina onda aningar...) Nå, jag har till och med berättat för mor min att jag har böcker hon inte kommer att tycka om, i vår första egna lägenhet.

Det här är förstås en lång historia, längre än du vill läsa här. Låt mig säga, att med inte helt hederliga metoder luskade mina föräldrar rätt på att jag beställt en viss bok på fjärrlån. Via internet togs också reda på vad sagda bok innehöll. Innehållet godkändes inte, och detta ledde till ett par smärtsamma diskussioner. Ämnet har nu legat vilande i ett par år. Men jag ville vara ärlig och förekomma konflikter, och därför talade jag om att det finns böcker som kommer att finnas i vår lägenhet, som inte kommer att falla mina kära föräldrar i smaken.

På något sätt känns det befriande, att äntligen vara UTE med min tro! Att det äntligen är allmänt känt och okej att diskutera. Jag förbereder mig på att avbryta all “diskussion” som det verkar bli fientligt, ensidigt och bibel-bankande. Jag tänker över huvud taget inte diskutera under respektlösa förhållanden.

Lägenhet, ja. Vi har flyttat in i den första lägenheten vi har gemensamt. Stort för mig! Och en massa samarbetsområden som ska lösas... Spännande! Än så länge trivs jag oförskämt bra. Jag längtar tills vi kan bo där på heltid. Vi har nämligen välsignats med kattungar, som nämnts. Alltså kan vi inte flytta in på heltid förrän kisingarna är utflugna, d v s om c:a fem veckor! Jag antar att det är en fördold välsignelse, detta. Nu kan vi flytta in så sakteliga, och med mer medvetenhet om vad vi väljer att ta in i hemmet och inte. Och, som sagt, vi har mycket att lära av varandra. Jag måste erkänna att fast jag hade en bestämd idé om hur soffan skulle stå, fick jag erkänna att Tarans idé var mycket bättre! Som det kan gå... ; )

Jag får min tid fylld av allehanda härligheter. Hoppas jag lyckas hålla mig flytande! Det är kattungarna, min lillebror, plugget (hur spännande som helst!), spex, sången har fått en ny öppning... Och så den eviga familjen.

En sak i sänder: Jag tänkte jobba i höst, men hoppade på en kurs i stället. Först kändes det olustigt, ensamt, okänt. Och det är ett sådant ämne som på ett vis ligger långt från vad jag läst tidigare. Då lär jag mig desto mer! Och äntligen ett ämne som förbinder det som i århundraden varit delat (så ser jag det, personligen, ämnet gör inte så som vetenskap): själ och materia! Äntligen! Och är det inte lustigt hur allting plötsligt kommer samman? På alla håll och kanter handlar det nu om att hela det som vi trott var åtskilt. Därför vill jag, i det fysiska vara andligen närvarande, och i det andliga vara fysiskt närvarande. Dansa och sjung till Moder Jord!

Sången har kommit starkare i mitt liv nu. En väninna har visat intresse för att träffas och sjunga tillsammans - HURRAAA! Och, nu ska ni få höra, hon föreslog till och med att vi kunde knåpa ihop en sång-ceremoni, där vi hyllar Livet med olika sånger, stämsånger och så. JA! Det är det jag längtat så efter! Och jag trodde inte alls att det förslaget skulle komma därifrån, så jag blev otroligt glatt överraskad! Längtar...

Jag kan väl inte lämna detta helt, utan måste nämna min familj. Spänningen stiger, intrigen späs på... Nej, jag ska inte förlöjliga det. Av olika anledningar är situationen för dem som bor hemma ohållbar. Hur ska vi lösa det? Jag ska inte, kan inte, ‘rädda’ dem. Men jag vill stötta. Framför allt måste min bror kunna känna trygghet. Gudinna, hjälp oss att hitta ut ur detta trassel, komma ut helare, starkare, gladare. Jag vet att vi kan.

Sådant som händer i min familj gör att jag funderar ännu mer på reinkarnation, och på vad vi haft för relationer i tidigare liv. Det är så intensivt, så det vi har nog alla varit allvarligt insyltade med varandra, flera gånger! Hjälp oss lära oss vad vi ska nu, denna gången! Och hjälp oss förlåta varandra.

Pust. Jag har mer, men orkar inte just nu. Fortsättning följer...

Floreat
-neina

1 kommentar:

skogsflicka sa...

Kara Neina, nar jag laste detta inlagg sa glomde jag nastan att det var en beskrivning av verkligheten for dig.. det blev till en spannade historia, ett djur, som oppnade sina kaftar och svalde mig! Sattet du skriver pa ar sa levande.. sa vibrerande! Underbart!

Sen insag jag att om detta ar explosivt rent litterarrt sa ar det annu mer explosivt for dig.. att sta mitt i detta. Var stark! Sa vackert stark som bara du kan vara! Min sjal stracks ut och omfamnar din, jag haller din sjalsliga hand och tanker pa dig min van! Vi ses i skogen! :) Love you!