I

I

tisdag, maj 23, 2006

Berg-och-dalbana

Livet känns verkligen som en berg-och-dalbana. En helt vanlig morgon får jag reda på att min barndomsvänninas mamma hastigt gått bort. Hon stod familjen nära. Plötsligt kändes det konstig att göra någonting över huvud taget. Det kändes onödigt och världsligt att ens borsta tänderna. Ändå var det det enda jag kunde göra. Jag bäddade så noggrant, så noggrant. Jag plockade vartendaste visset löv från växterna, så noga som aldrig förr. Jag fejade, flyttade, gick av och an. Och till slut kunde jag sjunga. Det sköljde genom mig men hjärtslagen hördes i rösten. Det var mitt sätt att hantera detta overkliga.

Samma kväll skulle jag sjunga på en mässa - det var helt oplanerat, de ringde dagen innan. På mässan tillägnade vi all musik till henne. Jag höll på att svimma när jag skulle säga det till folket. Sen sjöng jag och i sången blev jag stark och det kändes verkligare. För döden är verklig. Det är vi som slår den ifrån oss, lever i en drömvärld. Det är den som slås i spillror när döden slår till, vår drömvärld...

Det har blivit en väckarklocka för mig. Jag känner mig fortfarande morgonyr, men jag håller på att vakna till. Jag måste reda ut det här med döden för mig. Eller få frid med det. Taran sa just det, att vi hanterar det dåligt i vårt samhälle. Döden måste vara hemsk och sorglig, du är konstig om du har en annan inställning. Men döden - den bara är. Tillfället kan vara olägligt, sättet kan vara hemskt, saknaden kan vara sorglig, men - döden, den är. Liksom tillblivelsen. Jag VET vad jag tycker om döden, men jag vill kunna känna det också.

Vi har lagat mat idag och ska åka dit och vara med familjen. Min barndomsväninna, och hennes bara några veckor unge son är där. Men han hann träffa sin mormor förra helgen.

Må vi och våra förlevande känna frid.
-neina

1 kommentar:

skogsflicka sa...

Jag beklagar sorgen. Hoppas att du mar bra, sa bra som ar mojligt under omstandigheterna. Jag saknar dig jattemycket..

Kramkramkrmkramkran