Efter mycket om och men, efter en härlig bröllopsresa, efter att ha landat... då var det dags att träffa Skogsflicka ordentligt innan hon far igen. Jag tackar Gudinnan för att vi funnit varann.
På Skogsflickas eget initiativ hade vi en ceremoni, som för att skjuta djupare rötter och kunna växa ut större, jublande grenar. Nu är tid att sträcka oss utanför oss själva.
Vi skulle skapa något tillsammans och lämna det ute - som en liten mystifierare och åter-helgare! Tänk dig själv, om du är ute och går i skogen och plötsligt i ett träd hänger små runda näverbitar på tråd med mystiska, vackra tecken på. På en sten under trädet ligger blommor. Vad har försiggått här?! Jo, en Hyllebär-ceremoni, så klart!
På temat träd vävde vi en ceremoni. Skogsflicka hade faktiskt flest idéer. Det var så underbart att se henne 'in action'. Vi gick ut i skogen, plockade lite olika löv på vägen. Vi hade diskuterat vilka träd som stod för vilka väderstreck och element, och kom fram till att det finns många olika sätt att se det på. Ingen av oss höll helt med något system i böckerna, men vi hade lite egna varianter också. Som sagt, nu är tid att sträcka sig ut, utvecklas, inte bara ta in andras kunskap utan känna sin egen.
Vi såg ett mystiskt träd, en trädstam med flera stammar i, två tjocka och några smalare - i en och samma Bok! Dessutom... någon hade ritat ett pentagram på detta magiska träd, och något som liknade ett druidsigill... Där i närheten slog vi oss ner. Det ösregnade, men under lövkronorna kom det inte så mycket. Vi hörde mest bruset av regnet ovanför. Vi satte upp pinnar i en ring och lade ut löven i sina riktningar. Så började vi.
Det var en vacker, innerlig, befriande stund. Jag kände att jag sköt ner rötter och kan veckla ut mina grenar. Vi skrattade, hojtade, skrek om vi kände för det - ett sjudundrandes "TAAACK!!!". Vi delade bröd med varann och med Jorden, och drack juice (något utspädd av stora plumsande regndroppar...). Vi skapade något och lämnade det vi roten av ett träd, bakom en stock. Vi tog oss tid att titta varandra rakt in i ögonen. Gudinnan, och en massa andra, var med oss.
Jag vet inte vad det är, men något är det, som Gudinnan tänkt ut här. Så jag försöker, vi försöker, följa hennes strömmar och vinkar. Något är det med Hyllebär, något är det med Skogsflicka, något är det med var och en av oss... Jag är i alla fall redo att sträcka mig ut.
Mitt under ceremonin kom solen - och det regnade fortfarande. Hela himlen glittrade och marken ångade i solljuset, ånga svepte runt på marken omkring. Det var då hjärtat ville brista av all skönhet, och jag kände samtidigt ett lugn: detta är Verkligheten. Detta är den Verkliga 'verkligheten'. Inte allt det andra, då vi går med bara hälften av våra sinnen igång och bara en tiondel av hjärnan och en bråkdel av själen och hjärtat öppna! Den stunden, då man kanske i vanliga fall skulle sagt: Det var vackert som ett vykort, eller det var som Sagan om Ringen, eller det var helt overkligt - den stunden visste jag att detta var Verkligheten. Allt är ett. Gudinna, jag är du och du är jag och vi är alla Ett. Det fullständiga vissheten om att jag är en oskiljaktig del i Alltet - och Alltet är en del av mig.
Hur kan man tacka för en sådan insikt, en sådan stund av Skönhet, Kärlek och Sanning om Alltets Natur? Genom att Leva helt och fullt i Verkligheten, om du förstår vad jag menar. Och genom att skjuta ner sina rötter och skjuta upp sina grenar och sjunga!
Floreat
-neina
P. S. Vår katt har precis fått kattungar. En sådan upplevelse, även om det inte är första gången! Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar