Förstår fortfarande inte hur märkliga saker man får vara med om och får ofta nypa mig själv för att se så jag inte drömmer. Sitter just nu i en 'lägenhet' i ett slott, där inredningen totalt går i någon Tim Burtonesk stil - vad sägs om en tredimensionell tavla föreställande njurarna i genomskärning inne på toa? Samt toapappershållare av ett antilophorn. I "vardagsrummet", där takhöjden ger kyrkakustik, finns naturligtvis en full riddarrustning, några röda sammetsdivaner, hemliga dörrar och gångar. Så här sitter nu fästmannen dagarna i ända och ska spela in sin musik, med fördragna sammetsdraperier och omgiven av krympta huvuden och karnevalsmasker. Tanken var att låna lägenheten för inspelning, för att det är långt från trafikljud här på slottet, och han har två vänner som bor här.
Så jag är här och hälsar på när jag kan (det är 35 minuters gångväg till närmsta kollektivtrafik), annars måste jag ju vara på jobbet.
Jag fick en insikt härom kvällen, angående det här att det 'stått still' för mig med musiken: att jag inte vill lyssna på musik och att ingen musik inspirerar mig längre. Jag kom på varför, och det är rätt så löjligt. Men jag kom på mig själv, i alla fall: jag har undvikit att uppskatta musik, eftersom jag själv inte känner mig som musiker längre; eftersom jag själv inte är stolt över min sång och inte kommit så mycket vidare, så gör det ont att lyssna på andra. Jag kan liksom inte glädjas med deras musik när jag innerst inne är jätteavundsjuk på att de faktiskt gör något med sin musik! Så otroligt löjligt och barnsligt av mig.
Det roliga är att det kom jag på just för att känslan började släppa - så fort jag kände lite mer självförtroende igen. Så nu är det bara att fortsätta, mot nya mål!
Floreat!
neina
(och här snöar det!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar