Igår sa han, "Hur är det med dig, de senaste dagarna har du varit så, jag vet inte, destruktiv i dina kommentarer." "Äh," sa jag. "Nej men vad är det?"
Ungefär så här: Förmodligen är det nyttigt men just nu håller jag på att försöka finna mig i att vara helt utan (yttre) identitetsmarkörer eller etiketter. En sorts situationsbetingad avidentifiering. I vanliga fall konstruerar jag mig själv, min person och min identitet - min stolthet över att vara jag! - genom yttre saker. Att jag sjunger. Sjukgymnastrollen. Min coola vänkrets och hur djupa samtal vi har. Fina kläder. Yttre erkännande.
Just nu har jag ju inte något av det. Gör inget med sången (lär mig inte nya sånger, hittar inte nya sånger, identifierar mig inte med någon musikstil). Jobbar inte som sjukgymnast. Jobbar ganska mycket sjukgymnastrelaterat, men det är bara frustrerande nästan. Och kommer också på hur mycket kunskap jag redan tappat! Mina vänner är visserligen bara ett skype-samtal bort, men det blir inte så ofta och inte riktigt kvalitetstid. Kläd- och stilmässigt har jag inget att vara stolt över just nu.
Och hur nyttigt är det inte att vara i ett läge där allt detta skalats bort, och jag måste försöka älska mig själv, finna levnadsglädje och inre trygghet i Mig Själv utan dessa distraktioner! Att kunna älska mig själv som min partner gör eller som en förälder gör - förbehållslöst för vad jag är helt oberoende av allt annat.
Så vart hamnar jag då? Tänkte att eftersom jag verkligen inte har hittat "svaret" på frågan "vem är jag utan allt detta yttre?" så kanske frågan är fel ställd. Frågan handlar kanske inte om "vem" "jag" "är"... Vill inte sätta fler etiketter på mig som ett annat stjärntecken.
Jag lever! Så jag är en lycklig, virvlande, fantastiskt osannolik existens (min kropp och mitt sinne) i en fantastiskt osannolik existens (universum) som upplever och dessutom har förmånen att vara full av kärlek...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar