tankar om ceremonier

Nyligen var jag besökare på en druidisk handfasting i Skottland. Det var fantastiskt intressant. 

Först av allt, måste jag säga att jag kände inte paret sedan tidigare, men de var vänliga och generösa nog att låta mig närvara under ceremonin och festen. De verkade onekligen lyckliga och nöjda med sin dag, och jag önskar dem verkligen allt gott. Men...

Så till själva ceremonin. Det var otroligt lärorikt att få vara med om denna ceremoni. Det fick mig att fundera på det här med våra ceremonier/ritualer, vad som är verkningsfullt, vad som är värdigt, verkligt, magiskt, meningsfullt. 

Gästerna gick in i slottsträdgården, där ceremonin skulle hållas, efter en säckpipespelare och efter själva paret. Där inne, kring 'altaret' (se bild ovan) stod redan några druider redo. Jag kunde inte låta bli att fundera på om "den med störst halsband vinner". Naturligtvis klär vi upp oss inför våra ritualer, var och en på sitt eget vis. Men - kläder (robes) allena gör inte druiden, inte heller halsbandet. Inte ens om det är en Awen, i en cirkel, av trä med 12 cm i diameter. 

Öppningar lästes, i de fyra väderstrecken, innantill och med upphakningar. Tyvärr läste till och med officianten innantill i programmet. Läste i programmet gjorde även alla gästerna, som stod i en yttre cirkel utanför druiderna och paret; de såg inte upp utan var helt försjunkna i texten. Det var synd på så vackra omgivningar. 

Ceremonin var egentligen vacker, väldigt enkel och innerlig, bruden och brudgummen var innerligt glada, likaså gästerna. Men ceremonin var så 'relaxed' att gästerna inte verkade ta det på allvar! Folk skruvade på sig, skrattade nervöst, visste inte om de skulle våga instämma i de i programmet inskrivna " make noise"-instruktionerna... 

När officianten kom på att hon glömt ringarna i paviljong-tältet en bit bort, sade hon "Oh!", släppte helt sonika sin stav på marken och skyndade skamset för att hämta dem. Jag förstår att saker kan bli glömda, att saker kan gå fel till och med på ett bröllop. Men - officianten är ju den som ansvarar för att allt går värdigt till. Under omständigheter då något går fel eller glöms, måste officianten improvisera så att alla tror att det var meningen, måste upprätthålla närvaron, magin! Hon kunde högtidligen bett någon annan att hämta ringarna, eller behållt sin stav och majestätiskt skridit och hämtat dem, men några ord om att "nu är tiden för ringarna att föras in i cirkeln..."  

Även efter själva ceremonin, när allting var klart, och paret och officianten bara skulle gå till paviljong-tältet och skriva på de lagliga dokumenten, innan säckpipan började igen, kändes det märkligt. Några av druiderna stod kvar i cirkeln och försökte nog 'hålla närvaron' under tiden, trummade lite tyst, medan paret och officianten höll på med papprena. Men trummandet räckte inte för gästerna utan det tog så lång tid att de församlade började strosa iväg, röka, småprata, fundera på när maten skulle komma fram - eller åtminstone när musiken skulle börja, som stod utlovad i programmet. 

Allt detta gav mig massor att fundera på vad gäller våra ceremonier. Våra ceremonier måste ju kännas verkliga och magiska. Präst/innan måste hålla närvaron och värdigheten i ceremonin. Värdighet gäller även kläder/robes och altare och även trummor, t. ex! (En av trummorna var misstänkt lik någon souvenir-mini-bodhrán.) Allt som sägs ska helst sägas innantill, eller åtminstone läsas övertygande. De som håller i det, eller har något att säga, måste gå in i rollen av präst/inna och låta sin aura växa ett par storlekar, måste vara övertygande och majestätiska. Ceremonin får absolut inte sluta på ett sådant sätt att deltagarna inte vet riktigt hur det ska sluta, utan släntrar iväg för att det 'verkar inte hända mer nu'. 

Jag vill inte verka hård. Brudparet verkade onekligen lyckliga och nöjda, och gästerna faktiskt också. Det jag kommenterar är själva utförandet av ceremonin, vad det väckte för tankar hos mig om de ritualer vi utför. Jag hoppas att vi (Hyllebär och alla paganer!) ska hitta våra ceremoniella former, som är värdiga, verkliga, magiska och som berör. 

Floreat!