I

I

måndag, oktober 23, 2006

1/10 - sen dess utan internet!

Jo, en liten kommentar: Denna blogg skrev jag första oktober, sen hann jag inte få upp den innan både modem och bredband small i ett åskväder! Det har hänt mycket sen dess... Men här kommer det:

Kulade lite idag. En härlig väninna vill lära sig (fast hon kan redan), och eftersom hon är en sån som får saker gjort, hakar jag på! Sov 5,5 timmar, skjutsade en person till tåget, och åkte till väninnan. Vi snackade lite (jag för mycket) och sen körde vi ut till en fantastisk bokskog. Bokskog är mat för själen.

Hon visade mig en vacker plats, med utsikt över nejderna (utom där nya tallar skymde!). Vi sjöng upp, kulade lite lätt. Sen kom en person som gjorde hene upprörd, och då var det dags att häva ur sig den ultimata Kulningen! Hon stod uppe på en sten och det var så vackert, så Sant. Kulningen börjar i Jorden långt under oss, när den är riktig. Och det ekade och skallade! Man kan inte fatta om man inte gjort det. Kulning är ett sätt att hojta åt djuren att komma hem, men numera har det blivit ett fantastiskt uttrycksmedel, i en tid då man absolut inte får låta en massa, och absolut inte får ha kontakt med kroppen och Jorden!

Jag fick också kula en sväng. Rösten höll inte så bra, men det var befriande. Jag var helt darrig efteråt. Att jag gjorde det! Hur kommer det sig att det är så upprörande att vara i kroppen, så intensivt, som man är när man kular? Är vi så främmande för kroppen? Är vi så främmande för att vi låter mycket, att vi gör en skillnad här i världen? Kanske det.

Hon berättade lite, sen, om hennes syn på Naturen och ceremonier och så. Jag lär mig så mycket! Och så gick vi en lång runda, över stock och sten. Där får man för att man, skyddad och bekväm på sitt sittunderlag, ordar över hur man älskar Naturen, älskar att riktigt uppleva den! Kräla genom sly och snår fick vi göra sen... Det var härligt. Hur ska man annars veta att man lever? Vad annat för liv är värt att leva, än ett liv fullt av krypande i skogen?

Mamma ringde. Vi pratade. Det är allvar. Jag tackar Gudinnan för att jag kan vara ett stöd för henne nu. Alla situationer är unika. Det är så lätt att döma andra! Sen inser man att alla, alla har sina skäl till sina handlingar. Och så inser man att vi alla har våra skelett i garderoben. Och så dömer vi inte alla andra längre, utan ser ödmjukt och hoppfullt på våra medmänniskor.
I kväll förunnades vi ett otroligt åskväder. Det var verkligen blixt och dunder, länge och rakt över oss! Härligt! Kattungarna sov gott. Senare var där en liten nervös pys, men inte nervösare än att han kunde gnaga på Tarans fingrar. De himmelska makterna hade stor-demonstration i kväll! Man tackar. Världen Lever. (Och vi med den.)

Jag och ovan nämnda väninna pratade också om världen, konsumtion och kläder. Hon sade inspirerande saker, som att kanske sy sina egna kläder, av fair-trade-tyg! PERFEKT. Jag hittar inget jag gillar i affärerna ändå. Jag vill sy själv, jag gillar det! Och så tillfredsställande det är! Det låter som ett bra projekt. (Listan blir längre...)

Hoppas att mamma har det uthärdligt, att hon sover gott. Hoppas att pappa sover gott. Hoppas att lillebror mår bra. Hoppas att storebror klarar sig fint. Hoppas... Tack Gudinna för hoppet. Och för Kärleken, den enda Sanningen.

Floreat
-neina

P.S. Vet Du inte vad ‘floreat’ betyder? Jag avslutar mina bloggar med det, för jag önskar Dig det. Slå upp det i ett latinskt lexikon! Du hittar det nog. Verbformen är konjunktiv. Vad betyder konjunktiv? Fortsättning följer...

1 kommentar:

skogsflicka sa...

Aaah, du LEVER Neina.. detta som du beskriver, ar ju vad det ar att leva! Jag ringer dig, snart.. Jag tror jag spricker om jag inte far prata med dig snart! Vi har ocksa varit utan internet, i en vecka, men nu ar det tebax. Frid, andas djupt, jag alskar dig!