Lilla brorsdottern ska ha namngivningsceremoni i helgen. Det blev visst en tagg i tassen på mamma, att tösen inte ska ha ett kristet dop. Många tankar kring detta:
Vad är ett [kristet] dop? Det är väl att barnet välkomnas in i guds familj? Och är flickebarnet inte redan välkomnat hos en eventuell gudom?! I så fall är ceremonin bara till för oss andra; ett sätt att markera hur vi bryr oss, vilka som finns runtom henne, att hon är särskilt älskad och välkommen. Och om 'dop' enbart är en ritual för oss i omgivningen, ja då spelar det väl ingen roll om hon inte har ett kristet dop?
I diskussionen försökte jag trycka på att barnet REDAN ÄR välkomnat i [en eventuell] guds familj, samt att ritualer är mest till för oss vuxna - OCH att det ju inte vore helt ärligt av föräldrarna att ha ett kristet dop när de vet att de inte tänker följa en strikt kristen uppfostran.
Diskussionerna ledde vidare till frustration om varför hon (mamma) inte kunde uttrycka sin tro på ett sätt att någon höll med eller förstod... Vi kom också in på att sökandet efter Sanningen måste fortgå. Att det måste bli olika svar för olika personer: Vi kan inte ha samma livsfilosofi som våra föräldrar, för vi har inte haft samma erfarenheter...
Älskade mamma. Älskade syskonbarn.
Må ni hitta er egen stig i livet, må ni känna frid.
Floreat!
neina
2 kommentarer:
Fin blogg!
"Det finns inga religiösa barn, bara barn till religiösa föräldrar"
Jag finner det starkt att välja bort ett dop och kristen tradition som blir ordlös och meninglös. Jag tror att det viktiga är ett välkomnande till er familj och ett eget namn/identitet. Jag önskar er en fin namngivningsceremoni :)
Vad roligt att du gillar bloggen! Och vilket bra citat du delade med dig av :)
Precis, det viktiga är ett välkomnande, att fira henne helt enkelt. Tack för lyckönskningarna! På återseende :)
Skicka en kommentar