För det första är frågan lite fel, det krävs egentligen inte någon 'rätt' att existera - det gör man redan och det är inte mer med det! Men du förstår kanske vad jag menar, det här med att stundom kommer känslan av att fundera på vad man har här att göra.
Det kommer över mig ganska ofta just nu. Känner mig misstänkt, som en spion, när jag är i Sverige och hälsar på: "Vad gör du här, du som övergivit ditt land. Ska du inte stryka dig ur folkbokföringen också!" Känner mig som en inkräktare här: "Vad gör du här? Vi har inte ens jobb nog åt våra egna, än mindre åt utlänningar!" Har inte riktigt fått fotfäste i ett sammanhang - är inte 'riktigt' sjukgymnast, är inte 'riktig' professionell musiker, är inte 'riktig' pagan för jag ifrågasätter för mycket och luktar lite på sekulära frågor.
Det här är nog en nyttig situation. Om jag kan känna mig hemma här i världen även under dessa omständigheter, då har jag uppnått något :) För det är ju naturligtvis som jag sa i början, att det krävs ingen särskild rätt att existera, det gör man bara! Men ibland kan egot vilja ha lite bekräftelse, vilja ha en plats, vilja ha erkännande, vilja bli betryggad om att man är oersättlig...
Kanske är det nyttigare att fokusera på inte 'rätten' att existera men vad jag gör med min existens: att odla och vörda relationerna jag har på bästa sätt. Relationer med människor omkring mig (som jag skrivit förut, de är inte 'andra' människor om jag inte definierar dem som 'andra', de är människor jag kan känna samhörighet med). Relationer med platserna där jag befinner mig. Relationen med Jorden, med Himlen, Solen, Månen, Stjärnorna. Det sammanhanget faller jag aldrig ur.
Jorden bär. Alltid. Vi kan tappa fotfästet, men jorden är ändå under oss och tar emot och bär oss.
Det är mitt sammanhang.
Floreat!
neina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar