Hu som det var

Nyligen fick jag infallet att läsa igenom mina dagboksanteckningar, från 13 till 21. Jag skrev så mycket jag hade, när jag behövde (alltså inte något regelbundet). Det var starkt.

Jag har med tiden och distansen tänkt att kanske jag tyckte jag hade det jobbigt, men det var ju ändå tonåren - så illa var det nog inte. Jag var nog bara lite tjurig. Men när jag läste kom jag ihåg, med full kraft, att så var det verkligen inte. Jag mådde otroligt dåligt. Så skulle aldrig någon må. Jag hoppas innerligt, och tänker verka för, att ingen ska behöva må så alls, eller i alla fall inte utan att bli uppfångad.

Jag tror inte att 'dagens ungdom' är bortskämd eller kinkigare, att det skulle vara därför de har mer problem med missbruk, självplågeri m. m. Jag tror att något har hänt i samhället som stressar unga mer. Kanske till och med att det är en viss generation själar som nu återfötts, med särskilda saker i bagaget?

I alla fall, jag började läsa om i dagboken (pärmen), för att mera förstå vad som hände i den stora omvälvningen. Det var nyttigt. Det var verkligen en genomtänkt, 'genomkänd' process. Inte som jag trodde och nu minns, något som lika gärna kunde hänt som inte. Varje val vi gör, gör vi utifrån de förutsättningar vi har. Dessa förutsättningar är så unika, att vi knappt kan tänka oss hur många små saker som spelar in. Därför blir varje människas val på ett visst sätt oförståeliga för vissa, men oundvikliga med tanke på just den människans unika situation.

Om jag blev luddig nu, säg till! Det är inte helt lätt att reflektera över sina egna dagboksanteckningar.
Floreat
neina