Äntligen kunde vi genomföra Vårriterna på Vårkulla, Skogsflicka/Tsibele och jag. Hon skulle dit tidigare och sitta för sig själv. Jag kom pustandes dit vid utsatt tid - nåja, lite efter utsatt tid. Det var svårt att hitta en bra väg att gå genom skogen, eftersom det stod vatten överallt. Mina kängor är tappra.
Naturligtvis hade jag med mig kitteln. Jag är nämligen lite optimistisk med hur mycket jag orkar bära. Efter en bit, då jag inte riktigt hittade fram, gjorde vi något mycket häxigt, nämligen blev så pass praktiska som situationen krävde. Vi ringde varandra på mobiltelefon... Jo, jag var på väg, hade bara lite svårt att hitta torra land. Vi la på, och sa att jag kular och hon ylar, så hittar jag henne.
Så gjorde vi. Tack vare detta uråldriga kommunikationssystem, såg vi snart varandra! Vilken vacker syn hon var när hon kom och mötte mig. Precis i sitt rätta element. Vi satt och pratade en bra stund, och gick dessutom igenom ceremonin. Det var ju ett litet tag sedan vi hade den inövad...
Det började mulna på precis när vi började göra oss i ordning för att genomföra ceremonin. Men inget (utom möjligen 30 cm snö vid en vårceremoni) kan avskräcka oss, så vi fortsatte, och genomförde Vårriterna med livligt engagemang! Vi sjöng, dansade runt i cirkeln, sopade/schasade ut vintern, tjoade, skuttade, bjöd in gudomarna och platsens andar, offrade, skrattade... regnet smattrade.
Vi samlade ihop oss hastigt, skyndade oss hemåt. Men, som Skogsflicka/Tsibele sa, sen man blev vuxen blir man inte blöt längre. Det tycker jag är lite synd. Vi skyddar oss från elementen, från att känna. Vi fick sannerligen känna att vi lever! Uppfyllda, påfyllda, exalterade, tog vi oss hemåt. Nöjda. Vi gjorde det!
Regnet gick lika fort som det kom. Så klart. En otrolig regnbåge strålade och bredde ut sig över himlen (se bild ovan). TACK!
Floreat
neina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar