Accepting

Gick ut för att hämta in kisarna, men tänkte, där i skymningen, att det vore härligt att i stället lägga mig lite i gräset, under eken. Kisarna svansade runt mig lite, jagade flygande insekter.

Låg och försökte känna. Känna, känna något riktigt stort, helst... Varför denna prestationsiver? Förvisso inspirerad av Emma Restall Orrs bok, men livet är nog inte levt i total extas hela tiden! Även hon har långa, tomma månader mellan sina upplevelser.

Tänkte, bara Vara, bara ta in, bara ge. Tänkte, som Emma sa, acceptera. Så jag tänkte och kände “I accept”. Men “I” blev störigt, i vägen. Detta eviga “jag” som allting verkar handla om! Ville slippa, för en liten stund i alla fall.

“Accepting, Loving” om om om igen. -ing, så skönt, alla och ingen inbegripen, skeende. Accept, ad-cipere, ta till sig. Tar till mig jorden och livet och träden och (suck) myggen, blir intagen i jorden, livspulsen, träden, och ja, av myggen. Nära, tyst gemenskap.

En gemenskap, enhet, som inte är efter människors alla uppställda regler. Så på vissa sätt är det som en ‘kulturkrock’, men ändå pirrande känsla av att komma hem. Vill lära mig, vänja mig. Accepting.

Floreat
neina