... vid Ales stenar påbörjades något, som inte är slut ännu, inte avslutat. Jag kände att fullmånen på lördag blir bra för att markera hela perioden mellan sommarsolståndet och blåmånen - för det är det - redan innan Wynja frågade på Lupas diskussionsforum om vi ville göra något.
Att vara där, i värmen, i diset, bland de brummande stenarna (tänk som en sten-didgeridoo ;-) ), med vänner av Solen och Jorden... det tog mig starkt på något sätt, en ny dörr slängdes upp för mig. Och jag kom mig inte för att göra något av det, utan satt i närvaron av allt omkring mig, framför mig, inom mig. Satt i solen, satt med en sten, satt med jorden. Då var inte tid, för mig, att ta steget igenom dörren.
På lördag får jag samla ihop trådarna, syna vad som påbörjades där på höjden, se vad det kan vara för en dörr. Vad jag gör det till för en resa! Skogsflicka var med mig på höjden, det är hon på lördag också. Jag är rätt säker på att det har med henne att göra, till viss del. (Förtydligande: hon var inte där i fysisk form, men, ja, du förstår.)
Alltså blir det inte så mycket mer konkreta tankar och känslor förrän jag förstår mer av vad för process jag fått påbörja. "Alltid är det nå't..." :-) Men, jag är tacksam ur djupet av mitt hjärta för vad jag fick vara med om, glad med en sprudlande och samtidigt mäktig och stilla glädje. En obeveklig glädje.
Floreat
neina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar