Sommarens Druidiska Läsning

Sommarens druidiska läsning: Living Druidry, Blood and Mistletoe, och flera Mt Haemus Lectures. Samtliga rekommenderas varmt.

För tredje gången har jag nu läst Living Druidry av Emma Restall Orr. Jag har fått ut olika saker ur boken varje gång, och den är fortfarande en av mina största inspirationskällor. Det hon skriver bekräftar det jag upplevt, sätter ord på det på ett så perfekt sätt. Vad än druidism är (jag funderar fortfarande, vilket jag ska återkomma till), så ger denna bok uttryck för de viktigaste grunderna i vad min religion innebär för mig: att det handlar om här och nu, det handlar om relationerna jag upplever, skapar, hedrar med omgivning och medvarelser. Restall Orr förskönar inte heller 'naturen', förmänskligar inte gudarna.

Ytterligare druidisk läsning i sommar har varit Ronald Huttons Blood and Mistletoe. Det är en historik över den moderna druidismens framväxt i Storbritannien, idéhistoriskt och kulturhistoriskt. Som vanligt skriver han befriande läsligt trots bokens tegelstensformat, och med en viss humor då och då - kommentarer som är roliga just för att de är sanna. ("That the French and Scots were keen on something was in itself good reason for the English to have doubts about it. In this context the Druids could look as suspect as haggis or garlic." Citatet kommer faktiskt från Huttons Mount Haemus Lecture, det paper som senare utvecklades till att bli boken Blood and Mistletoe.)

Personlig reflektion: Man kan se den nutida druidismen som en väv, en gobeläng, med olika färger och motiv: mystiska, magiska, tilldragande motiv, som ger en känsla av urtida visdom och naturnära andlighet. Jag är mycket intresserad av textilhantverk, så jag synar gärna en sådan skapelse nära, vill se vad det är för material, hur de sammanfogats, var materialet kommer ifrån (detta är sant både bokstavligt och bildligt).

Vad jag fick ut av Blood and Mistletoe var - äntligen! - en större förståelse för var vissa av de olika trådarna i väven kommer ifrån (personer, idéströmningar), vad de är gjorda av (åter, idéer i tiden) och hur de sammanfogats. Bara första kapitlet ger den mest uppriktiga och koncisa presentation av det äldsta materialet vi faktiskt har som relaterar till 'druider', en presentation jag inte sett maken till någon annanstans, trots att flera författare (jag kommer främst att tänka på Miranda Green) kunnat göra det. Det är tydligen svårt att låta bli att fylla i med egna färgglada tolkningar, vilket är precis vad Blood and Misteltoe handlar om... Hur idéerna kring begreppet 'druid' förändrats.

Men vad har vi då kvar, bortom fantasifulla tolkningar? Finns det något som egentligen är 'druidiskt'? (Visserligen, det som talas om som druidiskt idag, det finns och är en rörelse i sin egen rätt.) För att ge en till bild: ett skepp som är ute på havet, repareras efter en tid, bit för bit, tills nästan alla delar är utbytta. Filosofen undrar, är det då samma skepp? Druidismen: själva ordet druid, och de ytterst få bitar som är det egentliga materialet, har vi, men i sig blir det ingen sjöduglig båt. Därför har man med tiden fyllt på med många olika andra aspekter och idéer, dessutom bytt ut vissa tolkningar som blivit omoderna och fyllt på med nya, tidsenliga tankar. Vad är då druidismen? Eller druidismerna? Jag funderar fortfarande. Det är jag inte ensam om; Andy Letcher, presentatör vid Mt Haemus Lecture år 2009, säger "[Druidry] has yet to adjust fully to life in a post-Hutton world. ... If we are drawn to call ourselves Druids or Bards, how do we answer the challenge thrown to us by the new historicity? Upon what principles can we base our practise?"

Vi kan göra en jämförelse med folkmusik: jag kom till folkmusiken i tron att här fanns något 'äkta' och 'uråldrigt'. Till min besvikelse upptäckte jag att folkmusiktraditionen inte kunde presentera något äkta uråldrigt. Men efterhand kom jag fram till att musiken lever, traditionen lever! Det är just på grund av att den förändras som den lever. Som Kalle Almlöf sa, "Det rätta finns inte! Det finns i graven där det är stilla." (på viskursen 2001-2001) Och omvänt, så länge vi utvecklas och står i förändring, lever vi. När vi inte längre förändras, är vi döda. Det gäller bokstavligt (cellförnyelse), personligen, för folkmusiktraditionen och för den druidiska traditionen. Det rätta finns inte. Är något fastslaget, står det stilla, då är det dött.

Jag lämnar det här så länge, men det kommer fler funderingar och fler hänvisningar till sommarens läsning.

Floreat!
neina