Min Blodbok

Jo, jag ska gärna skriva lite tankar om Luanys, men senare. Det blir mer reflektion över vad årstiden betyder; själva dagen har jag ju berättat lite om på Hyllebärs blogg.

Idag vill jag berätta om min blodbok. Hon står vid mitt barndomshem, ståtlig, vacker. När jag bott där har hon varit en trygghet, alltid där, utanför mitt fönster. Jag har klättrat en del i henne, ofta ofta pratat med henne och hon med mig. Kramat henne, hämtat kraft men framför allt hämtat lugn. Det var från henne som jag fick mitt trollspö: en natt klättrade jag upp och sågade i en död gren. Jag hade sett ut den i förväg men tänkte inte på hur långt ut jag måste kräla för att komma åt att såga! I mörkret gick det bra; nästa dag när jag klättrade upp igen för att se var jag varit, vågade jag inte!

I hennes famn satt jag till mina studentfoton. I stormen Gudrun togs just den grenen. Jag höll på att gråta, kväljdes, när jag såg granen som slitit av halva boken. Men trots att hon blev så stympad, behöll hon sin värdighet. I år kan jag för första gången säga, att hon hämtat sig riktigt bra.

Idag kunde jag inte heller låta bli att klättra i henne igen, för första gången på jag vet inte hur länge - sedan före Gudrun i alla fall. Det gick hur bra om helst! Där bor inga myror längre. Trots långkjolen svingade jag mig upp i grenverket, högre och högre. Jag älskar så att vara nära henne, vila helt i hennes grenar. Jag kramade henne en lång stund, såg ut över vidderna från mitt nya perspektiv. Kände hennes puls.

När jag väl skulle ner hade jag först lite problem, det gick inte alls lika bra som det gick att komma upp! Till slut kom jag ihåg att det handlar om att fullt ha tillit till trädet, så går det bra. Efter lite panik, då jag riktigt såg för min inre syn hur jag handlöst föll i marken och blev invalidiserad för all framtid, föste jag resolut undan sådant trams och gav mig hän åt trädet. Hon bar. Och jag fick minsann inte vara rädd för närkontakt med bark, inte vara rädd om kläderna! Jag har sagt det förr: jag har inga 'finkläder', alla kläder - och skor - ska tåla en skogspromenad, eller en trädklättring för den delen!

Inte för att jag någonsin kan förstå hur en så magnifik varelse vill vara vän med mig, men djupt tacksam är jag, och hoppas återgälda vänskapen. Tack, min blodbok, min vän.

Floreat
neina