I

I

måndag, maj 24, 2010

Dawkins: oväntad inspiratör

För mig var det i alla fall oväntat att Richard Dawkins skulle komma att bli en inspirationskälla och förebild på sina vis. Från mina tidigare kretsar var han ju känd som den där 'farlige ateisten'. Från mer balanserat håll påpekas ändå att han möjligen är lika trångsynt i sin 'otro', som de troende han kritiserar.

Men det måste erkännas: ett och annat har han faktiskt att säga, och han uttrycker sig väl (innan han går till överdrift, vilket jag tycker är synd på annars intelligent konversation). Vissa företeelser och tankar bör, healthily, ifrågasättas, och det gör han. Klart tänkande och relevant ifrågasättande kan ju aldrig vara fel.

Min tro/andliga stig är knappast hotad av dessa frågor: dels därför att min tro inte gör anspråk som inkräktar på vetenskapens område (och därför kunde tillbakavisas av vetenskap), dels för att jag, personligen, ser vetenskap och religion som två olika spel med egna spelregler, och jag har ingen avsikt att blanda de två spelen. Hur vi än vrider och vänder på det, handlar det i slutändan om tro; till och med vetenskapen bygger på tro. Bara det att göra uttalanden om den materiella världen och dess beskaffenhet förutsätter många steg av tro/antaganden:
att tro att världen finns,
att tro att vi kan bilda oss en uppfattning om världen,
att vår uppfattning är korrekt,
att vår eventuellt korrekta uppfattning skulle kunna förutsäga att så
som vi uppfattar saker nu, så kommer de fortsätta att förhålla sig...

Men det var ett sidospår, jag skulle ju prata om Dawkins. Hans inställning är, trots att han ibland går överstyr, ändå klartänkt och det ser jag som en förebild. Jag vill inte ha snuttefiltar bara för att ha dem; jag vill kunna ställa alla frågor till mig själv och inte skämmas över några av mina svar. Jag vill våga gå till botten med alla svåra frågor, jag vill inte gömma mig bakom vidskepliga föreställningar som bara tröstar men inte har någon djupare sanning. På så vis är Dawkins en förebild för mig: att våga ställa alla frågor. Att våga titta på min religion lite på avstånd och se om den ändå håller.

Friheten i att våga ställa alla frågor. Modet att leva med alla eventuella svar, och med alla eventuella uteblivna svar...

Floreat!
neina

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ännu en gång har du hjälpt mina lösa, suddiga tankar att ta lite fastare form. Tänkte skriva något riktigt klokt och innehållsrikt här men det enda jag kommer på är: Va bra du skriver! :)

Kram
H

Neina sa...

H, tack för din kommentar! Du hjälper mig att tänka också. Finns egentligen inte så mycket 'klokt' att säga om det hela, utom att vi måste fortsätta att tänka själva - vilket vi gör! - och var och en vandrar sin egen sannings stig.