"...som om livet inte vore mening nog"

Det finns en dikt om Livet, som kärnfullt och enkelt uttrycker en inställning till det här med "meningen med livet". Jag återkommer ofta till den och känner mig lugnad.

Fråga inte mer

om livets mening

som om livet inte

vore mening nog

Känn din puls 

och lyssna till din andning

Livet är

och du är ett med livet

ständigt havande 

och bärare och buren

av den rytm

som sammanhåller Alltet

och som ropar, viskar, andas

i ditt blod, ditt hår, din hud

namnet, som i skapelsen är skrivet:

JAG ÄR

Fråga inte mer

om livets mening

andas med i rytmen

och var still

Här går du och jag

och vi är till

Eva Norberg, Biktbarn

Kanske har jag nämnt den här dikten tidigare, men den tål att upprepas. Men nu är det så, att jag har börjat fundera igen. Inte bara börjat fundera i största allmänhet, utan omständigheter i mitt liv, händelser (inte bara den initiering jag nämnt) tvingar mig att fråga Livets stora frågor igen! Det räcker inte med "Här går du och jag och vi är till". Visserligen frågar jag inte efter "livets mening", men väl efter livets villkor. Vad är det här egentligen? Vad är livets villkor? Alla ni generationer av människor som levt förut, före oss, levt och sett, ni med erfarenhet, varför berättade ni inte för oss nykomlingar vad villkoren är? 

Det återkommande temat är Kaos. Typiskt nog för kaos återkommer det precis lagom oregelbundet, precis lagom oväntat. Jag börjar undra om inte också gudarna står underställda Kaos. Frågorna får gå sina varv hos mig, jag får förlika mig med dessa nya frågor, också de utan svar. 

Floreat!