Kanske är det vandringen, brant och utan att man ser kronan på verket, förrän man är nästan framme. Kanske är det att platsen har olika humör för varje gång - men är ändå samma. Eller så är det den mäktiga vinden, som blåser rent i alla mina skrymslen och vrår, som blåser liv och hopp, som manar till total närvar just för att det är en så mäktig upplevelse att vara i kontakt med vindens väsen. Och så naturligtvis havet.
Även om stenarna flyttats mycket under historiens gång, och kanske inte alls står som de en gång gjorde, trots att vi fortfarande inte vet tillräckligt om vad det egentligen var för en plats, trots dessa saker som purister kan ha mycket rätt i, känner jag en stor vördnad för platsen. Jag lämnade tre små blommor i en skreva vid foten av en sten.
Sist jag var där, i januari, kände jag så stor förtvivlan. Jag stod där i vinden, med min förtvivlan, gav den till vinden. Idag stod jag där med lycka och tacksamhet, och gav även detta till vinden.
En sista tanke om Ales stenar: av någon fantastisk händelse, mötte jag där bekanta idag! De bor alla norrut, är sällan i Skåne. Hur kunde det komma sig att de var just där, just idag, just då?! Det var ett roligt sammanträffande. En av dem, som talade om just det att det är så förändrat, och att han tror att det var en mycket betydelsefull plats, kanske till och med en kultplats, en gång men också att det varit mycket större, att det var synd så som det var nu... Jag log med glimten i ögat och sa: Det kanske blir så igen?
Floreat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar